DET STORA INITIATIVET

(Om heroismen hos arbetarna bakom fronten. Om de "kommunistiska subbotnikerna")

Pressen meddelar många exempel på rödarmisternas hjältemod. I kampen mot Koltjaks och Denikins armeer samt godsägarnas och kapitalisternas övriga trupper visar arbetarna och bönderna inte sällan under av tapperhet och uthållighet under försvaret av den socialistiska revolutionens landvinningar. Partisanandan, tröttheten och den bristande disciplinen övervinns långsamt och mödosamt, men det går i alla fall framåt, trots allt. Heroismen hos de arbetande massorna, vilka målmedvetet bringar offer för socialismens seger, är grundvalen för den nya, kamratliga disciplinen i Röda armen, grundvalen för armens pånyttfödelse, stärkande och tillväxt. Inte mindre uppmärksamhet förtjänar heroismen hos arbetarna bakom fronten. En rentav enastående betydelse har i detta avseende de kommunistiska subbotnikerna* som arbetarna anordnar på eget initiativ. Tydligen är detta ännu bara början, men det är en början av oerhört stor betydelse. Det är början till en omvälvning som är svårare, väsentligare, mer genomgripande och avgörande än bourgeoisiens störtande, ty det är en seger över den egna trögheten, över bristen på självdisciplin och över den småborgerliga egoismen, en seger över de vanor som den fördömda kapitalismen lämnat i arv åt arbetaren och bonden. Då denna seger befästs, då och först då kommer man att ha skapat den nya samhälleliga disciplinen, den socialistiska disciplinen, då och först då blir återgången till kapitalismen omöjlig och kommunismen kommer verkligen att bli oövervinnlig.
Den 17 maj publicerade Pravda en artikel av kamrat A. Zj. med rubriken Arbete på revolutionärt sätt (En kommunistisk lördag). Denna artikel är så viktig, att vi återger den i sin helhet:

ARBETE På REVOLUTIONÄRT SÄTT
(En kommunistisk lördag)

Brevet från RKP:s centralkommitté om arbete på revolutionärt sätt har gett de kommunistiska organisationerna och kommunisterna en kraftig impuls. Den allmänna entusiasmen har gjort att många kommunistiska järnvägsmän velat bege sig till fronten, men flertalet av dem kunde inte lämna sina ansvariga poster eller finna nya metoder för arbete på revolutionärt sätt. Meddelanden från olika platser om att det gick trögt med mobiliseringsarbetet och att det förekom byråkratiska förhalningar föranledde Moskva-Kazanbanans underdistrikt att undersöka på vilket sätt järnvägsdriften sköttes. Det visade sig att brådskande beställningar och lokreparationer fördröjs på grund av brist på arbetskraft och låg arbetsproduktivitet. På ett allmänt möte med kommunister och partisympatisörer vid Moskva-Kazanbanans underdistrikt den 7 maj ställdes frågan om att övergå från ord till handling beträffande att bidra till en seger över Koltjak. Det framlagda förslaget ljöd:
"Med hänsyn till det svåra inre och yttre läget och i syfte att få överhand över klassfienden måste kommunister och sympatisörer ta ett nytt krafttag och avstå ännu en timme av sin fritid för arbetet, dvs. förlänga sin arbetsdag med en timme, summera ihop dessa extra timmar och på lördagen utföra sex timmars kroppsarbete för att omedelbart skapa ett reellt värde. Med hänsyn till att kommunisterna inte bör skona sin hälsa och sitt liv när det gäller revolutionens vinningar skall arbetet utföras utan betalning. Den kommunistiska lördagen skall införas i hela underdistriktet, tills fullständig seger vunnits över Koltjak."
Efter någon tvekan antogs detta förslag enhälligt.
Klockan sex på kvällen lördagen den 10 maj infann sig kommunisterna och sympatisörerna till arbetet som soldater, ordnade sig i led och anvisades utan trassel och jäkt sina platser av förmännen.
Resultaten av arbetet på revolutionärt sätt är uppenbara. Den bifogade översikten visar företagen och arbetets karaktär. (Se tabell )
Den samlade kostnaden för arbetet skulle vid vanlig betalning ha uppgått till 5 miljoner rubel och vid övertidsbetalning varit 50 procent högre.
Arbetsproduktiviteten vid lastningen översteg den vanliga med 270 procent. Övriga arbeten uppvisade ungefär samma produktivitet.
Arbeten (brådskande) utfördes som hade fördröjts från sju dagar till tre månader på grund av brist på arbetskraft och byråkratisk förhalning.
Arbetet utfördes trots att en del redskap var behäftade med (lätt avhjälpta) fel, vilket fördröjde några grupper i 30-40 minuter.
Den administrationspersonal som lämnats kvar för att leda arbetet fick lägga manken till för att iordningsställa nya arbetsuppgifter, och det var kanske ingen större överdrift när en äldre förman sade, att det på den kommunistiska lördagen hade gjorts lika mycket som vanligen utfördes under en vecka av ej klassmedvetna och slarviga arbetare.
Eftersom det var många icke-kommunister, uppriktiga anhängare av sovjetmakten, som deltog i arbetet och ännu fler väntas strömma till under kommande lördagar och eftersom också andra distrikt önskar följa det exempel som de kommunistiska järnvägsmännen vid Moskva-Kazanbanan gett, så vill jag dröja litet närmare vid den organisatoriska sidan enligt meddelandena från de olika platserna.
Av dem som deltog i arbetet var ungefär 10 procent kommunister med fast jobb på dessa arbetsplatser. De övriga var personer på ansvariga poster och valda funktionärer, från järnvägskommissarie till företagskommissarie, samt fackföreningsfunktionärer och medarbetare i driftsledningen och i järnvägskommissariatet.

Arbetsplats
Arbetets art
Antal arbetare
Antal timmar
Utfört arbete
per person
sammanlagt
Moskva: Storalokverkstäderna Lastning av material förlinjen, anordningar för reparationer av lokoch vagnsdelar till Perovo,Murom, Alatyro. Syzran
48
5
240
Lastat 7 500 pud
21
3
63
5
4
20
lossat 1800 pud
Moskva; Persontågstallarna Kompliceradlöpande reparation av lok
26
5
130
Sammanlagt 11/2lok reparerade
Moskva: Rangerbangården Löpande lokreparationer
24
6
144
2 lok reparerade och beträffande 4 andra de delar, som skullerepareras, isärtagna
Moskva: Vagn-avdelningen Löpande reparation av personvagnar
12
6
72
2 tredjeklassvagnar
Perovo: Storavagnverkstäderna Vagnreparationeroch mindre reparationer pålördag och söndag
46
23
5
5
230
115
12 godsfinkor och 2 öppna godsvagnar
Tillsammans.....
205
 
1014
Tillsammans 4 lokoch 16 vagnar reparerade samt 9300 pud lastade och lossade

Entusiasmen och kamratandan i arbetet var enastående. När arbetare, kontorister och medarbetare från driftsledningen utan skäll och kiv, likt flitiga myror tog tag i ett fyrtio pud tungt hjulband till ett persontågslok och rullade
det till sin plats, fylldes ens hjärta av innerlig glädje över det kollektiva arbetet och stärktes tron på att arbetarklassens seger var oåterkallelig. Rövarna ute i världen kommer inte att kunna strypa de segrande arbetarna, sabotörerna i landet kommer att få vänta förgäves på Koltjak.
Efter arbetets slut blev de närvarande vittne till en enastående scen: ett hundratal kommunister, trötta men med glädjestrålande ögon, hälsade framgången i arbetet med Internationalens högtidliga toner. Och det föreföll som
om segerhymnens triumferande vågor vällde över murarna och över arbetarnas Moskva och likt ringarna kring en sten, som kastats i vattnet, spred sig över arbetarnas Ryssland och ruskade upp de trötta och förslappade.
A. Zj.

