2006-11-14
DFRK eller USA
Vilka är det största hotet mot internationell fred och säkerhet?

Den 9 oktober så genomförde Demokratiska Folkrepubliken Korea, DFRK, vad de kallade, ett lyckat kärnvapentest.
Huruvida detta kärnvapentest genomförts eller inte står inte med säkerhet att finna.
Men om vi utgår ifrån att en provsprängning gjorts så är det inget som man kan försvara men dock förklara samt skapa sig en förståelse för.

Omvärlden var inte sena att reagera, ett fördömande samt tal om sanktioner lyftes direkt upp på dagordningen. Drivande i frågan var USA och Japan samtidigt som den koreanska grannen i söder talade om att de aldrig kan acceptera att DFRK innehar kärnvapen. George W Bush talade bland annat om att DFRK nu är ”ett hot mot internationell fred och säkerhet”. 

Den ”internationella fred och säkerhet” som Bush och Vita huset säger vara hotad beror nog inte på Kim Jong Il eller DFRK. Det som däremot skulle kunna tänka sig vara hotat är USA:s intressen och framfart på den koreanska halvön.
Om DFRK skulle inneha kärnvapen så skulle de nog med allra största säkerhet inte använda sig av dem. Men USA är tvungen att ta hänsyn till de eventuella realiteterna. Vita huset och deras egen politik är själva de som är ansvariga för den uppstådda situationen. De har under lång tid försökt pressa DFRK (sanktioner) och dess folk till kapitulation – till förmån för den av USA företrädda ”västerländska friheten och demokratin”. Men detta har endast gjort folket än mer skeptiska till USA. Detta är något som sitter i sedan det vedervärdiga krig som USA förde mot folket på den koreanska halvön under 1950-talet. Dessa påtryckningar har sedan dess fortsatt men tillspetsats på 1990-talet. År 1994 så skrevs ett avtal mellan DFRK och USA där DFRK lovades oljeleveranser samt teknik för lättvattenreaktorer om de avbröt sin traditionella kärnenergiframställning. Men dessa överenskommelser bröts av USA och DFRK erhöll aldrig det som var skrivet i avtalet och på grund av det så återupptog de den tidigare kärnenergiframställningen.

Att Bush även, offentligt, har utropat DFRK som en av ”ondskans sju axelmakter” och sagt sig vara beredd att använda sig av kärnvapen mot dem gör inte situationen bättre. I media så framställs det som oftast att det är DFRK som är problemet och sätter käppar i hjulet för sex nationssamtalen och att det är de som måste tillbaka till förhandlingsborden. Det är inte helt överensstämmande med verkligheten men det som presenteras i västerländsk media. Att internationellt hota en annan suverän stat med kärnvapen kan inte framstå på något annat sätt än som en politisk provokation, krigsförklaring. Varför skulle en suverän stat följa en annan stats villkor när de ständigt hotas av dem? Att följa de ensidiga direktiv som Vita huset dikterar låter sig, av naturliga skäl, inte göras.

Detta kan få vilken stat som helst, som har möjligheten, att vidta de åtgärder de är kapabla till. När det sedan gäller kärnvapen och vilka som har rättighet att inneha sådana så är det också väldigt oklart. Varför får en del ha kärnvapen medan andra inte?

USA:s bundsförvanter i Indien och Pakistan tillåts ha kärnvapen. Israel har nog med största sannolikhet även de kärnvapen och det är inte något som är främmande för det internationella samfundet, men det ses mellan fingrarna.
Det hot, mot den internationella freden och säkerheten, som Bush talar om kan inte ses som något annat än ett hot mot Vita huset och dess imperialistiska intressen runt om i världen. Vi får heller inte glömma att det enda landet som någonsin använt sig av kärnvapen, i krigföring, är USA – de två atombomber som släpptes över Hiroshima och Nagasaki för drygt 60 år sedan.            

Spridning av kärnvapen är självfallet inte bra men problematiken i sig är att kärnvapen för huvudtaget får förekomma. Om inte de redan ”accepterade” kärnvapenstaterna själva börjar föregå med gott exempel och själva rusta ned så kommer deras krav på att andra stater inte får inneha aldrig kunna fullföljas.

Det största hotet mot den internationella freden och säkerheten är imperialismen och dess förespråkare och i täten går USA med dess statsterrorism.

Skribent: Fredric Olofsson, SKU