I
BREV TILL KONGRESSEN

Jag skulle allvarligt tillråda att på denna kongress företa en rad ändringar i vår politiska struktur.
Jag vill delge er de synpunkter som jag anser vara av största vikt.
I främsta rummet ställer jag en utökning av antalet medlemmar i centralkommittén till några tiotal eller rent av till hundra. Det synes mig att vår centralkommitté utan en sådan reform skulle hotas av stora faror, ifall händelseförloppet tog en för oss inte fullt gynnsam vändning (och ett gynnsamt förlopp kan vi inte räkna med).
Vidare vill jag föreslå kongressen att på vissa villkor tillerkänna Statsplanekommissionens beslut karaktären av lag och i detta avseende tillmötesgå kamrat Trotskij till en viss grad och på vissa villkor.
Vad beträffar den första punkten, dvs. en utökning av antalet medlemmar i centralkommittén, så anser jag att detta är nödvändigt för att höja centralkommitténs auktoritet, för ett grundligt arbete på att förbättra vår apparat och för att förebygga att konflikter mellan mindre delar av centralkommittén kunde få en överdrivet stor betydelse för partiets hela framtid.
Det förefaller mig att vårt parti har rätt att av arbetarklassen kräva 50-100 centralkommittémedlemmar och att arbetarklassen kan frambringa dem utan att dess resurser brandskattas alltför hårt.
En sådan reform skulle avsevärt öka vårt partis stabilitet och underlätta den kamp som det för mitt ibland fientliga stater och som enligt min mening kan och kommer att i hög grad skärpas under de närmaste åren. Jag tror att vårt partis stabilitet tusenfalt skulle stärkas genom en sådan åtgärd.
Lenin
Den 23 december 1922 upptecknat av M. V.

II

Fortsättning
Den 24 december 1922
Med centralkommitténs stabilitet, som jag talade om ovan, menar jag åtgärder för att motverka en sprängning, försåvitt sådana åtgärder överhuvudtaget kan vidtas. Ty det är klart att vitgardisten i Russkaja Mysl (det var visst S. S. Oldenburg) hade rätt, när han för det första beträffande vitgardisternas spel mot Sovjetryssland spekulerade på en sprängning av vårt parti och när han för det andra beträffande en sådan sprängning spekulerade på de högst allvarliga meningsskiljaktigheter som finns inom partiet.
Vårt parti stöder sig på två klasser, och därför skulle dess stabilitet rubbas och dess sammanbrott vara oundvikligt om dessa klasser inte kunde komma överens. I så fall vore det gagnlöst att vidta några åtgärder eller att alls resonera om vår centralkommittés stabilitet. I så fall skulle inga åtgärder överhuvudtaget kunna förebygga en sprängning. Men jag hoppas att detta är något som tillhör en sådan avlägsen framtid och är så otroligt att man inte behöver ta upp det.
Vad jag syftar på är en stabilitet som skulle gardera mot en sprängning inom den närmaste framtiden, och jag vill här lägga fram en rad synpunkter vad beträffar rent personliga egenskaper.
Från denna synpunkt sett tror jag att frågan om stabiliteten framförallt rör sig om sådana medlemmar i centralkommittén som Stalin och Trotskij. Det är förhållandet mellan dem som, skulle jag tro, till största delen ligger bakom faran för den sprängning, som skulle kunna undvikas och till vars undvikande enligt min mening bl. a. utökningen av centralkommitténs medlemsantal till 50 eller 100 personer bör bidra.
Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att kunna bruka denna makt tillräckligt varsamt. Å andra sidan utmärker sig kamrat Trotskij, som redan hans kamp mot centralkommittén i frågan om folkkommissariatet för järnvägsväsendet visade, inte endast genom sin enastående begåvning. Personligen är han måhända den talangfullaste medlemmen i den nuvarande centralkommittén, men han är också behäftad med alltför stor självsäkerhet och lägger alltför stor vikt vid den rent administrativa sidan av saken.
Dessa två karaktärsdrag hos två framstående ledare i den nuvarande centralkommittén kan oavsiktligt leda till sprängning, och om partiet inte vidtar motåtgärder kan en sprängning inträffa helt plötsligt.
Jag skall inte vidare karakterisera de andra medlemmarna i centralkommittén efter deras personliga egenskaper. Jag vill bara påminna om att oktoberepisoden med Zinovjev och Kamenev givetvis inte var någon tillfällighet, men att den lika litet kan läggas dem personligen till last som Trotskij hans icke-bolsjevism.
Beträffande de unga medlemmarna i centralkommittén vill jag säga några ord om Bucharin och Pjatakov. De är enligt min mening de mest framstående krafterna (bland de allra yngsta), och ifråga om dem bör man beakta följande: Bucharin är inte endast en av partiets mest värdefulla och betydande teoretiker, han anses också med rätta som hela partiets favorit, men hans teoretiska uppfattningar kan endast med mycket stor tvekan betecknas som fullt marxistiska eftersom det hos honom finns ett visst skolastiskt drag (han har aldrig studerat och som jag tror aldrig fullt förstått dialektiken).
Den 25 december. Vidare Pjatakov - förvisso en man med enastående viljekraft och enastående förmåga, men han är alltför mycket fängslad av administrering och den administrativa sidan av saken för att man skall kunna förlita sig på honom i en allvarlig politisk fråga.
Båda dessa anmärkningar gör jag naturligtvis endast för närvarande tid och försåvitt dessa två framstående och hängivna funktionärer inte finner tillfälle att utöka sitt vetande och övervinna sin ensidighet.
Lenin
Den 25 december 1922 upptecknat av M. V.