Betydelsen av detta utomordentliga "efterföljansvärda exempel" uppskattades av kamrat N. R. i en artikel med denna rubrik i Pravda den 20 maj:

Dylikt arbete av kommunister är ingen sällsynthet. Jag känner till liknande fall från ett kraftverk och från olika järnvägslinjer. Vid Nikolajbanan har kommunisterna flera nätter arbetat övertid för att få upp ett lokomotiv som störtat ner från en vändskiva, vid Nordbanan arbetade i vintras alla kommunister och sympatisörer flera söndagar för att göra banan fri från snö och cellerna vid många godsstationer organiserar nattpatruller för att bekämpa stöld av gods. Men detta arbete har varit tillfälligt, icke systematiskt. Det nya som kamraterna vid Kazanbanan har tillfört detta arbete är att det blivit systematiskt och varaktigt. "Tills fullständig seger vunnits över Koltjak", sade kamraterna vid Kazanbanan, och däri ligger hela betydelsen av deras arbete. De förlänger kommunisternas och sympatisörernas arbetsdag med en timme så länge krigstillståndet varar, och samtidigt ger de ett exempel på produktivt arbete.
Detta exempel har redan manat och måste mana till efterföljd. På ett allmänt möte med kommunister och sympatisörer vid Alexanderbanan diskuterades det militära läget och den resolution som kamraterna vid Kazanbanan antagit. Man beslutade: I. Att införa "subbotniker" för kommunisterna och sympatisörerna vid Alexanderbanan. Den första subbotniken fastställes till den 17 maj. 2. Att organisera kommunister och sympatisörer i mönsterbrigader, som skall visa arbetarna hur man bör arbeta och vad man verkligen kan åstadkomma med nu existerande material och verktyg och under rådande livsmedelsförhållanden.
Enligt vad kamraterna vid Kazanbanan meddelar har detta exempel gjort ett starkt intryck, och de väntar att ett betydande antal partilösa arbetare skall möta upp instundande lördag. Då dessa rader skrivs har kommunisternas övertidsarbete vid Alexanderbanans verkstäder ännu inte börjat, men knappt hade ryktet om det planerade arbetet spritt sig förrän den partilösa massan kom i rörelse och började yttra sig. "Vi visste ingenting i går, annars skulle vi också ha huggit i." "Nästa lördag kommer jag säkert." Det hör man från alla håll. Detta arbete gör ett mycket starkt intryck.
Det exempel som kamraterna vid Kazanbanan gett måste alla kommunistiska grundorganisationer bakom fronten följa, inte bara de kommunistiska grupperna i järnvägsknuten Moskva utan hela partiorganisationen i Ryssland. Och på landsbygden måste de kommunistiska grundorganisationerna framför allt ta itu med att hjälpa rödarmisternas familjer med åkerarbetet.
Kamraterna vid Kazanbanan avslutade sin första kommunistiska subbotnik med att sjunga Internationalen. Om den kommunistiska organisationen i hela Ryssland följer detta exempel och konsekvent omsätter det i verklighet, kommer den ryska sovjetrepubliken att rida ut de förestående svåra månadernas storm till de mäktiga tonerna av Internationalen, sjungen av alla de arbetande i republiken ...
Till verket, kamrater kommunister!

Den 23 maj 1919 meddelade Pravda:
Den första kommunistiska "subbotniken" vid Alexanderbanan gick av stapeln den 17 maj. 98 kommunister och sympatisörer utförde fem timmars övertidsarbete utan betalning i enlighet med det allmänna mötets beslut. De fick endast rått till ett andra middagsmål, mot betalning, varvid de i egenskap av kroppsarbetare, likaledes mot betalning, fick två hekto bröd till middagen.
Trots att arbetet var dåligt förberett och organiserat, v a r arbetsproduktiviteten 2-3 gånger så hög som vanligt.

Några exempel:
5 svarvare gjorde på 4 timmar 80 valsar. Arbetsproduktiviteten var 113 procent högre än vanligt.
20 okvalificerade arbetare samlade på 4 timmar 600 pud metallskrot och 70 vagnsfjädrar, som vardera vägde 3,5 pud, tillsammans 850 pud. Arbetsproduktiviteten var 200 procent högre än vanligt.

Kamraterna förklarade detta med att arbetet i vanliga fall är långtråkigt och ointressant, medan man här arbetar gärna och med entusiasm. Nu kommer man emellertid att skämmas att på den vanliga arbetstiden prestera mindre än på en kommunistisk subbotnik.
Många partilösa arbetare förklarar sig nu önska delta i lördagsarbetet. Lokbesättningarna åtar sig att på en subbotnik ta ett lok från "lokkyrkogården", reparera det och sätta det i drift.
Uppgifter har ingått om att dylika lördagsarbeten också organiseras vid Vjazmabanan.

Hur man arbetar under dessa kommunistiska subbotniker skildrar kamrat A. Djatjenko i Pravda den 7 juni, i en artikel med rubriken Anteckningar av en subbotnikarbetare. Vi återger det viktigaste avsnittet:

Med största glädje gick jag tillsammans med en kamrat för att i enlighet med beslutet av partikommittén vid järnvägens underdistrikt fullgöra vår subbotnik-"insats" och för några timmar låta hjärnan vila och musklerna
arbeta ... Vi skulle samlas vid järnvägens snickeriverkstad. Vi kom dit, träffade våra kamrater, hälsade, skämtade och räknade styrkan - bara 30 man ... Och framför oss ligger ett "vidunder" - en ångpanna av ganska ansenlig vikt, ungefär 600-700 pud, och den måste vi "flytta", dvs. släpa nästan en fjärdedels eller tredjedels verst till järnvägsvagnen. Tvivel smyger sig över oss ... Hur som helst så kavlar vi upp ärmarna, kamraterna skjuter helt enkelt trärullar under pannan, binder fast två rep och arbetet börjar ... Ångpannan ger ogärna efter, men den rör sig i alla fall. Vi glädjer oss, vi är ju så få ... Icke-kommunistiska arbetare, tre gånger så många som vi, har i nära två veckor slitit med pannan, men den stretade emot tills vi kom ... jobbar ivrigt och samfällt en timme under de avmätta kommandoropen "Ett, två, hej!" från vår kamrat hejarbasen, och pannan flyttar sig alltjämt framåt. Men plötsligt - vad nu då? Flera kamrater rullar oförmodat på det mest skrattretande sätt om varandra - repet i våra händer har brustit ... Men avbrottet varar bara en minut: i stället för repet binder vi fast en tross ... Det börjar redan kvällas, men vi har ännu en liten uppförsbacke att övervinna, sedan kommer arbetet snart att vara klart. Det knakar i armarna, handflatorna bränner, vi blir ivriga, knogar på av alla krafter - och det går framåt. "Administrationen" står där och griper också, förvånad över framgången, tag i trossen: Hjälp till! Det var sannerligen på tiden! Där står en rödarmist med dragspel i händerna och tittar på vårt arbete. Vad tänker han? Vad är detta för människor? Varför arbetar de på lördagen när alla sitter hemma? För att ge svaret på hans gissningar säger jag: "Kamrat! Spela en munter bit för oss, vi är inte vanliga arbetare utan verkliga kommunister - se så arbetet går undan för oss, vi latar oss inte utan knogar på för fullt!" Rödarmisten lägger varligt dragspelet åt sidan och skyndar sig att hugga tag i trossen ...
Plötsligt tar kamrat U. med sin vackra tenor upp arbetarsången "Dubinusjka", och vi faller alla in i refrängen: "Hej, dubinusjka! ... "

