1. Klassamhället och staten
1. Staten - en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet
2. Speciella förband av väpnade människor, fängelser
o.s.v.
3. Staten - ett verktyg för exploateringen av den förtryckta
klassen
4. Statens "bortdöende" och den våldsamma revolutionen
II. Erfarenheterna från åren 1848-1851
1. Revolutionens förstadium
2. Revolutionens resultat
3. Marx frågeställning år 1852
III. Erfarenheten av Pariskommunen år
1871. Marx analys
1. Vad låg heroismen i kommunardernas försök?
2. Varmed skall det sönderslagna statsmaskineriet ersättas?
3. Parlamentarismens avskaffande
4. Organiserandet av nationens enhet
5. Förintandet av parasitstaten
IV. Fortsättning. Engels kompletterande
1. "Bostadsfrågan"
2. Polemiken mot anarkisterna
3. Ett brev till Bebel
4. Kritiken av utkastet till Erfurtprogrammet
5. Förordet av år 1891 till Marx skrift "Inbördeskriget"
6. Engels om demokratins övervinnande
V. De ekonomiska grunderna för statens
bortdöende
1. Marx frågeställning
2. Övergången från kapitalism till kommunism
3. Det kommunistiska samhällets första fas
4. Det kommunistiska samhällets högsta fas
VI. Hur opportunisterna har förflackat
marxismen
1. Plechanovs polemik mot anarkisterna
2. Kautskys polemik mot opportunisterna
Noter
Frågan om staten är för närvarande av särskild vikt
såväl i teoretiskt som i praktiskt-politiskt avseende. Det imperialistiska
kriget har i hög grad påskyndat och dramatiserar monopoikapitalismens
förvandling till statsmonopolistisk kapitalism. Allt vidunderligare blir
det vidunderliga förtrycket av de arbetande massorna från statens
sida, en stat som allt intimare sammansmälter med de allsmäktiga kapitalistförbunden.
Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas
läge outhärdligt och ökar deras indignation. En internationell
proletär revolution håller uppenbarligen på att växa fram
och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk
betydelse.
De under årtionden av relativt fredlig utveckling anhopade elementen av
opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömning som är förhärskande
inom de socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov,
Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj samt i något beslöjad form hrr
Tsereteli, Tjernov & Co i Ryssland, Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland,
Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien, Hyndman och fabianerna
i England o.s.v., o.s.v.)[1] en socialism i ord, en chauvinism
i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna,
lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins
intressen, utan just till, den "egna" statens intressen. Ty flertalet
s.k. stormakter har sedan länge exploaterat och förslavat en rad små
och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för
styckning och fördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande
massornas frigörelse är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska
fördomarna beträffande "staten".
Till en början skall vi granska Marx och Engels lära om staten och
särskilt uppehålla oss vid de sidor därav som råkat i
glömska eller utsatts för opportunistisk förvanskning. Därnäst
skall vi särskilt syssla med huvudrepresentanten för dessa förvanskningar,
Karl Kautsky[2], den mest kände ledaren för Andra
internationalen (1889-1914) vilken under det nu pågående kriget
gjort en så ömklig bankrutt. Till sist skall vi sammanfatta de viktigaste
resultaten av erfarenheterna från de tyska revolutionerna 1905 och i synnerhet
1917. Denna senare närmar sig f.n. (början av augusti 1917) tydligen
slutet av sin första utvecklingsperiod; men hela denna revolution kan överhuvud
taget endast förstås som en länk i den kedja av socialistiska
proletära revolutioner som framkallas av det imperialistiska kriget. Frågan
om den proletära socialistiska revolutionens förhållande till
staten får därmed inte endast en praktisk-politisk betydelse. Den
får också en högst aktuell betydelse för uppgiften att
upplysa massorna om vad de under den närmaste framtiden bör göra
för att befria sig från kapitalets ok.
Augusti 1917
Författaren
1. Staten - en produkt av klassmotsättningarnas
oförsonlighet
Med Marx lära går det för närvarande som det under historiens
gång ofta gått med läror av revolutionära tänkare
och av ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Under sin livstid
belönades de stora revolutionärerna av förtryckarklasserna med
ständiga förföljelser. Deras lära möttes med den råaste
illvilja, med det mest rasande hat och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj.
Efter deras död försöker man förvandla dem till harmlösa
ikoner, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ära
för att "trösta" de förtryckta klasserna och slå blå
dunster i ögonen på dem, alltmedan den revolutionära lärans
innehåll kastreras, banaliseras och får sin revolutionära skärpa
avtrubbad.
Det är en sådan "bearbetning" som bourgeoisin och arbetarrörelsens
opportunister nu enat sig om. Man glömmer, åsidosätter eller
förvränger lärans revolutionära sida, dess revolutionära
väsen. Man skjuter i förgrunden och förhärligar det som
är eller förefaller vara godtagbart för bourgeoisin. Alla socialchauvinister
är numera - skämt åsido - "marxister"! Och allt oftare talar
tyska borgerliga lärda, som ännu igår var specialister på
marxismens utrotning, om den "tysknationelle" Marx vilken skulle ha fostrat
dessa för rövarkriget så utomordentligt välorganiserade
arbetarförbund!
I detta sakernas tillstånd, där förvrängningarna av marxismen
är så oerhört utbredda, består vår uppgift framför
allt i att återställa Marx verkliga lära om staten. Det blir
då nödvändigt att anföra en hel rad långa citat ur
Marx och Engels egna verk. Naturligtvis kommer de långa citaten att
göra framställningen tungrodd och på intet sätt bidra till
att göra den populär. Men de är absolut oumbärliga. Alla,
eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels
verk som rör staten måste ovillkorligen anföras så fullständigt
som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig
uppfattning om helheten av åsikter hos den vetenskapliga socialismens
grundare och om dessa åsikters utveckling samt också för att
den nu förhärskande "kautskyismens" förvrängning av dessa
åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.
Låt oss börja med Friedrich Engels mest spridda verk, "Familjens,
privategendomens och statens ursprung" av vilket sjätte upplagan utkom
i Stuttgart redan 1894.
"Staten", säger Engels i en sammanfattning av sin historiska
analys, är sålunda ingalunda en makt som påtvingats samhället
utifrån. Lika litet är den "den sedliga idéns verklighet",
"förnuftets bild och verklighet" såsom Hegel[3]
påstår. Den är en produkt av samhället på ett bestämt
utvecklingsstadium; staten är ett erkännande av att detta samhälle
invecklat sig i en olöslig motsägelse till sig självt, splittrats
i oförsonliga motsatsförhållanden som det inte är i stånd
att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska
intressen, inte skall förinta varandra och samhället i fruktlös
kamp, blev det nödvändigt med en makt som skenbart står över
samhället, en makt som kunde dämpa konflikten och hålla den
inom "ordningens" gränser. Och denna makt, som framgått
ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar
sig från det, är staten."
Här är marxismens grundidé beträffande statens historiska
roll och betydelse uttryckt med full klarhet. Staten är en produkt och
en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer
där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett
inte kan försonas. Och omvänt: statens existens bevisar att klassmotsättningarna
är oförsonliga.
Just på denna viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga
marxismen och följer därvid två huvudlinjer.
Å ena sidan: borgerliga och i synnerhet småborgerliga ideologer
som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna
att staten finns endast där det finns klassmotsättningar och klasskamp
"korrigerar" Marx på så sätt att staten framställes som
ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken
kunna uppkomma eller bestå om en försoning mellan klasserna vore
möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna
blir resultatet - under täta och välvilliga hänvisningar till
Marx! att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett
organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande
av den andra; den skapar en "ordning" som legaliserar och befäster detta
förtryck och därmed dämpar sammanstötningen mellan klasserna.
Enligt de småborgerliga politikerna består ordningen just i klassernas
försoning, inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa
sammanstötningen innebär att försona klasserna, inte i att beröva
de förtryckta klasserna vissa stridsmedel eller stridsmetoder för
att störta förtryckarna.
Ett exempel: under revolutionen 1917, då frågan om statens roll
och betydelse reste sig i hela sin vidd och blev en fråga om praxis, nämligen
en omedelbar aktion och därtill en aktion i massformat - då gled
alla socialrevolutionärer[4] och mensjeviker[5]
på en gång och restlöst ner i den småborgerliga teorin
om klassernas "försoning" genom "staten". otaliga resolutioner
och artiklar av dessa politiker är genomsyrade av denna småborgerliga
och brackiga "försonings"-teori. Att staten är ett organ
för en bestämd klass" herravälde, en klass som inte kan
försonas med sin antipod (den motsatta klassen), detta är den småborgerliga
demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten
är ett av de klaraste uttrycken för det faktum att våra socialrevolutionärer
och mensjeviker inte alls är socialister - något som vi bolsjeviker
alltid bevisat - utan småborgerliga demokrater med en kvasisocialistisk
fraseologi.
Å andra sidan är Kautsky-anhängarnas förvrängning
av marxismen långt mera raffinerad. "Teoretiskt" förnekas inte att
staten är ett organ för klassvälde, ej heller att klassmotsättningarna
är oförsonliga. Men vad man lämnar ur sikte eller fördunklar
är detta: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet,
om den är en makt, som står över samhället och "mer och
mer avlägsnar sig från det", så är det uppenbart att den
förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan våldsam
revolution, men också utan tillintetgörande av den statsapparat som
den härskande klassen skapat och i vilken detta "avlägsnande" förkroppsligas.
Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, som vi här nedan
skall se, med största bestämdhet dragit på basis av en konkret
historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har, som
vi i fortsättningen utförligt skall påvisa, Kautsky... "glömt"
och förvrängt.
2. Speciella förband av väpnade
människor, fängelser o.s.v.
"I jämförelse med den gamla gentil- (släkt- eller klan-) organisationen",
fortsätter Engels, "utmärker sig staten för det första därigenom
att undersåtarna indelas territoriellt.
Oss förefaller denna uppdelning "naturlig" men den har kostat en lång
kamp mot den gamla organisationen enligt klaner eller släkter.
"Det andra är inrättandet av en samhällelig makt som ej längre
omedelbart sammanfaller med befolkningen såsom en ur sig själv organiserad
väpnad styrka. Denna speciella samhällsmakt är nödvändig
emedan en själv-verksam, beväpnad organisation av befolkningen är
omöjlig efter uppsplittringen i klasser... Denna samhälleliga makt
existerar i varje stat. Den består inte bara av beväpnade människor
utan också av vissa väsentliga utbyggnader, fängelser och tvångsanstalter
av olika slag om vilka "gentilsamhället" ingenting visste..."
Engels utvecklar begreppet om den "makt" som kallas stat, denna makt som utgått
från samhället men ställer sig över detta och alltmer fjärmar
sig från det Vari består nu framför allt denna makt? I speciella
förband av beväpnade människor som till sitt förfogande
har fängelser m.m.
Vi har tätt att tala om speciella förband, därför att den
samhälleliga makt som kännetecknar varje stat inte "omedelbart sammanfaller
med den beväpnade befolkningen, med dess själv-verksamma beväpnade
organisation".
Liksom alla stora revolutionära tänkare söker Engels rikta de
klassmedvetna arbetarnas uppmärksamhet just på det som förefaller
den härskande småborgerligheten vara minst beaktansvärt, mest
invant och helgat av inte bara solida utan, man kan säga, förstelnade
fördomar. En stående armé och en polis är statsmaktens
huvudvapen - men kan det väl vara annorlunda?
För det övervägande flertalet européer i slutet av 1800-talet,
dessa som Engels vände sig till och som varken hade genomlevat eller på
nära håll iakttagit en enda stor revolution, kan det inte vara annorlunda.
För dem är det absolut obegripligt, vad "befolkningens själv-verksamma
beväpnade organisation" är för något. Frågan
varför det visat sig nödvändigt att ha speciella, över samhället
stående förband av beväpnade människor (polis, stående
armé som fjärmat sig från samhället är den västeuropeiske
och ryske filistern benägen att besvara med några fraser lånade
från Spencer eller Michajlovskij,[6] med hänvisning
till att samhällslivet blivit mera invecklat, dess funktioner differentierats
o.dyl.
En sådan hänvisning förefaller "vetenskaplig" och insöver
på ett utmärkt sätt småborgaren genom att fördunkla
det viktigaste och grundläggande: samhällets splittring i oförsonligt
fientliga klasser.
Utan denna splittring skulle "befolkningens självverksamma beväpnade
organisation" skilja sig från den primitiva organisationen hos en hjord
apor som griper till träkäppar, hos urmänniskor eller i klansamhällen
förenade människor genom sin komplicerade natur, sin höga teknik
o.s.v. Den skulle dock vara möjlig.
Den är omöjlig därför att det civiliserade samhället
är splittrat i fientliga och därtill oförsonligt fientliga klasser
vilkas "själv-verksamma" beväpning skulle leda till väpnad kamp
dem emellan. Uppstår en stat, så skapas en specialstyrka, speciella
väpnade förband. Och varje revolution som krossar statsapparaten visar
oss åskådligt hur den härskande klassen strävar att återupprätta
de speciella väpnade förband som tjänar den, och hur den förtryckta
klassen strävar att skapa en ny organisation av samma slag, i stånd
att tjäna de exploaterade och inte exploatörerna.
I det anförda uttalandet ställer Engels teoretiskt samma fråga
som varje stor revolution praktiskt, åskådligt och i massaktionens
format ställer oss inför, nämligen frågan om det ömsesidiga
förhållandet mellan de "speciella" väpnade förbanden och
"befolkningens själv-verksamma beväpnade organisation". Vi skall senare
se hur denna fråga konkret illustreras genom de europeiska och ryska revolutionernas
erfarenheter.
Men låt oss återvända till Engels framställning.
Han påvisar att ibland, exempelvis här och där i Nordamerika,
denna makt är svag (det rör sig om ett undantag i det kapitalistiska
samhället och om de delar av Nordamerika där under den förimperialistiska
perioden den frie kolonisten dominerade) men att den i allmänhet förstärkes:
"Samhällsmakten förstärks i samma mån som klassmotsättningarna
inom staten skärps och de till varandra gränsande staterna blir större
och folkrikare. Man behöver endast betrakta vårt nutida Europa där
klasskamp och erövringskonkurrens har skruvat upp samhällsmakten till
en sådan höjd att den hotar uppsluka hela samhället och t.o.m.
staten...
Detta är skrivet så tidigt som i början av 1890-talet Engels
sista förord är daterat den 16 juni 1891. Då hade övergången
till imperialism - i betydelsen trusternas totalherravälde, storbankernas
allmakt, kolonialpolitik i större skala o.s.v. - nätt och jämnt
börjat i Frankrike och var ännu svagare i Nordamerika och Tyskland.
Sedan dess har "erövringskonkurrensen" tagit gigantiska steg framåt,
så mycket mer som jordklotet i början av 1900-talets andra årtionde
var definitivt uppdelat mellan dessa "konkurrerande erövrare" d.v.s. de
rovlystna stormakterna. Rustningarna till lands och sjöss har sedan dess
vuxit i otrolig grad. Rovkriget 1914-1917 mellan England och Tyskland om världsherraväldet
och delningen av bytet har gjort att den rovlystna statsmaktens "uppslukande"
av alla samhällskrafter har lett till en nästan fullständig katastrof.
Engels kunde redan år 1891 påvisa "erövringskonkurrensen" som
ett av de viktigaste dragen i stormakternas utrikespolitik medan de socialchauvinistiska
skurkarna under åren 1914-1917, just när denna mångdubbelt
skärpta konkurrens framkallat det imperialistiska kriget, maskerar försvaret
av "sin egen" bourgeoisis rovlystnad med fraser om "fosterlandsförsvar",
"republikens och revolutionens försvar" och liknande!
3. Staten - ett verktyg för
exploateringen av den förtryckta klassen
För underhållet av en speciell, över samhället stående
samhällelig makt behövs skatter.
"Med samhällsmakten och skatteindrivningsrätten i sin hand", skriver
Engels, "framstår statstjänstemännen som ett samhällsorgan
över samhället. Den frivilliga aktning som gentilordningens organ
åtnjöt är inte nog för dem, även om de skulle kunna
vinna den... Man stiftat särlagar om ämbetsmännens helgd och
oantastlighet. "Den simplaste polis" har mer "auktoritet"
än klanens representanter, men t.o.m. chefen för krigsmakten i en
civiliserad stat kunde avundas en klanhövding för den "frivilliga
och obestridda aktning" han åtnjöt i samhället."
Här upptas frågan om ämbetsmännens privilegierade ställning
såsom organ för statsmakten. Som det väsentligaste har angetts:
vad är det som ställer dem över samhället? Vi skall se hur
denna teoretiska fråga praktiskt löstes av Pariskommunen år
1871[7] och reaktionärt beslöjades av Kautsky år
1912.
"Då staten uppkommit ur behovet att tygla klassmotsättningarna men
samtidigt uppstått mitt i konflikten mellan dessa klasser så är
den i regel en den mäktigaste, ekonomiskt dominerande klassens stat. Genom
denna stat blir denna klass också politiskt dominerande och får
på så sätt nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta
klassen..." Inte bara den antika och den feodala staten var organ för exploatering
av slavar och livegna utan även "den moderna representativa staten är
ett verktyg för kapitalets utsugning av lönearbetet. Undantagsvis
förekommer emellertid perioder då de kämpande klasserna når
en sådan jämbördighet i styrka att statsmakten såsom skenbar
förmedlare får en viss självständighet i förhållande
till de bägge klasserna..." Sådan var den absoluta monarkin under
1600- och 1700-talen, bonapartismen i Frankrike under första och andra
kejsardömet och Bismarck i Tyskland.
Och sådan - kan vi tillägga från vår sida - är Kerenskijs[8]
regering i det republikanska Ryssland sedan det börjat förfölja
det revolutionära proletariatet i det ögonblick då sovjeterna,
tack vare att de står under ledning av småborgerliga demokrater,
redan är maktlösa medan bourgeoisin ännu inte är tillräckligt
stark för att direkt upplösa sovjeterna.
I en demokratisk republik, fortsätter Engels, "utövar rikedomen sin
makt indirekt men desto säkrare", nämligen för det första
genom "direkt tjänstemannakorruption" (Amerika), för det andra genom
en "allians mellan regering och börs" (Frankrike och Amerika).
F.n. har imperialismen och bankväldet i vilka som helst demokratiska republiker
"utvecklat" båda dessa sätt att förfäkta och
förverkliga rikedomens allmakt till en högt uppdriven konst. Om exempelvis
herr Paltjinskij[9] redan under de första månaderna
av den ryska demokratiska republikens existens - man kan säga under de
"socialistiska" socialrevolutionärernas och mensjevikernas smekmånad
med bourgeoisin i koalitionsregeringen - saboterade alla åtgärder
med syfte att tygla kapitalisterna och deras härjningar, deras utplundring
av statskassan genom krigsleveranserna, och om sedan den ur regeringen avgångne
herr Paltjinskij (naturligtvis ersatt av en annan, precis likadan Paltjinskij)
av kapitalisterna "belönats" i form av en liten post med en årslön
av 120.000 rubel - vad betyder då detta? Direkt korruption eller indirekt?
Regeringens förbund med syndikaten eller "endast" ett vänskapligt
förhållande? Vilken roll spelar herrar av typen Tjernov och Tsereteli,
Avksentiev och Skobelev?[10] Ar de "direkta" bundsförvanter
till de miljonärer som bestjäl statskassan eller bara indirekta?
"Rikedomens" allmakt är säkrare i den demokratiska republiken därför
att den inte är beroende av ett dåligt politiskt skal kring kapitalismen.
Den demokratiska republiken är kapitalismens bästa möjliga politiska
skal; och därför grundar kapitalet sedan det (genom herrar Paltjinskij,
Tjernov, Tsereteli & Co) iklätt sig detta bästa möjliga skal,
sin makt så starkt och säkert att inget skifte av vare sig personer,
institutioner eller partier inom den borgerliga demokratiska republiken rubbat
denna makt.
Det bör vidare konstateras att Engels med största bestämdhet
kallar den allmänna rösträtten för bourgeoisins herravälde
Den allmänna rösträtten, säger han - tydligen i ljuset av
den tyska socialdemokratins långa erfarenhet - är "gradmätaren
på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den
nuvarande staten."
Småborgerliga demokrater i stil med våra socialrevolutionärer
och mensjeviker liksom deras köttsliga bröder, socialchauvinisterna
och opportunisterna i Västeuropa, väntar nämligen "något
mer" av den allmänna rösträtten. De hyser själva och inger
folket den falska uppfattningen att den allmänna rösträtten "i
den nuvarande staten" verkligen förmår ge uttryck för arbetarmajoritetens
vilja och trygga realiserandet av denna vilja.
Vi kan här bara påpeka denna falska uppfattning och hänvisa
till att Engels fullständigt klara, precisa och konkreta uttalande jämt
och ständigt förvrängs i de "officiella" (d.v.s. opportunistiska)
socialistpartiernas propaganda och agitation. Hur grundfalsk den av Engels förkastade
uppfattningen är, skall vi närmare klargöra i fortsättningen
om Marx och Engels åsikter rörande den "nuvarande" staten.
I sitt populäraste verk har Engels med följande ord sammanfattat sina
åsikter: "Staten består alltså ej sedan evigt. Det har funnits
samhällen som klarat sig utan den, som inte hade en aning om stat och statsmakt.
På ett visst stadium av den ekonomiska utvecklingen - nödvändigt
förbunden med samhällets splittring i klasser - blev staten till följd
av denna splittring en nödvändighet. Vi närmar oss nu med raska
steg ett utvecklingsstadium i produktionen då dessa klassers existens
ej endast upphört att vara en nödvändighet utan blivit ett direkt
hinder för produktionen. De kommer att försvinna lika oundvikligt
som de en gång har uppstått. Med dem försvinner oundvikligen
också staten. Samhället reorganiserar produktionen på grundval
av fri och lika association mellan producenterna och placerar statsmaskineriet
på vad som nu blir dess rätta plats: i fornminnesmuseet, vid sidan
av spinnrocken och bronsyxan."
Det är inte ofta man påträffar detta citat i den nutida socialdemokratins
propaganda- och agitationslitteratur. Men även om det någon gång
förekommer så innebär det liksom en bugning inför en ikon,
d.v.s. som officiellt uttryck för högaktning av Engels, utan varje
försök att tänka sig in i vilken slagkraft hos revolutionen som
förutsättes i och med detta "hela statsmaskineriets placering på
"fornminnesmuseet".
Man kan mestadels inte ens skymta någon förståelse för
vad Engels betecknar som statsmaskineri.
4. Statens "bortdöende"
och den våldsamma revolutionen
Engels ord om statens "bortdöende" är så välbekanta, citeras
så ofta och visar i så skarp dager den egentliga innebörden
i den så vanligt förekommande förfalskningen av marxismen till
opportunism att vi utförligt måste uppehålla oss vid dem. Låt
oss anföra hela den utläggning varur de tagits:
"Proletariatet griper makten och förvandlar till en början produktionsmedlen
till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt såsom
proletariat, upphäver alla klasskillnader och klassmotsättningar och
följaktligen även staten såsom stat. Det hittillsvarande samhället
har rört sig i klassmotsättningar och har därför haft behov
av en stat, d.v.s. av en organisation i den för tillfället utsugande
klassens händer för att upprätthålla produktionens yttre
betingelser, m.a.o. för att med våld hålla den utsugna klassen
nere i de former för förtryck som det bestående produktionssättet
föreskrev: slaveri, livegenskap eller legoarbete. Staten var hela samhällets
representant, dess sammanfattning i en synlig korporation, men detta endast
såtillvida som staten tillhörde den klass vilken i respektive epok
ensam företrädde hela samhället: i forntiden de slavägande
medborgarna, under medeltiden feodaladeln, i vår tid bourgeoisin. När
staten nu sent omsider faktiskt blir representant för hela samhället
så gör den sig själv överflödig. Så snart det
inte längre finns någon samhällsklass att undertrycka, så
snart den av klassherraväldet och den hittillsvarande produktionsanarkin
framkallade kampen för tillvaron mellan enskilda och när därav
uppstående konflikter och excesser upphört - ja, då finns det
ingenting mer att undertrycka, något som kunde göra en särskild
undertryckningsmakt, en stat, nödvändig. Den första handling
med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället
- besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är
tillika dess sista självständiga handling som stat.
Ingripande av statsmakten i samhällsförhållandena blir överflödigt
på det ena ömrådet efter det andra och avsomnar av sig självt.
I stället för en regering över personer framträder nu en
förvaltning av ting och en ledning av produktionsprocesser. Staten "avskaffas"
icke - den dör bort. Mot denna bakgrund bör man bedöma frasen
om "den fria folkstaten", en fras som tidvis haft ett agitatoriskt
berättigande men som i sista hand ur vetenskaplig synpunkt är ohållbar.
Mot denna bakgrund bör man likaledes värdera de s.k. anarkisternas
krav på att staten skall avskaffas från idag till i morgon."
Utan risk att missta sig kan man säga att av denna Engels intressanta
och djuptänkta utläggning har det enda man inom de socialistiska partierna
verkligen tillägnat sig av socialistisk tanke blivit detta att staten enligt
Marxdör bort" medan den enligt den anarkistiska läran "avskaffas".
Att på detta sätt stympa marxismen innebär att reducera den
till opportunism. Ty efter en dylik "tolkning" återstår bara en
dunkel föreställning om en långsam, gradvis förändring,
om frånvaro av språng och stormar, av revolution. Statens "bottdöende"
i den gängse, s. a. s. massiva föreställningen innebär otvivelaktigt
att revolutionen undanskyms, om ej rent av förnekas.
Emellertid är en dylik "tolkning" en ytterst grov, och endast för
bourgeoisin fördelaktig, förvrängning av marxismen. Den grundar
sig på att man glömt synnerligen viktiga omständigheter och
överväganden som påvisats i Engels här citerade sammanfattning.
För det första: Redan i början säger Engels att proletariatet
genom att gripa makten "upphäver staten såsom stat". Vad detta innebär,
det är inte "comme il faut" att begrunda. Vanligen ignorerar man det helt
eller anser det för något slags "svaghet för Hegel" hos Engels.
I själva verket utgör dessa ord en kort sammanfattning av erfarenheterna
från en av de största och mest dramatiska proletära revolutionerna,
från Pariskommunen 1871, som vi utförligare skall beröra senare.
I själva verket talar här Engels om den proletära revolutionens
"upphävande" av bourgeoisins stat, medan orden om bortdöendet hänför
sig till resterna av det proletära statsväsendet efter den socialistiska
revolutionen. Enligt Engels dör inte den borgerliga staten "bort" utan
"upphäves" av proletariatet i revolutionen. Vad som dör bort efter
denna revolution, det är den proletära staten eller halvstaten.
För det andra: Staten är en "särskild undertryckningsmakt". Denna
djuptänkta definition har Engels här formulerat med fullständig
klarhet. Av den framgår att bourgeoisins - en handfull rikas - "särskilda
undertryckningsmakt" gentemot proletariatet - miljontals arbetare - måste
avlösas av proletariatets "särskilda undertryckningsmakt" gentemot
bourgeoisin. Just häri består "upphävandet av staten såsom
stat". Häri består just "handlingen" att i samhällets namn ta
produktionsmedlen i besittning. Och det är alldeles självklart att
en sådan avlösning av den ena (den borgerliga) "särskilda makten"
genom den andra (den proletära) "särskilda makten" alls inte kan försiggå
i form av ett "bortdöende".
För det tredje: Om "bortdöendet" och - än mer uttrycksfullt och
målande - om "avsomnandet" talar Engels alldeles tydligt och bestämt
då det gäller epoken efter statens besittningstagande av produktionsmedlen
i hela samhällets namn", d.v.s. efter den socialistiska revolutionen. Vi
vet alla att "statens" politiska form under denna tid är den mest fullkomliga
demokrati. Men ingen enda av de opportunister som så skamlöst förvränger
marxismen kan få in i sitt huvud att det här hos Engels följaktligen
rör sig om demokratins "avsomnande" och "bortdöende". Detta förefaller
vid första påsyn mycket egendomligt. Men "obegripligt" är det
bara för den som inte gjort klart för sig att demokratin också
är en stat och att följaktligen också demokratin försvinner
när staten försvinner. Endast revolutionen kan "upphäva" den
borgerliga staten. Staten överhuvud taget, d.v.s. den mest fullkomliga
demokratin, kan endast "dö bort".
För det fjärde: När Engels uppställer sin berömda sats:
"staten dör bort", så förklarar han genast och konkret att denna
sats riktar sig både mot opportunisterna och mot anarkisterna. Härvid
skjuter Engels i förgrunden den slutsats ur tesen om "statens bortdöende"
som är riktad mot opportunisterna.
Man kan slå vad om att av 10.000 som läst eller hört talas om
statens "bortdöende" så är det 9.990 som absolut inte vet eller
minns att Engels riktade sina slutsatser av denna tes inte endast mot anarkisterna.
Och av de återstående tio är det sannolikt nio som inte vet
vad den "fria foikstaten" är för något och varför angreppet
mot denna paroll innebär ett angrepp mot opportunisterna. Så skriver
man historia! Så anpassas omärkligt den stora revolutionära
läran till den härskande kälkborgerligheten. Slutsatsens udd
mot anarkisterna har upprepats tusentals gånger, banaliserats och inpräntats
i försimplad form tills den fått en fördoms hållfasthet.
