Socialismen och Människan på Kuba
- Ernesto ´Che´ Guevara
--1965

Käre kamrat!
Under min Afrikaresa kan jag nu komplettera mina anteckningar om än något försenat, och hoppas att jag på så sätt kan uppfylla mitt löfte. Jag skulle vilja göra det genom att behandla rubrikens ämne. Jag tror att det kan intressera läsarna i Uruguay.

Ett argument som man ofta hör från kapitalismens förespråkare i deras ideologiska kamp mot socialismen, är att socialismen, eller den period när socialismen börjar byggas och som vi nu har inträtt i, karakteriseras av att individen får ge vika för staten. Jag ska inte försöka bemöta detta argument endast utifrån teoretiska grunder, i stället tänker jag framställa fakta så som de existerar på Kuba och därefter göra några allmänna kommentarer. Jag tänker börja med att snabbt skissera vår revolutionära kamps historia, före och efter maktövertagandet.

Som alla vet tog den revolutionära kamp som kulminerade i januari 1959 sin början på en bestämd dag: den 26 juli 1953. På morgonen den dagen angrep en grupp män ledda av Fidel Castro Moncada-förläggningen i Oriente-provinsen. Anfallet misslyckades;
misslyckandet ledde till katastrof och de överlevande hamnade i fängelse, för att senare återuppta den revolutionära kampen när de blev fria efter en amnesti.

I den processen, där socialismen existerade endast som ett litet frö var människan en grundläggande faktor. Vi satte vår lit till människan som särskild individ, en enskild, namngiven person; och på varje persons förmåga till handling berodde framgång och misslyckande för det uppdrag han fått.
Sedan följde gerillakampens stadium. Det växte fram i två skilda miljöer: bland folket, den ännu slumrande massan som måste mobiliseras, och hos dess förtrupp gerillan, mobiliseringens drivkraft, det revolutionära medvetandets och kampviljans generator. Denna förtrupp var den katalysator som skapade de subjektiva betingelser som var nödvändiga för segern.

Här kan vi också se hur individen var den grundläggande faktorn när vårt tänkande proletärt serade s, i den revolution som ägde rum i våra vanor och i våra tankar. Varenda en av Sierra Maestra-käm-pama som fick en hög post inom de revolutionära styrkorna har en personlig meritlista som består av framstående hjältedåd. De uppnådde sina poster på grundval av det. Det var den första, heroiska tiden, då man tävlade om de tyngsta ansvarigheterna, de största farorna, utan annan tillfredsställelse än den uppfyllda plikten. I vårt arbete med revolutionär skolning återvänder vi ofta till detta lärorika tema. I våra kämpars inställning kunde man ana framtidens människa.

Den fullständiga hängivelsen till revolutionens sak återkom vid andra tillfällen i vår historia. Under Oktoberkrisen ["Kubakrisen" 1962] och när orkanen Flora drabbade oss fick vi se ett helt folk som handlade med ovanlig tapperhet och offervilja. Att hitta ett sätt att göra denna hjältemodiga inställning till en del av det dagliga livet, det är en av våra grundläggande ideologiska uppgifter.
I januari 1959 upprättades den revolutionära regeringen där flera medlemmar av den opålitliga bourgeoisin ingick. Rebellarméns närvaro som den viktigaste kraften innebar en garanti för makten.
Allvarliga motsättningar dök genast upp. De löstes till att börja med i februari 1959 när Fidel Castro övertog ledningen för regeringen och tillträdde som premiärminister. Den processen kulminerade i juli samma år när president Urrutia avgick under tryck från massorna.

I den kubanska revolutionens historia dök nu upp en gestalt med mycket särpräglade drag som ständigt skulle återkomma: massan.
Denna mångfacetterade varelse utgör inte, som man påstår, summan av ett antal individer av samma slag (som det härskande systemet dessutom har format just så) som beter sig som en fårskock. Det är sant att massan följer sina ledare, framför allt Fidel Castro, utan tvekan. Men han har vunnit massans förtroende i exakt samma grad som han har lyckats tolka folkets önskan och strävanden till deras fulla innebörd, och för att han uppriktigt kämpat för att uppfylla sina löften.

Massorna deltog i jordreformen och i den svåra uppgiften att sköta de statliga företagen, de genomlevde den heroiska erfarenhet som Playa Girön (Grisbukten) innebar, de härdades i kampen mot diverse banditgäng utrustade av CIA, de genomlevde ett av de viktigaste besluten i modern tid under Oktoberkrisen; och i dag fortsätter de arbetet med att bygga socialismen.
Ytligt sett kan det verka som om de som talar om individens underordnande under staten har rätt. Massorna genomför med ojämförlig entusiasm och disciplin de uppgifter som regeringen sätter upp, antingen det gäller ekonomi, kultur, försvar, sport eller annat.