TILLÄGG TILL BREVET AV DEN 24 DECEMBER 1922

Stalin är alltför grov, och denna brist, som är fullt tolerabel i vår mitt och i relationerna mellan oss kommunister, kan inte tolereras hos en generalsekreterare. Därför föreslår jag kamraterna att överväga ett sätt att förflytta Stalin från denna post och till den utse en annan person, som är överlägsen kamrat Stalin bara i ett avseende, nämligen att han är tolerantare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull osv. Denna omständighet kan förefalla att vara en oväsentlig småsak. Men med tanke på att förebygga en sprängning och med hänsyn till vad jag tidigare skrev om förhållandet mellan Stalin och Trotskij så tror jag att det inte är någon småsak eller att det är en sådan småsak som kan få avgörande betydelse.
Lenin
Upptecknat av L. F. den 4 januari 1923

III

Fortsättning den 26 deccember 1922
Utökningen av medlemsantalet i centralkommittén till 50 eller rent av 100 personer bör enligt min mening tjäna ett tvåfaldigt eller t. o. m. trefaldigt syfte: ju fler medlemmar det blir i centralkommittén desto större blir antalet skolade i centralkommittéarbete och desto mindre blir faran för en sprängning på grund av någon obetänksam handling. Upptagningen av flera arbetare i centralkommittén kommer att hjälpa arbetarna att förbättra vår apparat, som är under all kritik. I själva verket har vi tagit den i arv från den gamla regimen, ty att omskapa den på så kort tid var absolut omöjligt, särskilt då det rådde krig och hungersnöd m. m. Därför kan man lugnt svara de "kritiker" som hånfullt eller illvilligt serverar oss fingervisningar om defekterna hos vår apparat, att de inte begriper ett dyft av den nuvarande revolutionens betingelser. Att under fem år i tillräcklig grad ombilda apparaten var överhuvudtaget omöjligt, särskilt med hänsyn till de förhållanden som rådde då vår revolution ägde rum. Det räcker med att vi under de fem åren skapade en ny statstyp, en stat där arbetarna går i spetsen för bönderna mot bourgeoisin, och detta var i och för sig ett gigantiskt verk då det skedde i en fientlig internationell omgivning. Men medvetandet om detta får på intet sätt undanskymma för oss det förhållandet, att vi faktiskt övertog den gamla apparaten från tsaren och bourgeoisin och att nu, när vi uppnått fred och åtminstone i minimal grad tryggat oss mot hungersnöd, allt arbete måste inriktas på att förbättra apparaten.
Jag tänker mig att om några tiotal arbetare tas in i centralkommittén så kan de bättre än någon annan gripa sig an med att pröva, förbättra och omskapa vår apparat. Arbetar- och bondeinspektionen, som från första början innehade denna funktion, visade sig inte vara vuxen uppgiften och kan endast - under vissa förhållanden - spela rollen som "bihang" eller som medhjälpare åt dessa medlemmar i centralkommittén. Enligt min mening bör de arbetare som tas in i centralkommittén huvudsakligen inte vara sådana (till arbetarna hänför jag i denna del av mitt brev hela tiden också bönderna) som under lång tid tjänstgjort i sovjetorgan, ty hos dessa arbetare har redan utformats vissa traditioner och vissa fördomar, vilka just bör bekämpas.
Till medlemmar i centralkommittén bör företrädesvis tas arbetare som står lägre än det skikt, vilket hos oss under de fem åren höjt sig till sovjettjänstemän, och som står närmare de vanliga arbetarna och bönderna men dock varken direkt eller indirekt kan hänföras till utsugarnas kategori. Jag tror att sådana arbetare, då de deltar i centralkommitténs och politiska byråns alla sammanträden och läser centralkommitténs alla dokument, skall kunna bilda en kader av hängivna anhängare till sovjetsystemet, som är i stånd att för det första förläna stabilitet åt centralkommittén själv och för det andra arbeta effektivt för att förnya och förbättra apparaten.