Men udden mot opportunisterna har man fuskat bort och "glömt"!
"Den fria folkstaten" var på 1870-talet de tyska socialdemokraternas programkrav
och stående paroll Den är utan politiskt innehåll, är
endast en kälkborgerligt svulstig omskrivning av begreppet demokrati i
den mån man därmed anspelade på den demokratiska republiken
var Engels beredd att "temporärt godkänna" denna paroll ur agitationssynpunkt.
Men parollen var opportunistisk ty den innebar ej endast en skönmålning
av den borgerliga demokratin utan även oförståelse för
socialistisk kritik gentemot varje stat överhuvud taget. Vi är för
den demokratiska republiken som den för proletariatet bästa statsformen
under kapitalismen men vi har ej att glömma att löneslaveriet är
folkets lott även i den mest demokratiska borgerliga republik. Vidare:
varje stat är en "särskild undertryckningsmakt" riktad mot den undertryckta
klassen. Därför är inges stat fri och ingen stat folklig. Marx
och Engels klarlade detta mer än en gång för sina partikamrater
under 1870-talet.
För det femte: I samma verk av Engels där, som alla minns, uttalandet
om statens bortdöende står, finns även ett uttalande om den
våldsamma revolutionens betydelse. Den historiska värdesättningen
av dess roll övergår hos Engels till en verklig lovsång över
den våldsamma revolutionen. Detta "är det ingen som kommer ihåg".
Inom de nutida socialistiska partierna är det inte passande att tala om
eller ens tänka på vad detta innebär. I den dagliga propagandan
och agitationen bland massorna spelar denna tanke ingen som helst roll. Den
är emellertid oupplösligt och till ett harmoniskt helt förbunden
med statens "bortdöende". Så här säger Engels:
"Att våldet även spelar en annan roll" (än att vara ett ondskans
redskap) "i historien, en revolutionär roll, att det enligt Marx fungerar
som barnmorska åt varje gammalt samhälle som går havande med
ett nytt, att det är ett verktyg varmed den samhälleliga utvecklingen
tvingar sig fram och bryter sönder förstenade och utdöda politiska
former - om allt detta finner man inte ett ord hos herr Dühring. Endast
under suckar och stönanden medger han att våld möjligen kan
bli nödvändigt för att störta den gamla utsugarhushållningen
- tyvärr, väl att märka - ty varje användning av våld
demoraliserar den som använder det. Och detta har man mage att säga
trots det höga moraliska och kulturella uppsving som blivit följden
av varje segerrik revolution! Och att säga detta i Tyskland där en
våldsam sammanstötning som ju kan komma att påtvingas folket
åtminstone skulle ha den förtjänsten att den utrotade den servilitet
som från det trettioåriga krigets förnedring har trängt
in i det nationella medvetandet. Och detta dunkla, flacka, kraftlösa prästtänkande
vågar truga sig på det mest revolutionära parti som historien
känner?"
Hur kan man i en lära förena denna lovsång över den våldsamma
revolutionen som Engels från 1878 till sin död 1894 enträget
framfört för de tyska socialdemokraterna med teorin om statens "bortdöende"?
Vanligen förenar man eklektiskt båda genom att idélöst
eller sofistiskt (eller för att behaga de makthavande) på måfå
lösrycka än den ena än den andra satsen, varvid i 99 fall av
100, om ej oftare, just "bortdöendet" skjuts i förgrunden. Dialektiken
ersätts med eklekticism: det är det vanligaste i våra dagars
officiella socialdemokratiska litteratur om marxismen. Ett sådant ersättande
är naturligtvis ingen nyhet. Man kan iakttaga det t.o.m. i den klassiska
grekiska filosofins historia. Då marxismen förfalskas till opportunism
kan man lättast bedra massorna genom att förkläda eklekticismen
till dialektik. Det ger en skenbar tillfredsställelse, tar liksom hänsyn
till processens alla sidor, utvecklingens alla tendenser, alla motstridande
inflytanden o.s.v. men ger i själva verket ingen som helst fullständig
och revolutionär förståelse av samhällets utvecklingsprocess.
Vi har redan talat om och skall i fortsättningen meta utförligt påvisa
att Marx och Engels lära om den våldsamma revolutionens oundviklighet
gäller den borgerliga staten. Denna kan inte avlösas av den proletära
staten (proletariatets diktatur) genom att "dö bort". Det kan
den som regel endast genom en våldsam revolution. Den lovsång till
revolutionen som Engels uppstämmer och som fullständigt överensstämmer
med Marx mångfaldigt upprepade uttalanden - vi erinrar om slutet av "Filosofins
elände" och Kommunistiska manifestet med dess stolta öppna förklaring
om den våldsamma revolutionens oundviklighet; vi erinrar om kritiken av
Gothaprogrammet[11] år 1875, nästan 30 år
senare, där Marx hänsynslöst gisslar opportunismen i detta program
- denna lovsång är alls inte något "svärmeri",
inte en deklamation, inte ett polemiskt påfund. Nödvändigheten
att systematiskt uppfostra massorna i en sådan, ja just en sådan
syn på den våldsamma revolutionen ligger till grund för Marx
och Engels hela lära. Nu förhärskande socialchauvinistiska och
Kautsky-riktningars förräderi mot deras lära framträder
särskilt tydligt däri att bådadera glömmer att bedriva
en sådan propaganda, en sådan agitation.
Den borgerliga statens avlösning genom den proletära är omöjlig
utan en våldsam revolution. Den proletära statens upphävande,
d.v.s. upphävandet av varje stat överhuvud taget, är omöjligt
annat än genom "bortdöendet".
Detaljerat och konkret utvecklade Marx och Engels dessa åsikter då
de studerade varje enskild revolutionär situation och analyserade erfarenheterna
från varje revolution för sig. Till denna utan tvekan viktigaste
del av deras lära skall vi nu övergå.
II. Erfarenheterna
från åren 1848-1851
1. Revolutionens förstadium
Den mogna marxismens första verk, "Filosofins elände" och Kommunistiska
manifestet, hänför sig just till tiden omedelbart före 1848 års
revolution. Till följd av denna omständighet har vi här, jämsides
med en framställning av marxismens allmänna grunder, i viss mån
även en återspegling av den dåvarande konkreta revolutionära
situationen. Därför är det kanske mera ändamålsenligt
att undersöka vad författarna till dessa verk säger om staten
omedelbart före deras slutsatser av erfarenheterna från åren
1848-1851.
"Den arbetande klassen" skriver Marx i Filosofins elände "kommer under
utvecklingens gång att i det gamla borgerliga samhällets ställe
sätta ett förbund som utesluter klasserna och motsättningen dem
emellan, och det kommer ej längre att finnas någon egentlig politisk
makt, därför att den politiska makten just är det officiella
uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället."
Det är lärorikt att med denna allmänna framställning om
statens försvinnande efter klassernas avskaffande jämföra framställningen
några månader senare, nämligen i november 1847, i Kommunistiska
manifestet: "När vi beskrev de meta allmänna faserna av proletariatets
utveckling följde vi det mer eller mindre dolda inbördeskriget inom
det bestående samhället ända fram till den punkt där det
bryter ut i öppen revolution och proletariatet genom att med våld
störta bourgeoisin grundar sitt herravälde" ... "Vi har ovan redan
sett att första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet
till härskande klass, att erövra demokratin."
"Proletariatet kommer att begagna sitt politiska herravälde till att undan
för undan fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla
produktionsmedel i statens - d. v. s. det som härskande klass organiserade
proletariatets - händer samt fortast möjligt öka produktionskrafterna.
Här ser vi formuleringen av en av marxismens märkligaste och viktigaste
idéer beträffande staten, nämligen idén om "proletariatets
diktatur" (såsom Marx och Engels började uttrycka sig efter Pariskommunen),
och vidare en i högsta grad intressant definition av staten, även
den tillhörande marxismens "glömda ord": "Staten, d.v.s. det som härskande
klass organiserade proletariatet".
Denna definition av staten har aldrig någonsin blivit utredd i de officiella
socialdemokratiernas dominerande propaganda och agitationsskrifter. Inte nog
därmed. Den har blivit bortglömd just därför att den är
absolut oförenlig med reformismen. Den är ett slag i ansiktet på
de vanliga opportunistiska fördomarna och kälkborgerliga illusionerna
om "demokratins fredliga utveckling".
Proletariatet behöver staten - detta upprepar alla opportunister, socialchauvinister
och Kautsky-anhängare, samtidigt som de försäkrar att detta är
Marx lära. Men de "glömmer" att tillägga, för det första
att enligt Marx proletariatet endast behöver den bortdöende staten,
d.v.s. en stat så uppbyggd att den omedelbart börjar dö bort
och ej kan undgå att dö bort. Och för det andra behöver
arbetarna "staten", "d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet".
Staten är en organiserad maktorganisation, en tvångsorganisation
för undertryckande av en viss klass. Vilken klass behöver då
proletariatet undertrycka? Naturligtvis endast den exploaterande klassen, d.v.s.
bourgeoisin. Arbetarna behöver staten endast för att undertrycka exploatörernas
motstånd. Och endast proletariatet kan leda detta undertryckande, genomföra
det i praktiken, emedan proletariatet är den enda konsekvent revolutionära
klassen, den enda klass som förmår ena alla arbetande och exploaterade
i kampen mot bourgeoisin, för dess fullständiga störtande.
De exploaterande klasserna behöver det politiska herraväldet för
att upprätthålla exploateringen, d.v.s. för att tillvarata de
egoistiska intressena hos en försvinnande minoritet gentemot en överväldigande
majoritet. De exploaterade klasserna behöver det politiska herraväldet
för att fullständigt avskaffa varje exploatering, d.v.s. för
att tillvarata den överväldigande folkmajoritetens intressen mot en
försvinnande minoritet av nutida slavägare, d.v.s. godsägarna
och kapitalisterna.
De småborgerliga demokraterna, dessa förmenta socialister, som ersatt
klasskampen med fantiserande om klassernas försoning, föreställde
sig även den socialistiska omgestaltningen på ett fantasifullt sätt,
inte som ett störtande av den exploaterande klassens herravälde utan
som en minoritetens fredliga underkastelse under en majoritet som blivit medveten
om sina uppgifter. Denna småborgerliga utopi, som är oupplösligt
förenad med erkännandet av en över klasserna stående stat,
har i praktiken lett till förräderi mot de arbetande klassernas intressen
såsom framgår av 1848 och 1871 års franska revolutioner liksom
av erfarenheterna från det "socialistiska" deltagandet i borgerliga ministärer
i England, Frankrike, Italien och andra länder i slutet av 1800- och början
av 1900-talet.
I hela sitt liv bekämpade Marx denna småborgerliga socialism, som
nu pånyttföds i Ryssland i och med socialrevolutionärernas och
mensjevikernas partier. Marx utvecklade konsekvent läran om klasskampen
till att omfatta även läran om den politiska makten, om staten.
Bourgeoisins herravälde kan störtas endast av proletariatet, en specifik
klass vars ekonomiska existensvillkor förbereder den för ett sådant
störtande och ger den möjlighet och styrka att genomföra denna
uppgift. I och med att bourgeoisin splittrar och upplöser bondeklassen
och alla småborgerliga skikt, så sammansluter, förenar och
organiserar den proletariatet. Endast proletariatet kan - på grund av
sin ekonomiska roll i storproduktionen - bli ledare för alla arbetande
och utsugna massor, som exploateras, förtrycks och undertrycks av bourgeoisin,
ofta inte mindre utan värre än proletärerna, men inte är
i stånd att föra en självständig kamp för sin befrielse.
Läran om klasskampen, som Marx tillämpade på frågan om
staten och den socialistiska revolutionen, leder oundvikligt till ett erkännande
av proletariatets politiska herravälde, dess diktatur, d.v.s. en makt som
ej delas med någon och stödjer sig på massornas väpnade
styrka. Störtandet av bourgeoisin kan förverkligas endast genom att
proletariatet upphöjer sig till en härskande klass som kan undertrycka
bourgeoisins oundvikliga, desperata motstånd och organisera alla de arbetande
och exploaterade massorna för det nya ekonomiska systemet.
Proletariatet behöver statsmakten, en centraliserad maktorganisation, en
tvångsorganisation, både för att undertrycka exploatörernas
motstånd och för att leda befolkningens väldiga massa, bönderna,
småborgarna och halvproletärerna, vid igångsättandet av
den socialistiska hushållningen.
Genom att uppfostra arbetarnas parti fostrar marxismen proletariatets förtrupp
som kan överta makten och leda hela folket till socialismen, inrikta och
organisera det nya systemet, vara lärare och anförare för alla
arbetande och exploaterade vid ordnandet av deras sociala liv utan och mot bourgeoisin.
Den nu rådande opportunismen fostrar tvärtom de representanter för
arbetarpartiets bättre betalda medlemmar som isolerar sig från massorna,
"ordnar" det drägligt för sig under kapitalismen och för en grynvälling
säljer sin förstfödslorätt, d.v.s. avstår från
rollen att vara folkets revolutionära ledare mot bourgeoisin.
"Staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet" - denna
Marx teori är oupplösligt förbunden med hela hans lära
om proletariatets revolutionära roll i historien. Denna roll fullbordas
i och med den proletära diktaturen, proletariatets politiska herravälde.
Men om proletariatet behöver staten som en särskild tvångsorganisation
mot bourgeoisin, så framställer sig självmant frågan om
det är möjligt att skapa en sådan organisation utan att först
tillintetgöra, krossa det statsmaskineri som bourgeoisin skapat åt
sig. Rakt in i denna fråga leder oss Kommunistiska manifestet och härom
talar Marx när han sammanfattar erfarenheterna av revolutionen 1848-1851.
2. Revolutionens resultat
Beträffande den fråga som nu intresserar oss, frågan om staten,
sammanfattar Marx resultaten av revolutionen 1848-1851 i följande uttalande
ur "Louis Bonapartes 18:e Brumaire": "Men revolutionen är grundlig. Den
är ännu på väg genom skärselden. Den gör sin
sak metodiskt. Fram till den 2 december 1851" (dagen för Louis Bonapartes
statskupp) "hade den genomfört den första hälften av sitt förarbete.
Nu genomför den den andra. Den fullkomnade först den parlamentariska
makten för att kunna störta den. Nu, då detta uppnåtts,
fullkomnar den den verkställande makten, reducerar den till dess renaste
uttryck, isolerar den, reser sig emot den som en enda anklagelse för att
koncentrera alla sina krafter på att förinta den". (förf:s kurs.)
Och när revolutionen utfört denna andra hälft av sitt förarbete,
kommer Europa att springa upp från sin plats och jubla: Bra grävt,
gamla mullvad!
Denna verkställande makt med dess oerhörda byråkratiska och
militära organisation, med dess komplicerade och förkonstlade statsmaskineri,
med denna tjänstemannahär på en halv miljon vid sidan av en
armé på ytterligare en halv miljon - denna fruktansvärda parasitkropp
som täcker den franska samhällskroppen liksom en hinna och stoppar
till alla dess porer, uppkom under den absoluta monarkins tid, under detta feodalväldets
förfall som den bidrog till att påskynda." Den första franska
revolutionen utvecklade centraliseringen men samtidigt också regeringsmaktens
omfång, attribut och hantlangare. Napoleon fulländade detta statsmaskineri!"
Den legitima monarkin och julimonarkin "tillfogade intet annat nytt än
en ytterligare arbetsfördelning".
"Den parlamentariska republiken slutligen såg sig i sin kamp mot revolutionen
tvungen att med repressiva medel förstärka regeringsmaktens resurser
och stärka centraliseringen. Alla omvälningar fullkomnade detta maskineri
i stället för att krossa det" (förf:s kurs.). "De partier som
omväxlande kämpade om makten betraktade erövrandet av denna väldiga
statsbyggnad som sitt viktigaste krigsbyte."
I detta utmärkta uttalande tar marxismen ett väldigt steg framåt
i jämförelse med Kommunistiska manifestet. Där ställdes
frågan om staten ännu ytterst abstrakt, i de mest allmänna begrepp
och ordalag. Här ställs frågan konkret och svaret formuleras
utomordentligt exakt, bestämt och praktiskt påtagligt: alla föregående
revolutioner har fullkomnat statsmaskineriet men det är nödvändigt
att krossa, nedbryta det.
Denna slutsats är det viktigaste, det grundläggande i marxismens lära
om staten. Och just detta grundläggande är det som inte endast glömts
av de dominerande, officiella socialdemokratiska partierna utan direkt förvrängts
- som vi strax skall se - av Andra internationalens främste teoretiker,
K. Kautsky.
I Kommunistiska manifestet återfinns en historisk sammanfattning som får
oss att i staten se ett organ för klassherraväldet, med den oundvikliga
slutsatsen att proletariatet icke kan störta bourgeoisin med mindre det
först erövrat den politiska makten, vunnit det politiska herraväldet,
förvandlat staten till "det som härskande klass organiserade proletariatet";
vidare, att denna proletärstat omedelbart efter sin seger börjar dö
bort eftersom i ett samhälle utan klassmotsättningar en stat är
både onödig och omöjlig. Här ställs inte den frågan
hur detta skifte från borgerlig till proletär stat kan ta sig ut
i den historiska utvecklingens perspektiv.
Det är just denna fråga Marx ställer och löser år
1852. Trogen sin egen, den dialektiska materialismens filosofi tar Marx sin
utgångspunkt i den historiska erfarenheten från åren 1848-1851.
Marx lära är också här, som alltid, en av djup filosofisk
världsåskådning och omfattande historiska kunskaper belyst
sammanfattning av erfarenheter.
Frågan om staten ställs konkret: hur har den borgerliga staten, det
för bourgeoisins herravälde nödvändiga statsmaskineriet,
historiskt uppkommit? Vilka förändringar har det undergått,
hur har det utvecklat sig under de borgerliga revolutionernas gång och
inför de förtryckta klassernas självständiga aktioner? Vilka
är proletariatets uppgifter i förhållande till detta statsmaskineri?
Den för det borgerliga samhället utmärkande, centraliserade statsmakten
uppkom under absolutismens nedgångsperiod. Det är två institutioner
som är särskilt karakteristiska för detta statsmaskineri: ämbetsmannakåren
och den stående armén. Ofta talas det i Marx och Engels skrifter
om hur dessa institutioner med tusentals trådar är förbundna
just med bourgeoisin. Varje arbetare känner av egen erfarenhet till detta
samband, åskådligt och påträngande. Arbetarklassen får
på sin rygg erfara detta samband - det är därför den så
lätt uppfattar och så grundligt tillägnar sig vetskapen om detta
oundvikliga samband, en vetskap som de småborgerliga demokraterna antingen
av okunnighet och lättsinne förnekar eller ännu lättsinnigare
erkänner "i största allmänhet" och utan att dra de praktiska
konsekvenserna.
Ämbetsmannakår och stående armé, det är "parasiten"
på den borgerliga samhällskroppen, en parasit framkallad av de inre
motsägelser som söndersliter detta samhälle, men just en parasit
som "täpper till" alla livsporer. Den inom officiell socialdemokrati dominerande
Kautsky-influerade opportunismen anser åsikten om staten som en parasitär
organism för något som speciellt och uteslutande tillhör anarkismen.
Naturligtvis är denna förvrängning av marxismen utomordentligt
fördelaktig för de borgare som bragt en sådan oerhörd skam
över socialismen att de rättfärdigat och skönmålat
det imperialistiska kriget genom begreppet "fosterlandsförsvar - men likafullt
är det en obestridlig förvrängning.
Genom alla borgerliga revolutioner - av vilka Europa sett en mångfald
sedan feodalismens fall - går utvecklingen av denna ämbetsmanna-
och militärapparat, fullkomnande och befästande den. Bland annat dras
just småborgarna över på storbourgeoisins sida med hjälp
av denna apparat som erbjuder de övre skikten bland bönder, småhantverkare,
småhandlare o.a. jämförelsevis bekväma, lugna och ansedda
ämbeten som ställer sina innehavare över folket. Betrakta t.ex.
vad som försiggick i Ryssland under halvåret efter den 27 februari
1917: tjänstemannabefattningar som förr gått främst till
folk från svarta hundradena[12], blev nu byte för
kadeterna[13], mensjevikerna och socialrevolutionärerna.
Man tänkte i verkligheten inte på några allvarliga reformer;
dem ville man förhala "tills Konstituerande församlingen"
inkallats - och detta inkallande ville man undan för undan uppskjuta till
krigets slut! Men med fördelningen av bytet, med besättandet av minister-,
statssekreterare-, generalguvernörsposter o.s.v. dröjde man inte,
och för deras del väntade man inte på någon Konstituerande
församling! Spelet kring olika kombinationer beträffande regeringens
sammansättning var i själva verket endast ett uttryck för denna
uppdelning av "bytet" som pågick i hela landet, på högre
såväl som på lägre plan, i hela den centrala och lokala
förvaltningen. Slutresultatet, det objektiva slutresultatet, av halvåret
från den 27 februari till den 27 augusti 1917, står utom allt tvivel:
reformerna har uppskjutits, ämbetsmannaposterna har fördelats och
de vid fördelningen begångna "misstagen" har rättats
genom vissa omfördelningar.
Men ju fler sådana "omfördelningar" som kommer till stånd mellan
de olika borgerliga och småborgerliga partierna (kadeter, socialrevolutionärer
och mensjeviker, om vi håller oss till det ryska exemplet) dess tydligare
framstår det för de förtryckta klasserna med proletariatet i
spetsen att de är oförsonliga fiender till hela det borgerliga samhället.
Härav nödvändigheten för alla borgerliga partier - t.o.m.
för de mest demokratiska och "revolutionärt demokratiska" bland dem
- att öka repressalierna mot det revolutionära proletariatet och att
befästa förtryckarapparaten, d.v.s. just samma statsmaskineri. Ett
sådant händelseförlopp tvingar revolutionen att "koncentrera
alla sina krafter på att förinta" statsmakten, tvingar den att se
sin uppgift inte i statsmaskineriets förbättrande, utan i dess nedbrytande
och tillintetgörande.
Det var inte logiska resonemang utan den faktiska händelseutvecklingen,
den levande erfarenheten av åren 1848-1851, som ledde till att problemet
ställdes på detta sätt. Hur strängt Marx håller sig
till den historiska erfarenhetens fasta grundval framgår därav att
han 1852 ännu inte konkret tar upp frågan, varmed detta statsmaskineri,
som måste förintas, skall ersättas. Erfarenheten hade då
ännu inte lämnat material till ett svar på den frågan.
Det var först senare, år 1871, som den av historien sattes på
dagordningen. År 1852 kunde man med den naturhistoriska iakttagelsens
precision endast konstatera att den proletära revolutionen hade kommit
fram till uppgiften att "koncentrera alla sina krafter på
att förinta" statsmakten, att "krossa" statsmaskineriet.
Här kan frågan uppstå om det är riktigt att generalisera
Marx erfarenheter, iakttagelser och slutsatser samt att tillämpa dem på
ett vidare fält än Frankrikes historia under åren 1848-1851.
För att utreda den frågan vill vi först påminna om en
anmärkning av Engels och därefter övergå till fakta.
"Frankrike", skrev Engels i förordet till tredje upplagan av 18:e Brumaire,
"är det land där mer än annorstädes de historiska klasstriderna
för varje gång genomkämpats ända fram till ett avgörande,
där alltså också de växlande politiska formerna inom vilka
de rör sig och i vilka deras resultat sammanfattas fått de skarpaste
konturerna. Frankrike, under medeltiden feodalismens centrum, sedan renässansen
den enhetliga ståndsmonarkiens mönsterland, krossade i den stora
revolutionen feodalismen och grundade bourgeoisins rena herravälde i en
form så klassiskt klar som i inget annat europeiskt land. Och även
det uppåtsträvande proletariatets kamp mot den härskande bourgeoisin
framträder här i en för andra länder obekant form."
Den sista anmärkningen har föråldrats så till vida att
från år 1871 ett avbrott inträtt i det franska proletariatets
revolutionära kamp. Detta avbrott, hur långvarigt det än må
bli, upphäver dock ingalunda möjligheten att Frankrike i den kommande
proletära revolutionen kommer att visa sig vara det klassiska landet för
klasskampens genomförande till ett avgörande slut.
Men låt oss kasta en allmän blick på de utvecklade ländernas
historia vid tiden kring senaste sekelskiftet. Vi skall då se att samma
process försiggått långsammare, i mera växlande former,
på en mycket bredare arena: å ena sidan utformades "den parlamentariska
makten" såväl i republiker (Frankrike, Amerika, Schweiz) som i monarkier
(England, i viss mån Tyskland, Italien, de skandinaviska länderna
o.s.v.) - å andra sidan kämpade de borgerliga och småborgerliga
partierna om makten, varvid de uppdelade och omfördelade "bytet" av ämbetsmannaposter
utan att rubba det borgerliga systemets grundvalar - och slutligen fullkomnades
och befästes "den verkställande makten", dess ämbetsmanna- och
militärapparat.
Det är otvivelaktigt att detta är gemensamma drag i den senaste utvecklingen
av de kapitalistiska staterna i allmänhet. Under åren 1848-1851 uppvisade
Frankrike snabbt, skarpt och koncentrerat samma utvecklingsprocess som karakteriserar
hela den kapitalistiska världen.
Särskilt uppvisar dock imperialismen - bankkapitalets, de gigantiska kapitalistiska
"monopolens epok, då monopolkapitalismen växer ut till statsmonopolistisk
kapitalism - en extraordinär förstärkning av statsmaskineriet,
en oerhörd tillväxt av dess ämbetsmanna- och militärapparat
i samband med ökade repressalier mot proletariatet både i monarkierna
och i de friaste bland republikerna.
Världshistorien leder nu - givetvis i en ojämförligt mycket större
skala än år 1852 - till en "koncentration" av den proletära
revolutionens "alla krafter" inriktad på statsmaskineriets "krossande".
Vad proletariatet skall ersätta detta maskineri med - till den frågan
har Pariskommunen givit ett högst lärorikt material.
3. Marx frågeställning
år 1852
År 1907 publicerade Mehring i tidskriften "Neue Zeit" utdrag av ett brev
från Marx till Weydemeyer, daterat den 5 mars 1852. Där ingår
bl.a. följande märkliga uttalande:
"Vad mig beträffar, så tillkommer icke mig förtjänsten
att ha upptäckt klassernas förekomst i det moderna samhället
eller deras kamp sinsemellan. Borgerliga historieskrivare har långt före
mig framställt den historiska utvecklingen av denna klassernas kamp, och
de borgerliga ekonomerna har klargjort klassernas ekonomiska anatomi. Vad jag
uträttat som är nytt bestod i att bevisa: 1) att klassernas existens
endast är förknippad med bestämda, historiska utvecklingsfaser
av produktionen, 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur,
och 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till
upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle...
I dessa ord har Marx lyckats att med slående pregnans visa för det
första den fundamentala skillnaden mellan hans lära och vad bourgeoisins
ledande och djupaste tänkare lätt och för det andra det väsentliga
i hans lära om staten.
Det viktigaste i Marx lära är klasskampen så brukar man mycket
ofta säga och skriva. Men det är inte riktigt. Och ur denna oriktighet
framgår ofta en opportunistisk förvanskning av marxismen, en förfalskning
i syfte att göra den godtagbar för bourgeoisin. Ty läran om klasskampen
är inte ett verk av Marx utan av bourgeoisin före Marx och den är
i stort sett godtagbar för bourgeoisin. Den som erkänner endast klasskampen
är ännu ingen marxist. Det kan visas att han ännu inte trätt
ut ur det borgerliga tänkesättets och den borgerliga politikens ram.
Att inskränka marxismen till en lära om klasskampen innebär att
stympa marxismen, att förvanska den och reducera den till något som
är godtagbart för bourgeoisin. Marxist är endast den som utsträcker
erkännandet av klasskampen till erkännandet av proletariatets diktatur.
Häri ligger den djupaste skillnaden mellan marxisten och små- (och
även stor-) borgaren. Med denna prövosten bör man kontrollera
om man verkligen förstår och erkänner marxismen. Och det är
ej ägnat att förvåna att, när Europas historia praktiskt
ställde arbetarklassen inför denna fråga, inte bara alla opportunister
och reformister utan också alla Kautsky-anhängare (personer vacklande
mellan reformism och marxism) visade sig vara förakliga filistrar och småborgerliga
demokrater som förnekade proletariatets diktatur. Kautskys broschyr "Proletariatets
diktatur", utkommen i augusti 1918, d. v. s. långt senare än första
upplagan av denna bok, är ett mönster av kälkborgerlig förvrängning
av marxismen, ett gement förnekande av den i handling jämsides med
ett skenheligt erkännande av den i ord.
Den nuvarande opportunismen med f.d. marxisten Kautsky som huvudrepresentant
faller helt under Marx nyss anförda karakteristik av den borgerliga inställningen,
ty denna opportunism inskränker området för erkännandet
av klasskampen till de borgerliga förhållandena. (Men inom detta
område, inom dess gränser, vägrar inte en enda bildad liberal
att "principiellt" erkänna klasskampen!) Opportunismen utsträcker
inte erkännandet av klasskampen till just det allra viktigaste, till övergångsperioden
från kapitalism till kommunism, till perioden för bourgeoisins störtande
och dess fullständiga förintelse. I själva verket är detta
oundvikligen en period av oerhört förbittrad klasskamp i en aldrig
skådad, akut form. Följaktligen måste också staten under
denna period på ett nytt sätt vara demokratisk (för proletärerna
och över huvud taget de obesuttna) och på ett nytt sätt diktatorisk
(mot bourgeoisin).