Initiativet kommer vanligen från Fidel eller från revolutionens högsta ledning och förklaras för folket som upptar förslaget som sitt eget. I vissa fall tar partiet och regeringen upp en lokal erfarenhet och sprider den med hjälp av samma metod.

Ibland begår givetvis staten misstag. När sådana misstag inträffar märker man att den kollektiva entusiasmen sjunker, vilket beror på att entusiasmen sjunker hos var och en av de delar som utgör massan. Arbetet saktar av tills det nästan står stilla. Då är det dags för en korrigering. Det var detta som inträffade i mars 1962 till följd av den sekteristiska politik som Anfbal Escalante påtvingade partiet.
Den här mekanismen är uppenbarligen inte tillräcklig som garanti för att förnuftiga åtgärder hela tiden ska vidtas. Det behövs en mer strukturerad förbindelse med massorna, och vi måste förbättra den under de närmaste åren. Men vad beträffar initiativ som kommer från regeringens övre skikt använder vi för närvarande den nästan intuitiva metoden att pejla fram de allmänna reaktionerna på de stora problem vi står inför.

Fidel är en mästare i detta. Hans eget, särpräglade sätt att uppgå i folket kan man bara uppfatta genom att se på. Vid de väldiga, offentliga massmötena kan man observera något som påminner om samspelet mellan två stämgafflar med samverkande vibrationer, ett samspel som skapar nya ljud. Fidel och massorna börjar vibrera tillsammans i en dialog som blir allt intensivare ända tills mötet kulminerar i en abrupt avslutning som kröns av vårt kamp- och segerrop.

Det som är svårt att förstå för den som inte genomgår en revolutionär upplevelse är denna nära dialektiska enhet mellan individen och massan där båda är sammankopplade, och där massan samtidigt, i egenskap av en samling individer, samverkar med sina ledare.

Vissa fenomen av den här typen kan man observera under kapitalismen, när politiker framträder som är i stånd att mobilisera en folklig opinion. Men när det inte är frågan om genuina samhälleliga rörelser - om de var det skulle det inte vara helt korrekt att kalla dem kapitalistiska - så lever de bara så länge som den individ som inspirerar dem, eller tills det kapitalistiska samhället sätter stopp för folkets illusioner.
I det kapitalistiska samhället behärskas människan av en obarmhärtig lag som hon oftast inte har någon möjlighet att förstå. Det alienerade exemplaret av arten människa är bundet till samhället som helhet med en osynlig navelsträng: värdelagen. Denna lag påverkar alla sidor av hennes tillvaro och bestämmer hennes väg och öde.

Kapitalismens lagar som är blinda och osynliga för vanliga människor påverkar individen utan att hon är medveten om det. Hon ser bara en vid och uppenbarligen oändlig horisont framför sig. Så utmålas läget av kapitalismens propagandamakare som gärna drar fram Rockefeller som lärorikt exempel - sant eller ej - om möjligheten till framgång. Hur mycket fattigdom och lidande som krävs för att frambringa en Rockefeller, och hur mycket ohederlighet som ackumuleringen av en så väldig förmögenhet medför, lämnas helt utanför bilden, och det är inte alltid möjligt för de folkliga krafterna att få klarhet i dessa begrepp.

(En diskussion om hur arbetarna i de imperialistiska länderna gradvis förlorar arbetarklassens intemationalistiska anda därför att de i viss utsträckning är delaktiga i utsugningen av de beroende länderna, och hur detta samtidigt försvagar massornas kampanda i de imperialistiska länderna, skulle var lämplig här, men den frågan ligger utanför syftet med de här anteckningarna.)
Vägen till framgång framställs i varje fall som fylld av faror, faror som den rätta personen med de rätta egenskaperna kan besegra för att uppnå ett mål, antyds det. Belöningen skymtar på avstånd; vägen är enslig. Dessutom är det en tävling mellan vargar. Man kan bara vinna på de andras bekostnad.
Nu ska jag försöka definiera individen, aktören i detta märkliga och gripande drama som uppbygget av socialismen utgör, i hans dubbla roll som unik varelse och medlem i ett samhälle.
Jag tror att den rätta utgångspunkten är att inse att individen är ofullständig, en oavslutad produkt. Genom det individuella medvetandet följer det förflutnas spår med in i nuet, och det krävs ett ständigt, fortlöpande arbete för att utplåna dem. Processen har två sidor. Å ena sidan agerar samhället genom direkt och indirekt uppfostran; å andra sidan underkastar sig individen en medveten process av självfostran.
Det nya, framväxande samhället måste föra en hård kamp mot det förflutna. Detta förflutna ger sig inte endast tillkänna i det individuella medvetandet - där det fortfarande finns betydande rester av den uppfostran som systematiskt inriktades på att isolera individen - utan också i själva karaktären på den övergångsperiod där marknadsförhållanden fortfarande råder. Varan är det kapitalistiska samhällets minsta ekonomiska beståndsdel. Så länge den existerar kommer dess effekter att göra sig påminda i produktionens organisering och följaktligen också i medvetandet.