Av ovanan är musklerna utmattade, det smärtar i skuldrorna och i ryggen, men i morgon är det fridag - vi kan vila och sova ut. Målet är nära, och efter någon vacklan är vårt "vidunder" nästan framme vid vagnen: Stick några bräder under och upp med ångpannan på sin plats! - och låt den utföra det arbete som man redan länge väntat av den. Vi beger oss i klunga till partigruppens rum på platsen, "klubben", med affischer på väggarna och gevär uppställda runt omkring och klart upplyst. Sedan Internationalen sjungits med kläm, läskar vi oss med te med "rom" och till och med bröd. Denna: förplägnad, som anordnades av kamraterna på platsen, var synnerligen välkommen efter det tunga jobbet. Vi tar hjärtligt avsked av kamraterna på platsen, och ställer upp oss i led. Revolutionssånger klingar i nattens stillhet genom den sovande gatan, ljudet av taktfasta steg beledsagar sången. Vi sjunger "Bröder till sol och till frihet" och "Upp, trälar uti alla stater"-sången om Internationalen och arbetet..
En vecka har gått. Händer och skuldror har hämtat sig, och vi ger oss nu av till en "subbotnik" på en nio verst avlägsen plats för att reparera vagnar. Platsen är Perovo. Kamraterna har klättrat upp på taket på en amerikansk godsvagn och sjunger klangfullt och vackert Internationalen. Passagerarna på tåget lyssnar med uppenbar förundran. Hjulen dunkar taktfast mot skenorna, och vi som inte lyckats få plats på taket hänger på fotstegen runtomkring på "amerikanen" och föreställer "desperata" passagerare. Men här är stationen, vi är redan vid målet, vi passerar en lång gård och hälsas med glädje av kommissarien, kamrat G
- Arbete finns det, men det fattas folk! Bara 30 man, och på sex timmar måste vi ha reparerat minst tretton vagnar! Där står de markerade hjulparen. Det finns inte bara tomma vagnar utan också en fylld cistern ... men det är ingenting att göra åt, vi får "anpassa" oss, kamrater!
Arbetet går undan. jag och fem kamrater arbetar med hävstänger. Under trycket av våra skuldror och med hjälp av två stänger som dirigeras av hejar basen hoppar dessa hjulpar, som väger 60-70 pud, snabbt och elegant från
det ena spåret till det andra. Ett par har borttagits och ett nytt kommer fram. Nu har redan alla flyttats dit de skall vara, och vi "lotsar" snabbt iväg de gamla utnötta hjulparen på spåren till skjulet ... Ett, två, hej - i ett nu har de lyfts upp i luften av svängkranarna och befinner sig inte längre på spåren. Därborta i mörkret ljuder hammarslag, det är kamraterna som beskäftigt som myror pysslar med sina "sjuka" vagnar. Man snickrar, målar, täcker tak -jobbet går undan till vår och kamrat kommissariens glädje. På ett annat håll har också smederna behov av vår hjälp. I en transportabel smidesässja ligger en glödande "styrstång", dvs. en vagnkopplingsstång med en krok, som böjts till genom en oskicklig stöt. Vit och gnistsprutande kommer den ut på städet och antar under våra raska slag efter en erfaren kamrats anvisningar sin normala form. Den glöder ännu, men vi bär den snabbt på våra skuldror till sin plats och placerar den under ett gnistregn i dess hål - några slag och den
sitter. Vi kryper in under vagnen. Att ordna alla kopplingar och stänger där är inte alls så enkelt som det kan förefalla, det är ett helt system av nitnaglar och en spiralfjäder . . .
Arbetet sjuder, natten faller på och facklorna lyser allt klarare. Snart är vi färdiga. En del av kamraterna har "slagit läger" vid en hög hjulband och "sörplar" i sig hett te. Majnatten är frisk och nymånens skära avtecknar sig vackert mot himlen. Skämt, skratt och friskt humör.
- Kamrat G., sluta nu, tretton vagnar bör vara nog för dej!
Men kamrat G. är inte nöjd.
Teet är urdrucket, vi stämmer upp våra segersånger och går mot utgången ...

Rörelsen för "kommunistiska subbotniker" begränsar sig inte till Moskva. Pravda meddelade den 6 juni:

Den 31 maj ägde den första kommunistiska subbotniken rum i Tver. 128 kommunister arbetade på järnvägen. På tre och en halv timme lastades och lossades 14 vagnar, färdigreparerades 3 lokomotiv, höggs 10 famnar ved och utfördes en rad andra arbeten. De skickliga kommunistiska arbetarnas prestationsförmåga var 13 gånger den vanliga arbetsproduktiviteten.

Vidare läser vi i Pravda den 8 juni:
Kommunistiska lördagar

S a r a t o v den 5 juni. Som svar på Moskvakamraternas uppmaning har de kommunistiska järnvägsmännen på ett allmänt partimöte beslutat att på lördagarna arbeta fem övertidstimmar utan betalning för att stödja folkhushållningen.

Jag har så detaljerat och fullständigt som möjligt anfört meddelandena om de kommunistiska subbotnikerna, eftersom vi här utan tvivel har en av det kommunistiska uppbyggets viktigaste aspekter, som vår press ägnar alltför litet uppmärksamhet åt och som vi alla hittills underskattat.
Mindre politiskt prat, större uppmärksamhet åt det kommunistiska uppbyggets enklaste men levande, ur livet hämtade, av livet prövade fakta - denna paroll måste vi alla, våra författare, agitatorer, propagandister, organisatörer osv. oupphörligt upprepa.