Vidare. Endast den har tillägnat sig det väsentliga i Marx lära
om staten som förstått att en klass" diktatur är nödvändig
inte bara för varje klassamhälle överhuvud, inte bara för
proletariatet som störtar bourgeoisin utan också för hela den
historiska period som skiljer kapitalismen från det "klasslösa samhället",
från kommunismen. De borgerliga statsformerna är utomordentligt mångfaldiga
men ett väsentligt drag har de gemensamt: de är alla på ett
eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen en bourgeoisins diktatur.
Övergången från kapitalism till kommunism kan självfallet
ej undgå att förete en oerhörd rikedom och mångfald av
politiska former, men det väsentliga i dem alla kommer oundvikligen att
vara detsamma: proletariatets diktatur.
III. Erfarenheten
av Pariskommunen år 1871. Marx analys
1. Vad låg heroismen i kommunardernas
försök?
Det är känt att Marx några månader före Kommunen,
på hösten 1870, varnade parisarbetarna genom att påvisa att
ett försök att störta regeringen skulle vara en desperat dumhet.
Men när man i mars 1871 påtvingade arbetarna den avgörande striden
och de antog den, när alltså upproret blev ett faktum, så hälsade
Marx med största hänförelse den proletära revolutionen,
oaktat de dåliga förebuden. Marx envisades inte att pedantiskt fördöma
den "olägliga" rörelsen såsom fallet var med Plechanov,
den sorgligt ryktbare ryske avfällingen från marxismen, då
denne i november 1905 med sina artiklar sporrade arbetarna och bönderna
till kamp men efter december 1905 i stil med liberalerna ropade: "Man borde
inte ha gripit till vapen".
Men Marx inte endast hänfördes av de, som han uttrycker sig, "himlastormande"
kommunardernas heroism. I den revolutionära massrörelsen såg
han - trots att den inte nådde sitt mål - ett historiskt försök
av enorm betydelse, ett visst framsteg för den proletära världsrevolutionen,
ett praktiskt steg av större vikt än hundratals program och utläggningar.
Att analysera denna erfarenhet, att därur hämta taktiska lärdomar
och att på basis därav ompröva sin teori - det var den uppgift
som Marx uppställde för sig.
Den enda rättelse som Marx fann det nödvändigt att företa
i Kommunistiska manifestet gjorde han på grundval av pariskommunardernas
revolutionära erfarenhet.
Det sista förordet till en ny tysk utgåva av Kommunistiska manifestet
som undertecknats av både Karl Marx och Friedrich Engels är daterat
den 24 juni 1872. Däri säger författarna att Kommunistiska manifestets
program "idag är delvis föråldrat". "Särskilt
har Kommunen bevisat", fortsätter de, "att "arbetarklassen
icke helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta
i gång det för sina egna syften"
De citerade orden inom detta citat har författarna hämtat ur Marx
verk "Inbördeskriget i Frankrike".
Marx och Engels ansåg sålunda att en av de viktigaste lärdomarna
av Pariskommunen hade en så utomordentlig betydelse art de införde
den som en väsentlig rättelse i Kommunistiska manifestet.
Det är ytterst karakteristiskt att just denna väsentliga rättelse
förvrängts av opportunisterna. Dess innehåll är säkerligen
också okänt för nio tiondelar, om ej för nittionio hundradelar,
av Kommunistiska manifestets läsare. Detta skall vi senare utförligt
avhandla i ett kapitel speciellt ägnat åt förvrängningarna.
För tillfället må det vara nog att anmärka att den gängse
vulgära "uppfattningen" av Marx nyss anförda berömda
uttalande består däri att Marx här skulle ha betonat idén
om den långsamma utvecklingen i motsats till erövringen av makten
o.s.v.
I själva verket förhåller det sig alldeles tvärtom. Marx
tanke är att arbetarklassen bör krossa, nedbryta "det färdiga
statsmaskineriet" och inte inskränka sig till att helt enkelt ta det
i besittning.
Den 12 april 1871, d.v.s. just under Kommunens tid, skrev Marx till Kugelmann:
"Om du ser efter i sista kapitlet av min 18:e Brumaire, så skall
du finna att jag som den franska revolutionens nästa försök anger
att ej som hittills skett överflytta det byråkratiskt-militära
maskineriet från ena handen till den andra, utan att krossa (kurs. av
Marx; i originalet står zerbrechen) det, och detta är förutsättningen
för varje verklig folkrevolution på kontinenten. Detta försök
har också våra hjältemodiga partikamrater i Paris gjort."
Orden "krossa det byråkratiskt-militära statsmaskineriet"
innehåller kort uttryckt marxismens viktigaste lärdom om proletariatets
uppgifter i revolutionen beträffande staten. Och just denna lärdom
har inte bara fallständigt bortglömts utan direkt förvrängts
av den förhärskande kautskyanska "tolkningen" av marxismen!
Vad beträffar Marx hänvisning till i8:e Brumaire har vi ovan redan
fullständigt citerat ifrågavarande ställe.
Det är av intresse att särskilt framhäva två ställen
i Marx här återgivna uttalanden. För det första inskränker
han sin slutsats till kontinenten. Detta var förklarligt 1871, då
England ännu var mönstret för ett rent kapitalistiskt land men
utan militarism och i betydande grad utan byråkrati. Därför
gjorde Marx ett undantag för England, där på den tiden en revolution,
och t.o.m. en folkrevolution, tycktes möjlig - och verkligen var det -
utan betingelsen att först nedbryta "det färdiga statsmaskineriet".
Nu, år 1917, i det första stora imperialistiska krigets epok, bortfaller
detta Marx förbehåll. Både England och Amerika, dessa de största
och sista representanterna för anglosaxisk "frihet" i betydelsen
av frånvaro av militarism och byråkrati, har helt och hållet
glidit ned i det smutsiga blodiga allmäneuropeiska träsket av byråkratiskt-militära
institutioner som underordnar sig allt och förtrycker allt. Både
i England och Amerika utgör nu nedbrytandet, krossandet av det "färdiga
statsmaskineriet" - som i dessa länder under åren 1914-1917
utvecklats till "europeisk", allmänimperialistisk fulländning
- "förutsättningen för varje verklig folkrevolution".
För det andra bör man särskilt uppmärksamma Marx utomordentligt
djuptänkta anmärkning att nedbrytandet av det byråkratiskt-militära
statsmaskineriet är "förutsättningen för varje loik-revolution".
I Marx mun låter ordet "folk"-revolution egendomligt och de
ryska Plechanov-anhängarna och mensjevikerna - dessa Struves efterföljare
som vill gälla för marxister - skulle kanske vilja förklara Marx
uttryck som en "lapsus". De har ersatt marxismen med en så ömklig
liberal vrångbild att för dem endast antitesen mellan borgerlig och
proletär revolution och ingenting annat existerar. Och även denna
antites uppfattar de på ett non-plus-ultra sterilt sätt.
Om man exempelvis tar 1900-talets revolutioner så måste man självfallet
beteckna både den portugisiska och den turkiska revolutionen som borgerliga.
Men ingendera är en "folk"-revolution. Ty i ingetdera fallet
uppträder folkets massa, dess övervägande flertal, märkbart
aktivt, självständigt och med egna ekonomiska och politiska krav.
Däremot var den ryska borgerliga revolutionen 1905-1907 - ehuru den ej
hade så "lysande" framgångar som den portugisiska och
turkiska revolutionen tidvis haft - utan tvivel en "verklig folkrevolution".
Ty folkets massa, dess flertal, de "lägsta" samhällsskikten
reste sig självständigt och satte sin prägel på hela revolutionens
gång genom sina krav, genom sina försök att bygga upp ett nytt
samhälle på det gamlas ruiner.
I intet land på Europas kontinent utgjorde proletariatet folkmajoriteten.
En "folk"-revolution som verkligen kunde svepa folkmajoriteten med
sig måste nödvändigt omfatta såväl proletariatet
som bönderna. Båda klasserna tillsammans var det som då utgjorde
"folket". Båda är förenade därigenom att de båda
förtrycks, pressas och exploateras av det "byråkratiskt-militära
statsmaskineriet". Att slå sönder detta maskineri, att krossa
det - det är "folkets", majoritetens, arbetarnas och bondeflertalets,
verkliga intresse. Det är förutsättningen för ett fritt
förbund mellan de fattiga bönderna och proletärerna; och utan
ett sådant förbund blir demokratin icke varaktig och den socialistiska
omgestaltningen omöjlig.
Det var som bekant till ett sådant förbund som Paris-kommunen sökte
bana sig väg utan att dock nå målet på grund av en rad
yttre och inre orsaker.
När Marx talade om en "verklig folkrevolution" tog han således
- utan att på något sätt glömma småborgarnas säregenheter
(som han ofta och utförligt brukade tala om) - den strängaste hänsyn
till klassernas faktiska inbördes förhållande inom flertalet
europeiska kontinentalstater 1871. Men å andra sidan konstaterade han
att både arbetarnas och böndernas intressen krävde statsmaskineriets
"sönderslående", att detta förenade dem och ställde
dem inför den gemensamma uppgiften att avlägsna "parasiten"
och ersätta den med något nytt.
Men med vad?
2. Varmed skall det sönderslagna
statsmaskineriet ersättas?
På denna fråga gav Marx år 1847 i Kommunistiska manifestet
ett svar som var helt abstrakt och snarare angav uppgifterna än sättet
att lösa dem. Det skulle ersättas med "det såsom härskande
klass organiserade proletariatet", med "erövringen av demokratin" - så
löd Kommunistiska manifestets svar. Utan att hänge sig åt utopier
väntade Marx av massrörelsens erfarenheter svaret på frågan
vilka konkreta former denna proletariatets organisation skulle anta, på
vilket sätt denna organisation skulle förena sig med den mest fullständiga
och konsekventa "erövring av demokratin".
Kommunens erfarenhet, hur ringa den än var, underkastas av Marx en omsorgsfull
analys i "Inbördeskriget i Frankrike". Låt oss anföra de viktigaste
avsnitten ur detta verk: Under 1800-talet utvecklades den från medeltiden
härstammande "centraliserade statsmakten med dess allestädes närvarande
organ - stående armé, polis, byråkrati, prästerskap
och domarkår". I och med att klassantagonismen mellan kapital och arbete
utvecklades "erhöll statsmakten allt mer karaktären av en samhällelig
makt för undertryckande av arbetarna, en maskin för klassherravälde.
Efter varje revolution som innebär ett framsteg för klasskampen framträder
statsmaktens rent förtryckande karaktär allt klarare." Statsmakten
blir efter 1848-49 års revolution ett "kapitalets nationella vapen i kriget
mot arbetet". Andra kejsardömet befäster detta.
"Den diametrala motsatsen mot kejsardömet var Kommunen." "Kommunen var
en viss bestämd form" för "en republik som ej endast skulle undanröja
den monarkiska formen för klassherraväldet utan själva klassherraväldet".
Vari bestod då denna "bestämda" form för den proletära,
socialistiska republiken? Hurudan var den stat, som den började skapa?
"Kommunens första dekret gällde avskaffandet av den stående
hären och dess ersättande med det beväpnade folket."
Detta krav står nu i alla partiprogram som vill kalla sig socialistiska.
Men vad dessa program är värda framgår bäst av våra
socialrevolutionärers och mensjevikers uppträdande: just efter revolutionen
den 27 februari avstod de i verkligheten från att genomföra detta
krav!
"Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden
i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde när som helst
avsättas. Deras flertal bestod givetvis av arbetare eller erkända
representanter för arbetarklassen."
"Polisen som dittills varit den statliga regeringens verktyg berövades
genast alla politiska funktioner och förvandlades till ett Kommunens organ
som när som helst kunde ersättas... Likaså ämbetsmännen
inom alla andra förvaltningsgrenar... Alltifrån Kommunens medlemmar,
uppifrån och ner, måste all offentlig tjänst utföras för
arbetarlön. De höga statsdignitärernas privilegier och representationsbidrag
försvann med dignitärerna själva... Sedan väl den stående
hären och polisen, dessa verktyg för den gamla regeringens materiella
makt, hade avskaffats, tog Kommunen genast itu med att bryta det andliga förtryckets
verktyg, prästernas makt... Domstolarnas ämbetsmän förlorade
sitt skenbara oberoende... De skulle i fortsättningen väljas, vara
ansvariga och kunna avsättas."
Det kunde sålunda tyckas att Kommunen endast" ersatte det sönderslagna
statsmaskineriet med en mera fullständig demokrati: den stående armén
avskaffades, alla ämbetsmän skulle undantagslöst väljas
och kunna avsättas. Men i själva verket innebär detta "endast"
ett gigantiskt utbyte av ett slags institutioner mot institutioner av principiellt
annat slag. Här observerar man just ett av de fall då "kvantiteten
övergår till kvalitet": demokratin, genomförd så fullständigt
och konsekvent som det överhuvud taget är tänkbart, förvandlas
från borgerlig till proletär demokrati, från stat (= en speciell
makt för undertryckandet av en bestämd klass) till något som
ej längre är i egentlig mening stat.
Att kuva bourgeoisin och dess motstånd är alltjämt nödvändigt.
För Kommunen var detta särskilt nödvändigt, och en av orsakerna
till dess nederlag ligger däri att den ej gjorde detta tillräckligt
beslutsamt. Men här utgörs det förtryckande organet av folkets
majoritet, inte av dess minoritet såsom alltid varit fallet under slaveriet,
under livegenskapen och under löneslaveriet. Och när folkets majoritet
själv undertrycker sina förtryckare, så behövs inte längre
någon "speciell undertryckningsmakt. I denna mening börjar staten
att dö bort. I stället för den privilegierade minoritetens speciella
institutioner (det priviligierade ämhetsmannaståndet, den stående
arméns ledning) kan majoriteten själv omedelbart utöva dessa
funktioner och ju mer själva utövandet av statsmaktens funktioner
blir en hela folkets angelägenhet dess mindre blir behovet av denna makt.
Särskilt värd att notera är en åtgärd av Kommunen
som Marx framhållit: slopandet av representationsmedel och andra pekuniära
privilegier för ämbetsmännen och reduktion av alla statstjänstemannalöner
till "arbetarlönens" nivå. Just här framträder tydligast
omslaget - från borgerlig till proletär demokrati, från förtryckardemokrati
till de förtryckta klassernas demokrati, från staten såsom
en "särskild makt" för undertryckande av en bestämd klass till
förtryckarnas undertryckande genom folkmajoritetens, arbetarnas och böndernas,
gemensamma makt. Och just på denna punkt den åskådligaste
och, beträffande frågan om staten, den kanske viktigaste punkten
- har Marx lärdomar blivit som allra grundligast bortglömda! I de
populära kommentarerna - och deras antal är legio - säges intet
därom. Det är "mest passande" att tiga därmed, liksom man förtiger
en "naivitet" som överlevt sig själv, ungefär som de kristna,
när deras religion blivit statsreligion, "glömde" urkristendomens
"barnsligheter" och dess demokratiskt-revolutionära anda.
Sänkningen av de högre statstjänstemännens löner förefaller
"helt enkelt" vara ett krav av en naiv, primitiv demokratism. En av
den nyare opportunismens grundläggare, f.d. socialdemokraten E. Bernstein[14],
brukade öva sig med att upprepa de banala borgerliga kvickhetema om den
"primitiva" demokratismen. Likt alla opportunister, inklusive våra
samtida Kautsky-anhängare, var han alldeles ur stånd att fatta detta:
för det första, att övergången från kapitalism till
socialism är omöjlig utan en viss återgång till den "primitiva"
demokratismen (ty hur skulle man annars kunna övergå till ett folkmajoritetens,
ja, hela folkets utövande av statsfunktionerna?), och för det andra,
att "den primitiva demokratismen" på kapitalismens och den kapitalistiska
kulturens grundval inte är detsamma som den primitiva demokratismen under
urtiden eller den förkapitalistiska tiden. Den kapitalistiska kulturen
har skapat storproduktion, fabriker, järnvägar, post, telefon o. s.
v. Och på denna grundval har de flesta av den gamla "statsmaktens"
funktioner så förenklats och kan reduceras till så ytterst
enkla operationer - registrering, bokföring och kontroll - att de samtliga
lätt kan utövas av alla skriv- och läskunniga personer, att dessa
funktioner lätt kan utföras för en vanlig "arbetarlön"
och att man kan (och måste) beröva dessa funktioner varje anstrykning
av privilegium eller "överhet".
Att alla ämbetsmän utan undantag skall väljas och kan avsättas
när som helst, att deras löner skall minskas till vanliga "arbetarlöner"
- dessa enkla och "självklara" demokratiska åtgärder förenar
fullständigt arbetarnas och bondemajoritetens intressen och tjänar
samtidigt som en bro över från kapitalismen till socialismen. Dessa
åtgärder gäller den statliga, rent politiska omdaningen av samhället
men får naturligtvis sin egentliga mening och betydelse först i samband
med genomförandet eller förberedandet av "expropriatörernas expropriation",
d.v.s. då den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen
övergår till samhällelig äganderätt.
"Kommunen", skrev Marx, "gjorde alla borgerliga revolutioners slagord - billig
regering - till verklighet genom att stryka de båda största utgiftsposterna,
armén och byråkratin".
Av bönderna, liksom av småbourgeoisins övriga skikt, är
det bara ett försvinnande fåtal som "når upphöjelse",
"blir något" i borgerlig mening, d. v. s. förvandlas antingen till
välbärgat folk, till borgare, eller till ämbetsmän i tryggad
och privilegierad ställning. Den överväldigande majoriteten av
bönderna i varje kapitalistiskt land där det över huvud taget
finns bönder - och det är flertalet - förtrycks av regeringen
och önskar ivrigt dess störtande, önskar en "billig" regering.
Förverkliga denna önskan kan endast proletariatet. Och då så
sker tar det samtidigt ett steg i riktning mot statens socialistiska omdaning.
3. Parlamentarismens avskaffande
"Kommunen", skrev Marx, "skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande
korporation, på samma gång verkställande och lagstiftande."
I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år
avgöra vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet skulle
företräda och förtrampa (ver- und zertreten) folket, så
skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade
folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar
vilken som helst annan arbetsgivare till att för sitt företag välja
ut arbetare, inspektörer och bokhållare."
Denna utmärkta kritik av parlamentarismen, framförd 1871, tillhör
numera också den - tack vare socialchauvinisternas och opportunisternas
herravälde - marxismens "glömda ord". Ministrar och yrkesparlamentariker,
proletariatets förrädare och våra dagars "praktiska"
socialister har helt överlämnat kritiken av parlamentarismen åt
anarkisterna och av detta underliga förnuftsskäl förklarat all
kritik av parlamentarismen för "anarkism"! Det är inte alls
underligt att proletariatet i de parlamentariska "föregångs"-länderna
i vämjelse vid anblicken av figurer sådana som Scheidemann, David,
Legien, Sembat, Renaudel, Henderson, Vandervelde, Stauning[15],
Branting och deras gelikar allt oftare skänkt sina sympatier åt anarkosyndikalismen,
trots att denna var opportunismens köttsliga broder.
Men för Marx var den revolutionära dialektiken aldrig denna tomma
modefras, detta pling-plang, som Plechanov, Kautsky o.a. gjort den till. Marx
förstod att hänsynslöst bryta med anarkismen på grund av
dess oförmåga att utnyttja ens den borgerliga parlamentarismens "fähus",
särskilt då det var uppenbart att ingen revolutionär situation
förelåg. Men samtidigt förstod han också att ge en verkligt
revolutionär, proletär kritik av parlamentarismen.
Att en gång under loppet av några år bestämma vilken
av den härskande klassens medlemmar som i parlamentet skall förtrycka
och förtrampa folket - det är den borgerliga parlamentarismens verkliga
kärna ej endast i parlamentariskt-konstitutionella monarkier utan även
i de mest demokratiska av republiker.
Men kommer man nu till frågan om staten och betraktar parlamentarismen
i dess egenskap av statsinstitution såsom en av proletariatets uppgifter
på detta område - vad finns det då för utväg ur
parlamentarismen? Hur kan man väl undvara den?
Åter och åter måste man konstatera att de lärdomar som
Marx vunnit ur sitt studium av Kommunen har blivit till den grad bortglömda
att en våra dagars "socialdemokrat" (läs: våra dagars förrädare
av socialismen) är direkt oförmögen att fatta någon annan
kritik av parlamentarismen än den anarkistiska eller den reaktionära.
Utvägen ur parlamentarismen består naturligtvis inte att avskaffa
de representativa institutionerna och valprincipen utan i att förvandla
de representativa institutionerna från pratkvarnar till "arbetande" institutioner.
"Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation,
på samma gång verkställande och lagstiftande."
"Inte en parlamentarisk utan en arbetande korporation" - det är ett slag
mitt i ansiktet på moderna parlamentariker och socialdemokratins parlamentariska
"knähundar". Tag en titt på något parlamentariskt land vilket
som helst, från Amerika till Schweiz, från Frankrike till England,
Norge o.s.v.: det verkliga "statliga" arbetet försiggår bakom kulisserna
och utförs av departement, kanslier och staber. I parlamenten bara pratar
man i det enda syftet att slå blå dunster i ögonen på
"det enkla folket". Detta är till den grad sant att t.o.m. den ryska republiken,
en borgerligt-demokratisk republik, företer dessa parlamentarismens synder
redan innan den ens hunnit skapa ett verkligt parlament. Sådana den ruttna
kälkborgerlighetens hjältar som herrar Skobelev, Tjernov och Avksentiev
har lyckats söla ned även sovjeterna till den uslaste borgerliga parlamentarism
genom att förvandla dem till tomma pratkvarnar. I sovjeterna lurar herrar
"socialistiska" ministrar godtrogna bönder med frasmakeri och resolutioner.
I regeringen dansar man en permanent kadrilj, först för att i tur
och ordning ge så många socialrevolutionärer och mensjeviker
som möjligt plats vid "köttgrytan" med inbringande och hedrande poster,
sedan för att "fängsla" folkets "uppmärksamhet". Men det är
i kanslierna, i staberna man "arbetar" med det "statliga" arbetet!
"Delo Naroda", det "socialrevolutionära" regeringspartiets organ, erkände
nyligen i en ledare - med den oförlikneliga öppenhjärtigheten
hos folk ur de "bästa kretsarna" där "alla" sysslar med politisk prostitution
- att t.o.m. i de ministerier som tillhör "socialisterna" (förlåt
uttrycket!) hela den byråkratiska apparaten egentligen är och förblir
den gamla, fungerar som förut och fullständigt "fritt" saboterar alla
revolutionära initiativ! Men även om inte detta erkännande förelåge,
bevisar inte själva historien om socialrevolutionärernas och mensjevikernas
deltagande i regeringen detsamma? Karakteristiskt är härvidlag endast
att herrar redaktörer i "Delo Naroda" till den grad förlorat skamkänslan
att de inte generar sig för att offentligt och utan att rodna berättar
- som om det gällt en bagatell - att allt är som förr i "deras"
ministerier! Den revolutionärt-demokratiska frasen för att lura bondjannar,
den byråkratiska kanslislentrianen för att "blidka" kapitalisterna
- där har ni kärnan i den "hederliga" koalitionen.
Borgarsamhällets fala och ruttna parlamentarism ersätts i Kommunen
med institutioner i vilka tanke- och diskussionsfriheten inte urartar till bedrägeri,
ty parlamentarikerna måste själva arbeta, själva stifta lagar,
själva kontrollera de praktiska följderna och själva direkt ansvara
inför sina väljare. De representativa institutionerna står kvar,
men parlamentarismen såsom särskilt system, såsom en uppdelning
av lagstiftande och verkställande verksamhet - den finns inte här.
Utan representativa institutioner kan vi inte föreställa oss demokratin,
men utan parlamentarism kan och måste vi det, för så vitt vår
kritik av borgarsamhället inte skall förbli tomma ord, för så
vitt vår strävan att störta borgarnas herravälde är
allvarligt menad och inte en "valfras" för att infånga arbetarröster
såsom hos mensjevikerna och socialrevolutionärerna, hos herrar av
typen Scheidemann och Legien, Sembat och Vandervelde.
Det är synnerligen lärorikt att Marx, när han talar om funktionerna
hos de ämbetsmän som Kommunen såväl som demokratin behöver,
som jämförelser tar tjänstemännen hos "varje annan arbetsgivare",
d.v.s. ett vanligt kapitalistiskt företag med "arbetare, inspektörer
och bokhållare".
Hos Marx finns inte minsta spår av utopism i den meningen att han skulle
uppfinna eller fantisera ihop ett "nytt" samhälle. Nej, han studerar hur
det nya samhället "föds ur" det gamla som en naturhistorisk process.
Han tar den proletära massrörelsens faktiska erfarenhet och söker
ur denna dra ut de praktiska lärdomarna. Han "lär" av Kommunen, liksom
alla de stora revolutionärerna icke försmått att lära sig
av erfarenheterna från den förtryckta klassens stora rörelser,
och detta utan att någonsin förfalla till ett pedantiskt moraliserande
gentemot dem (som Plechanov i sitt yttrande: "man borde inte ha gripit till
vapen" eller Tsereteli: "en klass måste känna sin begränsning").
Det kan inte bli tal om ämbetsmannaväldets avskaffande genast, överallt
och fullständigt. Det är en utopi. Men att genast krossa den gamla
ämbetsmannaapparaten och genast börja bygga en ny som gör det
möjligt att efter hand omintetgöra allt ämbetsmannavälde,
det är inte en utopi; det är Kommunens erfarenhet, det är det
revolutionära proletariatets direkta omedelbara uppgift.
Kapitalismen förenklar den "statliga" förvaltningens funktioner, gör
det möjligt att avlägsna "överheter" och reducera det hela till
ett organiserande av proletärerna (såsom härskande klass) vilken
i hela samhällets namn anställer "arbetare, inspektörer och bokhållare".
Vi är inte utopister. Vi "drömmer" inte om att man genast skulle kunna
undvara varje slags styrelse, varje form av underordnande. Dessa anarkistiska
drömmar, baserade på oförståelse för den proletära
diktaturens uppgifter, tjänar i själva verket endast till att uppskjuta
den socialistiska revolutionen till dess människorna förändrats.
Nej, vi vill ha en socialistisk revolution med människor som de nu levande,
vilka inte kan reda sig utan ett över- och underordnande, utan kontroll,
"inspektörer och bokhållare".
Men man måste underordna sig alla exploaterades och arbetandes avantgarde
- proletariatet. Statsämbetsmännens specifika "överhet" kan och
måste genast, från i dag till i morgon börja ersättas
med "inspektörernas och bokhållarnas" enkla funktioner vilka redan
nu fullt ut kan fyllas av nutidens vanliga stadsbor och mycket väl kan
utföras för en "arbetarlön".
Vi arbetare skall själva organisera storproduktionen på basis av
vad kapitalismen redan skapat. Vi stöder oss härvid på vår
arbetserfarenhet och skapar med stöd av de beväpnade arbetarnas statsmakt
en sträng, järnhård disciplin; vi reducerar statstjänstemännen
till enbart verkställare av våra uppdrag, till ansvariga, avsättliga,
blygsamt avlönade "inspektörer och bokhållare" (jämte,
naturligtvis, tekniker av alla slag, arter och grader). Se där - vår
proletära uppgift. Därmed kan och måste vi börja vid genomförandet
av den proletära revolutionen. En sådan på storproduktionen
baserad början leder av sig själv till att alla former av ämbetsmannavälde
så småningom "dör bort", att det sa småningom skapas
en sådan ordning en ordning utan citationstecken, en ordning olik löneslaveriet
- där de alltmer förenklade inspektions- och bokhållerifunktionerna
utförs av alla i tur och ordning för att sedan bli en vana och slutligen
upphöra att vara ett speciellt folkskikts speciella funktioner.
En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som
mönstret för en socialistisk hushållning. Detta är mycket
riktigt. Posten är f. n. en efter det statskapitalistiska monopolets typ
organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom
alla truster till organisationer av denna typ. Över de "enkla" arbetarna,
som dignar under arbetet och svälter, står här en och samma
borgerliga demokrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism
är här redan färdig. Det gäller bara att störta kapitalisterna,
att med de beväpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers
motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri
- och framför oss står en från "parasiten" befriad, tekniskt
väl utvecklad mekanism vilken de enade arbetarna själva mycket väl
kan satta igång genom att anställa tekniker, inspektörer och
bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom över huvud taget alla
"stats"-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är
en konkret, praktisk uppgift som genast kan genomföras beträffande
alla truster, en åtgärd som befriar arbetarna från exploatering
och tar hänsyn till de erfarenheter som Kommunen förskaffat sig.