Marx skisserade övergångsperioden som ett resultat av den explosiva omvandlingen av det kapitalistiska systemet som krossas av sina egna motsättningar. Men i den historiska verkligheten har vi sett att vissa länder som var svaga grenar på imperialismens träd slets av först - ett fenomen som Lenin förutsåg.
I dessa länder hade kapitalismen utvecklats tillräckligt långt för att folket skulle känna av dess följder på ena eller andra sättet. Men det var inte kapitalismens inre motsättningar som hade uttömt alla möjligheter och därefter fick systemet att sprängas. Frigörelsekampen mot en utländsk förtryckare; fattigdom på grund av yttre händelser som t ex krig, vars följder de privilegierade klasserna skyfflar över på de utsugna; befrielserörelser som vill störta nykoloniala regimer - det är de vanliga faktorerna som utlöser denna typ av explosion. Ett medvetet handlande sköter resten.

En fullständig skolning i samhälleligt arbete har ännu inte ägt rum i dessa länder, och välstånd är något som ännu inte befinner sig inom räckhåll för massorna genom ett enkelt tillägnande. Underutveckling å ena sidan och den vanliga kapitalflykten till "civiliserade" länder å den andra innebär att en snabb övergång utan uppoffringar är omöjlig. Vägen är fortfarande mycket lång när det gäller att lägga grundvalarna för ekonomin, och frestelsen är mycket stor att använda sig av den gamla vanliga metoden med materiella belöningar för att skynda på utvecklingen.

Här är faran att man inte ser skogen för bara trän. Önskedrömmen att socialismen kan byggas med hjälp av kapitalismens efterlämnade, slöa redskap (varan som minsta ekonomiska beståndsdel, vinstberäkning, individens materiella intressen som drivkraft osv) kan leda in i en återvändsgränd. Och där hamnar man efter att ha färdats långa vägar med många vägkorsningar, och det är svårt att räkna ut exakt var man vek in på fel väg. Under tiden har de ekonomiska grundvalar som är lagda redan gjort sitt verk och underminerat medvetandets utveckling. För att bygga kommunismen måste vi, samtidigt som vi lägger de nya materiella grundvalarna, också bygga upp den nya människan.

Det är därför det är så viktigt att välja rätt medel för att mobilisera massorna. Det måste i grunden vara fråga om ett moraliskt medel, utan att man därför försummar ett riktigt bruk av materiella drivkrafter - speciellt sådana knutna till samhället.

Jag har redan nämnt att det i ögonblick av stor fara är lätt att framkalla en mäktig respons på moraliska bevekelsegrunder. Om man ska kunna behålla den effekten krävs att en ny medvetenhet utvecklas, med nya värderingar. Samhället som helhet måste omvandlas till en jättelik skola.

Det här fenomenet kan grovt sett jämföras med hur det kapitalistiska medvetandet bildades under uppbyggnadsperioden. Kapitalismen använder maktspråk, men den skolar också in människor i systemet. Direkt propaganda förs ut av folk som har till uppgift att förklara att klassamhället är oundvikligt, antingen genom någon teori om det gudomliga ursprunget eller genom mågon mekanisk teori om naturlagar. Detta söver massorna, eftersom de uppfattar att de är förtryckta av en ondskefull makt som de inte kan kämpa emot.

Sedan kommer hoppet om förbättringar - och där skiljer sig kapitalismen från tidigare kastsystem som inte erbjöd någon utväg. För vissa människor gäller fortfarande kastsystemets principer: belöningen för den som är lydig är att efter döden överföras till någon annan fantastisk värld där goda människor får sin belöning enligt gamla trosuppfattningar. För andra människor framstår följande som en nyhet: Klassuppdelningen är ödesbestämd, men enskilda individer kan resa sig från sin klass genom eget arbete, initiativförmåga m m. Denna process, och myten om "the self-made man" är produkter av ett djupt hyckleri: det är ett egennyttigt exempel på hur en lögn framställs som sanning.

I vårt fall får den direkta utbildningen betydligt större vikt. Förklaringarna är övertygande därför att de är sanna; det behövs inga undanflykter. Den genomförs av statens utbildningssystem som en verksamhet med allmän, teknisk och ideologisk utbildning genom sådana kanaler som Utbildningsdepartementet och partiets infor-mationsapparat. Skolningen får grepp om massorna och den förutsedda nya inställningen börjar bli en vana. Massorna fortsätter att göra den till sin och att utöva inflytande på dem som ännu inte har skaffat sig denna inställning. Detta är det indirekta sättet att skola massorna, lika verkningsfullt som det direkta.