Lenin
Upptecknat av L. F. den 26 december 1922


IV

Fortsättning den 27 december 1922

OM ATT TILLERKÄNNA STATSPLANEKOMMISSIONEN LAGSTIFTANDE FUNKTIONER.

Denna tanke framfördes om jag inte missminner mig för rätt länge sedan av kamrat Trotskij. Jag gick emot den, emedan jag ansåg att samordningen inom systemet av våra lagstiftande institutioner i så fall avsevärt skulle rubbas. Men efter ingående granskning av saken finner jag att tanken egentligen har en sund basis, nämligen: Statsplanekommissionen står en smula på sidan om våra lagstiftande institutioner trots att den, såsom varande en samling sakkunniga personer, experter, forskare och tekniker, egentligen besitter de största förutsättningarna för att kunna bedöma saker och ting riktigt.
Emellertid har vi hittills utgått från att Statsplanekommissionens uppgift är att leverera staten kritiskt prövat material, medan det tillkommer de statliga institutionerna att avgöra statsangelägenheterna. Jag tror att under nuvarande förhållanden, då statsangelägenheterna i hög grad komplicerats, då det mycket ofta gäller att ömsevis avgöra frågor där det krävs sakkunnigutlåtande av Statsplanekommissionens medlemmar och frågor där sådant inte behövs, ja än mer, då det gäller att avgöra angelägenheter där vissa punkter kräver sakkunnigutlåtande från Statsplanekommissionen och andra inte - jag tror att man i dag bör ta ett steg i riktning mot ökade befogenheter för Statsplanekommissionen.
Jag tänker mig detta steg sålunda, att Statsplanekommissionens beslut inte skulle kunna förkastas enligt nu gällande ordning, utan att de skulle omprövas enligt en särskild ordning, exempelvis genom frågans upptagande på allryska centrala exekutivkommitténs session, genom dess beredning för omprövning efter en särskild instruktion, varvid man på basis av speciella regler skulle sammanställa utlåtanden för att överväga, huruvida ifrågavarande beslut av Statsplanekommissionen bör upphävas eller inte, och slutligen genom fastställande av särskilda frister för omprövningen av Statsplanekommissionens beslut m. m.
I detta avseende tror jag att man kan och bör gå kamrat Trotskij tillmötes, men inte ifråga om att ordförandeposten i Statsplanekommissionen skall innehas antingen av någon särskild person bland våra politiska ledare eller av ordföranden i högsta folkhushållningsrådet osv. Det förefaller mig att den principiella frågan här för närvarande alltför nära sammanflätas med en personlig fråga. Jag tror att de angrepp som nu riktas mot Statsplanekommissionens ordförande kamrat Krzjizjanovskij och mot hans ställföreträdare kamrat Pjatakov och som följer två linjer, så att vi å ena sidan hör beskyllningar för överdriven medgörlighet, osjälvständighet och karaktärslöshet, medan vi å andra sidan hör beskyllningar för överdriven grovhet, knektmentalitet, brist på solid vetenskaplig skolning m. m. - jag tror att dessa angrepp ger uttryck åt två sidor av frågan som överdrivs till det yttersta, och att vi i Statsplanekommissionen faktiskt behöver en klok kombination av två karaktärstyper, av vilka Pjatakov kan gälla som exempel på den ena och Krzjizjanovskij på den andra.
Jag anser att i spetsen för Statsplanekommissionen bör stå en person som å ena sidan besitter vetenskaplig bildning, nämligen på den tekniska eller den agronomiska linjen, och å andra sidan under årtionden förvärvat sig stor erfarenhet i det praktiska arbetet på antingen teknikens eller agronomins område. Jag tror att en sådan person i högre grad bör äga en omfattande erfarenhet och förmåga att vinna människor än egenskaper som är utmärkande för en administratör.
Lenin
Den 27 december 1922 Upptecknat av M. V.