Hela folkhushållet organiserat som postverket så att tekniker, inspektörer
och bokhållare, ja alla befattningshavare får löner som inte
överstiger "arbetarlönen", allt under det beväpnade proletariatets
ledning och kontroll - det är detta som är vårt närmaste
mål. Det är en stat av detta slag, på denna ekonomiska basis,
som vi måste ha. Det är detta som blir resultatet av parlamentarismens
förintande under samtidigt bevarande av de representativa institutionerna.
Det är härigenom som de arbetande klasserna kan slippa ifrån
att få dessa institutioner prostituerade av bourgeoisin.
4. Organiserandet av nationens enhet
"I det korta utkast till nationell organisation som Kommunen inte fick tid att
närmare utarbeta heter det uttryckligen att Kommunen... skulle vara den
politiska formen även för den minsta by." Kommunerna skulle också
välja ombud till "nationaldelegationen" i Paris.
"De få men viktiga funktioner som sedan återstod för en centralregering
skulle inte - som man i medvetet bedrägeri påstått - avskaffas
utan skulle anförtros åt kommunala, d.v.s. strängt ansvariga
ämbetsmän."
"Nationens enhet skulle inte upplösas utan tvärtom organiseras med
hjälp av kommunalförfattningen. Den skulle förverkligas genom
förintandet av den statsmakt som utgav sig för att förkroppsliga
denna enhet men ville vara oberoende av och överordnad den nation på
vars kropp den ändå blott var en parasitär utväxt... Uppgiften
var att skära bort de enbart förtryckande organen från den gamla
regeringsmakten, att från den makt som gjorde anspråk på att
stå över samhället taga dess rättmätiga funktioner
och överlämna dessa till samhällets ansvariga tjänare."
I vilken grad den nutida socialdemokratins opportunister ej förstått
- kanske rättare, ej velat förstå - dessa uttalanden av Marx
framgår bäst av renegaten Bernsteins herostratiskt ryktbara bok "Socialismens
förutsättningar och socialdemokratins uppgifter". Just i anslutning
till de anförda orden av Marx skrev Bernstein att detta program "till sitt
politiska innehåll i alla väsentliga drag röjer den största
likhet med Proudhons federalism... Trots alla skiljaktigheter i övrigt
mellan Marx och "småborgaren" Proudhon" - Bernstein sätter
"småborgare" inom citationstecken som enligt honom skall vara
ironiska - "är deras tankegång på dessa punkter så besläktade
som möjligt". Naturligtvis, fortsätter Bernstein, växer kommunernas
betydelse men "det förefaller mig tvivelaktigt att demokratins första
uppgift skulle vara en sådan upplösning (Auflösung) av det moderna
statsväsendet och den fullständiga omvandling (Umwandlung) av dess
organisation som Marx och Proudhon skildrar - bildandet av en nationalförsamling
av ombud från provins- eller distriktsmöten och dessa i sin tur av
ombud från kommunerna - så att alltså den tidigare formen
för nationalrepresentationer försvunne" (Bernstein, "Socialismens
förutsättningar etc.", tyska uppl. 1899 sid. 134, 136).
Detta är rent vidunderligt - att sammanblanda Marx åsikter om "avskaffandet
av statsmakten, parasiten" med Proudhons federalism! Men det är ingen tillfällighet,
ty en opportunist kan inte få in i sitt huvud att Marx här alls inte
talar om federalism i motsats till centralism utan om krossandet av det gamla
borgerliga statsmaskineri som existerar i alla borgerliga länder.
Opportunisten kan få i sitt huvud endast det som han ser runt omkring
sig bland kälkborgerlig brackighet och "reformistisk" stagnation; han ser
bara "municipaliteterna"! Proletariatets revolution - den har opportunisten
slutat att ens tänka på.
Det är löjligt. Men märkvärdigt nog har man på denna
punkt ej bestritt Bernsteins uppfattning. Bernstein har blivit vederlagd av
många - i den ryska litteraturen särskilt av Plechanov, i den europeiska
av Kautsky. Men varken den förre eller den senare har nämnt ett ord
om denna Bernsteins förvrängning av Marx.
Opportunisten har till den grad vant sig av med att tänka revolutionärt
och reflektera över revolutionen att han tillskriver Marxfederalism"
och blandar ihop honom med anarkismens grundläggare, Proudhon. Och detta
förtigs av Kautsky och Plechanov som vill vara rättrogna marxister
och försvara den revolutionära marxismens lära! Häri ligger
en av rötterna till den ytterst banala uppfattningen om skillnaden mellan
marxism och anarkism som är utmärkande för både Kautsky-anhängare
och opportunister och till vilken vi senare skall återkomma.
Det finns inte ett spår av federalism i Marx här anförda uttalanden
om Kommunens erfarenhet. Marx är ense med Proudhon just i det som opportunisten
Bernstein inte märker. Marx skiljer sig från Proudhon just i det
vari Bernstein ser deras likhet.
Marx är ense med Proudhon om att det nutida statsmaskineriet skall "krossas".
Denna likhet med anarkismen (med Proudhon såväl som med Bakunin[16])
vill varken opportunister eller Kautsky-anhängare se. De har ju på
denna punkt övergett marxismen.
Marx skiljer sig från både Proudhon och Bakunin just ifråga
om federalismen (för att inte tala om proletariatets diktatur). Ur anarkismens
småborgerliga åskådningar följer konsekvent federalismen.
Marx är centralist. Och i hans ovan anförda resonemang föreligger
ingen som helst avvikelse från centralismen. Endast de som är uppfyllda
av kälkborgarens "vidskepliga tro" på staten kan uppfatta förintandet
av det borgerliga statsmaskineriet som ett förintande av centralismen!
Men om nu proletariatet och de fattigaste bönderna tar hand om statsmakten,
fullständigt fritt organiserar sig i kommuner och förenar alla kommuners
verksamhet till ett angrepp mot kapitalet för att krossa kapitalisternas
motstånd och överlämna privatägda järnvägar,
fabriker, jord o.s.v. till hela nationen - hela samhället - blir inte detta
centralism? Blir det inte en den mest konsekventa, demokratiska centralism,
och därtill en proletär centralism?
Bernstein kan helt enkelt inte få i sitt huvud att det vore möjligt
att uppnå en frivillig centralism, en kommunernas frivilliga förening
till nation, en de proletära kommunernas frivilliga sammanslutning i syfte
att krossa det borgerliga herraväldet och det borgerliga statsmaskineriet.
Bernstein, liksom alla småborgare kan endast föreställa sig
centralism såsom något ovanifrån kommande vilket kan påtvingas
och bevaras endast med hjälp av en ämbetsmannakår och en militärkast.
Marx understryker med avsikt - som om han förutsett möjligheten att
hans åsikter skulle bli förvrängda - att beskyllningarna mot
Kommunen för att ha velat tillintetgöra nationens enhet och avskaffa
den centrala makten är en medveten förfalskning. Marx använder
avsiktligt uttrycket "organisera nationens enhet" för att sätta den
medvetna, demokratiska, proletära centralismen i motsats till den borgerliga,
militära, byråkratiska.
Men ingen är så döv som den som inte vill höra. Och den
nutida socialdemokratins opportunister vill framför allt inte höra
talas om att förinta statsmakten, att operera bort parasiten.
5. Förintandet av parasitstaten
Vi har redan anfört Marx hithörande uttalanden och har nu att komplettera
dessa.
"Det är den historiska nyskapelsens vanliga öde", skrev Marx, "att
med orätt bli betraktade som sidostycken till äldre samhällsformer,
vilka överlevt sig själva och vilka de i någon mån liknar.
Sålunda har den nya Kommun som bryter sönder den moderna statsmakten
ansetts som ett återupplivande av de medeltida kommunerna... som ett förbund
av småstater, sådant som Montesquieu och girondisterna drömde
om... som en överdriven form av den gamla kampen mot ytterliggående
centralisering."
"Kommunförfattningen skulle tvärtom ha återskänkt samhällskroppen
de krafter som hittills förtärts av den parasitära utväxten
"staten" - vilken lever på samhället och hämmar dess
rörelsefrihet. Enbart genom denna handling skulle den ha främjat Frankrikes
pånyttfödelse.
"Men i verkligheten skulle kommunförfattningen ha ställt landsbygdens
producenter under distriktshuvudstädernas andliga ledning. Därmed
skulle de tillförsäkrats representanter för sina intressen bland
städernas arbetare. Kommunens blotta existens medförde det lokala
självstyret såsom något självklart, ej längre som
motvikt till den statsmakt som nu gjorts överflödig."
"Förintandet av den statsmakt" som var en "parasitär utväxt",
dess "bortopererande", dess "krossande", "den statsmakt som nu gjorts överflödig"
- se där vilka uttryck Marx använde om staten då han värderade
och analyserade Kommunens erfarenheter.
Allt detta skrevs för nära ett halvsekel sedan och nu måste
man liksom företa utgrävningar för att kunna göra massorna
medvetna om den oförfalskade marxismen. Slutsatserna av de iakttagelser
som gjorts under den sista stora revolution som Marx upplevde hade man glömt
bort när tiden var inne för proletariatets nästa stora revolution.
"Den mångfald av tolkningar som Kommunen blivit föremål för
och den mångfald av intressen som funnit sitt uttryck i den bevisat att
den var en i högsta grad tänjbar politisk form, medan däremot
alla föregående styrelseformer väsentligen varit av undertryckande
natur. Dess verkliga hemlighet var denna: den var väsentligen en arbetarklassens
regering, resultatet av den producerande klassens kamp mot den exproprierande
klassen, den äntligen upptäckta politiska formen i vilken arbetets
ekonomiska befrielse kunde fullbordas".
"Utan denna sista betingelse hade kommunförfattningen varit en omöjlighet
och ett bedrägeri."
Utopisterna sysslade med att "upptäcka" politiska former under vilka samhällets
socialistiska omdaning skulle försiggå. Anarkisterna ville över
huvud taget inte befatta sig med frågan om de politiska formerna. Den
nutida socialdemokratins opportunister har betraktat den parlamentariska statens
borgerliga, politiska former som den gräns vilken inte finge överskridas.
De har sargat sina pannor i tillbedjan av detta "mönster" och förklarat
varje strävan att krossa dessa former för anarkism.
Marx drog av socialismens och hela den politiska kampens historia den slutsatsen
att staten måste försvinna och att övergångsformen (från
stat till icke-stat) skulle bli det "som härskande klass organiserade proletariatet".
Men att upptäcka de politiska formerna för denna framtid det var något
som Marx inte ville åta sig. Han inskränkte sig till att iaktta den
franska historien, att analysera den och dra den slutsats som året 1851
lett till: att man står inför ett nedbrytande av det borgerliga statsmaskineriet.
Och när proletariatets revolutionära massrörelse utbröt
började Marx - oaktat rörelsens misslyckande, kortvarighet och iögonfallande
svaghet - att studera vilka former den upptäckt.
Kommunen är den av den proletära revolutionen "äntligen upptäckta"
form under vilken arbetets ekonomiska befrielse kan försiggå.
Kommunen är den proletära revolutionens första försök
att krossa det borgerliga statsmaskineriet och den "äntligen upptäckta"
politiska form med vilken man kan och måste ersätta det krossade.
Vi skall i fortsättningen se att de ryska revolutionerna 1905 och 1917
i ett annat läge och under andra förhållanden fortsätter
Kommunens verk och bekräftar Marx geniala historiska analys.
IV. Fortsättning. Engels kompletterande
Marx har gett oss det väsentliga i frågan om betydelsen av Kommunens
erfarenheter. Engels återkom flera gånger till samma ämne då
han förklarade Marx analyser och slutsatser. Ibland belyste han med sådan
styrka och skärpa andra sidor av frågan att det blir nödvändigt
att särskilt uppehålla sig vid dessa förklaringar.
1. "Bostadsfrågan"
Redan i sitt verk om bostadsfrågan (1872) tar Engels hänsyn till
Kommunens erfarenheter och uppehåller sig flera gånger vid revolutionens
uppgifter beträffande staten. Det är intressant att se hur i en konkret
fråga åskådligt klarlägges å ena sidan de drag
av likhet som föreligger mellan den proletära och den nuvarande staten
- drag som i bägge fallen berättigar att tala om en stat - och å
andra sidan dragen av olikhet dem emellan eller övergången till statens
avskaffande.
"Hur skall nu bostadsfrågan lösas? I det nuvarande samhället
löses den precis som alla andra sociala frågor: genom den så
småningom skeende ekonomiska utjämningen mellan efterfrågan
och utbud, en lösning som ständigt på nytt framskapar samma
fråga och följaktligen inte ar någon lösning. Hur en social
revolution skall lösa denna fråga, det beror ej endast av rums- och
tidsförhållandena utan också av mera vittgående frågor
bland vilka upphävandet av motsatsförhållandet mellan stad och
land är en av de väsentligaste. Eftersom det inte är vår
uppgift att uppställa något utopiskt system för framtidssamhällets
konstruktion så skulle det vara mer än gagnlöst att gå
in på detta. Så mycket är emellertid säkert, att det redan
nu finns tillräckligt med bostadshus i storstäderna för att all
verklig bostads-nöd omedelbart skulle kunna avhjälpas genom ett rationellt
utnyttjande. Detta kan naturligtvis endast ske genom att de nuvarande husägarna
exproprieras och hemlösa eller alltför trångbodda arbetare inkvarteras
i deras hus. Så snart proletariatet erövrat den politiska makten
blir en sådan för den allmänna välfärden nödvändig
åtgärd lika lätt att genomföra som andra expropriationer
och inkvarteringar för den nuvarande staten."
Här behandlas inte förändringen av statsmaktens form, endast
innehållet i dess verksamhet. Bostadsexpropriationer och inkvarteringar
äger rum även på föranstaltande av den nuvarande staten.
Den proletära staten kommer formellt på samma sätt att "föranstalta"
inkvarteringar och expropriering av hus. Men det är klart att den gamla
verkställande apparaten, byråkratin, helt enkelt vore oduglig att
genomföra den proletära statens föreskrifter.
"För övrigt måste det fastslås att det arbetande folkets
faktiska besittningstagande av samtliga produktionsmedel, av hela industrin,
är raka motsatsen till Proudhons "inlösen". I detta senare
fall blir den enskilde arbetaren ägare till produktionsmedlet, bostaden
eller bondgården. I det förra fallet blir det "arbetande folket"
den kollektive ägaren till produktionsmedlen, husen eller fabrikerna. Nyttjanderätten
till dessa torde knappast - åtminstone inte under en övergångstid
- komma att utan gottgörelse överlåtas på individer eller
korporationer. På samma sätt förutsätter avskaffandet av
äganderätten till jord inte ett avskaffande av jordräntan utan
dess överförande till samhället, låt vara i modifierad
form. Det arbetande folkets faktiska besittningstagande utesluter alltså
ingalunda bibehållandet av hyresformen."
Den här berörda frågan - om de ekonomiska grundvalarna för
statens bortdöende skall vi behandla i följande kapitel. Engels uttrycker
sig ytterst försiktigt när han säger att staten "knappast" utan
gottgörelse kommer att upplåta bostäder "åtminstone inte
under en övergångstid". Upplåtandet av bostäder som tillhör
hela folket, åt enskilda familjer och för betalning, det förutsätter
också att denna avgift uppbäres, förutsätter en viss kontroll
och en eller annan normering vid bostadsfördelningen. Allt detta kräver
en viss statsform. Men det kräver absolut inte någon speciell militär
eller byråkratisk apparat med speciellt privilegierad ställning för
ämbetsmännen. Men övergången till sådana förhållanden
då det blir möjligt att utan ersättning upplåta bostäder,
är i sin tur förknippad med statens fullständiga "bortdöende".
På tal om blanquisternas[17] övergång till
marxismens principiella position - efter Kommunen och under intrycket av dess
erfarenheter - formulerar Engels i förbigående denna position på
följande sätt: "Nödvändigheten av proletariatets politiska
aktion och proletariatets diktatur som en övergång till avskaffandet
av klasserna och därmed också av staten..."
Älskare av bokstavskritik och borgerliga "utrotare av marxismen" kommer
kanske att se en motsägelse mellan detta erkännande av "statens avskaffande"
och förkastandet av denna formel såsom anarkistisk i det citerade
stället ur Anti-Dühring. Det skulle inte vara underligt om opportunisterna
räknade även Engels till "anarkisterna" - nu för tiden blir det
ju allt vanligare att socialchauvinisterna beskyller internationalisterna för
anarkism.
Att samtidigt med klasserna även staten kommer att avskaffas, det har marxismen
alltid lärt. Det allbekanta stället i Anti-Dühring om "statens
bortdöende" anklagar anarkisterna inte därför att de är
anhängare av statens avskaffande utan därför att de predikar
att det vore möjligt att avskaffa staten "från idag till imorgon".
Eftersom den nu rådande "socialdemokratiska" doktrinen fullständigt
vanställer marxismens förhållande till anarkismen i frågan
om statens avskaffande är det särskilt viktigt att erinra om en viss
polemik av Marx och Engels mot anarkisterna.
2. Polemiken mot anarkisterna
Denna polemik hänför sig till året 1873. Marx och Engels skrev
då några artiklar mot proudhonister, "autonomister" eller "antiauktoritära",
i en italiensk socialistisk publikation; dessa återgavs i tysk översättning
i "Neue Zeit" först år 1913. Marx talar där ironiskt om anarkiskistern
och deras förnekande av politiken:
"Om arbetarklassens politiska kamp antar revolutionär form, om arbetarna
i stället för bourgeoisins diktatur sätter sin revolutionära
diktatur, så begår de ett fruktansvärt principbrott, ty för
att tillfredsställa sina ömkliga och primitiva vardagliga behov och
för att bryrta bourgeoisins motstånd ger de staten en revolutionär
och övergående form i stället för att nedlägga vapnen
och avskaffa staten."
Det var uteslutande mot ett dylikt "avskaffande" av staten som Marx vände
sig i sin vederläggning av anarkisterna! Alls inte emot att staten kommer
att försvinna med klassernas försvinnande eller avskaffas i och med
deras avskaffande utan emot detta att arbetarna skulle avstå från
vapnens bruk, från organiserat våld, d.v.s. från staten som
måste tjäna syftet att "bryta bourgeoisins motstånd".
Marx understryker avsiktligt för att man inte skulle förvränga
den verkliga innebörden av hans kamp mot anarkismen - den för proletariatet
nödvändiga statens "revolutionära och övergående form".
Proletariatet behöver staten endast för någon tid. Vi skiljer
oss alls inte från anarkisterna i fråga om statens avskaffande som
mål. Vi påstår att man för att uppnå detta mål
under en viss tid måste utnyttja statsmaktens verktyg, medel och metoder
mot exploatörerna liksom den undertryckta klassens diktatur under en viss
tid är nödvändig för klassernas avskaffande. Marx väljer
den skarpaste och tydligaste frågeställningen mot anarkisterna: Bör
arbetarna, när de kastar av sig kapitalisternas ok, "nedlägga vapnen"
eller utnyttja dem mot kapitalisterna för att krossa deras motstånd?
Och vad är väl den ena klassens systematiska användande av vapnen
mot den andra klassens annat än statens "övergångsform".
Må varje socialdemokrat fråga sig: har han ställt frågan
om staten så i sin polemik mot anarkisterna? Har det stora flertalet officiella
socialistiska partier inom Andra internationalen ställt frågan så?
Engels framlägger samma tankar populärt och ännu mer detaljerat.
Framför allt hånar han förvirringen hos proudhonisterna. De
kallade sig "antiauktoritära", d.v.s. de förnekade varje auktoritet,
varje underordnande och varje makt. Tag en fabrik, en järnväg, ett
fartyg på öppna havet - säger Engels - är det inte klart
att varenda en av dessa tekniskt komplicerade inrättningar, baserade på
maskiner och planmässigt samarbete av en mängd personer, är ur
stånd att fungera utan ett visst underordnande, alltså utan en viss
auktoritet eller makt?
"Om jag anför dessa argument", skriver Engels, "mot de mest rabiata av
de antiauktoritära, så kan de endast ge mig följande svar: "Ja,
det är sant. Men här är det inte fråga om någon auktoritet
som vi ger delegaterna, utan om ett uppdrag." Dessa personer tror att de
kan förändra saken genom att ge den ett annat namn..."
Engels uppvisar sålunda att auktoritet och autonomi är relativa begrepp,
att deras tillämpningsområde växlar under samhällsutvecklingens
olika faser, att det är dumt att vilja absolutifiera dem. Han tillägger
att området för användning av maskiner och storproduktion alltmer
utvidgar sig. Därefter övergår han från de allmänna
betraktelserna om auktoriteten till frågan om staten.
"Om autonomisterna hade nöjt sig med att säga att framtidens sociala
organisation kommer att medge auktoritet endast inom de gränser som oundvikligen
uppdras av produktionsförhållandena, så kunde man ha kommit
till ett samförstånd med dem. Men de är blinda för alla
fakta som gör auktoriteten nödvändig och kämpar lidelsefullt
mot detta ord.
Varför inskränker sig inte de antianktoritära till att skrika
mot den politiska auktoriteten, mot staten? Alla socialister är ense om
att staten och med den även den politiska auktoriteten kommer att försvinna
som en följd av den kommande sociala revolutionen, d.v.s. att de offentliga
funktionerna kommer att förlora sin politiska karaktär och förvandlas
till enkla förvaltningsfunktioner, som vakar över de sociala intressena.
Men de antiauktoritära kräver att den politiska staten skall avskaffas
på en gång innan de sociala förhållanden som frambragt
den ännu avskaffats. De kräver att den sociala revolutionens första
åtgärd skall vara auktoritetens upphävande.
Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är utan
tvivel den mest auktoritära sak som finns, en handling varmed en del av
befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter
och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti som segrat måste
hävda sia makt med hjälp av den skräck som dess vapen inger hos
de reaktionära. Om inte Paris-kommunen begagnat sig av det beväpnade
folkets auktoritet, hade den då kunnat hålla sig längre än
en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför
litet gjorde bruk av denna auktoritet? Alltså, antingen - eller: antingen
vet de antiauktoritära inte själva vad de säger, och i så
fall åstadkommer de bara förvirring, eller också vet de det,
och i så fall förråder de proletariatets sak. I båda
fallen tjänar de endast reaktionen."
Här berörs frågor som måste betraktas i samband med problemet
om förhållandet mellan politik och ekonomi vid statens bortdöende
(däråt ägnas följande kapitel). Till dem hör frågan
om samhällsfunktionernas förvandling från politiska till enkla
förvaltningsfunktioner och frågan om "den politiska staten". Det
senare uttrycket, som lätt kan missförstås, syftar på
själva dödsprocessen: den bortdöende staten kan i ett visst stadium
av sitt bort-döende kallas en opolitisk stat.
Märkligast i denna Engels framställning är återigen frågeställningen
mot anarkisterna. De socialdemokrater som vill gälla för lärjungar
till Engels har efter 1873 miljoner gånger polemiserat mot anarkisterna,
men inte på det sätt som marxister kan och bör göra. Den
anarkistiska föreställningen om statens avskaffande är virrig
och orevolutionär - så ställde Engels frågan. Anarkisterna
ville nämligen inte se revolutionen i dess uppkomst och utveckling, i dess
specifika uppgifter beträffande våldet, auktoriteten, makten och
staten.
De nutida socialdemokraternas vanliga kritik av anarkismen har reducerats till
en rent kälkborgerlig banalitet: "Vi erkänner staten, men det gör
inte anarkisterna"! Det är klart att en sådan banalitet inte kan
annat än verka frånstötande på alla i någon mån
tänkande, revolutionära arbetare. Engels säger något helt
annat: han understryker att alla socialister erkänner statens försvinnande
som en följd av den socialistiska revolutionen. Han ställer sedan
konkret frågan om revolutionen, just den fråga som socialdemokraterna
av opportunism vanligen kringgår, lämnande åt anarkisterna
så att säga ensamrätten att "utveckla" den. Och när Engels
ställer denna fråga griper han tjuren vid hornen: Borde inte Kommunen
mera ha begagnat sig av statens - d.v.s. det beväpnade och som härskande
klass organiserade proletariatets - revolutionära makt?
Den härskande officiella socialdemokratin har vanligen slingrat sig undan
frågan om proletariatets konkreta uppgifter i revolutionen antingen helt
enkelt med ett kälkborgerligt gyckel eller, i bästa fall, med det
undvikande, sofistiska svaret: "Man får se". Och mot en sådan socialdemokrati
fick anarkisterna rätt att säga att den sviker sin uppgift att fostra
arbetarna i en revolutionär anda. Engels begagnar den senaste proletära
revolutionens erfarenheter just till att så konkret som möjligt undersöka
vad proletariatet bör göra beträffande såväl bankerna
som staten samt hur detta bör göras.
3. Ett brev till Bebel
[18] Ett av de märkligaste, om ej rent av det märkligaste
uttalandet om staten i Marx och Engels skrifter är följande ställe
i ett brev från Engels till Bebel av den 18-28 mars 1875. Detta brev publicerades,
inom parentes sagt, veterligen för första gången av Bebel i
andra bandet av hans memoarer ("Ur min levnad") utkommet 1911 d.v.s.
36 år efter brevets avfattande.
Engels kritiserade i sitt brev till Bebel samma utkast till Gothaprogrammet
som också Marx kritiserat i sitt berömda brev till Bracke. Beträffande
speciellt frågan om staten säger där Engels: "Den fria folkstaten
har förvandlats till den fria staten. Grammatikaliskt fattat är en
fri stat en stat som är fri i förhållande till sina medborgare,
d.v.s. en stat med despotisk regering. Man borde upphöra med allt detta
prat om staten, i synnerhet efter Kommunen som inte längre var någon
stat i egentlig mening. Anarkisterna har till leda bombarderat oss med "folkstaten"
ehuru redan Marx skrift mot Proudhon och därefter Kommunistiska manifestet
direkt säger att med den socialistiska samhällsordningens införande
staten av sig själv upplöses (sich auflöst) och försvinner.
Men då nu staten endast är en tillfällig inrättning som
man använder sig av under kampen, under revolutionen, för att med
våld kuva sina motståndare, så är det rena vansinnet
att tala om den fria folkstaten; så länge proletariatet ännu
behöver staten så behöver det staten inte i frihetens intresse
utan för att kuva sina motståndare, och så snart det kan bli
tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till. Vi skulle
därför vilja föreslå att man överallt i stället
för stat satte "samfund" (Gemeinwesen), ett gammalt gott tyskt
ord som mycket väl kan ersätta det franska "commune"."
Man bör hålla i minnet att detta brev syftar på det partiprogram
som Marx kritiserade i ett brev, daterat endast några veckor senare än
Engels (den 5 maj 1875) och att vid denna tid både Marx och Engels bodde
i London. När därför Engels i sista meningen säger "vi"
så är det utan tvivel å sina egna och Marx vägnar som
Engels föreslår det tyska arbetarpartiets ledare att ur partiprogrammet
stryka ordet "stat" och ersätta det med ordet "samfund".
Vilket anskri om "anarkism" skulle inte cheferna för den moderna, för
opportunisternas behov tillrättalagda "marxismen" ha höjt om man föreslagit
dem en sådan rättelse av programmet?
Låt dem skria. Det får de bourgeoisins beröm för.
Men vi skall sköta vår sak. Vid revideringen av vårt partiprogram
måste man ovillkorligen beakta Engels och Marx råd för att
komma sanningen närmare, för att återupprätta marxismen
genom att rensa den från förvrängningar och för att på
ett riktigare sätt leda arbetarklassens kamp för sin befrielse. Bland
bolsjevikerna kommer det säkerligen inte att finnas några motståndare
till Engels och Marx råd. Svårigheten torde väl endast vara
att välja en lämplig term. På tyska finns det två ord,
"Gemeinde" och "Gemeinwesen" av vilka Engels valde det som inte betyder ett
enskilt samfund, utan alla samfund tillsammans, hela systemet av samfund. Ett
dylikt ord finns inte på ryska utan man kanske får bestämma
sig för det från franskan härrörande "kommun" (kommuna)
ehuru också detta har sina olägenheter.
"Kommunen var inte längre någon stat i egentlig mening" - detta är
i teoretiskt avseende Engels viktigaste påstående. Och det är
fullt förståeligt. Kommunen höll på att upphöra att
vara en stat såtillvida som den inte hade att undertrycka befolkningens
majoritet, endast en minoritet (exploatörerna). Den slog sönder det
borgerliga statsmaskineriet; i stället för en speciell undertryckningsmakt
framträdde befolkningen själv på scenen. Allt detta är
avvikelser från staten i egentlig mening. Och om Kommunen hade bestått
så skulle statens kvarlevor inom den ha "dött bort" av sig själva.
Den hade inte behövt "avskaffa" dess institutioner: de skulle ha upphört
att fungera i samma mån de upphörde att ha några uppgifter.
"Anarkisterna har till leda bombarderat oss med "folkstaten"."
När Engels säger detta syftar han främst på Bakunin[19]
och dennes angrepp mot de tyska socialdemokraterna. Engels erkänner det
berättigade i dessa angrepp för så vitt som "folkstaten"
är en lika stor meningslöshet och en lika stor avvikelse från
socialismen som "den fria folkstaten". Engels söker rätta
till de tyska socialdemokraternas kamp mot anarkisterna, göra denna kamp
principiellt riktig och rensa den från opportunistiska fördomar om
"staten". Ack! Engels brev kom att ligga under skäppan i 36 år.