Men processen är medveten. Den enskilda individen känner ständigt av inflytandet från den nya kraften i samhället och inser att han inte helt och hållet lever upp till dess nivå. Under trycket från den indirekta skolningen försöker han anpassa sig till en situation som han känner är riktig och som hans egen bristande utveckling hade hindrat honom från att uppnå tidigare. Han skolar sig själv.
Under den här perioden av socialismens uppbygge kan vi se den nya människan födas. Hennes framtoning är ännu inte helt klar - och det kommer den aldrig att bli, eftersom processen ständigt pågår i takt med utvecklandet av nya ekonomiska former.

Om vi bortser från dem vars bristande skolning för dem in på den ensliga väg där man kan tillfredsställa sina privata ambitioner, så finns det - också inom den nya bilden av en enad marsch framåt - människor som har en tendens att gå för sig själva, avskilda från de massor som går bredvid dem. Men det viktiga är att människor varje dag blir mer och mer medvetna om det nödvändiga i att införlivas med samhället, och samtidigt om hur viktiga de är som drivande kraft i just detta samhälle.

De far inte längre helt ensamma på ödsliga vägar mot avlägsna mål. De följer sin förtrupp som består av partiet, de mer medvetna arbetarna, de mer medvetna människorna som vandrar i enhet med massorna och i nära förbindelse med dem. Denna förtrupp blickar mot framtiden och dess belöningar, men det är inte fråga om någon belöning för den enskilda individen. Segervinsten är det nya samhället där människorna kommer att ha andra egenskaper: den kommunistiska människans samhälle.
Vägen är lång och full av svårigheter. Ibland tappar vi bort oss och måste gå tillbaka. Ibland går vi för fort fram och skiljer oss från massorna. Ibland går vi för långsamt, och de trampar oss på hälarna och flåsar oss i nacken. Eftersom vi är målmedvetna revolutionärer försöker vi gå framåt så fort som möjligt för att bana väg. Men vi vet att vi får vår näring från massorna, och att de bara kan gå fortare fram om vi inspirerar med vårt exempel.

Trots att de moraliska bevekelsegrundema har fått så stor betydelse så finns det en uppdelning i två huvudgrupper (förutom givetvis den minoritet som av något skäl inte deltar i uppbygget av socialismen), och detta faktum visar att den sociala medvetenheten är relativt dåligt utvecklad. Förtruppen är ideologiskt mer utvecklad än massan; massan förstår visserligen de nya värderingarna men inte tillräckligt. Inom förtruppen har en kvalitativ förändring ägt rum som innebär att de är i stånd att göra uppoffringar i sin egenskap av avantgarde, medan massorna bara ser en del av bilden och måste utsättas för sporrar och påtryckningar av en viss styrka. Det är proletariatets diktatur som agerar inte bara mot den besegrade klassen utan också mot individer inom den segrande klassen.

Innebörden av allt detta är att för den fullständiga framgången behöver man en rad mekanismer, dvs revolutionära institutioner. Samtidigt med bilden av massorna som tågar mot framtiden framträder också tanken på institutionalisering som ett harmoniskt sammanhängande system av kanaler, åtgärder, inskränkningar och väloljade mekanismer som underlättar frammarschen, som underlättar ett naturligt urval av dem som är lämpade att tåga i förtruppen, som belönar dem som uppfyller sin plikt och straffar dem som begår brott mot det samhälle som håller på att byggas.

Denna institutionalisering av revolutionen är ännu inte avslutad. Vi söker efter något nytt, något som kan leda till en fullständig identifiering mellan regeringen och befolkningen som helhet, någonting som passar de speciella betingelserna under uppbygget av socialismen, samtidigt som vi i det längsta undviker att överföra den borgerliga demokratins utnötta former - exempelvis lagstiftande församling - till det samhälle som håller på att byggas.

Vissa experiment som syftar till att gradvis institutionalisera revolutionen har redan genomförts, fast utan onödig brådska. Den viktigaste bromsande faktorn har varit vår ängslan att förekomsten av formaliteter skulle kunna skilja oss från massorna och från individerna, skulle kunna leda till att vi förlorar vår viktigaste och mest revolutionära strävan ur sikte: att se människan befriad från alienationen.
Trots bristen på institutioner, som gradvis bör övervinnas, skapar nu massorna historia som en medveten samling av individer som kämpar för samma sak. Trots den skenbara standardiseringen är människan under socialismen mycket mera fullständig. Trots att de perfekta kanalerna saknas har hon oändligt mycket större möjligheter att uttrycka sin egenart och spela en roll i den samhälleliga organismen.
Det är fortfarande nödvändigt att fördjupa hennes medvetna delaktighet, individuellt sett och kollektivt sett, inom alla företagsledningens och produktionens mekanismer, och att koppla samman detta med tanken på behovet av teknisk och ideologisk skolning, så att hon ser att båda dessa processer är nära beroende av varann och att de utvecklas parallellt. På det sättet kommer hon att uppnå fullständig medvetenhet om sin samhälleliga existens, vilket betyder att hon helt och fullt kan förverkliga sig som mänsklig varelse, när väl alienationens kedjor är krossade.
Konkret innebär detta att hon återerövrar sin sanna natur genom det befriade arbetet, och att hon uttrycker sina mänskliga villkor i kulturen och konsten.

