Fortsättning den 30 december 1922

TILL FRÅGAN OM NATIONALITETERNA ELLER OM "AUTONOMISERINGEN"

Jag tror att jag svårt försyndat mig mot Rysslands arbetare genom att jag inte tillräckligt energiskt och beslutsamt har ingripit i den beryktade frågan om autonomiseringen, som officiellt tycks kallas frågan om de socialistiska sovjetrepublikernas union. När frågan blev aktuell i somras var jag sjuk, och senare på hösten hade jag alltför stora förhoppningar på mitt tillfrisknande och att jag skulle kunna ingripa i frågan på plenarsammanträdena i oktober och december. Emellertid kunde jag inte delta i sammanträdena vare sig i oktober (då frågan behandlades) eller i december, och på så sätt har denna fråga nästan helt gått mig förbi. Jag hade endast tillfälle att tala med kamrat Dzerzjinskij, som efter hemkomsten från Kaukasien berättade för mig hur det ligger till med denna fråga i Georgien. Jag hade också tillfälle att växla ett par ord med kamrat Zinovjev och uttalade mina farhågor i detta sammanhang. Det som jag fick höra av kamrat Dzerzjinskij, ledaren för den kommission som centralkommittén sänt ut för att "undersöka" det georgiska fallet, kunde endast inge mig de allra största farhågor. Om det hade gått så långt att Ordzjonikidze kunde glömma sig till den grad att han brukade fysiskt våld, vilket kamrat Dzerzjinskij informerade mig om, då kan man föreställa sig vilket träsk vi hamnat i. Det är tydligt att hela detta påfund om "autonomisering" var genomgående oriktigt och olägligt.
Man säger, att det gällde att säkra apparatens enhetlighet. Varifrån kom dessa bedyranden? Var det inte från samma storryska apparat, som vi - vilket jag redan påvisade i en föregående del av min dagbok - övertagit från tsarismen och som endast fått en helt ytlig sovjetisk anstrykning?
Utan tvivel borde man ha väntat med denna åtgärd till dess vi kunnat säga att vi går i god för att denna apparat är vår egen. Men nu måste vi ärligt talat säga det motsatta, nämligen att vi kallar för vår egen en apparat som i själva verket fortfarande är helt igenom främmande för oss och utgör ett borgerlig och tsaristiskt hopkok, vilket det var absolut omöjligt att göra om under loppet av fem år utan hjälp från andra länder och sysselsatta som vi var med framförallt militära "bestyr" och kamp mot hungersnöden.
Under sådana förhållanden är det fullt naturligt att den "frihet att utträda ur unionen" som vi anför till vårt försvar bara kommer att bli en papperslapp, ur stånd att skydda de icke-ryska medborgarna i Ryssland mot angrepp från den "äkta ryssen", den storryss och chauvinist - i själva verket skurk och förtryckare - som den typiska ryska byråkraten är. Den obetydliga andelen sovjetiska och sovjetiserade arbetare kommer utan tvivel att drunkna i detta hav av chauvinistiskt storryskt avskum som en fluga i mjölken.
Till försvar för denna åtgärd framhåller vi att vi avdelat självständiga folkkommissariat som direkt har att göra med den nationella mentaliteten och det nationella bildningsväsendet. Men här reser sig frågan huruvida det är möjligt att göra dessa folkkommissariat helt självständiga, och en annan fråga - om vi med tillräcklig omtanke vidtagit åtgärder för att verkligen skydda icke-ryssarna mot den äktryska grobianen. Jag anser att vi inte har vidtagit dessa åtgärder, fast vi kunde och borde ha gjort det.
Jag tror att Stalins jäktande och hans administreringsmani här har spelat en ödesdiger roll och likaså hans förbittring mot den ökända "socialnationalismen". Överhuvudtaget spelar förbittring vanligen en synnerligen dålig roll i politiken.
Jag är också rädd för att kamrat Dzerzjinskij, som reste till Kaukasien för att undersöka de "förbrytelser" som dessa "socialnationalister" begått, i detta fall också utmärkte sig endast genom sin äktryska mentalitet (det är ju känt, att icke-ryssar som förryskats alltid går till överdrift då det gäller den äktryska mentaliteten) och att opartiskheten hos hela hans kommission tillräckligt klart kännetecknas genom Ordzjonikidzes "handgripligheter". Jag anser att dessa ryska handgripligheter inte kan rättfärdigas genom hänvisning till någon som helst provokation eller ens någon förolämpning, och att kamrat Dzerzjinskij begick ett ohjälpligt fel då han förhöll sig så lättvindigt till dessa handgripligheter.