Vi skall senare se att Kautsky även efter ett offentliggörande av
detta brev envist uprepar i grund och botten samma misstag som Engels varnade
för.
Bebel svarade Engels i ett brev den 21 september 1875 där han bl.a. skrev
att han är "fullständigt ense med Engels i dennes omdöme
om programutkastet och att han förebrått Liebknecht[20]
för dennes eftergivenhet (Bebel, Aus meinem Leben, bd 2, sid. 334). Men
tar vi Bebels broschyr "Våra mål" så möter
vi där totalt oriktiga uttalanden om staten:
"Staten skall förvandlas från en på klassvälde vilande
stat till en folkstat."
Så står det i 9:e (nionde!) upplagan av Bebels broschyr! Inte underligt,
att den tyska socialdemokratin insöp dessa ihärdigt upprepade, opportunistiska
uttalanden om staten, särskilt som Engels revolutionära förklaringar
hölls under skäppan, allt medan själva livsmiljön verkade
som en "avvänjning" från revolutionen.
4. Kritiken av utkastet till Erfurtprogrammet
[21] Vid en analys av marxismens lära om staten kan
man inte förbigå den kritik av utkastet till Erfurtprogrammet som
Engels sände till Kautsky den 29 juni 1891 och som först tio år
senare publicerades i "Neue Zeit". Denna kritik riktar sig nämligen
mot socialdemokratins opportunistiska åsikter rörande statens struktur.
Låt oss i förbigående påpeka att Engels på tal
om ekonomin också kommer med ett mycket värdefullt påpekande
som visar hur vaket och djuptänkt han iakttog just förändringarna
inom den nyaste kapitalismen och hur han därför i viss mån kunde
föregripa de uppgifter som tillhör vår epok, den imperialistiska
epoken. Det är detta påpekande: beträffande ordet "planlöshet"
som i programutkastet används för att karakterisera kapitalismen skriver
Engels:
"Om vi från aktiebolagen övergår till trusterna vilka behärskar
och monopoliserar hela industrigrenar, så upphör här inte bara
privatproduktionen utan också planlösheten."
Här har man fått ett grepp om det viktigaste i den teoretiska värdesättningen
av den nyaste kapitalismen (d.v.s. imperialismen), nämligen att kapitalismen
förvandlas till monopolistisk kapitalism. Det sista måste understrykas,
ty det mest utbredda misstaget är det borgerligt-reformistiska påståendet
att den monopolistiska eller statsmonopolistiska kapitalismen inte längre
är kapitalism utan redan kan kallas "statssocialism" eller något
liknande. Fullständig planmässighet har trusterna naturligtvis inte
åstadkommit, åstadkommer de ännu inte och kan de heller aldrig
åstadkomma. Men i den mån de uppvisar planmässighet, i den
mån kapitalmagnaterna på förhand beräknar produktionens
omfång i nationell, eller t.o.m. internationell skala, i den mån
de planmässigt reglerar den, kvarstår vi likväl inom kapitalismen,
visserligen i ett nytt stadium av den, men otvivelaktigt inom densamma. Att
en sådan kapitalism "står nära" socialismen måste för
proletariatets verkliga representanter utgöra ett bevis för den socialistiska
revolutionens närhet, för lättheten och aktualiteten i dess genomförande.
Men den utgör alls inte - såsom för reformistema - något
motiv för en tolerant inställning till förnekandet av denna revolution
och till en skönmålning av kapitalismen.
Men låt oss återvända till frågan om staten. Engels ger
här tre särskilt värdefulla anvisningar: 1) om republiken, 2)
om den nationella frågans samband med statens struktur och 3) om den lokala
självstyrelsen.
Vad republiken beträffar, så gjorde Engels denna fråga till
det centrala i sin kritik av utkastet till Erfurtprogrammet. Om vi betänker
vilken betydelse detta program fått inom hela den internationella socialdemokratin,
hur det blivit ett mönster för hela Andra internationalen, så
kan man utan överdrift säga att Engels här kritiserat opportunismen
inom hela Andra internationalen.
"Utkastets politiska krav", skrivet Engels, "lider av ett stort fel. Det som
egentligen skulle ha sagts saknas där" (Engels kurs.).
Och vidare förklaras att den tyska författningen egentligen är
en kopia av den ärkereaktionära författningen av år 1850,
att riksdagen blott är, som Wilhelm Liebknecht uttryckte det, "absolutismens
fikonlöv" samt att det var en "uppenbar meningslöshet" att på
grundval av en författning, som legaliserade småstaterna och ett
förbund av dessa, vilja genomföra att "alla produktionsmedel" gjordes
till gemensam egendom.
"Det är dock farligt att vidröra detta ämne", tillägger
Engels som alltför väl vet att det i Tyskland var omöjligt att
i programmet legalt uppta kravet på republik. Men Engels slår sig
nu inte bara till ro med detta påtagliga skäl, som "alla"
nöjer sig med. Han fortsätter: "Och ändå måste
man på det ena eller andra sättet ta itu med saken. Hur nödvändigt
detta är bevisas just nu av den opportunism som nu utbreder sig i en stor
del av den socialdemokratiska pressen. Av fruktan för att socialistlagen[22]
kunde förnyas och med tanke på allehanda förhastade uttalanden
som gjordes medan denna lag gällde skall nu plötsligt det lagliga
tillståndet i Tyskland vara tillräckligt för att partiet skulle
kunna genomföra alla sina krav på fredlig väg."
Att de tyska socialdemokraterna handlat sa av fruktan för att undantagslagen
kunde förnyas, detta grundläggande faktum ställer Engels i förgrunden
och kallar det utan omsvep för opportunism. Han förklarar drömmarna
om den "fredliga" vägen vara fullständigt meningslösa just på
grund av att i Tyskland ingen republik och ingen frihet existerade. Engels är
tillräckligt försiktig för att inte låta sig bindas. Han
erkänner att man i länder med republik eller mycket stor frihet "kan
tänka sig" (endast "tänka sig"!) en fredlig utveckling till socialismen,
men, upprepar han,
"... i Tyskland där regeringen är nästan allsmäktig, där
riksdagen och alla övriga representativa organ saknar verklig makt, att
i Tyskland proklamera något sådant - och därtill utan nödtvång
- det innebär att ta fikonlövet från absolutismen och själv
skyla dess nakenhet."
Det överväldigande flertalet av de officiella ledarna för det
tyska socialdemokratiska partiet som lagt Engels här nämnda anvisningar
"till handlingarna utan åtgärd" har i själva verket visat sig
vara absolutismens beskyddare.
"En sådan politik kan i längden endast vilseleda det egna partiet.
Man skjuter allmänna, abstrakta politiska frågor i förgrunden
och överskyler därigenom de närmaste konkreta frågor som
själva ställer sig på dagordningen vid första större
händelse, vid första politiska kris. Vad annat kan i så fall
bli följden än att partiet i det avgörande ögonblicket plötsligt
står rådlöst, att oklarhet och oenighet råder om de avgörande
punkterna därför att dessa punkter aldrig diskuterats..."
Detta att glömma bort de stora grundläggande tankarna för de
omedelbara dagsintressenas skull, att sträva och trakta efter tillfälliga
framgångar utan hänsyn till de framtida följderna, att prisge
rörelsens framtid för dess nutid - detta är kanske "ärligt"
menat, men det är och förblir opportunism; och den "ärliga"
opportunis men är kanske farligare än alla andra...
Om något står höjt över varje tvivel så är
det att vårt parti och arbetarklassen kan komma till makten endast under
den demokratiska republikens form. Denna är rent av den specifika formen
för proletariatets diktatur, vilket redan den stora franska revolutionen
har visat."
Engels upprepar här med särskild skärpa den grundidé som
likt en röd tråd går igenom alla Marx verk, nämligen
att den demokratiska republiken är den genaste tillfartsvägen till
proletariatets diktatur. En sådan republik leder nämligen - utan
att på minsta sätt upphäva kapitalets välde och följaktligen
ej heller förtrycket av massorna och klasskampen - oundvikligen till en
sådan utvidgning, utveckling, exponering och skärpning av denna kamp
att, så snart möjligheten att tillfredsställa de förtryckta
massornas viktigaste intressen uppstår, denna möjlighet uteslutande
förverkligas i proletariatets diktatur, i proletariatets ledning av dessa
massor. För hela Andra internationalen är också detta ett av
marxismens "glömda ord", och denna glömska framträdde ovanligt
klart i mensjevikernas historia under första halvåret av den ryska
revolutionen 1917.
Ifråga om den federativa republiken i samband med befolkningens nationella
sammansättning skrev Engels:
"Vad bör träda i stället för det nuvarande Tyskland?" (med
dess reaktionära monarkistiska författning och dess lika reaktionära
uppdelning i småstater, en uppdelning som förevigar det specifika
"preusseriet" i stället för att låta dem uppgå
i Tyskland som helhet). "Enligt min mening kan proletariatet endast ha bruk
för den enhetliga och odelbara republikens form. Den federativa republiken
är ännu idag i det stora hela en nödvändighet inom Förenta
staternas jätteområde, ehuru den redan börjar bli ett hinder
i dess östra del. Den skulle utgöra ett framsteg i England där
fyra nationer bor på de två öarna och där - trots ett
parlament - tre olika lagsystem existerar vid sidan av varandra. Den har för
länge sedan blivit ett hinder i det lilla Schweiz och uthärdas där
endast därför att Schweiz nöjer sig med rollen som en rent passiv
medlem i det europeiska statssystemet. För Tyskland skulle ett federalistiskt
förschweizande betyda ett enormt steg bakåt. Två ting skiljer
förbundsstaten från enhetsstaten: att varje enskild stat inom förbundet,
varje kanton har sin egen civil- och kriminallagstiftning och sitt eget rättegångsväsen
samt vidare att bredvid folkrepresentationen existerar en delstaternas representation
vari varje kanton röstar såsom sådan, oavsett om den är
stor eller liten." I Tyskland bildar förbundsstaten övergången
till en enhetlig stat och "revolutionen uppifrån" av åren 1866 och
1870 bör man ej vrida tillbaka utan komplettera den med en "rörelse
nerifrån".
Engels ådagalägger allt annat än likgiltighet för statsformerna.
Han försöker tvärtom med ytterlig noggrannhet analysera just
övergångsformerna för att allt efter de konkreta historiska
säregenheterna i varje speciellt fall fastställa Från vad och
till vad den förhandenvarande formen utgör en övergång.
Från proletariatets och den proletära revolutionens ståndpunkt
hävdar Engels liksom Marx den demokratiska centralismen, den enhetliga
och odelbara republiken. Den federativa republiken betraktar han antingen som
ett undantag och ett hinder för utvecklingen eller som en övergång
från monarkin till den centralistiska republiken, som ett "steg framåt"
under vissa speciella förhållanden. Bland dessa senare framhäves
nu den nationella frågan.
Hos Engels liksom hos Marx finner vi, trots deras skoningslösa kritik av
småstatsväsendets reaktionära karaktär och dess överskylande
av denna karaktär med den nationella frågan, ingenstädes den
ringaste tendens att kringgå den nationella frågan, en tendens som
de holländska och polska marxisterna mycket ofta låter komma sig
till last då de utgår från den fullständigt berättigade
kampen mot den småborgerligt trånga nationalismen i "sina egna"
små stater.
Till och med i England där både geografiska förhållanden,
språkgemenskap och många århundradens historia borde ha "avklarat"
den nationella frågan inom landets mindre delområden, t.o.m. här
tar Engels hänsyn till det påtagliga faktum att den nationella frågan
ännu inte är utagerad. Han erkänner därför den federativa
republiken som ett "steg framåt". Detta innebär naturligtvis inte
att man på något sätt avstår från att kritisera
den federativa republikens brister och från en ytterst energisk propaganda
och kamp för den enhetliga, centralistiskt-demokratiska republiken.
Men Engels uppfattar alls inte den demokratiska centralismen på det byråkratiska
sätt som de småborgerliga ideologerna, däribland anarkisterna.
Centralismen utesluter för Engels ingalunda en sådan vidsträckt
lokal självstyrelse som vid ett frivilligt hävdande av statens enhet
från "kommunernas" och distriktens sida avlägsnar all byråkratism
och allt "kommenderande" uppifrån. "Således en enhetlig republik",
skriver Engels då han utvecklar marxismens programmatiska åsikter
om staten, men inte i samma mening som den nuvarande franska republiken som
ingenting annat är än det 1798 grundade kejsardömet utan kejsare.
Från 1792 till 1798 åtniöt varje franskt departement, varje
kommun (Gemeinde) fullständig självsryrelse efter amerikanskt mönster,
och det måste vi också ha. Hur självstyrelsen bör inrättas
och hur man klarar sig utan byråkrati, det har Amerika och den första
franska republiken visat oss; och det visar oss än i dag Kanada, Australien
och de andra engelska kolonierna. En sådan provinsiell och lokal självstyrelse
är vida friare än exempelvis den schweiziska federalismen där
visserligen kantonen är synnerligen självständig i förhållande
till förbundet" (d.v.s. till den federativa staten som helhet) "men även
oavhängig i förhållande till distrikt (Bezirk) och kommun. Kantonernas
regeringar utnämner distriktsståthållare och prefekter, något
som är okänt i de engelskspråkiga länderna och som vi i
framtiden på det hövligaste vill undanbe oss, liksom vi undanber
oss preussiska lantråd och regeringsråd" (kommissarier, länsmän,
guvernörer och över huvud taget alla uppifrån utnämnda
ämbetsmän). I enlighet härmed föreslår Engels att
programpunkten om självstyrelsen skall formuleras på följande
sätt: "Fullständig självstyrelse i provins, krets och kommun
genom ämbetsmän valda på grundval av allmän rösträtt.
Avskaffande av alla av staten utnämnda lokala och provinsiella myndigheter."
I den av Kerenskijs och de övriga "socialistiska" ministrarnas regering
förbjudna Pravda (nr 68 för den 28 maj 1917) har jag redan haft tillfälle
att påvisa hur på denna punkt - och naturligtvis långt ifrån
endast på denna punkt - våra s.k. socialistiska representanter för
en s.k. revolutionär s.k. demokrati gjort himmelsskriande avvikelser från
demokratismen. Det är förståeligt att personer som bundit sig
genom en "koalition" med den imperialistiska bourgeoisin, förblivit döva
för dessa anvisningar.
Det är ytterst viktigt att notera att Engels - i besittning av fakta och
stödd på det klaraste exempel - vederlägger den, särskilt
inom den småborgerliga demokratin, starkt utbredda fördomen att den
federativa republiken ovillkorligen innebure mera frihet än den centralistiska.
Det förhåller sig inte så. De fakta Engels anför om den
centralistiska franska republiken under åren 1792-1798 och om den schweiziska
federativa republiken vederlägger detta. Den verkligt demokratiska centralistiska
republiken skänkte mer frihet än den federativa. Eller med andra ord:
den största frihet för kommuner, distrikt o.s.v. som historien känner
skänktes av en centralistisk, ej av en federativ republik.
Man har i vår partipropaganda och agitation fäst, och fäster
fortfarande, för litet uppmärksamhet vid detta faktum, liksom överhuvud
taget vid hela frågan om den federativa och den centralistiska republiken
samt den lokala självstyrelsen.
5. Förordet av år
1891 till Marx skrift "Inbördeskriget"
I förordet till tredje upplagan av "Inbördeskriget i Frankrike" -
detta förord, först tryckt i "Neue Zeit" är daterat den 18 mars
1891 - ger Engels, jämte en del intressanta randanmärkningar rörande
förhållandet till staten, en utomordentligt klar sammanfattning av
Kommunens lärdomar. Fördjupad av erfarenheten från den tjugoårsperiod
som skilde författaren från Kommunen och med spetsen särskilt
riktad mot den i Tyskland utbredda "vidskepliga tron på staten", kan denna
sammanfattning med rätta kallas marxismens sista ord i denna fråga.
I Frankrike, anmärker Engels, var arbetarna efter varje revolution beväpnade.
"För borgarna som stod vid statsrodret var avväpningen av arbetarna
därför den främsta bjudande plikten. Därför upptar
de efter varje av arbetarna vunnen revolution en ny strid som slutar med arbetarnas
nederlag..."
Denna sammanfattning av erfarenheterna från de borgerliga revolutionerna
är lika kort som uttrycksfull. Sakens kärna - bl.a. även i frågan
om staten (har den förtryckta klassen vapen?) har här framhävts
på ett utmärkt sätt. Professorer som står under den borgerliga
demokratins inflytande samt de småborgerliga demokraterna kringgår
mestadels denna. viktiga kärna. Under den ryska revolutionen 1917 utmärkte
sig "mensjeviken", "också-marxisten" Tsereteli (en utmärkelse à
la Cavaignac) med att skvallra ur skolan om denna de borgerliga revolutionernas
hemlighet. I sitt "historiska" tal den 11 juni råkade Tsereteli försäga
sig om bourgoisins beslutsamhet att avväpna Petrograds arbetare, varvid
han naturligtvis utgav detta beslut som sitt eget och överhuvud taget som
en "statsnödvändighet"!
Tseretelis historiska tal den It juni kommer naturligtvis för varje historieskrivare
som behandlar 1917 års revolution att utgöra en av de mest åskådliga
illustrationerna till hur det av hr Tsereteli ledda blocket av socialrevolutionärer
och mensjeviker övergick på bourgeoisins sida mot det revolutionära
proletariatet.
En annan randanmärkning av Engels, också den i samband med frågan
om staten, gäller religionen. Det är känt att den tyska socialdemokratin
i den mån den försumpades och blev mer opportunistisk, allt oftare
nedsjönk till en filiströs vantolkning av den berömda formeln:
"förklara religionen för en privatangelägenhet". Denna formel
utlades nämligen så som om religionsfrågan vore en privatsak
även för det revolutionära proletariatets parti! Just mot detta
totala förräderi mot proletariatets revolutionära program var
det som Engels opponerade sig. Han iakttog år 1891 endast ytterst svaga
tecken till opportunism inom sitt parti och uttalade sig därför synnerligen
försiktigt:
"Liksom det i Kommunen satt nästan bara arbetare eller erkända arbetarrepresentanter
så bar också dess beslut en avgjort proletär karaktär.
Antingen dekreterade den sådana reformer som den republikanska bourgeoisin
av ren feghet underlåtit att befatta sig med men som bildade en nödvändig
grundval för arbetarklassens handlingsfrihet, såsom t.ex. genomförandet
av principen att religionen är en ren privatsak i förhållande"
till staten. Eller också fattade den beslut direkt i arbetarklassens intresse
och delvis djupt ingripande i den gamla samhällsordningen."
Engels underströk med avsikt orden "i förhållande till staten"
för att träffa den ömma punkten hos den tyska opportunismen som
förklarat religionen för privatsak i förhållande till partiet
och därmed förnedrat det revolutionära proletariatets parti till
det banalaste "fritänkar"-filisteri. Man är beredd att gå med
på ett konfessionslöst tillstånd men frånsäger sig
uppgiften att som parti bekämpa det religiösa opium som fördummar
folken.
Den tyska socialdemokratins framtida historiker som vill komma åt rötterna
till det skymfliga sammanbrottet 1914 kommer att finna rätt mycket av intresse
i denna fråga börjande med Kautskys, partiets ideologiske ledares,
undvikande artikel-uttalanden som öppnar dörren på vid gavel
för opportunismen och slutande med partiets inställning till "bort-från-kyrkan-rörelsen"
av år 1913.
Men låt oss nu se hur Engels tjugo år efter Kommunen sammanfattat
dess lärdomar för det kämpande proletariatet. Det är följande
lärdomar som Engels ställde i förgrunden:
"Just den hittillsvarande centraliserade regeringens undertryckande maktorgan,
armé, politisk polis och byråkrati som Napoleon skapat 1798 och
varje regering sedan övertagit och utnyttjat som ett välkommet redskap
mot sina motståndare - just denna makt skulle falla överallt såsom
den redan hade fallit i Paris.
Kommunen måste redan från första början erkänna att
sedan väl arbetarklassen kommit till makten så kunde den inte i fortsättningen
regera med hjälp av det gamla statsmaskineriet utan måste för
att inte förlora den nyvunna maktställningen å ena sidan undanröja
hela det gamla, mot den själv utnyttjade förtryckarmaskineriet men
å andra sidan också säkerställa sig mot sina egna deputerade
och ämbetsmän och förklara dessa såsom utan undantag och
när som helst avsättliga."
Engels understryker gång på gång att ej endast i monarkin
utan också i den demokratiska republiken staten är och förblir
stat, d.v.s. bevarar sitt väsentliga utmärkande drag: att förvandla
ämbetsmännen, "samhällets tjänare", dess organ, till samhällets
herrar.
"Emot denna i alla hittillsvarande stater oundgängliga förvandling
av staten och statsorganen från samhällets tjänare till dess
herrar använde Kommunen två ofelbara medel. För det första
besatte den alla poster inom administration, domstolsväsen och undervisning
genom val med allmän rösträtt för alla därav berörda
och med möjlighet för samma väljare att när som helst återkalla
de valda. Och för det andra betalade den för alla befattningar, höga
som låga, endast den lön som andra arbetare erhöll. Den högsta
lön som överhuvud betalades var 6.000 francs. Därmed hade man
satt ett säkert lås för karriärism och lycksökeri,
detta även oavsett de bundna mandat som delegaterna i representant-församlingarna
dessutom erhöll på köpet."
Engels närmar sig här den intressanta gräns där den konsekventa
demokratin å ena sidan förvandlas till socialism och å andra
sidan kräver socialism. Ty för statens avskaffande är det nödvändigt
att förvandla statstjänstens funktioner till sådana enkla kontroll-
och registreringsoperationer som är tillgängliga för och kan
handhas av befolkningens stora flertal och senare av befolkningen i dess helhet.
Det fullständiga avlägsnandet av karriärismen kräver åter
att en "hederspost" i statlig tjänst, även om den ej är inbringande,
dock ej får tjäna som språngbräde till lukrativa poster
i banker och aktiebolag, såsom ständigt är fallet i alla, även
de friaste kapitalistiska länderna.
Men Engels begår inte det fel som vissa marxister begår i fråga
om nationernas självbestämmanderätt, när de säger att
den under kapitalismen är omöjlig och under socialismen överflödig.
Detta påstående som man tror vara kvickt medan det i själva
verket är felaktigt skulle man kunna upprepa beträffande vilken som
helst demokratisk institution, bl.a. ifråga om ämbetsmännens
blygsamma löner, ty en fullständigt konsekvent demokratism är
under kapitalismen omöjlig och under socialismen kommer varje demokrati
att dö bort.
Detta är en sofism i stil med det gamla skämtet: börjar en människa
bli skallig om antalet av hennes hårstrån minskas med ett?
Utvecklingen till en definitiv demokrati, sökandet efter formerna för
en sådan utveckling, dessas prövning i praktiken o.s.v., allt detta
tillhör uppgifterna i kampen för den sociala revolutionen. Tagen för
sig ger ingen demokratism socialism, men i det verkliga livet blir demokratismen
aldrig "tagen för sig" utan "sammantages" med och inverkar på ekonomin,
främjar dess omdaning och i sin tur underkastas den den ekonomiska utvecklingen
o.s.v. Sådan är den levande historiens dialektik.
Engels fortsätter:
"Denna sprängning av den rådande statsmakten och dess ersättande
med en ny, sant demokratisk sådan är utförligt. skildrade i
tredje avsnittet av Inbördeskriget. Men det var nödvändigt att
än en gång i korthet beröra några sidor av detta ersättande,
emedan den vidskepliga tron på staten just i Tyskland har fortplantat
sig från filosofien till det allmänna medvetandet hos bourgeoisin
och även trängt in bland arbetare. Enligt den filosofiska föreställningen
är staten "idéns förverkligande" eller, översatt
till filosofspråket, gudsriket på. jorden, det område inom
vilket den eviga sanningen och rättvisan förverkligas eller skall
förverkligas. Därur härrör en vidskeplig vördnad för
staten och allt som sammanhänger med den. Denna vördnad inställer
sig så mycket lättare som man från barnsben har vant sig vid
inbillningen att de samhälleliga affärerna och intressena inte kunde
skötas på annat sätt än de hittills skötts, nämligen
genom staten och dess med lukrativa poster belönade ämbetsman. Och
man tror sig ha tagit ett ovanligt djärvt steg när man frigjort sig
från tron på den ärftliga monarkin och i stället blir
anhängare av den demokratiska republiken. Men i verkligheten är staten
endast en maskin varmed den ena klassen förtrycker den andra, och detta
i monarkin inte mindre än i republiken. Även i bästa fall är
den ett ont som det i kampen om klassherraväldet segrande proletariatet
får i arv och vars sämsta sidor proletariatet, lika litet som Kommunen,
kan underlåta att beskära så snart som möjligt, till dess
ett under nya, fria samhällsförhållanden uppväxt släkte
blir istånd att kasta av sig hela den statliga bråten."
Engels varnade tyskarna för att i händelse monarkin ersattes med republik
därvid glömma bort socialismens grundläggande principer rörande
staten överhuvud taget. Hans varningar låter nu som en direkt läxa
åt herrar Tsereteli och Tjernov som i sin "koalitions"-praxis ådagalagt
vidskeplig tro på staten och vidskeplig vördnad för den.
Ytterligare två anmärkningar: 1) Om Engels säger att staten
i en demokratisk republik "inte mindre" än i en monarki förblir en
"maskin varmed den ena klassen förtrycker den andra", så innebär
detta alls inte att förtryckets form vore likgiltig för proletariatet
såsom vissa anarkister "lär". En vidare, friare, mera öppen
form för klasskampen och klassförtrycket bereder proletariatet en
jättelik lättnad i kampen för avskaffandet av klasserna överhuvud
taget. 2) Varför endast ett nytt släkte blir istånd att fullständigt
kasta bort hela denna statliga bråte - denna fråga står i
samband med frågan om demokratins övervinnande till vilken vi nu
övergår.
6. Engels om demokratins övervinnande
Engels fick anledning att uttala sig härom i samband med frågan om
den vetenskapliga oriktigheten i benämningen "socialdemokrat".
I förordet till en samling artiklar från 1870-talet över olika
ämnen av övervägande "internationellt" innehåll (Internationales
aus dem Volksstaat) - förordet är daterat den 3 januari 1894, alltså
ett och ett halvt år före Engels död - skrev han att han i
alla artiklar använde ordet "kommunist" och inte "socialdemokrat" därför
att det på den tiden var proudhonisterna i Frankrike och Lassale-anhängarna
i Tyskland som kallade sig socialdemokrater.
"För Marx och mig", fortsätter Engels, "var det därför absolut
omöjligt att välja ett så tänjbart uttryck för att
beteckna vår speciella ståndpunkt. Nu är förhållandet
annorlunda, och detta ord ("socialdemokrat") må passera, så opassande
det än förblir för ett parti vars ekonomiska program inte bara
är allmänt socialistiskt utan direkt kommunistiskt och vars yttersta
politiska slutmål är att övervinna hela staten, följaktligen
också demokratin. Namnen på de verkliga (Engels kurs.) politiska
partierna motsvarar dem emellertid aldrig fullständigt; partiet utvecklar
sig, namnet kvarstår."
Dialektikern Engels förblir dialektiken trogen till sina dagars slut. Marx
och jag, säger han, hade ett utmärkt, vetenskapligt exakt namn för
partiet, men vi hade intet verkligt, d.v.s. proletärt massparti. Nu (i
slutet på 1800-talet) finns det ett verkligt parti, men dess namn är
vetenskapligt oriktigt. Det gör ingenting, "det må passera", bara
partiet utvecklas, bara man inte döljer namnets vetenskapliga inexakthet
och inte hindrar partiet att utvecklas i rätt riktning.
Nu kanske någon gycklare skulle vilja trösta oss bolsjeviker liksom
Engels gjorde: vi har ett verkligt parti, det utvecklar sig förträffligt;
må då även ett så meningslöst, oformligt ord som
"bolsjevik" passera[23], ett uttryck endast för
den rent tillfälliga omständigheten att vi hade majoritet på
kongressen i Bryssel och London år 1903... Nu när republikanernas
och den "revolutionära" filisterdemokratins förföljelser
mot vårt parti i juli och augusti gjort namnet "bolsjevik" så
aktat bland hela folket, när dessa förföljelser dessutom inneburit
ett så väldigt historiskt steg framåt för vårt parti
i dess verkliga utveckling, råkar kanske även jag i tveksamhet om
mitt aprilförslag om ändring av vårt partis namn. Kanske skulle
jag ha föreslagit mina kamrater en "kompromiss": att kalla oss
kommunistiska partiet men inom parentes tillfoga ordet bolsjevikerna...
Men frågan om partinamnet är ojämförligt mindre viktig
än frågan om det revolutionära proletariatets ställning
till staten.
I gängse uttalanden om staten begås ständigt ett fel mot vilket
Engels här varnar och som vi tidigare har berört i förbigående.
Man glömmer nämligen ständigt att statens avskaffande även
innebär ett avskaffande av demokratin, att statens bortdöende är
demokratins bortdöende.
Vid första påseende verkat ett sådant påstående
ytterst egendomligt och obegripligt. Hos en och annan uppstår kanske rent
av en farhåga att vi förväntar oss ett sådant samhällsskick
där principen att minoriteten skall underordna sig majoriteten inte komme
att iakttas, eftersom demokratin just är erkännandet av denna princip!