Om hon ska kunna utvecklas på detta sätt måste arbetet få en ny ställning. "Människan som vara" upphör att existera och ett system inrättas som fastställer hur stor den samhällsplikt är som hon ska uppfylla. Produktionsmedlen tillhör samhället och maskinen är den skyttegrav där plikten uppfylls.
Människan börjar frigöra sitt tänkande från det besvärande faktum att hon måste arbeta för att uppfylla sina animala behov. Hon börjar se sig själv återspeglad i arbetet, hon börjar inse sin fulla kapacitet som mänsklig varelse, genom det skapade föremålet, det fullbordade verket. Arbete innebär inte längre att hon måste ge upp en del av sig själv som såld arbetskraft, som inte längre tillhör henne själv; i stället är det något som utgår från henne, ett bidrag till det gemensamma livet där hon återspeglas, uppfyllandet av hennes samhällsplikt.

Vi gör allt vad vi förmår för att ge arbetet denna nya ställning av samhällsplikt och för att förknippa det å ena sidan med den teknologiska utvecklingen som kommer att skapa betingelser för större frihet, och å andra sidan med frivilligt arbete, där grunden är den marxistiska uppfattningen att människan verkligen uppnår sitt sant mänskliga tillstånd när hon producerar utan att av fysisk nödvändighet tvingas sälja sig som en vara.

Det finns givetvis fortfarande vissa tvingande inslag i arbetet, också när det är frivilligt. Människan har inte omvandlat allt tvång som omger henne till betingade reflexer av samhällelig natur, och i många fall producerar hon under tryck från omgivningen (Fidel kallar det för moraliskt tvång). Hon behöver fortfarande genomgå en fullständig andlig pånyttfödelse när det gäller inställningen till det egna arbetet, befriad från det direkta trycket från hennes samhälleliga omgivning, men förknippad med samhället genom sina nya vanor. Då blir det fråga om kommunism.

Förändringar i medvetenhet sker inte automatiskt lika lite som ekonomiska förändringar sker automatiskt. Förändringarna är långsamma och orytmiska, vissa perioder ökas takten, andra perioder dämpas den eller går tom tillbaka.

Som jag påpekade förut måste vi dessutom räkna med att vi inte talar om en ren övergångsperiod, så som Marx tänkte sig den i Kritik av Gothaprogrammet, utan snarare om en ny fas som han inte förutsåg: den första perioden i övergången till kommunismen, eller i uppbygget av socialismen. Den äger rum mitt under våldsamma klasstrider, och med element av kapitalismen som finns kvar och fördunklar en korrekt förståelse av periodens natur.

Om vi dessutom till detta lägger den skolastiska inställning som har hämmat utvecklingen inom den marxistiska filosofin och förhindrat en systematisk behandling av övergångsperioden, vars politiska ekonomiska teori inte har utvecklats, då måste vi medge att vi fortfarande befinner oss på blöjstadiet och att det är absolut nödvändigt att vi ägnar stor möda åt att undersöka periodens viktigaste kännetecken innan vi utarbetar en ekonomisk och politisk teori av större räckvidd.

Den teori som vi kommer fram till kommer säkerligen att lägga stor vikt vid det socialistiska uppbyggets två stöttepelare: skolningen av den nya människan och den teknologiska utvecklingen. Det återstår mycket att göra på båda områdena, men förseningen är minst ursäktlig när det gäller teknologin som ett av de grundläggande begreppen, eftersom det här inte är fråga om att trava sig fram i blindo utan att följa en rak väg som redan är banad av de utvecklade länderna. Det är därför Fidel alltid så envist tjatar om att vårt folk och framför allt dess förtrupp måste få teknologisk och vetenskaplig utbildning.
På de ideologiska områden som inte leder till en verksamhet i produktionen är det lättare att se uppdelningen mellan materiell och andlig nödvändighet. Under lång tid försökte människan frigöra sig från alienationen genom kulturen och konsten. Medan hon varje dag dör under åtta timmar eller mera då hon fungerar som en vara, kommer hon till liv efteråt i sina andliga skapelser. Men botemedlet innehåller frön till samma sjukdom: det är en ensam, isolerad individ som söker harmoni med världen. Hon försvarar sin individualitet som är förtryckt av omgivningen och reagerar på estetiska tankegångar som en unik varelse vars strävan är att förbli obefläckad.

Det är ingenting annat än ett flyktförsök. Värdelagen är inte längre enbart en återspegling av produktionsförhållandena; monopol-kapitalistema har - också när de använder rent empiriska metoder - dykt upp ett komplicerat system av byggnadsställningar kring den som omvandlar den till en lydig tjänare. Överbyggnaden kräver en typ av konst som konstnären måste skolas upp i. Maskinen underkuvar rebellerna och endast utomordentliga talanger får skapa sitt eget arbete. Resten blir eländiga legohjon eller krossas.