Ordzjonikidze representerade statsmakten gentemot alla övriga medborgare i Kaukasien. Ordzjonikidze hade inte rätt att bli så uppretad, vilket han och Dzerzjinskij åberopade sig på. Ordzjonikidze var tvärtom skyldig att iaktta en behärskning som inte krävs av vanliga medborgare och än mindre av den som beskyllts för "politisk" förbrytelse. Och socialnationalisterna var ju i själva verket medborgare, som beskylldes för politisk förbrytelse, och hela den situation i vilken denna anklagelse restes var sådan att den kunde kvalificeras endast på detta sätt.
Här inställer sig den viktiga principiella frågan, hur internationalismen skall uppfattas."
Lenin
Den 30 december 1922 Upptecknat av M. V.
-'' I stenogrammet har därefter följande ord strukits: "Jag tror att våra kamrater otillräckligt analyserat denna viktiga principiella fråga."


Fortsättning den 31 december 1922
(Fortsättning)
I mina arbeten om nationalitetsfrågan har jag redan skrivit, att en abstrakt frågeställning om nationalismen i allmänhet är absolut olämplig. Man måste skilja mellan nationalismen hos en förtryckarnation och nationalismen hos en förtryckt nation, nationalismen hos en stor nation och nationalismen hos en liten nation. Beträffande det andra slaget av nationalism har vi, som tillhör en stor nation, i den historiska praktiken nästan alltid gjort oss skyldiga till ett otal våldshandlingar, ja än mer - utan att vi själva märker det begår vi en mängd våldshandlingar och kränkningar. Det räcker med att erinra om mina minnen från Volgatrakten om hur ringaktande icke-ryssarna behandlas hos oss, hur det enda namnet på polacken var "polasjka", hur tataren skälls som "furste", ukrainaren som "chochol", georgiern och andra kaukasiska icke-ryssar som "kaukasare".
Därför måste internationalismen hos en förtryckande eller så kallad "stor" nation (fastän den är stor endast genom sina våldshandlingar, stor endast på samma sätt som grobianen) bestå inte endast i upprätthållande av formell likställdhet mellan nationerna utan också av en sådan olikhet som från den förtryckande nationens, den stora nationens sida gottgör den olikhet som faktiskt uppstår i livet. Den som inte förstått detta, han har inte förstått den verkligt proletära inställningen till nationalitetsfrågan, han har i grund och botten stannat kvar på den småborgerliga ståndpunkten och kan därför inte undgå att ideligen glida ned till den borgerliga ståndpunkten.
Vad är det som är viktigt för proletären? För proletären är det inte bara viktigt utan också vitalt nödvändigt att han i den proletära klasskampen åtnjuter största möjliga förtroende från ickeryssarnas sida. Vad krävs för detta? För detta krävs inte endast formell likställdhet. För detta är det nödvändigt att vi på ett eller annat sätt genom vårt uppförande eller genom våra eftergifter gentemot icke-ryssen gottgör den misstro, den misstänksamhet, de oförrätter som "stormakts"-nationens regering under gången tid tillfogat honom.
Jag tror inte det är nödvändigt att mer ingående klargöra detta för bolsjeviker, för kommunister. Och jag tror att vi i föreliggande fall, beträffande den georgiska nationen, har att göra med ett typiskt exempel, då den sant proletära inställningen till saken kräver ytterlig varsamhet, tillmötesgående och medgörlighet från vår sida. En georgier som nonchalerar denna sida av saken och överlägset slänger ut beskyllningar för "socialnationalism" (medan han själv är inte bara en verklig och äkta "socialnationalist" utan också en brutal storrysk grobian), en sådan georgier kränker i själva verket den proletära klassolidaritetens intressen. Ty ingenting hämmar den proletära klassolidaritetens utveckling och stärkande i så hög grad som nationell orättvisa, och ingenting är de "förfördelade" representanterna för andra nationaliteter så känsliga för som för likställdheten och dess kränkning - låt vara av slarv, låt vara på skämt - av deras kamrater bland proletärerna. Därför är det i detta fall bättre att ta till i överkant än i underkant då det gäller medgörlighet och hänsynsfullhet gentemot de nationella minoriteterna. Därför kräver i detta fall den proletära solidaritetens och följaktligen också den proletära klasskampens vitala intressen, att vi aldrig förhåller oss formellt till den nationella frågan utan ständigt tar hänsyn till den ofrånkomliga skillnaden i inställningen när det gäller proletären från en förtryckt (eller liten) nation och proletären från en förtryckande (eller stor) nation.