Det är naturligt och oundvikligt att vi den första tiden efter den proletära revolutionen framförallt sysselsätter oss med den viktigaste och grundläggande uppgiften, att övervinna bourgeoisiens motstånd, att besegra utsugarna, att undertrycka deras sammansvärjningar (i stil med "slavägarnas sammansvärjning" i syfte att utlämna Petrograd, i vilken alla, från yttersta högern och kadetterna till mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, deltog-89). Men vid sidan av denna uppgift reser sig lika oundvikligt - och ju längre tiden lider desto markantare - en ännu väsentligare uppgift, nämligen det positiva kommunistiska uppbygget, skapandet av nya ekonomiska förhållanden, av ett nytt samhälle.

Som jag redan mer än en gång haft tillfälle att påpeka, bland annat i mitt tal den 12 mars på Petrograds deputeradesovjets sammanträde, innebär proletariatets diktatur inte endast våld mot utsugarna, ja inte ens huvudsakligen våld. Den ekonomiska grundvalen för detta revolutionära våld, borgen för dess livskraft och framgång, är att proletariatet företräder och förverkligar en i jämförelse med kapitalismen högre typ av arbetets samhälleligaorganisation. Det är det väsentliga. Det är källan till kommunismens styrka och en borgen för att dess fullständiga seger kommer att inträffa med nödvändighet.

Den feodala organisationen av det samhälleliga arbetet upprätthölls med hjälp av prygeldisciplin. De arbetande massorna hölls nere i djupaste okunnighet och förtryck samt utplundrades och förnedrades av en handfull godsägare. Den kapitalistiska organisationen av det samhälleliga arbetet upprätthölls med hjälp av hungerdisciplin, och den stora massan arbetande förblev - trots den borgerliga kulturens och den borgerliga demokratins utveckling - även i de mest avancerade, civiliserade och demokratiska republikerna en okunnig och kuvad massa av löneslavar och förtryckta bönder, som utplundrades och förnedrades av en handfull kapitalister. Den kommunistiska organisationen av det samhälleliga arbetet - till vilken socialismen är det förstå steget - upprätthålls och kommer ju längre tiden lider att i allt större utsträckning upprätthållas genom en fri och medveten disciplin av de arbetande massorna själva, vilka kastat av sig såväl godsägarnas söm kapitalisternas ok.

Denna nya disciplin faller inte ner från himlen och uppstår inte genom fromma önskningar, den växer fram ur den kapitalistiska störproduktionens materiella betingelser och endast ur dessa.
Utan dem är den otänkbar. Och bäraren eller förmedlaren av dessa materiella betingelser är en bestämd historisk klass, vilken skapats, organiserats, sammansvetsats, skolats, upplysts och stålsatts av storkapitalismen. Denna klass är proletariatet.

Proletariatets diktatur betyder - om man översätter detta latinska, vetenskapliga, historiskt-filosofiska uttryck till enklare språk - följande:

Endast en bestämd klass, nämligen städernas arbetare och överhuvudtaget industriarbetarn på fabrikerna och verkstäderna, är i stånd att leda massan av arbetande och utsugna i kampen för att kasta av sig kapitalets ok, under själva störtandet av dess välde, i kampen för att behålla och befästa segern, under upprättandet av den nya, socialistiska samhällsordningen, ja, under hela kampen för klassernas fullständiga avskaffande. (En anmärkning inom parentes: den vetenskapliga skillnaden en mellan socialism och kommunism består endast i att det första ordet betecknar det första stadiet av det nya samhället som växer fram ur kapitalismen, det andra ordet det högre, påföljande stadiet av detsamma.)

Den gula "Berninternationalens" fel består i att dess ledare endast i ord erkänner klasskampen och proletariatets ledande roll, därför att de fruktår att tänka tanken till slut, fruktår att dra just den oundvikliga slutsats som är särskilt skrämmande för bourgeoisin och absolut oantagbar för den. De fruktar att erkänna att proletariatets diktatur också är en period av klasskamp, som är oundviklig så länge inte klasserna avskaffats och som förändrar sina former och under första tiden efter kapitalets störtande antar en särskilt förbittrad och särskilt egenartad karaktär. Sedan den politiska makten erövrats, inställer proletariatet inte klasskampen. utan fortsätter den - ändå till dess att klasserna avskaffats - men naturligtvis i en annan situation, i en annan form och med andra medel.

Vad betyder då "klassernas avskaffande"? Alla som kallar sig socialister erkänner detta socialismens slutmål, men långt ifrån alla tänker sig in i vad det betyder. Klasser kallas stora grupper av människor, vilka skiljer sig åt genom sin ställning i det historiskt bestämda systemet för samhällelig produktion, genom sitt förhållande till produktionsmedlen (till största delen förankrat och fixerat i lagarna), genom sin roll i arbetets samhälleliga organisation och följaktligen genom det sätt på vilket de erhåller den andel av den samhälleliga rikedomen, över vilken den förfogar, samt storleken av denna andel. Klasser är sådana grupper av människor, där den ena gruppen kan tillägna sig den andres arbete tack vare deras olika ställning under en bestämd samhällsekonomisk formation.

Det är klart att man för att fullständigt avskaffa klasserna inte bara måste störta utsugarna, godsägarna och kapitalisterna inte bara upphäva deras äganderätt. Man måste även upphäva varje privatäganderätt till produktionsmedlen, man måste avskaffa såväl skillnaden mellan stad och land som också skillnaden mellan det manuella och det intellektuella arbetets människor. Detta fordrar mycket lång tid. För att fullborda det krävs ett jättesteg framåt i produktivkrafternas utveckling, man måste övervinna motståndet från småproduktionens otaliga kvarlevor (ofta ett passivt motstånd som är särskilt hårdnackat och särskilt svårt att övervinna), man måste övervinna vanans och konservatismens oerhörda makt, som är förknippad med dessa kvarlevor.

Att anta att alla "arbetande" i lika hög grad skulle vara i stånd att uträtta detta arbete vore den mest tomma fras eller en illusion av en antediluviansk, förmarxistisk socialist. Denna förmåga kommer nämligen inte av sig själv utan växer fram historiskt och endast ur den kapitalistiska storproduktionens materiella betingelser. Denna förmåga besitter vid början av vägen från kapitalismen till socialismen endast proletariatet. Det är i stånd att fullborda den gigantiska uppgift det fått på sin lott, för det första därför att det är den starkaste och mest avancerade klassen i det civiliserade samhället, för det andra därför att det i de mest utvecklade länderna utgör befolkningens flertal, för det tredje därför att befolkningsmajoriteten i efterblivna kapitalistiska länder, i stil med Ryssland, tillhör halvproletariatet, dvs. människor som regelbundet lever proletärt under en del av året, regelbundet till viss del förvärvar sitt livsuppehälle genom lönarbete i kapitalistiska företag.

Den som försöker lösa de uppgifter som sammanhänger med övergången från kapitalismen till socialismen med utgångspunkt från allmänna fraser om frihet, jämlikhet, demokrati överhuvudtaget, arbetsdemokratins jämlikhet etc. (såsom Kautsky, Martov och den gula Berninternationalens övriga hjältar gör), hån avslöjar endast sin natur som småborgare och filister, vilka i ideologiskt avseende slaviskt traskar i bourgeoisiens fotspår. En riktig lösning av denna uppgift kan endast åstadkommas genom ett konkret studium av de speciella förhållanden som uppstått mellan den särskilda klass vilken erövrat den politiska makten, nämligen proletariatet, och hela den icke-proletära samt även den halvproletära massan av den arbetande befolkningen - förhållanden som inte utformas under imaginärt harmoniska, "idealiska" betingelser utan i den reella situationen av rasande och allsidigt motstånd från bourgeoisiens sida.