Nej. Demokratin är inte liktydig med att minoriteten skall underordna sig
majoriteten. Demokratin är en stat som erkänner minoritetens underordnande
under majoriteten, d.v.s. en organisation varmed den ena klassen systematiskt
utövar våld mot den andra, varmed en del av befolkningen utövar
våld mot den andra.
Vi uppställer som vårt slutmål avskaffandet av staten, d.v.s.
avskaffandet av varje organiserat och systematiskt våld, varje användning
av våld mot människor överhuvudtaget. Vi väntar inte tillkomsten
av en sådan samhällsordning där man inte iakttar principen att
minoriteten skall underordna sig majoriteten. Men i vår strävan till
socialismen är vi övertygade om att den kommer att växa ut till
kommunism. I samband därmed kommer varje nödvändighet att utöva
våld mot människor överhuvud taget, varje nödvändighet
att underordna en människa under en annan, en del av befolkningen under
en annan del att försvinna. Ty människorna kommer att vänja sig
att utan våld och utan underordnande iaktta de elementära villkoren
för en samhällsgemenskap.
Just för att understryka detta vaneelement talar Engels om ett nytt släkte
"som vuxit upp under nya, fria samhällsförhållanden" och som
skall "bli istånd att kasta av sig hela den statliga bråten" - allt
statsväsen, däribland också det demokratiskt-republikanska.
För att klargöra detta krävs en undersökning rörande
de ekonomiska grunderna för statens bortdöende.
V. De ekonomiska grunderna för statens bortdöende
Den grundligaste utredningen av denna fråga har gjorts av Marx i "Kritiken
av Gothaprogrammet (i brev till Bracke den 5 maj 1875, publicerat först
1891 i "Neue Zeit"). Det polemiska avsnittet av detta utmärkta verk, kritiken
av Lassalle-riktningen, har s.a.s. ställt dess positiva avsnitt i skuggan,
nämligen analysen av sammanhanget mellan kommunismens utveckling och statens
bortdöende.
V. De ekonomiska grunderna för statens bortdöende
1. Marx frågeställning
Vid en ytlig jämförelse mellan Marx brev till Bracke den 5 maj 1875
och det ovan behandlade brevet av Engels till Bebel den 28 mars 1875 kunde det
synas som om Marx i vida högre grad än Engels vore "statsanhängare",
som om skillnaden mellan de båda författarnas åsikter om staten
vore mycket betydande.
Engels föreslår Bebel att överhuvud taget upphöra med pratet
om staten, att fullständigt avlägsna ordet "stat" ur programmet och
ersätta det med ordet "kommun". Engels förklarar rent av att Kommunen
ej längre var en stat i egentlig mening. Marx åter talar t.o.m. om
"det kommunistiska samhällets blivande statsväsen", d.v.s. erkänner
skenbart nödvändigheten av en stat t.o.m. under kommunismen.
En sådan uppfattning vore dock i grunden felaktig. En närmare granskning
visar att Marx och Engels åsikter om staten och dess bortdöende
fullständigt sammanfaller och att Marx här anförda yttrande
avser just detta bortdöende statsväsen.
Det är klart att det inte kan vara tal om att fixera tidpunkten för
detta framtida "bortdöende" allrahelst som det är självklart
att det här är fråga om en långvarig process. Den skenbara
olikheten mellan Marx och Engels förklaras av de olika ämnen som de
upptagit till behandling, de skilda uppgifter de ställde för sig.
Engels hade tagit till uppgift att åskådligt, skarpt och i grova
drag visa Bebel hela meningslösheten i de gängse fördomarna om
staten (vilka i icke ringa grad delades av Lassalle). Marx berör endast
i förbigående denna fråga medan han intresserar sig för
ett annat tema: det kommunistiska samhällets utveckling.
Hela Marx teori är en tillämpning på modern kapitalism av utvecklingsläran
i dess mest konsekventa, fullständiga och genomtänkta form. Det är
naturligt att Marx ställdes inför frågan om tillämpningen
av denna lära även på kapitalismens förestående sammanbrott
och på den framtida kommunismens framtida utveckling.
På grundval av vilka fakta kan man då ställa frågan om
den framtida kommunismens framtida utveckling?
På grundval av det faktum att den blivande kommunismen framgår ur
kapitalismen, historiskt utvecklar sig ur kapitalismen, utgör resultatet
av en samhällskraft som alstras av kapitalismen. Marx försöker
inte ett ögonblick att konstruera utopier, att hänge sig åt
tomma gissningar över ting som ingen kan veta. Marx ställer frågan
om kommunismen liksom en naturforskare skulle ställa frågan om utvecklingen
av låt oss säga en biologisk att om vilken man vet att den uppkommit
på ett bestämt sätt och förändras i en bestämd
riktning.
Marx sopar framför allt bort den virrighet som Gotha-programmet åstadkommit
beträffande förhållandet mellan staten och samhället.
"Det nuvarande samhället", skriver han, "är. det kapitalistiska samhälle
som existerat i alla kulturländer, mer eller mindre fritt från medeltida
beståndsdelar, mer eller mindre modifierat genom varje lands speciella
historiska utveckling, mer eller mindre utvecklat "Den nuvarande staten"
däremot växlar med gränserna. Den är en annan i det preussiskt-tyska
riket än i Schweiz, en annan i England än i Förenta staterna.
"Den nuvarande staten" är alltså en fiktion.
De olika kulturländernas olika stater har dock alla trots sin brokiga formrikedom
det gemensamt, att de står på det moderna borgerliga samhällets
grund, låt vara att detta samhälle är mer eller mindre utvecklat.
De har också därför vissa väsentliga karaktärsdrag
gemensamt. I denna mening kan man tala om "det nutida statsväsendet"
till skillnad från framtidens, då dess nuvarande rot, det borgerliga
samhället, dött bort.
Man frågar sig då: vilken omvandling kommer statsväsendet att
undergå i ett kommunistiskt samhälle? M.a.o., vilka samhälleliga
funktioner, motsvarande de nuvarande statsfunktionerna kommer att finnas kvar
där? Denna fråga kan blott besvaras vetenskapligt och man kommer
inte problemet ett tuppfjät närmare om man så på tusen
sätt kombinerar ordet "folk" med ordet stat.
Sedan Marx på detta sätt förhånat allt prat om "folkstaten"
formulerar han problemet och varnar i förbigående för att söka
ett vetenskapligt svar på frågan utan att operera med vetenskapligt
fastställda data.
Vad utvecklingsläran - och vetenskapen överhuvud taget - fullkomligt
säkert fastslagit - och vad som blivit bortglömt av utopisterna liksom
av opportunisterna i deras fruktan för den socialistiska revolutionen -
det är det förhållandet att historiskt ett speciellt övergångsstadium
eller en speciell övergångsetapp måste ligga emellan kapitalismen
och kommunismen.
2. Övergången från
kapitalism till kommunism
"Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället", fortsätter
Marx, "ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det
andra Denna period motsvaras också av en politisk övergångsperiod,
vars stat inte kan vara något annat än proletariatets revolutionära
diktatur."
Denna slutsats vilar hos Marx på analysen av den roll som proletariatet
spelar i det nuvarande kapitalistiska samhället, på fakta om detta
samhälles utveckling och om oförsonligheten av proletariatets och
bourgeoisins motstridiga intressen.
Förut ställdes frågan så: proletariatet måste för
att nå sin frigörelse störta bourgeoisin, erövra den politiska
makten och upprätta sin revolutionära diktatur.
Nu ställes frågan något annorlunda: övergången från
det kapitalistiska samhället i dess utveckling fram mot kommunismen till
det kommunistiska samhället är omöjlig. utan en politisk övergångsperiod"
och under denna period kan staten endast vara proletariatets revolutionära
diktatur.
Hur förhåller sig denna diktatur till demokratin?
Vi har sett att Kommunistiska manifestet utan vidare ställer två
begrepp jämsides: "proletariatets organiserande till härskande klass"
och "erövringen av demokratin". På grundval av allt som ovan sagts
är det nu möjligt att noggrannare fastställa hur demokratin förändras
under övergången från kapitalism till kommunism.
Inom det kapitalistiska samhället finner vi, om utvecklingen där varit
den gynnsammast möjliga, en mer eller mindre fullständig demokratism
i den demokratiska republiken. Men denna demokratism är alltid inpressad
i den kapitalistiska exploateringens trånga ram och förblir därför
i själva verket alltid en demokratism för minoriteten, en demokratism
endast för de besuttna klasserna, endast för de rika. Det kapitalistiska
samhällets frihet förblir alltid ungefär densamma som friheten
i de forngrekiska republikerna: en frihet för slavägarna. De nutida
löneslavarna förblir i kraft av den kapitalistiska exploateringens
villkor till den grad nedtryckta av nöd och elände att "de har annat
att tänka på än demokrati och politik", att befolkningsmajoriteten
under händelsernas vanliga, fredliga förlopp är utesluten från
deltagande i det offentliga och politiska livet.
Riktigheten av detta påstående bekräftas kanske påtagligast
i Tyskland just därför att den konstitutionella legaliteten i denna
stat hållit sig kvar förvånansvärt länge, i nästan
ett halvsekel (1871-1914), och socialdemokratin förstått att under
denna tid göra långt mer än i andra länder för att
"utnyttja legaliteten" och organisera en så stor del av arbetarna i ett
politiskt parti som ingenstädes i världen för övrigt.
Hur stor är nu denna del av politiskt medvetna och aktiva löneslavar,
den största som kunnat iakttas i det kapitalistiska samhället? En
miljon medlemmar av socialdemokratiska partiet - bland 15 miljoner lönearbetare!
Tre miljoner fackligt organiserade - bland 15 miljoner!
Demokratin för en obetydlig minoritet, demokrati för de rika - sådan
är demokratismen i det kapitalistiska samhället. Om man närmare
betraktar den kapitalistiska demokratins mekanism så kan man överallt,
såväl i rösträttens "små" - föregivet små
- detaljer (bofasthetscensus, kvinnornas uteslutning etc.) som i de representativa
institutionernas teknik, i de faktiska hindren för mötesfriheten (de
offentliga byggnaderna är inte till för "tiggare"!), i dagspressens
rent kapitalistiska organisation etc., etc., spåra inskränkning efter
inskränkning av demokratismen. Dessa inskränkningar, undantagsstadganden,
uteslutanden och hinder för de fattiga förefaller små, i synnerhet
för den som aldrig själv känt någon nöd, som ej kommit
i beröring med tillvaron för de förtryckta klasserna i deras
massa (och det är fallet med nio tiondelar, om ej med nittionio hundradelar
av alla borgerliga publicister och politiker) - men alla dessa inskränkningar
tillsammans utesluter och utstöter de fattiga från politiken och
från aktivt deltagande i demokratin.
Marx har utomordentligt väl fattat detta den kapitalistiska demokratins
väsen när han i sin analys av Kommunens erfarenheter sade: man tillåter
de förtryckta att för en tid av några år avgöra vilken
av den härskande klassens representanter som i parlamentet skall företräda
och förtrycka dem!
Men från denna kapitalistiska demokrati - oundvikligen trång och
i förtäckt form bortstötande de fattiga och därför
alltigenom hycklande och lögnaktig - går utvecklingen framåt,
inte enkelt, rakt fram och friktionsfritt "till allt större demokrati"
som liberala professorer och småborgerliga opportunister framställer
saken. Nej. Utvecklingen framåt, d.v.s. till kommunismen, går genom
proletariatets diktatur och kan inte gå någon annan väg. Ty
ingen annan än proletariatet kan och intet annat sätt finns för
att krossa de kapitalistiska exploatörernas motstånd.
Men proletariatets diktatur, d.v.s. organiserandet av de förtrycktas avantgarde
till härskande klass med uppgift att kuva förtryckarna kan inte på
ett enkelt sätt bara leda till en utvidgning av demokratin. Jämsides
med en mäktig utvidgning av demokratismen som nu för första gången
blir en demokratism för de fattiga, för folket och inte för de
rika, medför proletariatets diktatur en rad frihetsinskränkningar
för förtryckarna, exploatörerna, kapitalisterna. Dem måste
vi undertrycka för att befria mänskligheten från löneslaveriet,
deras motstånd måste brytas med våld - det är klart att
där det finns förtryck och våld där råder inte frihet
eller demokrati.
Engels har på ett utomordentligt sätt framställt detta i sitt
brev till Bebel där han, som läsaren erinrar sig, förklarade
att "så länge proletariatet ännu behöver staten så
gör den det inte i frihetens intresse utan för att kuva sina motståndare,
och så snart det kan bli tal om frihet så upphör staten som
sådan att finnas till".
Demokrati för folkets överväldigande majoritet och undertryckande
av folkets exploatörer och förtryckare med våld, d.v.s. deras
uteslutande ur demokratin - det är på så sätt demokratin
förändras under övergången från kapitalism till kommunism.
Först i det kommunistiska samhället, då kapitalisternas motstånd
definitivt har brutits, då de försvunnit, när det inte längre
finns några klasser (d. v. s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna
i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen)
- först då "upphör staten att finnas till och kan det bli tal
om frihet". Först då blir en verkligt fullständig demokrati
utan några som helst undantag möjlig och förverkligad. Och först
då börjar demokratin att dö på grund av det enkla förhållandet
att människorna, befriade från den kapitalistiska träldomen,
exploateringens oräkneliga fasor, brutaliteter, orimligheter och vidrigheter,
så småningom kommer att vänja sig att iaktta de elementära,
under århundraden kända, årtusenden igenom i alla föreskrifter
upprepade reglerna för samliv, att iaktta dem utan våld, utan underkastelse,
utan den speciella tvångsapparat som kallas stat.
Uttrycket "staten dör bort" är mycket lyckligt valt, ty det anger
både att processen försiggår gradvis och att den är spontan.
Endast vanan kan och kommer utan tvivel att åstadkomma en sådan
verkan, ty runt omkring oss finner vi miljontals gånger bestyrkt hur lätt
människor vänjer sig att iaktta de för dem nödvändiga
reglerna för samliv, om ingen exploatering förekommer, om det inte
finns något som framkallar harm, protest eller revolt och som gör
det nödvändigt att kuva någon.
Alltså: inom kapitalismen äger vi en beskuren, förkrympt och
falsk demokrati, en demokrati endast för de rika, för en minoritet.
Proletariatets diktatur, övergångsperioden till kommunismen, kommer
att för första gången medföra en demokrati för folket,
för majoriteten, medan det samtidigt blir nödvändigt att undertrycka
minoriteten, exploatörerna. Endast kommunismen är istånd att
ge en verkligt fullständig demokrati, och ju fullständigare den blir,
dess snarare kommer den att bli överflödig och att dö bort av
sig själv.
Med andra ord: under kapitalismen har vi en stat i ordets egentliga mening,
ett speciellt maskineri för den ena klassens förtryckande av den andra
och till på köpet av minoritetens förtryckande av majoriteten.
Det är klart att förtrycket måste vara ytterligt hårt
och grymt för att ha framgång i ett sådant fall då den
exploaterande minoriteten systematiskt förtrycker den exploaterade majoriteten,
att det måste flyta strömmar av blod genom vilka mänskligheten
vandrar sin väg under slaveri, livegenskap och löneslaveri.
Vidare. Vid övergången från kapitalism till kommunism är
förtrycket ännu nödvändigt men nu så att den exploaterade.
majoriteten förtrycker den exploaterande minoriteten. En speciell apparat,
ett särskilt maskineri för förtrycket, "staten", behövs
ännu, men den är nu en övergångsstat, ej längre en
stat i ordets egentliga mening. Ty när den exploaterande minoriteten undertrycks
av majoriteten, av gårdagens löneslavar, så är detta en
jämförelsevis enkel, lätt och naturlig sak som kommer att kosta
långt mindre blod än kuvandet av slavarnas, de livegnas och lönarbetarnas
uppror och ställa sig betydligt billigare för mänskligheten.
Och den är förenlig med demokratins utsträckande till en så
överväldigande majoritet av befolkningen att behovet av ett speciellt
maskineri för förtrycket börjar försvinna. Exploatörerna
är naturligtvis inte istånd att undertrycka folket utan ett ytterst
komplicerat, enkom härför skapat maskineri. Men folket kan undertrycka
exploatörerna med ett ytterst enkelt "maskineri", så gott som utan
"maskineri", utan speciell apparat, endast genom att organisera de beväpnade
massorna (i stil med arbetare- och soldatdeputeradenas sovjeter - om vi får
föregripa händelseutvecklingen).
Slutligen: endast kommunismen gör staten fullständigt obehövlig,
ty det återstår ingen att förtrycka - ordet "ingen" tagen i
betydelsen av klass, i betydelsen av systematisk kamp mot en viss del av befolkningen.
Vi är inte utopister och förnekar inte alls möjligheten och oundvikligheten
av excesser från enskilda personers sida lika litet som nödvändigheten
att undertrycka sådana excesser. Men för det första behövs
inte härför ett speciellt maskineri, en speciell undertryckningsapparat;
detta kommer art skötas av själva det beväpnade folket lika enkelt
och lätt som en skara civiliserade människor redan inom det nuvarande
samhället skiljer två slagskämpar åt eller förhindrar
övervåld mot en kvinna. Och för det andra vet vi att den sociala
grundorsaken till excesser, till brott mot reglerna för samlivet, är
massornas exploatering, deras nöd och elände. I och med att denna
grundorsak avlägsnas, börjar excesserna oundvikligen "dö bort".
Vi vet inte hur hastigt eller i vilken ordning, men vi vet att de kommer att
dö bort. I och med deras bortdöende kommer även staten att dö
bort.
Utan att ge sig in på utopier fastställde Marx mera detaljerat vad
som är möjligt att nu fastställa rörande denna framtid,
nämligen skillnaden mellan det kommunistiska samhällets lägre
och högre fas (stadium, etapp).
3. Det kommunistiska samhällets
första fas
I Kritiken av Gothaprogrammet vederlägger Marx i detalj Lassalles idé
att arbetaren under socialismen komme att erhålla den "obeskurna" eller
"fullständiga arbetsavkastningen". Marx påvisar att man från
samhällets totala samhälleliga arbetsprodukt måste avdra såväl
en reservfond som en fond för produktionsutvidgning samt för ersättning
av "slitna" maskiner o.s.v. och dessutom från konsumtionsvarorna en fond
för förvaltningskostnader, skolor, sjukhus, ålderdomshem o.s.v.
I stället för Lassalles dimmiga, oklara och allmänna fras ("den
fullständiga arbetsavkastningen åt arbetaren") ger Marx en nykter
beräkning av hur det socialistiska samhället blir tvunget att hushålla.
Marx gör en konkret analys av livsvillkoren för ett sådant samhälle,
där kapitalismen ej längre existerar, och förklarar:
"Det som vi här har att göra med" (vid undersökningen av arbetarpartiets
program) "är inte ett kommunistiskt samhälle som utvecklats på
sin egen grundval utan tvärtom ett sådant som uppstår just
ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende,
ekonomiskt, moraliskt och andligt, ännu bär spår av det gamla
samhälle ur vars sköte det framfödes."
Just detta kommunistiska samhälle som ur kapitalismens innandöme nyss
trätt fram i dagsljuset och i alla avseenden är märkt av det
gamla samhället kallar Marx för det kommunistiska samhällets
"första" eller lägsta fas.
Produktionsmedlen har nu upphört att vara enskilda personers privategendom.
De tillhör hela samhället. Varje samhällsmedlem utför en
viss del av det samhälleligt nödvändiga arbetet och får
ert intyg från samhället på att han utfört en så
och så stor mängd arbete. På grund av detta intyg får
han en motsvarande mängd produkter ur de samhälleliga konsumtionsvarulagren.
Med frånräknande av den arbetsmängd som går till den samhälleliga
fonden får varje arbetare följaktligen av samhället lika mycket
som han givit det.
Det råder, kunde man tycka, "jämlikhet".
Men då Lassalle med tanke på en dylik samhällsordning (som
vanligen kallas socialism och av Marx kallas kommunismens första fas) säger
att detta är en "rättvis fördelning", en "lika rätt till
lika arbetsavkastning" så tar Lassalle fel, och Marx klarlägger detta
hans fel.
"Lika rätt" - säger Marx - föreligger verkligen här, men
detta är ännu "borgerlig rätt" vilken, liksom varje rätt,
förutsätter frånvaro av jämlikhet. Varje rätt innebär
tillämpning av enahanda måttstock på olika människor.
Dessa är i verkligheten inte ensartade, inte jämlika; där-för
är "den lika rätten" en kränkning av jämlikheten och en
orättvisa. Var och en som fullgjort samma mängd samhälleligt
arbete som en annan får verkligen (med nämnda avdrag) en lika stor
andel av den samhälleliga produktionen.
Emellertid är nu de enskilda människorna inte lika: den ene är
starkare, den andre svagare, den ene är gift, den andre inte, den ene har
fler, den andre färre barn o.s.v. Marx drar slutsatsen: "Vid lika arbetsprestation
och därmed lika andel i den samhälleliga konsumtionsfonden får
sålunda den ene faktiskt mer än den andre, den ene blir rikare än
den andre o.s.v. För att undgå allt detta måste rätten,
i stället för att vara lika, vara olika."
Rättvisa och jämlikhet kan således kommunismens första
fas inte medföra. Olikheter ifråga om rikedom och orättvisa
skillnader kommer att kvarstå. Men den ena människans exploatering
av den andra blir ty det blir omöjligt att som privategendom roffa åt
sig produktionsmedel, fabriker, maskiner, jord o.s.v. Genom att plocka sönder
Lassalles småborgerligt oklara fras om "jämlikhet" och "rättvisa"
i största allmänhet påvisar han utvecklingsgången i det
kommunistiska samhället. Detta tvingas till att först avskaffa endast
den "orättvisan" att enskilda personer roffat åt sig produktionsmedlen.
Däremot är det inte i stånd att genast avskaffa även den
ytterligare orättvisan som består i att konsumtionsvarorna fördelas
"efter arbete" (och inte efter behov).
Vulgärekonomerna, däribland de borgerliga professorerna och bland
dessa "vår egen" Tugan[24] förebrår
ständigt socialisterna att de skulle bortse från människornas
olikhet och "drömma" om att upphäva denna olikhet. Denna
förebråelse visar, som vi ser, endast den utomordentliga okunnigheten
hos hrr borgerliga ideologer.
Marx tar inte bara på noggrannaste sätt hänsyn till människors
oundvikliga olikhet. Han räknar också med att produktionsmedlens
övertagande i hela samhällets gemensamma ägo ("socialism" i vanligt
språkbruk) inte upphäver fördelningsbristerna och bristen på
jämlikhet inom den "borgerliga rätten" som fortsätter att härska
eftersom produkterna delas "efter arbete".
"Men dessa missförhållanden", fortsätter Marx, "är oundvikliga
under det kommunistiska samhällets första fas, sådant nu detta
samhälle efter långa födslovåndor framgår ur det
kapitalistiska samhället. Rätten kan aldrig stå högre än
samhällets ekonomiska skick och därav betingade kulturutveckling.
Under det kommunistiska samhällets första fas upphävs sålunda
"den borgerliga rätten" inte fullständigt, endast delvis, endast i
mån av den redan uppnådda ekonomiska omvälvningen, d.v.s. endast
ifråga om produktionsmedlen. "Den borgerliga rätten" erkänner
dem som enskilda personers privategendom. Socialismen gör dem till gemensam
egendom. Så till vida - och endast så till vida - bortfaller "den
borgerliga rätten".
Men den kvarstår alltjämt till sin andra del i egenskap av regulator
av (bestämmande faktor för) produkternas och arbetets fördelning
bland samhällsmedlemmarna. "Den som inte arbetat skall heller inte äta",
denna socialistiska princip är redan förverkligad. "Samma mängd
produkter för samma mängd arbete" - även denna socialistiska
princip är redan förverkligad. Men detta är ännu ingen kommunism
och upphäver ännu inte den "borgerliga rätt" som ger icke jämlika
personer samma mängd produkter för olika (faktiskt olika) mängder
arbete.
Detta är en "brist", säger Marx, men den är oundviklig under
kommunismens första fas. Ty utan att förfalla till utopism kan man
inte tänka sig att människorna så snart de störtat kapitalismen
omedelbart utan några rättsnormer lär sig arbeta för samhället;
ja, kapitalismens upphävande ger inte heller genast de ekonomiska förutsättningarna
för en sådan förändring.
Men några andra normer än den "borgerliga rätten" finns inte.
Och så till vida kvarstår alltjämt nödvändigheten
av en stat för att jämte tryggandet av den samhälleliga äganderätten
till produktionsmedlen även trygga arbetets och produktfördelningens
jämlikhet.
Staten dör bort eftersom det inte längre finns kapitalister, inte
längre finns klasser och man därför inte längre kan undertrycka
någon klass.
Men staten har ännu inte helt dött bott, ty det återstår
att skydda den "borgerliga rätt som sanktionerar faktisk brist på
jämlikhet. För statens fullständiga bortdöende krävs
fullständig kommunism.
4. Det kommunistiska samhällets
högsta fas
Marx fortsätter:
"I en högre fas av det kommunistiska samhället - när människans
förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit
och därmed även motsatsförhållandet mellan andligt och
kroppsligt arbete, när arbetet blivit ej enbart ett medel för livsuppehället
utan i sig själv utgör det viktigaste livsbehovet, när jämsides
med individernas allsidiga utveckling också produktionskrafterna vuxit
och alla den gemensamma rikedomens källor börjar flöda för
fullt - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens
trånga horisont, och samhället kan skriva på sin fana: Av envar
efter hans förmåga, åt envar efter hans behov.
Först nu kan vi helt uppskatta det berättigade i Engels anmärkningar
där han skoningslöst förlöjligade den orimliga sammankopplingen
av orden "frihet" och "stat". Så länge staten finns, finns ingen
frihet. När friheten kommer, skall det inte längre finnas någon
stat.
Den ekonomiska grundvalen för statens fullständiga bortdöende
är en så långt driven utveckling av kommunismen att motsatsförhållandet
mellan andligt och kroppsligt arbete - således en av de viktigaste källorna
till den rådande samhälleliga bristen på jämlikhet - försvinner;
detta motsatsförhållande kan ju absolut inte avskaffas enbart genom
produktionsmedlens överförande till samhällelig egendom utan
endast genom kapitalisternas expropriering.
Denna senare kommer att bereda möjlighet för en enorm utveckling av
produktionskrafterna. Och när vi ser hur kapitalismen redan nu i otrolig
grad hämmar denna utveckling, hur mycket som skulle kunna vidareutvecklas
redan på basis av nuvarande teknik, så har vi rätt att med
fullaste övertygelse säga att kapitalisternas expropriering med nödvändighet
kommer att medföra en enorm utveckling av samhällets produktionskrafter.
Men hur hastigt denna utveckling kommer att fortskrida, hur snart den kommer
att leda till arbetsfördelningens upphävande, till avskaffande av
motsatsförhållandet mellan andligt och kroppsligt arbete och till
att arbetet förvandlas till "det främsta livsbehovet" - det vet vi
inte och kan vi inte veta.
Därför har vi rätt endast att tala om statens oundvikliga bortdöende
i det vi understryker långvarigheten av denna process och dess beroende
av utvecklingstempot för kommunismens högre fas. Däremot lämnar
vi frågan om tidpunkten eller de konkreta formerna för bortdöendet
fullständigt öppen. Ty material för att avgöra sådana
frågor föreligger inte.
Staten kan fullständigt dö bort, när samhället förverkligat
regeln "av envar efter hans förmåga - åt envar efter hans behov"
d. v. s. när människorna till den grad vant sig vid att iaktta de
elementära reglerna för samlivet och deras arbete blivit så
produktivt att de frivilligt arbetar efter förmåga. "Den borgerliga
rättens trånga horisont" som får folk att med en Shylocks hårdhet
räkna ut så att man ej arbetar en halv timme längre än
en annan, att man inte får en mindre lön än en annan - denna
trånga horisont kommer då att vara överskriden. Produktfördelningen
kommer då inte längre att kräva normering från samhällets
sida av den envar tillkommande produktmängden; envar kommer att fritt ta
för sig "efter behov".
Från borgerlig synpunkt är det lätt att förklara en sådan
samhällsordning för "ren utopi" och håna socialisterna för
att de lovar envar rätten att utan kontroll av presterat arbete erhålla
en godtycklig mängd tryffel, bilar, pianon o.s.v. av samhället. Med
detta billiga hån gör sig än i dag flertalet borgerliga "lärda"
kvitt denna fråga och blottar därmed både sin okunnighet och
sitt egennyttiga försvar av kapitalismen.
Okunnighet, ty" "lova" att den högsta fasen av kommunismens
utveckling skall inträda, har aldrig fallit en enda socialist in. Däremot
förutsätter de stora socialisternas förutseende att den skall
inträda, att man varken har nuvarande låga arbetsproduktivitet eller
den nuvarande kälkborgaren som är i stånd att - likt seminaristerna
i Pomjalovskijs roman[25] - "för skoj skull"
förstöra förråden av samhällelig egendom och kräva
det omöjliga.