Lenin
Upptecknat av M. V. Den 31 december 1922

Fortsättning
Den 31 december 1922
Vilka praktiska åtgärder bör då vidtas i det läge som uppstått' För det första bör vi bevara och befästa de socialistiska republikernas union; beträffande detta kan det inte råda någon tvekan. Denna åtgärd är nödvändig både för oss och för det kommunistiska världsproletariatet i kampen mot världsbourgeoisin och till skydd mot dess intriger.
För det andra bör vi bevara de socialistiska republikernas union för dess diplomatiska apparats skull. Denna apparat utgör för övrigt ett undantag inom vår statsapparat. I den hade vi inte släppt in en enda i någon mån inflytelserik person från den gamla tsarapparaten. Alla något så när auktoritativa poster inom den är besatta med kommunister. Därför har denna apparat redan förvärvat sig - det kan man tryggt säga - anseende som en pålitlig kommunistisk apparat som i ojämförligt mycket högre grad är rensad från gamla tsaristiska, borgerliga och småborgerliga element än den som vi nödgas dras med i övriga folkkommissariat.
För det tredje är det nödvändigt att statuera ett exempel på kamrat Ordzjonikidze (jag säger detta med så mycket större beklagande som jag själv tillhör hans vänner och arbetade tillsammans med honom i exilen), samt företa en kompletterande eller en ny undersökning av allt material som samlats av Dzerzjinskijs kommission, i syfte att korrigera den oerhörda mängd felaktigheter och partiska omdömen som otvivelaktigt finns där. Det politiska ansvaret för hela denna sant storryska nationalistiska kampanj bör givetvis läggas på Stalin och Dzerzjinskij.
För det fjärde bör man införa mycket stränga regler beträffande användningen av det nationella språket i de nationella republiker som ingår i vår union, samt särskilt noga övervaka att dessa regler efterlevs. Sådan vår apparat nu är, råder det inget tvivel om att under förevändning av järnvägstjänstens enhet, finansväsendets enhet osv. en mängd missbruk av "äktrysk" natur kommer att innästla sig. I kampen mot dessa missbruk krävs en särskild fyndighet, för att nu inte tala om en särskild ärlighet hos dem som tar itu med denna kamp. Här är en detaljerad kodex av nöden, och den kan sammanställas någorlunda framgångsrikt endast av personer som tillhör folkslagen i vederbörande republik och är bosatta där. Och vi kan ingalunda på förhand vara förvissade om att allt detta arbete inte kan resultera i att vi på nästa sovjetkongress tar ett steg tillbaka, dvs. bibehåller de socialistiska sovjetrepublikernas union endast vad beträffar det militära och det diplomatiska men i alla andra avseenden återställer de enskilda folkkommissariatens fulla självständighet.
Man bör hålla i sikte, att en sönderdelning av folkkommissariaten och en bristande samordning mellan Moskva och andra centra i deras verksamhet tillfredsställande kan kompenseras med hjälp av partiets auktoritet, ifall den tillämpas med någorlunda tillfredsställande förtänksamhet och opartiskhet. Den skada som kan tillfogas vår stat genom att de nationella apparaterna inte är sammanslutna med den ryska apparaten är ojämförligt mindre, oändligt mindre än den skada som annars skulle drabba inte bara oss utan också hela internationalen, hundratals miljoner människor i Asien, som inom närmaste framtid, efter oss kommer att framträda på den historiska scenen. Det vore en oförlåtlig opportunism om vi just inför österns framträdande och i början av dess uppvaknande skulle undergräva vårt anseende där genom även den ringaste brutalitet och orättvisa gentemot våra egna icke-ryssar. Nödvändigheten av sammanslutning mot imperialisterna i Väster, som försvarar den kapitalistiska världen, är en sak. Om detta råder ingen tvekan, och jag behöver inte säga att jag avgjort godkänner dessa åtgärder. En annan sak är det då vi själva, om än i bagateller, hamnar i imperialistiska förhållanden gentemot förtryckta folkslag och därmed fullständigt undergräver hela vår principiella uppriktighet, hela vårt principiella försvar av kampen mot imperialismen. Och morgondagen i världshistorien blir just en sådan dag, då de av imperialismen förtryckta folken definitivt kommer att vakna och en lång och hård slutkamp för deras frigörelse börjar.
Lenin.
Den 31 december 1922 Upptecknat av M. V.