OM PAROLLEN EUROPAS FÖRENTA STATER

I nr 40 av Sotsial-Demokrat meddelade vi, att konferensen med vårt partis utländska sektioner hade beslutat att bordlägga frågan om parollen Europas förenta stater till dess sakens ekonomiska sida behandlats i pressen.
Diskussionen om denna fråga fick en ensidigt politisk prägel på vår konferens. Detta kanske delvis därför att parollen i Centralkommitténs manifest direkt hade formulerats som politisk (den "närmaste politiska parollen ..." heter det där). Dessutom talades det inte bara om Europas republikanska förenta stater, utan det betonades t. o. m. speciellt att parollen är meningslös och falsk om inte "den tyska, den österrikiska och den ryska monarkin störtas genom revolution".
Det vore helt igenom fel att inom ramen av en politisk värdering av denna paroll invända något mot en sådan formulering av frågan - t. ex. från den synpunkten att den skulle skymma undan eller försvaga osv. parollen om den socialistiska revolutionen. Politiska omdaningar i verkligt demokratisk riktning, och så mycket mer politiska revolutioner, kan aldrig, i intet fall och under inga omständigheter vare sig undanskymma eller försvaga parollen om den socialistiska revolutionen. Tvärtom, de bringar den alltid närmare, utvidgar dess bas, drar in nya skikt av småbourgeoisin och de halvproletära massorna i den socialistiska kampen. Å andra sidan är politiska revolutioner oundvikliga under den socialistiska revolutionen, vilken inte kan betraktas som en akt utan måste ses som en epok av stormande politiska och ekonomiska omvälvningar, av ytterligt skärpt klasskamp, inbördeskrig, revolutioner och kontrarevolutioner,
Men om parollen om Europas republikanska förenta stater är fullständigt oantastlig som politisk paroll, satt i samband med et revolutionära störtandet av de tre mest reaktionära monarkierna i Europa med den ryska i spetsen, så återstår likväl den mycket viktiga frågan om denna parolls ekonomiska innehåll och betydelse. Med hänsyn till imperialismens ekonomiska betingelser, dvs. kapitalexporten och världens uppdelning mellan de "framskridna" och "civiliserade" kolonialmakterna, är Europas förenta stater under kapitalismen antingen omöjliga eller reaktionär.
Kapitalet har blivit internationellt och monopolistiskt. Världen är uppdelad mellan ett fåtal stormakter, dvs. makter som framgångsrikt deltar i den stora utplundringen och förtrycket av nationer. Europas fyra stormakter - England, Frankrike, Ryssland och Tyskland, med en befolkning på 950-300 miljoner och en yta av cirka 7 miljoner kv. km. - har kolonier med en folkmängd på nästan en halv miljard (494,5 miljoner) och en yta av 64,6 milj. kv. km., dvs. nästan hälften av jordklotet (133 miljoner kv. km., polarområdena inte inberäknade). Lägg till de tre asiatiska staterna Kina, Turkiet och Persien, vilka nu sönderslites av rövarna Japan, Ryssland, England och Frankrike i deras "befrielsekrig". Dessa tre asiatiska stater som kan kallas halvkolonier (i verkligheten är de redan till 9/10 kolonier) har en folkmängd på 360 miljoner och en yta av 14,5 miljoner kv. km. (dvs. nästan 50 procent mer än hela Europas ytstorlek).
England, Frankrike och Tyskland har vidare i utlandet investerat kapital på minst 70 miljarder rubel. För att indriva en "rimlig" profit av denna nätta summa - en årsinkomst på över tre miljarder rubel - finns miljonärernas nationella kommittéer, som kallas regeringar och förfogar över arme och krigsflotta och som "placerar" ut "herr Miljards" söner och bröder i kolonierna och halvkolonierna som vicekonungar, konsuler, sändebud, olika slags ämbetsmän, präster och andra blodsugare.
På detta sätt är en handfull stormakters utplundring av nära en miljard av jordens befolkning organiserad under kapitalismens högsta utvecklingsskede. Och under kapitalismen är ingen annan organisation möjlig. Avstå från kolonierna, från "inflytelsesfärerna", från kapitalexporten? Att tänka sig något sådant vore att sjunka ned till svartrockens nivå, som varje söndag predikar kristendomens storhet för de rika och råder dem att skänka de fattiga - ja, om inte precis ett par miljarder, så åtminstone ett par hundra rubel om året.