V

Fortsättning på brevet om att ge Statsplanekommissionens beslut karaktären av lag

Den 28 december 1922
Jag har lagt märke till att några av våra kamrater, som förmår öva ett utslagsgivande inflytande på statsangelägenheternas inriktning, tillmäter en överdrivet stor betydelse åt den administrativa sidan, som givetvis är nödvändig på sin plats och på sin tid men som inte får förväxlas med den vetenskapliga sidan, med blick för verkligheten i vid omfattning, förmågan att vinna människor osv.
I varje statsinstitution, och särskilt i Statsplanekommissionen, är en kombination av dessa båda egenskaper nödvändig, och då kamrat Krzjizjanovskij berättade för mig att han vunnit Pjatakov för Statsplanekommissionen och kommit överens med honom om arbetet, så gav jag mitt samtycke till detta fastän jag hyste vissa tvivel, men inte desto mindre hoppades jag ibland att vi här skulle få en kombination av de båda statsmannatyperna. Huruvida denna förhoppning gått i uppfyllelse, det får man nu avvakta och bedöma av erfarenheterna ännu någon tid, men i princip tror jag att det inte kan råda något tvivel om att en sådan kombination av karaktärer och typer (människor, egenskaper) är absolut nödvändig för korrekt fungerande statsinstitutioner. Jag tror att en överdriven "administrering" här är lika skadlig som varje överdrift i allmänhet. Ledaren för en statsinstitution måste i högsta grad besitta förmågan att vinna människor samt i tillräcklig grad äga en solid vetenskaplig och teknisk insikt för att kunna kontrollera deras arbete. Detta är huvudsaken. Utan denna förutsättning kan arbetet inte bedrivas riktigt. Å andra sidan är det mycket viktigt, att denne ledare äger förmåga att administrera och att han har en eller flera kompetenta medhjälpare i detta arbete. En kombination av dessa två egenskaper hos en och samma person förekommer väl knappast och är knappast heller nödvändig.
Lenin
Upptecknat av L. F. den 28 december 1922