Man uppfinner en skola för konstnärlig utforskning, vilket påstås vara definitionen på frihet, men denna "utforskning" har sina gränser som vi inte märker förrän vi stöter ihop med dem, dvs när de verkliga problemen med människan och alienationen kommer fram. Meningslös vånda och vulgär underhållning blir alltså lämpliga säkerhetsventiler för mänsklig ångest. Tanken på konsten som ett protestens vapen bekämpas.

De som följer spelreglerna överhopas med hederbetygelser - sådana som en apa kan få för sina konststycken. Villkoret är att de inte försöker fly från sitt osynliga fängelse.
När revolutionen tog makten gav sig alla de fullständigt kuvade iväg. Resten - revolutionärer och andra - såg en ny väg öppnas. Den konstnärliga utforskningen upplevde en ny drivkraft. Men vägarna var redan mer eller mindre givna och flykten dolde sig bakom ordet "frihet". Den inställningen fann man ofta även bland revolutionärerna, en återspegling av borgerlig idealism i deras medvetande.
I länder som har gått igenom liknande processer har man försökt bekämpa dessa tendenser med hjälp av en överdriven dogmatism. Kultur i vidare mening var prakiskt taget tabu, och höjden av all kulturell strävan var, hävdade man, en formellt exakt avbildning av naturen. Detta övergick senare till en mekanisk avbildning av den sociala verklighet de ville visa: det idealsamhälle, praktiskt taget utan konflikter och motsättningar, som de ville skapa.

Socialismen är ung och har gjort sina misstag. Vi revolutionärer saknar ofta kunskapen och det intellektuella modet som krävs för att utveckla den nya människan med metoder som skiljer sig från de konventionella - och de konventionella metoderna lider av inflytandet från det samhälle som skapade dem. (Frågan om förhållandet mellan form och innehåll dyker upp igen.) Förvirringen är allmän, och vår uppmärksamhet tas i anspråk av problem som gäller det materiella uppbygget. Det finns inga konstnärer med stort inflytande som samtidigt har stort revolutionärt inflytande. Partiets medlemmar måste ta itu med denna uppgift och försöka upppfylla det stora målet:
att skola befolkningen.

Och då söker man förenkling, något alla kan förstå, något funktionärer kan förstå. Den sanna konstnärliga utforskningen upphör, och problemet med kultur i vidare mening reduceras till att man tar en del från det socialistiska nuet och en del från det döda (och aliså ofarliga) förflutna. Så stiger socialrealismen upp från grundvalar som lades av förra århundradets konst.

Men artonhundratalets realistiska konst har också en klasskaraktär, kanske mera rent kapitalistisk än den dekadenta konsten under nittonhundratalet som visar upp den alienerade människans vånda. På kulturens område har kapitalismen redan gett allt den har att ge, och ingenting finns kvar utom likstanken, den nutida dekadansen i konsten.

Men varför ska man försöka finna det enda rätta receptet i social-realismens stelnade former? Vi kan inte sätta upp "friheten" gentemot socialrealismen, eftersom den förra inte existerar ännu och inte kommer att existera förrän det nya samhället har utvecklats helt. Men vi bör inte fördöma alla konstformer efter nittonhundratalets första hälft utifrån en maktfullkomlig inställning som kräver "realism till varje pris", eftersom vi då skulle begå Proudhons misstag, att gå tillbaka till det förflutna, att sätta tvångströja på det kontnärliga uttrycket hos den människa som håller på att födas och håller på att skapa sig själv.
Vad som skulle behövas är en ideologisk-kulturell mekanism som kan ge utrymme både åt det fria utforskandet och utrotandet av det ogräs som så lätt förökar sig i jord som göds med statsbidrag.
I vårt land har inte misstaget med den mekaniska realismen uppträtt, utan snarare dess motsats. Det beror på att man inte har insett behovet av att skapa en ny människa som varken representerar artonhundratalsidéer eller idéer från vårt eget dekadenta och morbida århundrade.

Det vi måste skapa är nästa sekels människa, även om detta ännu bara är en subjektiv strävan, som ännu inte har systematiserats. Just detta är ett av de grundläggande syftena med våra studier och vårt arbete. I samma mån som vi uppnår konkreta framgångar på den teoretiska nivån - eller tvärtom, i samma mån som vi kan dra teoretiska slutsatser av vittgående natur på grundval av våra konkreta undersökningar - så kommer vi att ha skapat värdefulla bidrag till marxismen-leninismen, till mänsklighetens sak.