Till dess den "högre" fasen av kommunism inträtt kräver socialisterna
den strängaste kontroll från samhällets och från statens
sida över arbets- och konsumtionsnormerna. Men denna kontroll måste
inledas med kapitalisternas expropriering, med arbetarnas kontroll över
kapitalisterna; och den kan inte genomföras av byråkratistaten utan
endast av de beväpnade arbetarnas stat.
De borgerliga ideologernas (jämte eftersägares i stil med hrr Tsereteli,
Tjernov & Co) egennyttiga försvar av kapitalismen består just
däri att de med sitt bråk och prat om en avlägsen framtid smusslar
undan den viktiga och aktuella frågan för politiken av i dag: att
kapitalisterna exproprieras, att alla medborgare förvandlas till arbetare
och tjänstemän i ett stort "syndikat" - nämligen hela staten
- samt att allt arbete i detta syndikat fullständigt underordnas en verkligt
demokratisk stat, en stat av arbetar- och soldatdeputerades sovjeter.
När en lärd professor, sedan en kälkborgare och sedan herrar
av typen Tsereteli och Tjernov talar om de förnuftsvidriga utopierna, om
bolsjevikernas demagogiska löften, om det omöjliga i att "införa"
socialismen så syftar de just på kommunismens högre stadium
eller högre fas, som ingen någonsin lovat "införa",
eller ens tänkt lova "införas", ty den kan överhuvud
taget inte "införas". Och här har vi nått fram till
frågan om den vetenskapliga skillnaden mellan socialism och kommunism,
som Engels berört i det ovan citerade uttalandet om det oriktiga i benämningen
"socialdemokrater". Politiskt sett kommer skillnaden mellan kommunismens
lägre och dess högre fas med tiden troligen att bli mycket stor. Det
skulle dock vara löjligt att nu under kapitalismen framhäva denna
skillnad. Att skjuta den i förgrunden skulle väl endast enstaka anarkister
kunna finna på (om det bland dem ännu finns folk som inte lärt
efter den "plechanovska"[26] förvandlingen
av Kropotkin, Grave, Cornelissen och anarkismens övriga "ljus"
till socialchauvinister eller skyttegravsanarkister som de kallats av Gé,
en av de få anarkister som, alltjämt har heder och samvete i behåll).
Den vetenskapliga skillnaden mellan socialism och kommunism är dock tydlig.
Det man vanligen kallar socialism kallades av Marx det kommunistiska samhällets
"första" eller lägre fas. For sa vitt produktionsmedlen blir gemensam
kan man även härför använda ordet "kommunism". Man får
dock komma ihåg att detta inte är den fullständiga kommunismen.
Den stora betydelsen av Marx utredning ligger däri att han även här
konsekvent tillämpar den materialistiska dialektiken, utvecklingsläran,
och betraktar kommunismen såsom något som utvecklas ur kapitalismen.
I stället för skolastiskt spetsfundiga, "konstgjorda" definitioner
och ofruktbara ordstrider (om vad som är socialism och vad kommunism) ger
Marx en analys av vad man skulle kunna kalla kommunismens ekonomiska mogenhetsstadier.
I sin första fas kan kommunismen ännu inte vara fullständigt
mogen i ekonomiskt hänseende, inte fullständigt fri från kapitalismens
traditioner eller spåren av den. Därav härrör en så
intressant företeelse som att "den borgerliga rättens trånga
horisont" bibehålles inom kommunismen under dess första fas. Den
borgerliga rätten ifråga om konsumtionsvarornas fördelning förutsätter
naturligtvis med nödvändighet en borgerlig stat, ty rätten är
ingenting utan en apparat som är i stånd att tvinga till iakttagande
av rättsnormerna.
Därav följer att inte endast den borgerliga rätten kvarstår
en viss tid under kommunismen utan t.o.m. den borgerliga staten - utan bourgeoisi!
Detta kan se ut som en paradox eller helt enkelt en dialektisk lek med ord som
marxismen ofta beskylls för av folk som inte gjort sig den ringaste möda
att studera dess utomordentligt djupa innehåll.
I själva verket visar oss livet vid varje steg testerna av det gamla i
det nya, och det i samhället såväl som i naturen. Och Marx har
inte godtyckligt inflikar ett stycke "borgerlig" rätt i kommunismen, utan
har tagit fasta på det som är ekonomiskt och politiskt oundvikligt
i ett samhälle som uppstår ur kapitalismens sköte.
Demokratin har en mycket stor betydelse i arbetarnas kamp mot kapitalisterna,
för sin befrielse. Men demokratin är alls ingen gräns som ej
må överskridas. Den är bara en av etapperna på vägen
från kapitalismen till kommunismen.
Demokrati innebär jämlikhet. Man förstår vilken kolossal
betydelse proletariatets kamp för och parollen om jämlikhet har om
man rätt uppfattar den i betydelsen av klassernas avskaffande. Demokratin
innebär dock endast en formell jämlikhet. Så snart alla samhällsmedlemmars
jämlikhet i förhållande till besittningen av produktionsmedlen,
d.v.s. jämlikhet beträffande arbete och arbetslön förverkligats,
så ställs mänskligheten ovillkorligen inför frågan
art gå vidare från den formella jämlikheten till den faktiska,
d.v.s. att förverkliga regeln: "av envar efter hans förmåga,
åt envar efter hans behov". Genom vilka etapper och genom vilka praktiska
åtgärder mänskligheten skall nå detta högre mål,
det vet vi inte och kan vi inte veta. Men det är viktigt att klargöra
för sig hur oändligt falsk den vanliga borgerliga föreställningen
är att socialismen är något dött, stelnat, en gång
för alla givet. Det är ju i själva verket först i och med
socialismen som en snabb, faktisk, verkligt massomfattande rörelse framåt
på alla samhälls- och privatlivets områden tar sin början
under medverkan av befolkningsflertalet och längre fram av hela befolkningen.
Demokratin är en statsform, en av statens olika arter. Den innebär
följaktligen, liksom varje stat, en organiserad, systematisk användning
av våld mot människor. Detta å ena sidan. Å andra sidan
innebär den ett formellt erkännande av medborgarnas jämlikhet
och allas lika rätt att bestämma statsskicket och deltaga i statens
styrelse. Och detta står i sin tur i samband med att demokratin i ett
visst stadium av sin utveckling för det första sammansvetsar den mot
kapitalismen revolutionära klassen, proletariatet, och bereder det möjlighet
att krossa, slå i spillror och utplåna från jorden det borgerliga
- låt vara borgerligt-republikanska - statsmaskineriet, den stående
armén, polisen och byråkratin, samt ersätta det med ett mera
demokratiskt statsmaskineri, men dock ett statsmaskineri, i gestalt av de beväpnade
arbetarmassorna och så småningom övergående till folkets
allmänna deltagande i milisen.
Här "övergår kvantiteten till kvalitet": en sådan grad
av demokratism medför ett överskridande av ramarna för det borgerliga
samhället och inledningen till dess socialistiska omgestaltning. Om verkligen
alla deltar i statsförvaltningen, så kan kapitalismen inte längre
hålla sig kvar. Kapitalismens utveckling skapar å sin sida förutsättningarna
för att verkligen alla skall kunna deltaga i statens styrelse. Till dessa
förutsättningar hör den allmänna läs- och skrivkunnigheten,
redan genomförd i de mera framskridna kapitalistiska länderna, vidare
"utbildning och disciplinering" av miljontals arbetare genom den väldiga,
komplicerade, socialiserade apparaten för post, järnvägar, jättefabriker,
storhandel, bankväsende o.s.v.
Under dessa ekonomiska förutsättningar är det fullkomligt möjligt
att ersätta kapitalisterna och ämbetsmännen med beväpnade
arbetare, med det allmänt beväpnade folket, åtminstone som en
övergång ifråga om kontroll över produktion och fördelning
och därmed sammanhängande registrering. (Man får inte sammanblanda
frågan om kontroll och registrering med frågan om den vetenskapligt
bildade personalen, ingenjörer, agronomer o.s.v. Dessa herrar arbetar idag
såsom underställda kapitalisterna och kommer i morgon att arbeta
ännu bättre såsom underställda de beväpnade arbetarna.)
Registrering och kontroll - det är vad som i första hand krävs
för att få den första fasen av det kommunistiska samhället
"på rätt köl" och få den att fungera riktigt. Alla medborgare
förvandlas här till löneanställda hos staten, som utgörs
av de beväpnade arbetarna. Alla medborgare blir tjänstemän och
arbetare hos ett enda, hela folket omfattande stats-"syndikat". Det gäller
rätt samordning, riktig arbetsmetod, och lika lön. Registreringen
och kontrollen härav har kapitalismen förenklat till enkla observations-
och anteckningsoperationer som varje skriv- och läskunnig person kan utföra;
det är tillräckligt att kunna de fyra enkla räknesätten
och att kunna skriva ut erforderliga kvitton.
När folkets majoritet självständigt och överallt börjar
genomföra en dylik registrering och kontroll över kapitalisterna (som
nu förvandlats till tjänstemän) och över de herrar intellektuella
som bevarat kapitalistiska ovanor - då blir denna kontroll verkligt universell,
omfattande hela folket; då blir det omöjligt att undandra sig den,
att "slingra sig undan".
Hela samhället blir ett enda kontor, en enda fabrik med jämlikhet
i arbete och jämlikhet i lön.
Men denna. "fabriksmässiga" disciplin, som proletariatet efter segern över
kapitalisterna och störtande av exploatörerna kommer att utsträcka
till hela samhället, är ingalunda vart" ideal eller slutmål
Den är endast ett trappsteg som är nödvändigt för samhällets
radikala rensning från den kapitalistiska exploateringens vidrighet och
ohygglighet; och det är nödvändigt för fortsatt framåtskridande.
Från det ögonblick när alla samhällsmedlemmar eller åtminstone
det övervägande flertalet själva lärt sig regera, själva
tagit hand om statsstyret, "ordnat" kontrollen över den försvinnande
minoriteten av kapitalister, över det herrskap som vill bibehålla
de kapitalistiska ovanorna, över de arbetare som blivit allvarligt demoraliserade
av kapitalismen - från det ögonblicket börjar nödvändigheten
av varje slag av regerande överhuvud att försvinna. Ju fullständigare
demokratin är, dess närmare är det ögonblick då den
blir överflödig. Ju mer demokratisk den "stat" är som består
av de beväpnade arbetarna - och "inte längre är någon stat
i ordets egentliga mening" - dess snarare börjar varje stat att dö
bort. Ty när alla lärt sig leda och i själva verket självständigt
leder den samhälleliga produktionen, självständigt genomför
registreringen och kontrollen över parasiterna, herrskapssönerna,
skojarna och andra "bevarare av de kapitalistiska traditionerna", då kommer
det nödvändigtvis att bli ytterst svårt att undandra sig den
av hela folket genomförda registreringen och kontrollen; det kommer att
utgöra ett så ytterst sällsynt undantag och kommer troligen
att bli bestraffat så snabbt och så hårt (ty de beväpnade
arbetarna är det praktiska livets män, inte sentimentala kammarstudenter,
och tål inte skämt), att nödvändigheten att följa
de föga invecklade grundreglerna för mänskligt samliv mycket
snart blir en vana.
Och då kommer dörren att stå vidöppen för övergången
från det kommunistiska samhällets första fas till dess högre
fas och samtidigt även till statens fullständiga bortdöende.
VI. Hur opportunisterna har förflackat
marxismen
Frågan om statens förhållande till den sociala revolutionen
och vice versa har, liksom frågan om revolutionen i allmänhet, sysselsatt
Andra internationalens (1884-1914) främsta teoretiker och publicister i
mycket ringa grad. Det mest karakteristiska i den utveckling under opportunismens
successiva tillväxt som ledde till Andra internationalens sammanbrott 1914
är detta, att man sökte kringgå denna fråga eller blunda
för den t.o.m. när man kom den in på livet.
På det hela taget kan man säga att undvikandet av frågan om
den proletära revolutionens förhållande till staten - ett undvikande
som gagnat och gett näring åt opportunismen - har lett till att marxismen
blivit förvanskad och förflackad.
För att åtminstone i korthet beskriva denna bedrövliga process
måste vi syssla med två av marxismens mest bemärkta teoretiker,
Plechanov och Kautsky.
1. Plechanovs polemik mot anarkisterna
Plechanov har ägnat frågan om förhållandet mellan anarkism
och socialism en särskild broschyr "Anarkismen och socialismen", utkommen
på tyska år 1894.
Han har där lyckats behandla detta ämne utan att ens beröra det
mest aktuella, det mest brännande och politiskt viktigaste i kampen mot
anarkismen, nämligen revolutionens förhållande till staten och
frågan om staten överhuvudtaget! I hans broschyr kan urskiljas två
delar: den ena litteraturhistorisk, med värdefullt material belysande Stirners,
Proudhons och andras idéer, den andra kälkborgerlig med plumpa uttalanden
om att man inte kan skilja en anarkist från en bandit.
Denna sammankoppling är mycket komisk och ytterst karakteristisk för
Plechanovs hela verksamhet strax före och under revolutionsperioden i Ryssland.
Just så uppträdde Plechanov under åren 1905-1917 - till hälften
doktrinär, till hälften kälkborgare, politiskt seglande i bourgeoisins
kölvatten.
Vi har sett hur Marx och Engels i sin polemik mot anarkisterna ytterst noggrant
klarlade sina åsikter om revolutionens förhållande till staten.
När Engels år 1891 utgav Marx Kritik av Gothaprogrammet skrev han:
"... "vi" (d.v.s. Engels och Marx) "låg vid den tidpunkten, knappt två
år efter (Första) internationalens kongress i Haag, i den häftigaste
kamp mot Bakunin och hans anarkister".
Anarkisterna försökte förklara just Pariskommunen vara s.a.s.
"deras" sak, en bekräftelse på deras lära. De hade härvid
inte alls fattat Kommunens lärdomar och Marx analys av dessa. Anarkismen
gav inte något ens tillnärmelsevis riktigt svar på de konkreta
politiska frågorna huruvida man måste slå sönder det
gamla statsmaskineriet och varmed detta skulle ersättas.
Men att tala om "anarkismen och socialismen" och förbigå hela frågan
om staten, utan att lägga märke till marxismens hela utveckling före
och efter Kommunen, det innebar att oundvikligen glida ner i opportunism. Ty
för opportunismen är det framför allt nödvändigt att
de två nämnda frågorna inte alls framställs. Redan detta
är en seger för opportunismen.
2. Kautskys polemik mot opportunisterna
Av Kautskys skrifter finns utan tvivel ett ojämförligt större
antal översättningar till tyskan än till något annat språk.
Inte utan skäl säger en del tyska socialdemokrater skämtsamt
att Kautsky läses mer i Ryssland än i Tyskland. (Inom parentes sagt
ligger det en mycket djupare innebörd i detta skämt än dess upphovsmän
förmodar, nämligen att de ryska arbetarna - bland vilka det år
1905 rådde en enastående efterfrågan på den socialdemokratiska
världslitteraturens bästa verk och vilka därför erhöll
ett i jämförelse med andra länder oerhört stort antal översättningar
och utgåvor av dessa verk - därigenom s.a.s. i hastigare takt överförde
det mera framskridna grannlandets väldiga erfarenhet på vår
proletära rörelses unga mark.)
Utom för sin populära framställning om marxismen är Kautsky
hos oss särskilt bekant även genom sin polemik mot opportunisterna
med Bernstein i spetsen. Nästan okänt är dock ett faktum som
ej får förbises om man tar till uppgift att undersöka hur Kautsky
kunnat sjunka ner i en så otroligt skamlig förvirring att han försvarat
socialchauvinismen under den oerhörda krisen 1914-1915. Det gäller
det faktum att Kautsky innan han uppträdde mot de främsta representanterna
för opportunismen i Frankrike (Millerand och Jaurés) och i Tyskland
(Bernstein) vacklade i hög grad. Den marxistiska tidskriften Zarja, som
utkom i Stuttgart 1901-1902 och försvarade revolutionärt proletära
åsikter, blev tvungen att polemisera mot Kautsky och kalla hans haltande,
undvikande och gentemot opportunisterna försonliga resolution på
internationella socialistiska kongressen i Paris 1900 för "kautschukartad".
I den tyska litteraturen har publicerats brev som visat att han inte vacklade
mindre innan han inledde kampanjen mot Bernstein.
Ojämförligt mycket större betydelse har emellertid den omständigheten
att vi nu, när vi granskar historien om Kautskys senaste förräderi
mot marxismen, i själva hans polemik mot opportunisterna, i hans sätt
att ställa och behandla frågan, finner en systematisk avvikelse i
opportunistisk riktning just i frågan om staten.
Låt oss ta Kautskys första större verk mot opportunismen, "Bernstein
och det socialdemokratiska programmet". Kautsky bemöter Bernstein utförligt.
Men nu kommer det karakteristiska.
I sin herostratiskt ryktbara bok "Socialismens förutsättningar" beskyller
Bernstein marxismen för "blanquism" (en beskyllning som sedan upprepats
tusentals gånger av opportunisterna och de liberala borgarna i Ryssland
mot representanterna för den revolutionära marxismen, bolsjevikerna).
Bernstein uppehåller sig härvid speciellt vid Marx Inbördeskriget
i Frankrike och försöker - alldeles utan framgång, som vi sett
- att identifiera Marx uppfattning om Kommunens lärdomar med Proudhons
uppfattning. Särskilt uppmärksammar Bernstein den slutsats som Marx
framhävt i förordet av år 1872 till Kommunistiska manifestet
och som lyder: "Arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet
i besittning och sätta igång det för sina egna syften." Detta
uttalande föll Bernstein till den grad i smaken att han upprepar det inte
mindre än tre gånger i sin bok samtidigt med att han vantolkar det
i opportunistisk anda.
Marx menar som vi sett att arbetarklassen måste slå sönder,
krossa, spränga ("Sprengung" var det uttryck Engels använde) hela
statsmaskineriet. Men Bernstein framställer saken så som om Marx
med dessa ord hade varnat arbetarklassen för att vara alltför revolutionär
vid erövringen av makten.
Man kan inte föreställa sig en grövre och mera vanställande
förvrängning av Marx tanke.
Hur gick nu mera i detalj Kautsky tillväga i sitt bemötande av Bernsteiniaden?
Han undvek att gå till botten ifråga om opportunismens förvrängning
av marxismen på denna punkt. Han anförde det ovan citerade stycket
ur Engels förord till Marx "Inbördeskriget" och förklarade att
enligt Marx arbetarklassen inte helt enkelt kan sätta sig i besittning
av det färdiga statsmaskineriet, men att den i allmänhet kan sätta
sig i besittning av det och ingenting vidare. Att Bernstein tillskrev Marx raka
motsatsen till Marx verkliga tanke, att Marx från år 1852 angav
som den proletära revolutionens uppgift att "slå sönder" statsmaskineriet
- därom nämnde Kautsky inte ett ord.
Så kom det sig att den allra väsentligaste skillnaden mellan marxism
och opportunism beträffande den proletära revolutionens uppgifter
hos Kautsky suddades ut!
"Avgörandet av den proletära diktaturens problem", skrev Kautsky "mot"
Bernstein, "kan vi väl helt lugnt överlämna åt framtiden"
(tyska uppl., sid. 172).
Detta är ingen polemik mot Bernstein utan i själva verket en eftergift
för honom, ett uppgivande av positionerna åt opportunismen. Ty opportunisterna
begär ju tills vidare ingenting mer än att man "helt lugnt överlämnar
åt framtiden" alla grundläggande frågor om den proletära
revolutionens uppgifter.
Under fyrtio års tid, åren 1852-1891 lärde Marx och Engels
proletariatet att det måste krossa statsmaskineriet. Men inför opportunisternas
fullständiga förräderi mot marxismen på denna punkt utbyter
Kautsky år 1889 frågan om nödvändigheten art krossa detta
maskineri mot frågan om de konkreta formerna för detta krossande
och räddar sig undan i skyddet av den "obestridliga" (och ofruktbara) kälkborgerliga
sanningen art vi inte på förhand kan veta något om dessa konkreta
former!
Det ligger en avgrund mellan Marx och Kautsky i deras hållning beträffande
partiets uppgift att förbereda arbetarklassen för revolutionen.
Låt oss ta Kautskys nästa, mognare arbete som också övervägande
sysslar med att bemöta opportunismens misstag. Jag syftar på hans
broschyr "Den sociala revolutionen". Författaren har här som huvudtema
upptagit frågan om "den proletära revolutionen" och "den proletära
regimen". Han har här gett mycket som är värdefullt, men just
frågan om staten har han förbigått. Det talas överallt
om erövringen av statsmakten rätt och slätt, d.v.s. en formulering
har valts som utgör en eftergift åt opportunisterna eftersom den
medger en erövring av makten utan ett krossande av statsmaskineriet. Just
det som Marx 1872 förklarade vara "föråldrat" i Kommunistiska
manifestet, det återupplivas av Kautsky år 1902.
Broschyren innehåller ett avsnitt om "Den sociala revolutionens former
och vapen". Här talas såväl om den politiska masstrejken som
om inbördeskriget och om "sådana den moderna statens maktmedel som
dess byråkrati och armé" men inte ett ord om vad Kommunen redan
lärt arbetarna. Tydligen var det inte utan skäl som Engels varnade
särskilt de tyska socialisterna för "vidskeplig vördnad" för
staten.
Kautsky framställer saken så: det segerrika proletariatet kommer
att "förverkliga det demokratiska programmet och utlägger så
paragraferna däri. Inte ett ord om det nya som året 1871 gett ifråga
om den borgerliga demokratins ersättande med den proletära demokratin.
Kautsky söker komma ifrån saken med banaliteter av "solid" klang:
"Och dock är det självklart att vi inte kommer att nå makten
under nuvarande förhållanden. Revolutionen själv förutsätter
långvariga och djupgående strider vilka redan hinner ändra
vår nuvarande politiska och sociala struktur."
Utan tvivel är detta "självklart", liksom sanningen att hästar
äter havre och att Volga rinner ut i Kaspiska havet. Det är bara synd
att man med den tomma och svulstiga frasen om de "djupgående" striderna
kringgår den för det revolutionära proletariatet brännande
frågan om vari "djupet" i dess revolution tar sig uttryck i förhållande
till staten, i förhållande till demokratin jämfört med
föregående, icke-proletära revolutioner.
Genom att förbigå denna fråga gör Kautsky i verkligheten
en eftergift åt opportunismen på denna ytterst väsentliga punkt,
ehuru han i ord förklarar krig mot denna opportunism och betonar betydelsen
av "revolutionens idé" (är denna "idé" mycket värd om
man är rädd för att bland arbetarna driva propaganda för
revolutionens konkreta lärdomar?) eller säger: "revolutionär
idealism framför allt", eller förklarar att de engelska arbetarna
f. n. "knappast är annat än småborgare".
"De mest olikartade driftsformer, byråkratiska (??), fackliga, kooperativa,
privata företag", skriver Kautsky, "kan existera sida vid sida... i ett
socialistiskt samhälle". Det finns exempelvis företag som inte kan
komma tillrätta utan en byråkratisk (??) organisation; sådana
är järnvägarna. Den demokratiska organisationen kan där
gestalta sig så att arbetarna väljer representanter vilka bildar
ett slags parlament som fastställer arbetsordningen och övervakar
den byråkratiska apparatens förvaltning. Andra företag kan man
överlämna åt fackföreningarna att förvalta, andra
åter kan drivas kooperativt" (rysk övers. av Genève-uppl.,
sid. 148 o.115).
Detta resonemang är felaktigt och innebär ett steg tillbaka i jämförelse
med det som Marx och Engels klargjort på 1870-talet med exempel från
Kommunens lärdomar.
Ifråga om den föregivna nödvändigheten av "byråkratisk"
organisation skiljer sig järnvägarna inte alls från andra maskinella
storindustriföretag, från vilken som helst fabrik, ett stort varuhus
eller ett stort kapitalistiskt lantbruksföretag. Inom alla sådana
företag dikterar tekniken ovillkorligen den strängaste disciplin,
den största noggrannhet i respektive arbetsmoment och hotar i motsatt fall
med hela företagets avstannande eller mekanismens och produktens förstöring.
Inom alla sådana företag kommer arbetarna naturligtvis att "välja
representanter vilka bildar ett slags parlament".
Men knuten ligger inte helt och hållet däri att detta "slags parlament"
inte kommer att vara ett parlament i samma mening som de borgerligt-parlamentariska
institutionerna. Knuten ligger helt och hållet däri att detta "slags
parlament" inte endast kommer att "fastställa arbetsordningen och övervaka
den byråkratiska apparatens förvaltning", såsom Kautsky inbillar
sig; hans tanke går inte utöver den borgerliga parlamentarismens
ram. I det socialistiska samhället kommer ett "slags parlament" av arbetarrepresentanter
naturligtvis att "fastställa arbetsordningen" och övervaka "apparatens
förvaltning", men denna apparat kommer inte att vara "byråkratisk".
När arbetarna erövrat den politiska makten kommer de att krossa den
gamla byråkratiska apparaten, att förstöra den till grunden
och inte lämna sten på sten kvar av den. De kommer att ersätta
den med en ny apparat bestående av samma arbetare och tjänstemän
mot vilkas förvandling till byråkrater det genast kommer att vidtagas
åtgärder liknande de av Marx och Engels utförligt behandlade:
1) att de inte bara väljes, utan också när som helst kan avsättas,
2) att deras lön ej överskrider en arbetarlön och 3) att man
omedelbart övergår till att alla utövar kontroll- och uppsiktsfunktioner
att alla till en tid blir "byråkrater" och just tack vare detta ingen
kan bli "byråkrat".
Kautsky har inte alls tänkt igenom Marx ord: "Kommunen skulle inte vara
en parlamentarisk utan en arbetande korporation, på samma gång verkställande
och lagstiftande."
Kautsky har absolut inte förstått skillnaden mellan den borgerliga
parlamentarismen, som förenar demokratin (inte för folket) med byråkratismen
(mot folket), och den proletära demokratismen, som genast kommer att vidtaga
åtgärder för att avhugga byråkratismen vid rötterna
och blir i stånd att slutföra dessa åtgärder ända
tills byråkratismen fullständigt tillintetgjorts och fullständig
demokrati för folket införts.
Kautsky har här visat samma "vidskepliga vördnad" för staten,
samma "vidskepliga tro" på byråkratismen.
Låt oss övergå till Kautskys sista och bästa arbete mot
opportunisterna, hans broschyr "Vägen till makten" (som inte tycks ha utgivits
på ryska; den utkom 1909 då reaktionen hos oss stod på höjdpunkten).
Den är ett stort steg framåt ty nu talas inte om ett revolutionärt
program i allmänhet, såsom i den mot Bernstein riktade broschyren
av år 1899, inte om den sociala revolutionens uppgifter oavsett tidpunkten
för dess utbrott, såsom "Den sociala revolutionen" av år 1902,
utan om de konkreta förhållanden som tvingar oss att erkänna
att "revolutionernas skede" bryter in.
Författaren påvisar med bestämdhet hur klassmotsättningarna
överhuvudtaget skärps och hur imperialismen spelar en särskilt
stor roll i detta avseende. Efter "den revolutionära perioden 1789-1871"
i Västeuropa börjar från och med år 1905 en analog period
för Östern. Världskriget nalkas med hotfull hastighet. "Proletariatet
kan inte längre tala om en förtidig revolution." "Vi har inträtt
i en revolutionär period." "Det revolutionära skedet börjar."
Dessa uttalanden är absolut klara. De bör tjäna som måttstock
vid jämförelsen mellan vad den tyska socialdemokratin före det
imperialistiska kriget lovade vara och hur djupt den (inbegripet Kautsky själv)
föll vid krigets utbrott. "Den nuvarande situationen", skrev Kautsky i
den föregående broschyren, "medför dock den faran att det är
lätt att ta oss (d.v.s. den tyska socialdemokratin) för moderatare
än vi i själva verket är". Det visade sig att det tyska socialdemokratiska
partiet i själva verket var ojämförligt mera moderat och mera
opportunistiskt än det föreföll att vara!
Mot bakgrunden av hans bestämda uttalanden att revolutionernas skede redan
börjat är det desto mera karakteristiskt att han även i denna
skrift, som enligt hans egna ord är ägnad åt analysen av just
frågan om den "politiska revolutionen", återigen fullständigt
förbigått frågan om staten.
Resultatet av alla dessa försök att kringgå, förtiga och
undvika frågan blev oundvikligen den fullständiga övergång
till opportunismen som vi nu måste behandla.
Den tyska socialdemokratin i Kautskys person liksom förklarade: Jag förblir
mina revolutionära åsikter trogen (1899). Jag erkänner särskilt
nödvändigheten av proletariatets sociala revolution (1902). Jag erkänner
inbrytandet av ett nytt skede av revolutioner (1909). Men jag retirerar i alla
fall från Marx uttalanden år 1852 så snart det blir tal om
den proletära revolutionens uppgift beträffande staten (1912).
Just så ställdes saken på sin plats i Kautskys polemik mot
Pannekoek.
3. Kautskys polemik mot Pannekoek[27]
Pannekoek uppträdde mot Kautsky såsom företrädare för
den "vänsterradikala" riktning som i sina led räknade bl.a. Rosa Luxemburg
och Karl Radek. Dessa hävdade en revolutionär taktik och var alla
övertygade om att Kautsky var på väg att inta samma hållning
som "centern", alltså ett principlöst vacklande mellan marxism och
opportunism. Riktigheten av denna åsikt blev klart bevisad under kriget
när "centrum"-riktningen (med orätt kallad marxistisk) eller "kautskyismen"
framträdde i hela sin frånstötande ynkedom.