Det stora flertalet av befolkningen - och än mer av den arbetande befolkningen - i varje kapitalistiskt land, bland annat också i Ryssland, har tusentals gånger själva och genom sina anhöriga fått pröva på kapitalets tryck, dess roffarmetoder, alla slag av förnedring. Det imperialistiska kriget - dvs. mördandet av tio miljoner människor för att avgöra om det engelska eller tyska kapitalet skall ha företräde vid utplundringen av hela världen - hår i utomordentlig grad skärpt, utbrett och ökat dessa prövningar samt fått människorna att bli medvetna om dem. Därav den sympati, som befolkningens övervägande flertal och särskilt de arbetande massorna oundvikligen hyser för proletariatet, emedan detta med heroiskt mod och revolutionär skoningslöshet kastar kapitalets ok, störtar utsugarna, undertrycker deras motstånd och gjuter sitt blod i kampen för att bana väg till det nya samhälle där det inte kommer att finnas plåts för utsugare.

Hur starka och oundvikliga de småborgerliga vacklandena och svängningarna tillbaka till den borgerliga "ordningen", under bourgeoisiens "vingar", än är hos den arbetande befolkningens icke proletära och halvproletära massor, så kan de dock inte annat än erkänna den moraliska och politiska auktoriteten hos proletariatet, som inte bara störtar utsugarna och undertrycker deras motstånd utan också upprättar en ny, högre gemenskap, en ny samhällelig disciplin: disciplinen mellan medvetna och förenade arbetare som inte känner något ok över sig, inte känner någon myndighet förutom sin egen sammanslutnings, sitt eget mer klassmedvetna, djärva, sammansvetsade, revolutionära och ståndaktiga avantgardes myndighet.

För att kunna segra för att kunna skapa och befästa socialismen måste proletariatet lösa en dubbel eller tvåfaldig uppgift: för det första genom sin självuppoffrande heroism i den revolutionära kampen mot kapitalet dra med sig hela massan arbetande och utsugna, att dra den med sig, organisera den leda den i kampen för att störta bourgeoisin och fullständigt undertrycka varje motstånd från dess sida; för det andra att leda hela massan av arbetande och utsugna, och även alla småborgerliga skikt, in på det nya ekonomiska uppbyggets väg, den väg som leder till skapandet av en ny social gemenskap, en ny arbetsdisciplin, en ny för organisation av arbetet vilken förenar vetenskapens och den kapitalistiska teknikens senaste rön med en massomfattande samanslutning av klassmedvetna arbetande människor för som skapar en socialistisk storproduktion.

Den andra uppgiften är svårare än den första, ty de kan inte under några omständigheter lösas genom en enda heroisk stöt utan kräver den mest långvariga, den mest outtröttliga, den mest påkostande massheroism i det dagliga arbetet. Men denna uppgift är också väsentligare än den första, ty den djupaste kraftkällan till segrarna över bourgeoisin och den enda garantin för dessa segrars varaktighet och orubblighet kan sist och slutligen endast det nya, högre samhälleliga produktionssättet vara, att den kapitalistiska och småborgerliga produktionen ersätts med socialistisk storproduktion.


* * *


De "kommunistiska subbotnikerna" har stor historisk betydelse just därför att de visar oss arbetarnas klassmedvetna och frivilliga initiativ ifråga om att utveckla arbetsproduktiviteten, att övergå till en ny arbetsdisciplin, att skapa socialistiska betingelser inom ekonomin och livet.

En av de få, eller riktigare sagt en av de ytterligt sällsynta borgerliga demokrater i Tyskland som efter lärdomarna 1870 - 1871 inte övergick till chauvinismen eller nationalliberalismen utan till socialismen, J. Jacoby, sade att grundandet av en enda arbetarförening har större historisk betydelse än slaget vid Sadova.90 Det är riktigt. Slaget vid Sadova avgjorde frågan om vilken av de två borgerliga monarkierna, den österrikiska eller den preussiska, som skulle ha den förhärskande ställningen vid upprättandet av den tyska kapitalistiska nationalstaten. Grundandet av en enda arbetarförening var ett litet steg mot proletariatets världsseger över bourgeoisin. På samma sätt kan också vi säga att den första kommunistiska subbotniken, som arbetarna vid Moskva - Kazanbanan organiserade den 10 maj 1919 i Moskva, är av större historisk betydelse än vilken som helst seger av Hindenburg eller Foch eller engelsmännen under det imperialistiska kriget 1914 - 1918. Imperialisternas segrar innebär slaktande av miljoner arbetare för de engelsk-amerikanska och franska miljardärernas profiter, en bestialisk ogärning av den övermätta kapitalismen som befinner sig i sin nedgång och ruttnar levande. Den kommunistiska subbotniken av arbetarna vid Moskva - Kazanbanan är en av cellerna i det nya, socialistiska samhälle som bringar alla jordens folk befrielse från kapitalets ok och från krigen.

Herrar borgare och svansviftarna kring dem, inklusive mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, som brukar betrakta sig som representanter för den "allmänna opinionen", gör sig naturligtvis lustiga över kommunisternas förhoppningar, kallar dessa förhoppningar ett "apbrödsträd i en resedakruka" och skrattar åt det obetydliga antalet kommunistiska subbotniker i jämförelse med de massvis förekommande fallen av försnillning, dagdriveri, sjunkande arbetsproduktivitet, vårdslöshet med råvaror, slarv med produkter osv. Vårt svar till dessa herrar är: Om de borgerliga intellektuella ställde sina kunskaper till det arbetande folkets förfogande och inte till de ryska och utländska kapitalisternas för att återupprätta dessa kapitalisters makt, så skulle omvälvningen försiggå snabbare och fredligare. Men detta är en utopi, ty frågan avgörs genom klasskampen och flertalet av de intellektuella dras till bourgeoisin. Inte med hjälp av de intellektuella utan trots deras motverkan (åtminstone i de flesta fall) kommer proletariatet att segra, genom att det skjuter åt sidan de oförbätterligt borgerliga intellektuella, omformar, omskolar och underordnar de vacklande samt så småningom vinner en allt större del av dem över på sin sida. Skadeglädje över svårigheterna och bakslagen under omvälvningen, panikrykten propaganda för återgång till det gamla - allt detta är de borgerliga intellektuellas vapen och metoder i klasskampen. Proletariatet kommer inte att låta lura sig av detta.