Europas förenta stater är under kapitalismen detsamma som en överenskommelse om koloniernas fördelning. Men den enda möjliga grundvalen, den enda möjliga fördelningsprincipen under kapitalismen är styrka. Miljardären kan inte dela ett kapitalistiskt lands "nationalinkomst" med någon annan på annat sätt än "efter kapital" (och därvid med det tillägget att det största kapitalet skall få mer än det borde få). Kapitalismen innebär privatäganderätt till produktionsmedlen och anarki i produktionen. Att på en sådan grundval predika en "rättvis" fördelning av inkomsterna är proudhonism, kälkborgarens och brackans enfald. Man kan inte dela på annat sätt än "efter styrka". Men styrkan förändras med den ekonomiska utvecklingen. Efter ar 1871 stärktes Tyskland 3-4 gånger så snabbt som England och Frankrike, Japan 10 gånger så snabbt som Ryssland. För att pröva en kapitalistisk stats verkliga styrka finns inte och kan inte finnas något annat medel än krig. Kriget är ingen motsägelse till privatäganderättens principer utan det direkta och oundvikliga utvecklingsresultatet av dessa principer. Under kapitalismen är en jämn tillväxt i de enskilda företagens och de enskilda staternas ekonomiska utveckling omöjlig. Under kapitalismen finns inga andra sätt att tid efter annan återställa den rubbade jämvikten än kriser i industrin och krig i politiken.
Självfallet är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och mellan staterna möjliga. I den meningen är också Europas förenta stater möjliga som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna - men om vad? Endast om hur de gemensamt skall slå ned socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika som känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av kolonierna och som under det sista halvseklet ökat sina krafter ojämförligt mycket snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder multnande Europa. Jämfört med Amerikas förenta stater erbjuder Europa i sin helhet en bild av ekonomisk stagnation. På nuvarande ekonomisk grundval, dvs. under kapitalismen, skulle Europas förenta stater innebära att reaktionen organiserade sig för att hämma Amerikas snabbare utveckling. Den tid, då demokratins sak och socialismens sak var knutna endast till Europa, är oåterkalleligen förbi.
Världens (och inte Europas) förenta stater är den statsforan för nationernas förening och frihet som vi förknippar med socialismen - till dess kommunismens fullständiga seger lett till att varje stat, även den demokratiska, försvunnit. Som en självständig paroll vore dock parollen om Världens förenta stater knappast riktig, för det första för att den sammanfaller med socialismen och för det andra för att den kunde medföra en felaktig uppfattning om omöjlighet av socialismens seger i ett land och om ett sådant lands förhållande till de övriga.
Olikmässig ekonomisk och politisk utveckling är en ovillkorlig lag för kapitalismen. Härav följer, att socialismen till er_ början kan segra i några få eller t. o. m. i ett enskilt kapitalistiskt land. Efter segern, kapitalisternas expropriering och upprättandet av en socialistisk produktion i det egna landet, skulle proletariatet i detta land stå mot den övriga, kapitalistiska världen, vinna de undertryckta klasserna i andra länder över på sin sida, resa dem till uppror mot kapitalisterna och om det visade sig nödvändigt t. o. m. uppträda med krigsmakt mot utsugarklasserna och deras
stater. Den politiska formen för det samhälle där proletariatet segrat och störtat bourgeoisin blir den demokratiska republiken, som i allt högre grad centraliserar proletariatets krafter i ifrågavarande nation eller nationer för kamp mot stater som ännu inte övergått till socialismen. Det går inte att avskaffa klasserna utan den förtryckta klassens diktatur, proletariatets diktatur. Det går inte att få till stånd en nationernas fria förening i socialismen utan de socialistiska republikernas mer eller mindre långvariga och sega kamp mot de efterblivna staterna.
I kraft av dessa synpunkter och efter det att frågan många gånger dryftats både på och efter konferensen med RSDAP:s utländska sektioner har Centralorganets redaktion kommit till den slutsatsen, att parollen om Europas förenta stater är oriktig.

Sotsial-Demokrat nr 44,
den 23 augusti 1915
V. I. Lenin, Samlade verk