Genom att reagera mot artonhundratalsmänniskan har vi återfallit i nittonhundratalets dekadans. Misstaget är inte så allvarligt, men vi måste övervinna det för att inte öppna dörren för revisionismen.
De stora massorna fortsätter att utvecklas. De nya tankegångarna börjar få god styrfart inom samhället. De materiella möjligheterna till en helgjuten utveckling för absolut alla samhällsmedlemmar gör denna uppgift mera fruktbar. Nuet är en tid för kamp; framtiden är vår.

Sammanfattningsvis ligger våra konstnärers och intellektuellas stora brist i deras arvsynd: de är inte verkliga revolutionärer. Vi kan försöka ympa almen så att den ger päron, men samtidigt måste vi plantera päronträd. Nya generationer kommer, fria från arvsynd. Möjligheten för stora konstnärer att framträda kommer att bli större i samma mån som kulturens område och dess uttrycksmöjligheter breddas.
Vår uppgift är att förhindra den nuvarande generationen, som är söndersliten av sina konflikter, från att fördärvas och från att fördärva nya generationer. Vi får inte skapa lydiga tjänare till det officiella tänkandet, inte heller "stipendiater" som lever på statens bekostnad - och utövar frihet inom citationstecken. Revolutionärer kommer att stiga fram och sjunga den nya människans sång med folkets sanna röst. Den processen kommer att ta tid.

I vårt samhälle spelar ungdomen och partiet en stor roll.
Ungdomen är särskilt viktig eftersom den är den formbara lera som den nya människan kan formas av, utan rester av det gamla. Ungdomen behandlas utifrån dessa strävanden. Deras skolning förbättras för var dag, och vi glömmer inte att de från början måste ta del i arbetet. De studerande som får stipendier deltar i kroppsarbete under loven eller samtidigt med studierna. I vissa fall är arbetet en belöning, i andra fall ett pedagogiskt medel, men det är aldrig ett straff. En ny generation föds.
Partiet är en förtruppsorganisation. Det består av de bästa arbetarna som nomineras till medlemskap av sina arbetskamrater. Det är en minoritet, men det har stort inflytande på grund av kadrernas utmärkta egenskaper. Vi strävar efter att partiet ska bli ett massparti, men först när massorna har nått förtruppens nivå, dvs när de är skolade för kommunismen.

Vårt arbete syftar ständigt till denna skolning. Partiet är det levande exemplet. Dess kadrer måste lära ut hårt arbete och uppoffringar. Genom sina handlingar måste de leda massorna att slutföra den revolutionära uppgiften, och det innebär år efter år av hård kamp mot svårigheter vid uppbygget, mot klassfiender, det onda ur det förflutna, imperialismen. . . .
Nu skulle jag vilja förklara individens roll, den roll som spelas av människan som individ inom de massor som skapar historien. Det här är vår erfarenhet; det är inget recept.
Det var Fidel som gav revolutionen styrfart under de första åren;
det var han som tillförde ledarskapet. Det var alltid han som angav tonen. Men det finns en stor grupp revolutionärer som utvecklas åt samma håll som den centrala ledaren. Och det finns en stor massa som följer sina ledare därför att de litar på dem. De litar på dem därför att ledarna har lyckats tolka folkets strävanden.

Det är inte fråga om hur många kilo kött man får att äta, eller hur många gånger per år man kan fara till stranden, eller om hur många vackra utländska saker man kan köpa med dagens löner. Det är fråga om att individen känner sig mera fullständig, med mycket större inre rikedomar och mycket större ansvar.
Den enskilda individen i vårt land vet att den segerrika tid han råkar leva i också är en tid för uppoffringar; och uppoffringar är han bekant med. De första fick uppleva dem i Sierra Maestra och överallt där de kämpade; och senare fick hela Kuba lära känna dem. Kuba är Latinamerikas avantgarde och måste göra uppoffringar eftersom landet intar denna framskjutna position, eftersom landet visar massorna i Latinamerika vägen till fullständig frihet.

Inom landet måste ledarskapet fullgöra sin roll som förtrupp. Och i all uppriktighet måste det sägas att i en verklig revolution, där man skänker allt och inte väntar sig någon materiell belöning i gengäld, där är uppgiften som revolutionär förtrupp både storslagen och plågsam.
Låt mig säga, med risk att verka löjlig, att den sanna revolutionären låter sig ledas av en stark känsla av kärlek. Det är omöjligt att föreställa sig en verklig revolutionär som saknar denna egenskap. Kanske det verkliga dramat för en ledare är att han måste kombinera en lidelsefull anda med kylig intelligens och fatta smärtsamma beslut utan att rygga tillbaka. Våra revolutionärer inom förtruppen måste sätta upp kärleken till folket som ett ideal, liksom kärleken till våra höga kampmål, och detta ideal måste vara ett enda och odelbart. De får inte nöja sig med små doser av daglig tillgivenhet på samma sätt som andra förverkligar sin kärlek.