Men om vi går till sakens kärna, har då :någonsin i historien ett nytt produktionssätt fått fast fot på en gång, utan en lång rad av misslyckanden, fel och bakslag? Ännu ett halvt århundrade efter livegenskapens upphävande kvarlevde på den ryska landsbygden en hel del feodala rester. Ännu ett halvt århundrade efter. negerslaveriets upphävande i Amerika kunde negrernas ställning där mycket ofta liknas vid ett slags halvslaveri. Borgerliga intellektuella, däribland mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, förblir sig själva trogna då de tjänar kapitalet och håller fast vid, en alltigenom falsk argumentering - före proletariatets revolution; beskyllde de oss för att vara utopister och efter revolutionen kräver de att vi fantastiskt snabbt skall utplåna spåren av det förgångna!

Men vi är inte utopister och känner de borgerliga "argumentens" verkliga värde, vi vet också att spåren av det gamla i sederna oundvikligen kommer att dominera över groddarna till det nya en viss tid efter omvälvningen. När det nya just fötts förblir det gamla a oundvikligen för en viss tid starkare än det nya, så är alltid. fallet, såväl i naturen som i samhällslivet. Hån över att groddarna till det nya är så svaga, billig intellektuell skepticism och liknande - allt detta är i själva verket bourgeoisiens metoder i klasskampen mot proletariatet, kapitalismens försvar mot socialismen. Vi måste omsorgsfullt studera groddarna till det nya, visa dem den största uppmärksamhet, på varje sätt stimulera deras tillväxt och "pyssla om" dessa svaga skott. Några av dem kommer oundvikligen att duka under. Man kan inte garantera att just de "kommunistiska subbotnikerna" kommer att spela en särskilt viktig roll. Det är inte det väsentliga. Vad det gäller är att stödja alla groddar till det nya, bland vilka livet självt kommer att välja ut de mest livsdugliga. Om en japansk forskare för att hjälpa människorna att besegra syfilisen hade tålamod att prova 605 preparat innan han fann ett 606:e som tillfredsställde vissa krav, så måste de som vill lösa en ännu svårare uppgift, nämligen att besegra kapitalismen, ha uthållighet nog för att prova hundratals och tusentals nya kampmetoder, kampsätt satt och kampmedel för att finna de mest lämpliga.

De "kommunistiska subbotnikerna" är så viktiga, därför att de arbetare som tog upp dem inte alls lever under särdeles gynnsamma betingelser. Det var arbetare av olika yrken, däribland också arbetare utan yrkesutbildning, okvalificerade arbetare, som lever under vanliga, dvs. de svåraste förhållanden. Vi känner alla. mycket väl till huvudorsaken till den sjunkande arbetsproduktiviteten inte bara i Ryssland utan i hela världen - det är ruinen, utarmningen, förbittringen och tröttheten som följde i det imperialistiska krigets spår, det är sjukdomarna och sist men inte minst undernäringen. Hungern är orsaken. Och för att skaffa hungern ur världen måste vi höja arbetsproduktiviteten både i jordbruket, i transporten och i industrin. Vi har alltså hamnat i ett slags kretsgång: för att höja arbetsproduktiviteten måste vi övervinna svälten, men för att övervinna svälten måste vi höja arbetsproduktiviteten.

Som bekant löses sådana motsägelser i praktiken genom att den eviga kretsgången avbryts, genom ett omslag i massornas stämning, genom att enskilda grupper tar ett heroiskt initiativ, vilket med en sådan sinnesändring som bakgrund inte sällan spelar en avgörande roll. De okvalificerade arbetarna och järnvägsmännen - i Moskva (jag avser naturligtvis flertalet och inte en handfull spekulanter, direktionsbyråkrater och annat vitgardistbyke) är arbetande människor som lever under förtvivlat svåra förhållanden. De lider av ständig undernäring, och nu - före den nya. skörden och under den allmänt försämrade livsmedelssituationen - svälter de direkt. Och det är just dessa svältande arbetare,. omgivna av bourgeoisiens, mensjevikernas och socialistrevolutionärernas illvilliga kontrarevolutionära agitation, som organiserar "kommunistiska subbotniker", arbetar övertid utan någon som helst betalning och uppvisar en enastående höjning av arbetsproduktiviteten, trots det faktum att de är uttröttade, utpinade och utmattade av undernäring. Är inte detta den största heroism? Är inte detta början till en omsvängning av världshistorisk betydelse?

Arbetsproduktiviteten är i sista händ det viktigaste, det avgörande för den nya samhällsordningens seger. Kapitalismen skapade en arbetsproduktivitet som män inte kände till under feodalismen. Kapitalismen kan slutgiltigt besegras och kommer ätt slutgiltigt besegras genom ätt socialismen skapar en ny, långt högre arbetsproduktivitet. Det är en mycket svår och mycket tidsödande uppgift, men den har påbörjats, det är det viktigaste. Om hungrande arbetare, som genomlevt det imperialistiska krigets fyra svåra år och därefter ett och ett halvt år av det ännu svårare inbördeskriget, sommaren 1919 i det svältände Moskva kunde påbörja denna stora sak, hurdan kommer då inte utvecklingen att bli i fortsättningen, då vi segrat i inbördeskriget och tillkämpat oss fred?

Kommunismen år en i jämförelse med kapitalismen högre arbetsproduktivitet av frivilliga, medvetna, sammanslutna arbetare, som använder en utvecklad teknik. De kommunistiska subbotnikerna är ovanligt värdefulla som den faktiska början till kommunismen, och detta är något ytterst sällsynt ty vi befinner oss på en etapp, då "endast de första stegen tas till övergång från kapitalismen till kommunismen" (som det fullständigt riktigt heter i vårt partiprogram).91

Kommunismen börjar där enkla arbetare visar en självuppoffrande och allting besegrande omsorg om ätt höja arbetsproduktiviteten, att ta vara på varje pud spannmål, kol, järn m. m. Som inte tilldelas de arbetande och deras "närmaste" personligen, utan de "fjärmare", dvs. samhället i dess helhet, tiotals och hundratals miljoner människor som först förenade sig till en socialistisk stat och därefter till en union av sovjetrepubliker.

Karl Marx gycklar i Kapitalet med den högtravande svulstigheten i den borgerliga demokratins Magna Charta över människans fri- och rättigheter, med alla dessa fräser om frihet, jämlikhet, broderskap i allmänhet, vilka förblindar alla länders småborgare och filistrar inklusive de nuvarande lumpna hjältarna i den lumpna Berninternationalen. Som en kontrast till dessa svulstiga rättighetsdeklarationer tar Marx upp proletariatets enkla, anspråkslösa, sakliga, alldagliga frågeställning - en av staten genomförd minskning av arbetsdagen är ett typiskt exempel på en dylik frågeställning. Hela träffsäkerheten och djupet i Marx' påpekande framträder desto klarare och desto uppenbarare, ju mer den proletära revolutionens innehåll utvecklas. Den verkliga kommunismens "formler" skiljer sig från Kautskyanhängarnas, mensjevikernas och socialistrevolutionärernas samt deras värda Bern-"bröders" svulstiga, spetsfundiga, högtidliga fraser just genom ätt de förstnämnda låter det hela mynna ut i arbetsbetingelserna. Mindre svammel om "arbetsdemokrati", om "frihet, jämlikhet och broderskåp", om "folkmakt" och liknande; den politiskt medvetna arbetaren och bonden av i dag urskiljer i dessa uppblåsta fraser lika lätt den borgerlige intellektuelles bedrägeri, som mången livserfaren människa inför en "förnäm persons" oklanderligt "glatta" fysionomi och yttre omedelbart och utan misstag fastställer: "Med all sannolikhet en skojare".