VI

Fortsättning om Statsplanekommissionen den 29 december 1922
Statsplanekommissionen utvecklar sig synbarligen i alla avseenden till en expertkommission. I spetsen för en sådan institution måste ovillkorligen stå en person med stor erfarenhet och allsidig vetenskaplig bildning på teknikens område. Administrationsfunktionen bör i själva verket här vara en stödkraft. En viss oavhängighet och självständighet för Statsplanekommissionen är oundgänglig med hänsyn till denna vetenskapliga institutions auktoritet och förutsätter endast ett, nämligen redbarhet hos dess funktionärer och redbarhet i deras strävan att förverkliga vår plan för det ekonomiska och sociala uppbygget.
Denna senare egenskap kan man i dag givetvis påträffa endast i undantagsfall, ty det övervägande flertalet vetenskapsmän, av vilka Statsplanekommissionen helt naturligt är sammansatt, är oundvikligen anstuckna av borgerliga åsikter och borgerliga fördomar. Prövningen av dem i detta avseende bör utföras av ett antal personer, som kan bilda Statsplanekommissionens presidium och som måste vara kommunister. Deras uppgift skall vara att dag för dag under arbetets hela gång ge akt på graden av lojalitet hos de borgerliga vetenskapsmännen, på hur de övervinner de borgerliga fördomarna och stegvis övergår till en socialistisk ståndpunkt. Detta arbete längs två linjer - vetenskaplig kontroll jämte rent administrativt arbete - bör bli idealet för dem som leder Statsplanekommissionen i vår republik.
Lenin
Upptecknat av M. V. den 29 december 1922


Är det rationellt att dela upp det arbete som Statsplanekommissionen utför i enskilda uppdrag, bör vi inte tvärtom sträva efter ett utforma en stadigvarande krets av specialister som systematiskt skulle kontrolleras av Statsplanekommissionens presidium och kunde lösa hela komplexet av de frågor som tillhör dess verksamhetsfält? Jag tror att det senare är mera rationellt och att vi bör bemöda oss om att minska antalet temporära och brådskande enskilda uppdrag.
Lenin
Upptecknat av M. V. Den 29 december 1922


VII


Fortsättning den 29 december 1922

(TILL AVSNITTET OM UTÖKNING AV CENTRALKOMMITTÉNS MEDLEMSANTAL)

Vid utökningen av antalet medlemmar i centralkommittén bör denna enligt min mening också, och måhända huvudsakligen, sysselsätta sig med att kontrollera och förbättra vår apparat, som är alldeles oduglig. För detta ändamål bör vi anlita högkvalificerade specialister, och uppgiften att anskaffa dessa specialister bör åläggas Arbetar- och bondeinspektionen.
Hur man skall ordna förhållandet mellan dessa kontrollspecialister med erforderlig sakkunskap och de nya medlemmarna i centralkommittén - det är en uppgift som måste lösas i praktiken.
Det förefaller mig att Arbetar- och bondeinspektionen (till följd av dess utveckling och till följd av vår tvekan beträffande dess utveckling) har hamnat i det som vi nu iakttar, nämligen ett övergångstillstånd från ett särskilt folkkommissariat till en särskild funktion för CK-medlemmar; från en institution som reviderar allt möjligt till en samling av ett mindre antal förstklassiga revisorer, som måste vara väl avlönade (detta är särskilt nödvändigt i vår tid då allt skall betalas och då revisorerna direkt står i tjänst hos de institutioner som betalar dem bäst).
Om antalet CK-medlemmar utökas på lämpligt sätt och de år efter år genomgår en kurs i statsförvaltning med bistånd av medlemmar i Arbetar- och bondeinspektionen, som är högkvalificerade specialister och åtnjuter högt anseende på alla områden, så tror jag att vi med framgång skall lösa denna uppgift som vi så länge förgäves har brottats med.
Jag summerar: upp till 100 medlemmar i centralkommittén och högst 400-500 medhjälpare till dem i Arbetar- och bondeinspektionen, vilka utför revideringsarbete enligt CK-medlemmarnas anvisningar.
Lenin
Den 29 december 1922 Upptecknat av M. V.