I en artikel, "Massaktionerna och revolutionen" (Neue Zeit, 1912, bd 30:2) som
berör frågan om staten karakteriserade Pannekoek Kautskys hållning
som "passiv radikalism", "det aktionslösa avvaktandets teori". "Kautsky
vill inte se revolutionsprocessen." Genom att ställa frågan på
så sätt kom Pannekoek in på det ämne som intresserar oss,
nämligen frågan om den proletära revolutionens uppgifter med
avseende på staten.
"Proletariatets kamp är inte helt enkelt en kamp mot bourgeoisin om statsmakten
såsom objekt utan en kamp mot statsmakten... Den proletära revolutionens
innebörd är att statens maktmedel tillintetgörs och upplöses
genom proletariatets maktmedel... Kampen upphör först då statsorganisationens
fullständiga förintelse inträtt som slutresultat. Majoritetens
organisation hat då visat sin överlägsenhet därigenom att
den tillintetgjort den härskande minoritetens organisation" (sid. 548).
Pannekoeks formulering lider av mycket stora brister. Men tanken är i alla
fall tydlig, och det är intressant att se hur Kautsky bemötte den.
"Hittills", skriver han, "har motsatsen mellan socialdemokrater och anarkister
bestått däri att de förra ville erövra statsmakten, de
senare förstöra den. Pannekoek vill både det ena och det andra"
(sid. 724).
Om Pannekoeks framställning lider av oklarhet och bristande konkretion
(för att inte tala om andra, för vårt ämne ovidkommande
brister i hans artikel), så tog Kautsky upp just den av Pannekoek antydda
principiella kärnan i saken, och i denna grundläggande principiella
fråga frångick Kautsky fullständigt marxismens position och
övergick helt till opportunismen. Skillnaden mellan socialdemokrater och
anarkister definierar han alldeles felaktigt, och marxismen är hos honom
förvanskad och definitivt banaliserad.
Skillnaden mellan marxister och anarkister består i att 1) de förra
som sitt mål uppsätter statens fullständiga avskaffande men
anser detta mål genomförbart först efter klassernas avskaffande
genom den socialistiska revolutionen, socialismens upprättande, vilket
ledet till statens bortdöende, medan de senare vill statens fullständiga
avskaffande från idag till imorgon utan att förstå betingelserna
för detta avskaffande; 2) de förra anser det nödvändigt
att proletariatet efter erövringen av den politiska makten i grunden förstör
det gamla statsmaskineriet och ersätter det med ett nytt, bestående
av de beväpnade arbetarnas organisation av Kommunens typ, medan de senare
visserligen kräver statsmaskineriets förstörande men har en ytterst
oklar föreställning om varmed proletariatet skall ersätta det
och hur det kommer att begagna sig av den revolutionära makten; ja, anarkisterna
förnekar rent av att det revolutionära proletariatet bör begagna
sig av statsmakten, förnekar proletariatets revolutionära diktatur;
3) de förra kräver proletariatets förberedelse för revolutionen
genom att utnyttja den nutida staten, medan anarkisterna tar avstånd därifrån.
I denna debatt är det Pannekoek som gentemot Kautsky företräder
marxismen. Ty Marx lärde att proletariatet inte helt enkelt kan erövra
statsmakten genom att den gamla statsapparaten övergår i nya händer.
Det måste först krossa och nedbryta denna apparat samt ersätta
den med en ny.
Kautsky övergår från marxismen till opportunisterna, ty hos
honom försvinner helt och hållet just detta förstörande
av statsmaskineriet som är absolut oantagligt för opportunisterna.
Ett kryphål återstår för dem därigenom att det blir
möjligt att tolka "erövringen" som helt enkelt ett uppnående
av majoritet.
För att kamuflera sin vanställning av marxismen gör sig Kautsky
till bokstavsträl: han anför ett "citat" av själve Marx. År
1850 skrev Marx om nödvändigheten av "den mest energiska maktcentralisation
i statsmaktens händer". Och Kautsky frågar triumferande: Vill icke
Pannekoek förstöra "centralismen"?
Detta är nu bara ett trick liknande Bernsteins identifiering av marxismens
och proudhonismens åsikter om federation contra centralism.
Kautskys "citat" är här alls inte på sin plats. Centralism är
möjlig både med det gamla och det nya statsmaskineriet. Om arbetarna
frivilligt förenar sina väpnade krafter så blir resultatet centralism,
men nu baserad på "det fullständiga tillintetgörandet" av den
centralistiska statsapparaten, den stående armén, polisen och byråkratin.
Kautsky uppträder som en skojare när han förbigår Marx
och Engels välbekanta uttalanden om Kommunen och kommer dragande med ett
citat som ej har med saken att göra.
"Vill han" (Pannekoek) "kanske upphäva ämbetsmännens statliga
funktioner?" fortsätter Kautsky. "Men vi kan inte undvara tjänstemännen
vare sig i parti eller fackförening, för att inte tala om statsförvaltningen.
Vårt program kräver inte heller att de statliga tjänstemännen
skall avskaffas utan vi kräver val av myndigheter genom folket... Vår
nuvarande diskussion rör sig inte om hur "framtidsstatens" förvaltningsapparat
kommer att gestalta sig utan om huruvida vår politiska kamp upplöser
statsmakten innan vi ännu erövrat den" (Kautskys kurs.). "Vilket departement
kunde tillika med sina tjänstemän upplösas?" Så uppräknas
undervisnings-, justitie-, finans- och krigsdepartementen. "Nej, intet av de
nuvarande departementen kommer att avlägsnas genom vår politiska
kamp mot regeringarna... Jag upprepar för att undgå missförstånd:
här rör det sig inte om "framtidsstatens" gestaltning genom
den segrande socialdemokratin, utan om den nuvarande statens gestaltning genom
vår opposition" (sid. 725).
Detta är en uppenbar förvrängning. Pannekoek ställde just
frågan om revolutionen. Detta säges tydligt ifrån både
i rubriken till hans artikel och i de anförda citaten. När Kautsky
hoppar över till frågan om "oppositionen" så byter han just
ut den revolutionära synpunkten mot den opportunistiska. Hos honom blir
resultatet detta: opposition nu; efter erövringen av makten skall vi tala
om det övriga. Revolutionen försvinner. Just det som opportunisten
behöver.
Här gäller frågan inte opposition och politisk kamp i allmänhet
utan just revolutionen. Revolutionen består i att proletariatet krossar
"förvaltningsapparaten" och hela statsapparaten samt ersätter den
med en ny bestående av beväpnade arbetare. Kautsky ådagalägger
"vidskeplig vördnad" för "departementen", men varför kan de inte
ersättas med, låt oss säga, fackmannakommissioner vid arbetar-
och soldatdeputerades sovjeter som helt och fullt har makten i sina händer?
Det väsentliga är inte alls om "departementen" blir kvar eller om
det kommer att bli "fackmannakommissioner" eller andra institutioner. Detta
är absolut utan betydelse. Det väsentliga är om det gamla statsmaskineriet
(som genom tusen trådar hänger samman med bourgeoisin och är
genompyrt av rutin och stagnation) skall bibehållas eller förstöras
och ersättas med något nytt. Revolutionen får inte bestå
i att den nya klassen kommenderar och förvaltar medelst det gamla statsmaskineriet
utan däri att denna klass krossar detta maskineri, däri att den kommenderar
och förvaltar medelst ett nytt maskineri - denna marxismens grundläggande
tanke suddar Kautsky ut eller har inte förstått.
Hans fråga rörande ämbetsmännen visar åskådligt
att han inte förstått Kommunens lärdomar och Marx lära.
"Vi kan inte undvara tjänstemän i parti och fackföreningar ..."
Vi kan inte undvara ämbetsmän under kapitalismen, under bourgeoisins
herravälde. Proletariatet är förtryckt, de arbetande massorna
är förslavade genom kapitalismen. Under kapitalismen är demokratismen
inskränkt, förkrympt, beskuren och vanställd genom hela den rådande
miljön av löneslaveri, nöd och elände för massorna.
Därför och endast därför demoraliseras funktionärerna
i våra politiska och fackliga organisationer (eller, mera exakt, har de
en benägenhet att demoraliseras) av den kapitalistiska miljön och
visar en tendens att förvandlas till byråkrater, d.v.s. till priviligierade
personer, isolerade från och stående över massorna.
Detta är byråkratismens väsen och innan kapitalisterna exproprierats,
innan bourgeoisin störtats, är en viss "byråkratisering" till
och med av proletära funktionärer oundviklig.
Hos Kautsky ser det ut på detta sätt: då valda funktionärer
fortfarande kommer att finnas under socialismen, så kommer således
även ämbetsmän, även byråkrati att fortbestå
under socialismen. Men det är just detta som är oriktigt. Just på
grund av Kommunens exempel visade Marx att funktionärerna under socialismen
upphör att vara "byråkrater", att vara "ämbetsmän". De
upphör att vara det i den mån man inför regeln att de inte bara
skall väljas utan även kan avsättas när som helst; härtill
kommer att lönerna reduceras till arbetarnas genomsnittslön och även
att de parlamentariska institutionerna ersätts med "arbetande korporationer
som samtidigt är verkställande och lagstiftande".
I grund och botten innebär Kautskys hela argumentation mot Pannekoek och
särskilt hans dråpliga argument att vi inte ens i fackförenings-
och partiorganisationerna kan undvara tjänstemän att Kautsky upprepar
Bernsteins gamla "argument" mot marxismen i dess helhet. I sin renegatbok "Socialismens
förutsättningar" drar Bernstein i härnad mot den "primitiva"
demokratins idéer, mot vad han kallar "doktrinär demokratism": bundna
mandat, oavlönade funktionärer, en maktlös centralrepresentation
o.s.v. Som bevis för dess ohållbarhet åberopar Bernstein erfarenheterna
från Englands trade-unions såsom de uttolkats av makarna Webb. Under
sin sjuttioåriga utveckling, menar han, har trade-unions vilka skulle
ha utvecklats "i fullständig frihet" (tyska uppl. sid. 137), övertygat
sig just om den primitiva demokratismens oduglighet och ersatt den med den vanliga:
parlemantarism förenad med byråkratism.
I själva verket har trade-unions inte utvecklat sig "i fullständig
frihet" utan under fullständigt kapitalistiskt slaveri varunder man självfallet
"inte kan komma ifrån" en rad eftergifter åt det härskande
onda, åt våldet, osanningen och de fattigas uteslutande från
de "högre" förvaltningsfunktionerna. Under socialismen kommer mycket
av den "primitiva" demokratin att leva upp, ty för första gången
i de civiliserade samhällenas historia höjer sig befolkningens massa
till självständigt deltagande inte bara i omröstningar och val
utan också i den dagliga förvaltningen. Under socialismen skall alla
förvalta i tur och ordning och kommer snart att vänja sig vid att
ingen förvaltar.
Marx såg med sin geniala, kritiskt-analytiska blick i Kommunens praktiska
åtgärder den brytningspunkt, som opportunismen fruktar och vägrar
erkänna av feghet och ovilja att oåterkalleligen bryta med bourgeoisin,
och som anarkisterna inte vill se antingen därför att de har för
bråttom eller av bristande förståelse för de sociala massomvälvningarnas
betingelser överhuvudtaget. "Man bör inte ens tänka på
att förstöra det gamla statsmaskineriet - hur skulle vi kunna undvara
departement och ämbetsmän?" - så resonerar den äkta kälkborgerliga
opportunisten som i själva verket inte bara tvivlar på revolutionen,
på revolutionens skapande kraft, utan är dödligt rädd för
den (lika rädd som våra mensjeviker och socialrevolutionärer).
"Det gäller endast att förstöra det gamla statsmaskineriet, man
behöver inte tränga in i de föregående proletära revolutionernas
konkreta lärdomar och analysera varmed och hur det förstörda
skall ersättas" - så resonerar anarkisten (naturligtvis den bäste
bland anarkister, inte sådana som med hrr Kropotkin & Co som seglar
i bourgeoisins kölvatten). Anarkisten sluter sig så till en desperationens
taktik, inte till ett hänsynslöst djärvt revolutionärt arbete
inriktat på konkreta uppgifter under samtidigt hänsynstagande till
massrörelsens praktiska betingelser.
Marx lär oss att undvika båda felen. Han lär oss gränslös
djärvhet i nedbrytandet av hela det gamla statsmaskineriet och lär
oss samtidigt att ställa frågan konkret: Kommunen kunde under några
veckor börja bygga upp ett nytt, proletärt statsmaskineri på
det och det sättet och genomförde de och de åtgärderna
för större demokratism och för byråkratismens utrotande.
Vi skall av kommunarderna lära oss revolutionär djärvhet. Vi
skall i deras praktiska åtgärder se utstakandet av de praktiskt aktuella
och omedelbart möjliga åtgärderna. Så uppnår vi,
på denna väg, byråkratismens fullständiga nedbrytande.
Möjligheten därtill är tryggad därigenom att socialismen
kommer att förkorta arbetsdagen, att höja massorna till nytt liv,
att ge befolkningens majoritet sådana förhållanden som tillåter
alla utan undantag att utföra "statsfunktioner". Och detta leder till att
varje stat överhuvud taget fullständigt dör bort.
"Dess" (masstrejkens) "uppgift", fortsätter Kautsky, "kan inte vara att
förstöra statsmakten, utan endast att driva en regering till eftergift
i en bestämd fråga, eller ersätta en mot proletariatet fientlig
regering med en som är tillmötesgående... Men aldrig och under
inga omständigheter kan detta" (d.v.s. proletariatets seger över den
fientliga regeringen) "leda till en förstörelse av statsmakten, utan
alltid blott till en förskjutning av styrkeförhållandena inom
statsmakten... Och målet för vår politiska kamp förblir
därvid liksom hittills statsmaktens erövring genom att vinna majoriteten
i parlamentet och upphöja parlamentet till regeringens herre" (sid. 726-27,
732).
Detta är ju den renaste och banalaste opportunism; det innebär att
man avsvärjer sig revolutionen i handling fast man samtidigt erkänner
den i ord. Kautskys tanke når inte längre än till "en regering
som är tillmötesgående mot proletariatet" - ett steg tillbaka
till kälkborgerligheten i jämförelse med år 1847 då
Kommunistiska manifestet proklamerade "proletariatets organisering som härskande
klass".
Kautsky må förverkliga den för honom så kära "enheten"
med herrar av typen Scheidemann, Plechanov och Vandervelde, vilka alla är
beredda att kämpa för en regering "som är tillmötesgående
mot proletariatet".
Men vi skall bryta med dessa socialismens förrädare och kämpa
för att bryta ned hela det gamla statsmaskineriet så att det beväpnade
proletariatet självt blir regering. Detta är "två helt olika
saker".
Kautsky må stanna i det trevliga sällskapet med hrr Legien, David,
Plechanov, Potresov, Tsereteli, Tjernov o.d., alla fullt ense om att kämpa
för "en förskjutning av styrkeförhållandena inom statsmakten"
för att "vinna majoriteten i parlamentet och upphöja parlamentet till
regeringens herre" - detta utomordentligt ädla mål som opportunisterna
helt kan godkänna och som helt förblir inom ramen för den borgerliga
parlamentariska republiken.
Men vi skall bryta med opportunisterna. Och hela det klassmedvetna proletariatet
kommer att följa oss i kampen inre för en "förskjutning av styrkeförhållandena"
utan för att störta bourgeoisin och bryta ned den borgerliga parlamentarismen,
för den demokratiska republiken av Kommunens typ eller för en republik
med sovjeter av arbetar- och soldardeputerade, för proletariatets revolutionära
diktatur.
Till höger om Kautsky inom den internationella socialismen står sådana
riktningar som "Sozialistische Monatshefte" i Tyskland (Legien, David, KoIb
och många andra, bland dem skandinaverna Stauning och Branting), jauresisterna
och Vandervelde i Frankrike och Belgien, Turati, Treves och andra på högerflygeln
av det italienska partiet, fabianerna och "de oavhängiga" i England ("Oavhängiga
arbetarpartiet" som i själva verket alltid varit avhängigt av liberalerna)
m.fl. Alla dessa herrar som spelar en väldig, mycket ofta bestämmande
roll i partiets parlamentariska arbete och i partilitteraturen förkastar
öppet proletariatets diktatur och företräder den ohöljda
opportunismen. För dessa herrar "strider" proletariatets "diktatur" mot
demokratin!! De skiljer sig i själva verket inte på något avgörande
sätt från småborgerliga demokrater.
Beaktar vi denna omständighet så har vi rätt att dra den slutsatsen
att Andra internationalen, företrädd av den övervägande
majoriteten av sina officiella representanter, överlag nedsjunkit i opportunism.
Kommunens erfarenhet har inte bara bortglömts utan förvrängts.
Man inte bara underlät att inpränta i arbetarmassorna att den tid
nalkas då de bör träda fram och krossa det gamla statsmaskineriet
samt ersätta det med ett nytt för att på så sätt
förvandla sitt politiska herravälde till en grundval för samhällets
socialistiska omgestaltning; tvärtom inpräntade man hos massorna motsatsen:
erövringen av makten" framställdes så att man lämnade tusentals
kryphål för opportunismen.
Förvrängningen och förtigandet av frågan om den proletära
revolutionens förhållande till staten har inte kunnat undgå
att spela en oerhörd roll under den tid då staterna genom sin krigsapparat,
förstärkt genom den imperialistiska konkurrensen, förvandlats
till krigsvidunder som förintar miljontals människor för att
avgöra tvisten om England eller Tyskland, om det ena eller det andra finanskapitalet
skall härska över världen.
Noter
[1]G. V. Plechánov (d. 1918), "den ryska marxismens
fader", Lenins farligaste "ideologiska" konkurrent; länge
vacklande mellan mensievism och bolsievism [jf anm 5] försvarde P. under
1. vk tsarregeringens krigspolitiska målsättning. P. yrkade på
socialism genom legala metoder och var starkt kritisk mot bolsjevikkuppen 1917
("oktoberrevolutionen"). - A. N. Pótesov, en Plechánov
närstående mensjevik; bekämpade alla illegala revolutionära
partier, däribland bolsjevikerna. - Je. K. (Bresikó-) Bresikévskaja,
känd kvinnlig ledarfigur inom de "socialistiska revolutionärernas
parti (SR), stödde Provisoriska regeringens försök att med hjälp
av Kornilov [jfr anm 30] militärt förinta "Arbetare- och soldatdeputeradenas
sovjeter". - I. G. Tseretéli socialdemokratisk ledare, rysk representant
i Andra internationalens exekutivkommitté, post- och telegrafminister
i Provisoriska regeringen (första koalitionen); efter 1917 ledare för
de georgiska socialdemokraterna tills han 1921 tvangs att emigrera. - V. M.
Tjernóv (d. 1952), en av ledarna inom socialrevolutionära partiet
(SR), jordbruksminister i Provisoriska regeringen, emigrerade 1920. - Philipp
Scheidemann (d. 1939) blev 1912 den förste socialdemokratiske vicepresidenten
i tyska riksdagen; 8. stödde under 1. vk regeringens politik, utropade
1918 den tyska republiken i vars första regering han ingick, en kort tid
som dess chef. - K. R. Legien (d. 1920), tysk socialdemokrat, tyska fackföreningsrörelsens
ledare. - E. David, tysk-judisk socialdemokrat, tidigt ansluten till den bernsteinska
riktningen, inrikesminister 1919. - P. Renaudel (d. 1935), fransk socialist,
utgav 1914-19 L"Humanité, tillhörde högerflygeln och sökte
samarbete med borgerliga liberaler. - J. Guesde [uttalas gäd] (d. 1922)
grundade 1882 Franska arbetarpartiet; fick som ortodox marxist så småningom
träda tillbaka för den moderate Jaurès; G. var under 1. vk
en tid minister utan portfölj i regeringarna Viviani och Briand. - E. Vandervelde
(d. 1938) var de belgiska socialdemokraternas ledare sedan 1894, åren
1900-1920 ordförande i Andra internationalen och sedermera i Socialistiska
arbetarinternationalen; han ingick under 1. vk i den belgiska koalitionsregeringen.
- H. M. Hyndman [uttalas hajndman] grundade 1881 Social Democratic Federation,
senare British Socialist Party; som revolutionär aristokrat stod H. utanför
såväl Labour som Independent Labour Party. - "fabianerna"
d.v.s. Fabian Society, brittiskt socialistsamfund verksamt sedan 1883, sökte
som motståndare till den revolutionära marxismen anknytning till
engelska traditioner. Namnet anspelar på den romerske härföraren
Fabius Cunctators fördröjande taktik; i den brokiga skaran av medlemmar
märkas bl.a. G. B. Shaw, Annie Besant och G. D. H. Cole.
[2] Karl Kautsky (d. 1938), tysk-böhmisk socialist,
marxistisk stjärnteoretiker, utgav 1883-1917 tidskriften Die neue Zeit;
där publicerades bl.a. Bernsteins kritiska revision av och K:s energiska
försvar för den ortodoxa marxismen; K. har utarbetat 1891 års
partiprogram, det s.k. Erfurtprogrammet [jfr anm 11]
[3] G. W. F. Hegel (d. 1831). Från H., 1800-talets
störste system-filosof säger sig Marx och Engels ha "övertagit"
vad de kallar den dialektiska metoden; staten som "den sedliga idéns
verklighet" har en bestämd plats i H:s system; lösryckt ur detta
får uttrycket givetvis en (här avsedd) löjeväckande klang.
[4] "socialrevolutionärer" - så förkortas
här och i forts. "de socialistiska revolutionärernas parti";
anhängarna kallades i Ryssland "eséry" efter initialerna
SR; SR var länge övervägande ett bondeparti som sökte tillfredsställa
böndernas jordhunger; med tillväxande stöd i städerna blev
SR Rysslands största parti med ungefär hälften av de vid valet
till konstituerande församlingen (nov. 1917) avgivna 41,5 milj. rösterna
mot mindre än 10 milj. för bolsjevikerna; splittring mellan olika
fraktioner blev partiets undergång och gav bolsjevikerna andrum efter
maktövertagandet
[5] mensjeviker och bolsjeviker. Vid en kongress i Bryssel
och London 1903 splittrades det ryska socialdemokratiska partiet i en vänsterflygel
under Lenin och en högerflygel under Martov, Plechanov och Akselrod; de
förra fick en knapp majoritet, blev "flertalsmän" - bolsjeviker,
de senare "mindretalsmän" - mensjeviker; splittringen ledde till
bolsjevikernas utbrytning 1912.
[6] N. K. Michajlóvskij (d. 1904), rysk sociolog,
publicist och litterär kritiker; radikal liberal, stod M. nära "narodniki"
(folkpartiet) och bekämpade den ortodoxa marxismen.
[7] Pariskommunen, den av revolutionära arbetare organiserade
kommunstyrelsen i Paris våren 1871; efter två månaders verksamhet
nedslogs den av MacMahoons trupper under den "blodiga veckan" 21-28
maj så.
[8] A. F. Kérenskij tillhörde trudovik-(arbetar-)gruppen
och var en av de drivande krafterna bakom februarirevolutionen; i provisoriska
regeringen (första koalitionen) var K. krigsminister, i den andra koalitionen
(juli s.å.) fram till bolsjevikrevolutionen ministerpresident.
[9] P. I. Páltjinskij chef för den provisoriska
regeringens från tsarregeringen övertagna s.k. försvarskommissionen.
[10] N. D. Avkséntiev (d. 1943), en av socialrevolutionärernas
ledare, från juli 1917 inrikesminister under Kérenskij; A. ledde
1918 det antibolsjevikiska Ufa-direktoriet ("allryska provisoriska regeringen")
och samarbetade i denna egenskap med Koltjak. - M. I. Skóbelev, mensjevik,
arbetsminister i provisoriska regeringen.
[11] Gotha- och Erfurt-programmen, det förra den tyska
arbetarrörelsens program åren 1875-1891, en kompromiss mellan socialdemokratiska
(Eisenach-riktningen) och Lasalles (Alltyska arbetarförbundet) politiska
krav; det senare, dess ersättare 1891, mer marxistiskt influerat med krav
på kapitalismens ersättande med en socialism vunnen genom partiets
politiska och fackliga kamp; dock inget tal om "proletariatets diktatur"
ej heller något krav på republik.
[12] "Svarta hundradena" (tjernosótentsy)
beväpnade band organiserade av de antirevolutionära partierna 1905-7
med uppgift att nedslå revolterande politiska riktningar, sorgligt ryktbara
för sin medverkan i judepogromerna; i utvidgad bemärkelse senare även
beteckning för politiska partier och individer som ansetts stå bakom
dessa band.
[13] Kadeterna, ordleksförkortning för "Konstitutionella
Demokraterna" (KD, på ryska ka-dé), det största borgerliga
partiet i Ryssland, lett av Pavel Miljukóv som under några månader
var provisoriska regeringens utrikesminister.
[14] E. Bernstein (d. 1932), tysk socialdemokratisk teoretiker,
intog en kritisk hållning till de renläriga marxisterna, särskilt
Kautsky och Bebel, och angrep Marx teori om mervärdet och katastrofteorin.
[15] A. H. Henderson tillhörde Labour Party"s
högerflygel och var partiordförande åren 1908-10 och 1914-17.
- Th. Stauning (d. 1942) dansk socialdemokratisk ledare och (1924) den förste
socialdemokratiske statsministern i Danmark; betr. övriga här nämnda
jf anm 1.
[16] P. J. Proudhon (d. 1865), fransk politisk tänkare,
revolutionär med en del liberala tendenser, populärt känd som
upphovsman till satsen "egendom är stöld", P. föreställde
sig liksom Marx att staten skulle försvinna tillsammans med de sociala
olikheterna; dessa senare skulle försvinna genom en rad bank- och kreditreformer.
- M. A. Bakunin (d. 1876), rysk anarkist, mestadels verksam i Västeuropa
i kontakt och konflikt med alla dåtida revolutionära rörelser;
han deltog i grundandet av Första internationalen men opponerade mot Marx
och Engels och blev efter kort tid utesluten.
[17] Blanquisterna, anhängare till L. Blanqui (d. 1881),
fransk revolutionär socialist som predikade proletariatets maktövertagande
genom en kupp; anhängarna påverkades sedermera i marxistisk riktning
och uppgick 1901 i Franska socialistpartiet.
[18] August Bebel (d. 1913), tysk socialdemokrat, tillsammans
med W. Liebknecht [jf anm 19] grundare av Tyska arbetarpartiet konkurrens med
men sedan 1871 samarbetande med Lassalles Arbetarförbund; B. har haft mer
betydelse som partiordförande än som teoretiker.
[20] W. Liebknecht (d. 1900), en av grundarna av tyska socialdemokratiska
arbetarpartiet, den främsta drivkraften bakom Gothaprogrammet och alliansen
med Lassalles anhängare, angreps därför av Marx och Engels för
bristande radikalism; ehuru han i utformningen av Erfurtprogrammet och avvisandet
av Bernstein intog en mer rättroget marxistisk hållning var han i
grunden en övertygad vän av socialism genom reformer.
[22] Socialistlagen - den lag med vilken Bismarck 1878 sökte
hindra eller försvåra det tyska socialdemokratiska partiets verksamhet;
ursprungligen ett provisorium förlängdes lagen ända fram till
1890 då partiet gick ur valen som Tysklands starkaste parti; kejsar Wilhelm
II ville upphäva lagen; oenigheten med rikskanslern i denna fråga
blev en av anledningarna till dennes avgång 1890.
[23] ordet "bolsjevik" - dess "oformlighet"
torde här syfta på dess tomhet som beteckning för ett politiskt
parti.
[24] Tugan - M. I. Tugan-Baranóvskij (d. 1919), rysk
ekonom, till en början företrädande den s.k. "legala marxismen",
tog sedermera intryck av den s.k. österrikiska skolan och slutade som skarp
kritiker av Marx i arbetet "Marxismens teoretiska grundvalar" (1905);
Lenin har i en rad artiklar sökt bemöta T:s kritik.
[25] N. G. Pomjalóvskijs (d. 1863) här åsyftade
verk föreligger i svensk översättning (1955) med titeln "Prästseminariet"
[26] "den plechanovska förvandlingen av Kropotkin".
- Furst P. A. Kropótkin (d. 1921), framstående geograf, sedermera
samhällskritiker och under inflytande av Bakunin anarkist; K. vistades
sedan 1876 i Västeuropa och återvände först 1917 till Ryssland;
som politiker och agitator stod K. i förbindelse med de flesta samtida
revolutionära riktningarna och var av naturliga skäl "internationalist";
under intycket av 1. vk kom K. liksom marxisten Plechanov att inta en alltmer
antitysk och därmed rysk-patriotisk hållning varigenom de båda,
enligt Lenin, "svikit det internationella proletariatet".
[27] A. Pannekoek (d. 1943), holländsk vänstetsocialist, professor i astronomi; utesluten ur det socialdemokratiska partiet grundade P. och likasinnade 1910 ett radikalt socialistparti; han deltog 1918 organiserandet av det holländska kommunistpartiet.