Mindre svulstiga fräser, mera enkelt, alldagligt arbete, mera omsorg om varje pud spannmål, varje pud kol! Mera omsorg om att dessa för den svältande arbetaren och den i trasor klädda bonden så nödvändiga pud spannmål och kol uppbringas inte med geschäftsmetoder, inte på kapitalistiskt sätt utan genom medvetet, frivilligt uppoffrande heroiskt arbete av enkla arbetande människor, som t.ex. diversearbetarna och järnvägsmännen vid Moskva - Kazanbanan.

Vi måste alla erkänna, ätt sättet ätt gå revolutionens frågor inpå livet överallt och för varje steg, också i våra led,
bär den borgerligt intellektuella frasens spår. Vår press exempelvis bekämpar alltför litet dessa ruttna kvarlevor av det ruttna borgerligt demokratiska förflutna, den stödjer alltför litet den verkliga kommunismens enkla, anspråkslösa, vardagliga men livsdugliga groddar.

Låt oss ta kvinnans ställning. Inte ett enda demokratiskt parti i världen i något enda av de mest utvecklade borgerliga republikerna här under decennier gjort ens hundradelen av det som vi i detta avseende åstadkommit under det första året av vår makt. Vi har bokstavligt talat inte lämnat kvar sten på sten av de gemena lagar som berövade kvinnan rättslig jämlikhet, som begränsade möjligheten till skilsmässa och förknippade den med motbjudande formaliteter, som inte erkände de så kallade oäkta barnen, lagarna om efterforskandet av dessas fäder osv. - lagar av vilka det till bourgeoisiens och kapitalismens skam finns kvar otaliga kvarlevor i alla civiliserade länder. Vi har tusenfaldig rätt att vara stolta över det som vi uträttat på detta område. Men ju mer vi rensat bort av de gamla, borgerliga lagarnas och institutionernas bråte, desto klarare har vi insett att detta endast innebär att marken gjordes fri för bygget som dock ännu inte påbörjats.
Kvinnan fortsätter att vara en hemslavinna trots alla befrielselagar, ty hemsmåhushållningen trycker ner, kväver, fördummar, förnedrar henne, fjättrar henne vid köket och barnkammaren, ödslar bort hennes arbetskraft på ett nästan barbariskt improduktivt, småskuret, enerverande, fördummande, nedtryckande arbete. Den verkliga befrielsen för kvinnan, den verkliga kommunismen kommer att börja först när en masskamp (ledd av proletariatet i besittning av statsmakten) mot denna hemsmåhushållning börjar eller när denna, rättare sagt, i massomfattande skala ombildas till socialistisk storhushållning.

Ägnar vi månne i praktiken tillräcklig uppmärksamhet åt denna fråga, som är teoretiskt obestridlig för varje kommunist?
Naturligtvis inte! Ägnar vi tillräcklig omsorg åt de kommunismens groddar som redan nu finns på detta område? Nej, och ännu en gång nej! Allmänna matsalar, barndaghem, barnträdgårdar - där har vi exempel på dessa groddar, där har vi de enkla, alldagliga medel, som inte förutsätter något svulstigt, högtravande och högtidligt men som är i stånd att verkligen befria kvinnan, att verkligen minska och upphäva hennes bristande jämlikhet med mannen ifråga om rollen i den samhälleliga produktionen och i samhällslivet. Dessa medel är inte nya, de har (liksom överhuvudtaget alla socialismens materiella förutsättningar) skapats av storkapitalismen, men under kapitalismen har de förblivit för det första en sällsynthet och för det andra - vilket är särskilt viktigt - antingen geschäftsföretag med alla spekulationens, berikandets, bedrägeriets och förfalskandets sämsta sidor eller "borgerlig välgörenhetsakrobatik", som de bästa arbetarna med rätta hatar och avskyr.

Det råder inget tvivel om att antalet sådana institutioner i hög grad ökat hos oss och att de börjar förändra sin karaktär. Det råder inget tvivel om att det bland arbetar- och bondekvinnorna finns många gånger fler organisatoriska talanger än vad vi känner till, människor som kan organisera en praktisk angelägenhet och få ett stort antal medarbetare och ett ännu större antal konsumenter att delta, utan onödiga fraser, jäkt, kiv och svammel om planer, system m. m., en kronisk "åkomma" hos "intellektuella" och nybakade "kommunister", som har en omåttligt hög tanke om sig själva. Men vi vårdar inte som sig bör dessa groddar till det nya.

Se på bourgeoisin! Hur storartat förstår den inte att göra reklam för vad den behöver! I miljoner exemplar av deras tidningar lovprisas de - i kapitalisternas ögon - "mönstergilla" företagen, och "mönstergilla" borgerliga institutioner görs till föremål för nationalstolthet! Vår press bekymrar sig inte eller nästan inte om att skildra de bästa matsalarna eller barndaghemmen, att genom dagliga påtryckningar eftersträva att några av dem förvandlas till mönster för de övriga, att göra reklam för dem att i detalj beskriva, vilken besparing av mänsklig arbetskraft vilka bekvämligheter för konsumenterna, vilken hushållning med livsmedlen vilket befriande av kvinnan från hemslaveriet och vilken förbättring av de sanitära betingelserna som uppnås med mönstergillt kommunistiskt arbete och kan uppnås för, kan utsträckas till att gälla hela samhället, alla arbetande.

Mönstergill produktion, mönstergilla kommunistiska subbotniker, mönstergill omsorg och samvetsgrannhet vid anskaffningen och fördelningen av varje pud spannmål, mönstergilla matsalar, mönstergill renlighet i det och det arbetarhemmet i det och det kvarteret - allt detta måste bli föremål för tio gånger så mycket uppmärksamhet och omsorg som nu från såväl hela vår press som varje arbetar- och bondeorganisations sida. Allt detta är kommunismens groddar, och att vårda dessa groddar är vår främsta gemensamma plikt. Hur svår vår situation än är inom livsmedelsförsörjningen och produktionen, så har dock under ett och ett halvt ars bolsjevikmakt otvivelaktigt en framryckning längs hela fronten ägt rum: spannmålsanskaffningen har ökat från 30 miljoner pud (1 aug. 1917 - 1 aug. 1918) till 100 miljoner pud (1 aug. 1918 - 1 maj 1919); grönsaksodlingen har ökat, den obesådda åkerarealen har gått tillbaka, järnvägsväsendet har börjat förbättras trots de gigantiska bränslesvårigheterna och så vidare. Mot denna allmänna bakgrund och med stöd av den proletära statsmakten skall kommunismens groddar inte tyna bort utan kommer att växa och utvecklas till den fullständiga kommunismen.

* * *

Man måste grundligt tänka över de "kommunistiska subbotnikernas" betydelse för att dra alla de ytterst viktiga praktiska lärdomar som följer av detta stora initiativ.