Revolutionens ledare har barn som just har börjat tala och som inte lär sig att säga pappa. De har hustrur som måste bli en del av deras tillvaros alla uppoffringar för att revolutionen ska nå sitt mål. Deras vänkrets inskränker sig helt till de revolutionära kamraterna. Det finns inget liv utanför revolutionen.
Under sådana omständigheter måste man ha en rejäl dos av mänsklighet, en rejäl dos av känslor för rättvisa och sanning, om man inte ska hamna i dogmatiska ytterligheter, i kall skolastik, i isolering från massorna. Varje dag måste vi sträva efter att omvandla denna kärlek till den levande mänskligheten till verkliga handlingar, till handlingar som tjänar som exempel, som drivkraft.
Revolutionären, den ideologiska drivkraften för revolutionen genom partiet, förbrukas av denna oavbrutna aktivitet som endast upphör med döden, om inte uppbygget av socialismen blir förverkligat i världsskala. Om hans revolutionära nit förslöas när de viktigaste uppgifterna har genomförts på lokal nivå och han glömmer bort den proletära internationalismen, då kommer den revolution han leder att upphöra att vara en drivkraft och försjunka i en bekväm slöhet, som imperialismen, vår oförsonlige fiende, kommer att använda sig av för att vinna mark. Proletär internationalism är en plikt, men den är också en revolutionär nödvändighet. Det är på det här sättet vi skolar vårt folk.

Visst finns det faror i den nuvarande situationen, och inte bara dogmatismens fara, inte bara faran att frysa banden med massorna halvvägs i den stora uppgiften. Det finns också en fara med den svaghet vi kan falla offer för. Om en man anser att när han skänker hela sitt liv till revolutionen, då ska han i gengäld inte heller behöva besväras av sådana bekymmer som att hans barn saknar något, att barnens skor är utslitna, att hans familj lider brist på någon nödvändig vara - då öppnar han med det resonemanget sitt sinne för korruptionens smitta i framtiden.

I vårt fall har vi alltid hävdat att våra barn får eller saknar det som andra människors barn får eller måste klara sig utan, och vi vill att våra familjer ska förstå detta och kämpa för att det ska vara på det sättet. Revolutionen görs av människor, men människorna måste forma sin revolutionära anda dag för dag.
På detta sätt tågar vi framåt. Först i den väldiga ledet - vi är inte rädda för att säga det och vi skäms inte för det - går Fidel. Efter honom kommer partiets bästa kadrer, och strax efter dem, så nära att vi känner dess fruktansvärda kraft, kommer hela befolkningen, en solid uppbyggnad av individer som rör sig mot ett gemensamt mål, individer som har blivit medvetna om vad som måste göras, människor som kämpar för att komma ut ur nödvändighetens rike och träda in i frihetens rike.

Denna myllrande folkmassa organiserar sig själv; organiseringen är ett resultat av massans medvetenhet om att organisering är nödvändig. Denna kraft är inte längre kringspridd, lätt att splittra i tusentals fragment utslungade i luften som splittret från en handgranat, en massa som på alla sätt försöker ta skydd inför en oviss framtid och desperat slåss inbördes.

Vi vet att uppoffringar ligger framför oss och att vi måste betala ett pris för det heroiska faktum att vi som nation är en förtrupp. Vi, som ledning, vet att vi måste betala ett pris för rätten att säga att vi står i
ledningen för ett folk som står i ledningen för Latinamerika. Varenda en av oss betalar punktligt sin del av, av uppoffringarna, i fullt medvetande om att vår belöning är tillfredsställelsen över den uppfyllda plikten, och att vi är på väg tillsammans med alla andra fram emot den nya människan som skymtar vid horisonten.

Låt mig dra några slutsatser:
Vi socialister är friare eftersom vi är mer fullständiga; vi är mer fullständiga eftersom vi är friare.
Vår fullständiga frihet existerar redan i skelettform. Ännu saknas kött och blod, och kläderna; det kommer vi att skapa.

Vår frihet och dess dagliga försörjning betalas varje dag i blod och uppoffringar.
Våra uppoffringar är medvetna; en handpenning för friheten vi bygger.
Vägen är lång och delvis okänd. Vi vet våra begränsningar. Vi ska skapa nästa sekels människa - det ska vi göra, vi själva.

Vi ska skapa oss själva i daglig handling, skapa en ny människa med en ny teknologi.
Individen spelar en roll när det gäller att mobilisera och leda massorna i samma mån som han förkroppsligar folkets bästa egenskaper och strävanden, och inte avviker från vägen.
Den som banar väg är förtruppen, de bästa bland de goda, partiet.
Grundmaterialet i vårt arbete är ungdomen. Vi sätter allt vårt hopp till dem och förbereder dem för uppgiften att överta baneret ur våra händer.

Om det här oklara brevet reder ut några begrepp, då har det uppfyllt sitt ändamål. Vi sänder vår rituella hälsning - den är som ett handslag eller ett "Ave Maria Punsima":
Patria o muerte! [Fosterlandet eller döden]