Att allsidigt stödja detta initiativ är den första och viktigaste lärdomen. Ordet "kommun" har man börjat använda alltför lättvindigt. Varje företag som sätts igång av kommunister eller under deras medverkan förklaras mycket ofta genast som "kommun" - och därvid glömmer man inte sällan att en så hedrande benämning måste erövras genom långvarigt och ihärdigt arbete, måste erövras genom praktiska framgångar I det verkliga kommunistiska uppbygget.

Därför är enligt min mening det beslut fullkomligt riktigt som mognat fram hos centrala exekutivkommitténs majoritet, nämligen att upphäva dekretet av folkkommissariernas råd om benämningen "konsumentkommuner".92 Namnet kan mycket väl bli lite enklare - då kommer för övrigt också ofullkomligheterna och bristerna under de första stadierna av det nya organisationsarbetet inte att lastas på "kommunerna" utan kommer (med full rätt) att läggas på de dåliga kommunisterna. Det skulle vara mycket nyttigt att utmönstra ordet "kommun" ur det gängse språkbruket, att inte tillåta vem som helst att lägga sig till med detta ord eller bestämma att denna benämning kan bäras e n d a s t av verkliga kommuner som verkligen bevisat i praktiken att de kan organisera sitt arbete på kommunistiskt sätt (vilket enhälligt erkänts av hela traktens befolkning). Bevisa först din förmåga att prestera obetalat arbete i samhällets intresse, i alla arbetandes intresse, din förmåga att "arbeta på revolutionärt sätt", din förmåga att höja arbetsproduktiviteten, att ordna det hela mönstergillt, och sträck sedan ut handen efter hederstiteln "kommun"!

I detta avseende är de "kommunistiska subbotnikerna" ett utomordentligt värdefullt undantag. Här visade nämligen diversearbetarna och järnvägsmännen vid Moskva-Kazanbanan i handling att de var i stånd att arbeta som kommunister, innan de gav sitt initiativ benämningen "kommunistisk subbotnik". Vi måste eftersträva och säkerställa att envar som i fortsättningen kallar sitt företag, sin institution eller sin verksamhet kommun utan att ha bevisat detta genom hårt arbete och praktisk framgång under långvarigt arbete, genom mönstergill och verkligt kommunistisk organisation, utan misskund blir utskrattad och brännmärks som skojare och skrävlare.

Det stora initiativet - de "kommunistiska subbotnikerna" - måste utnyttjas också i ett annat avseende, nämligen för att rensa partiet. Under den första tiden efter revolutionen - då massan av "ärliga" och kälkborgerligt inställda människor var särskilt uppskrämda och då borgerliga intellektuella, inklusive naturligtvis mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, mangrant bedrev sabotage och spelade rollen av borgarlakejer - var det absolut oundvikligt att äventyrare och andra ytterst skadliga element trängde in i regeringspartiet. Ingen enda revolution har undgått eller kunnat undgå detta Vad det gäller är att det regerande partiet, som stöder sig på en sund och stark progressiv klass, förstår att genomföra en rensning av sina led.

Detta arbete har vi inlett för länge sedan, och det måste fortsättas oavlåtligt och outtröttligt. Mobiliseringen av kommunisterna för kriget har hjälpt oss: krukor och oduglingar flydde ur partiet. Skönt att vi blev av med dem! En sådan minskning av antalet partimedlemmar innebär en oerhörd ökning av partiets styrka och vikt. Vi måste fortsätta rensningen genom att utnyttja initiativet med de "kommunistiska subbotnikerna" och uppta nya medlemmar i partiet först efter ett halvt års låt oss säga "prövning" eller "tjänstetid" som består i "arbete på revolutionärt sätt". En liknande prövning måste krävas av alla partimedlemmar som inträdde i partiet efter den 25 oktober 1917 i och inte genom särskilda insatser eller förtjänster bevisat sin absoluta tillförlitlighet, sin trohet och sin förmåga att vara kommunist.

Partirensningen i förening med oavlåtligt högre anspråk på verkligt kommunistiskt arbete kommer att förbättra statsmaktsapparaten och enastående påskynda böndernas slutgiltiga övergång på det revolutionära proletariatets sida.

De "kommunistiska subbotnikerna" har för övrigt kastat ett ovanligt klart ljus på statsmaktsapparatens klasskaraktär under proletariatets diktatur. Partiets centralkommitté skriver ett brev om "arbete på revolutionärt sätt". Tanken kommer från centralkommittén för ett parti med hundra till tvåhundra tusen medlemmar (jag antar att så många skulle återstå efter en grundlig rensning; för närvarande är siffran högre).

Tanken har tagits upp av de fackligt organiserade arbetarna. I Ryssland och Ukraina uppgår de till ungefär fyra miljoner. Det överväldigande flertalet av dem är för den proletära statsmakten, för proletariatets diktatur. 200 000 och 4 000 000 - det är förhållandet mellan "kugghjulen", om uttrycket tillåtes. Vidare följer tiotals miljoner bönder, som sönderfaller i tre huvudgrupper: halvproletärerna eller fattigbönderna om utgör den manstarkaste och närmast proletariatet närstående gruppen, vidare medelbönderna och slutligen en ytterst fåtalig grupp - kulakerna eller lantbourgeoisin.

Så länge det är möjligt att handla med spannmål och sko sig på grund av hungern förblir bonden (och detta är oundvikligt för en viss tidsperiod under proletariatets diktatur) till hälften arbetande, till hälften spekulant. Som spekulant intar han en fientlig hållning mot oss, mot den proletära staten, och är böjd att ingå en överenskommelse med bourgeoisin och dess trogna lakejer, inklusive mensjeviken Scher eller socialistrevolutionären B. Tjernenkov, vilka försvarar friheten att handla med spannmål. Men som arbetande är bonden den proletära statens vän, arbetarens trognaste bundsförvant i kampen mot godsägaren och kapitalisten. Som arbetande stöder bönderna i sin mångmiljonhövdade massa det stats-"maskineri", som leds av det proletära avantgardet på hundra till tvåhundra tusen kommunister och består av miljoner organiserade proletärer.

En i ordets verkliga mening mer demokratisk stat, en med de arbetande och utsugna massorna mer intimt förbunden stat har det ännu inte funnits i världen.

Just ett sådant proletärt arbete som kommer till uttryck i och förverkligas genom de "kommunistiska subbotnikerna" medför att böndernas aktning och kärlek till den proletära staten slutgiltigt befästs. Ett sådant arbete - och endast det - övertygar slutgiltigt bonden om att vi har rätt, att kommunismen har rätt, det gör bonden till vår obetingade anhängare. Det leder följaktligen till att livsmedelssvårigheterna fullständigt kommer att övervinnas, till kommunismens fullständiga seger över kapitalismen inom produktionen och fördelningen av spannmål, det leder till kommunismens obetingade befästande.

Den 28 juni 1919
Publicerat som särtryck i Moskva i juli 1919. Undertecknat: N. L e n i n.
V. 1. Lenin, Samlade verk, 5:e ry. uppl., b. 39, sid. 5--29