KARL MARX

(En kort biografi med presentation av marxismen)1

FÖRORD

Artikeln om Karl Marx, som nu kommer ut i särtryck, vill jag minnas att jag skrev 1913, för uppslagsverket Granat. Till artikeln hade bifogats en rätt detaljerad litteraturförteckning om Marx, som företrädesvis omfattade utländsk litteratur. Denna förteckning följer inte med i föreliggande utgåva. Med hänsyn till censuren lämnade uppslagsverkets redaktion å sin sida bort slutet av artikeln, där Marx' revolutionära taktik framlades. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återge artikelslutet här, eftersom utkastet blev kvar någonstans bland mina papper i Krakow eller Schweiz. Jag minns endast, att jag bl. a. citerade ett ställe ur ett brev från Marx till Engels av 16. IV. 1856 där han skrev: »Hela saken i Tyskland kommer att bero på möjligheten att stödja den proletära revolutionen genom något slags andra upplaga av bondekriget. Då kommer saken att gå utmärkt:» Det har våra mensjeviker2 inte förstått sedan 1905, samma mensjeviker som nu sjunkit så lågt att de helt svikit socialismen och gått över till bourgeoisin.

Moskva 14. V. 1918

N. Lenin

 

Marx, Karl föddes den 5 maj 1818 i staden Trier i Rhenprovinsen, Preussen. Hans far var advokat, en jude som år 1824 övergått till protestantismen. Familjen var förmögen och bildad, men inte revolutionär. Efter att ha gått ut gymnasiet i Trier studerade Marx rättsvetenskap men framför allt historia och filosofi vid universitetet i Bonn och därefter i Berlin. År 1841 avslutade han universitetsstudierna med en doktorsavhandling om Epikuros' filosofi. Till sina åsikter var Marx vid denna tid ännu hegelian och idealist. I Berlin anslöt han sig till »vänsterhegelianernas» 3 krets (Bruno Bauer m. fl.), vilka försökte att dra ateistiska och revolutionära slutsatser ur Hegels filosofi.

Efter universitetsstudierna flyttade Marx till Bonn, där han räknade med att erhålla en professur. Men regeringens reaktionära politik - år 1832 berövades Ludwig Feuerbach sin professur, 1836 vägrades han på nytt tillträde till universitetet och 1841 fråntogs den unge professorn Bruno Bauer rätten att hålla föreläsningar i Bonn - tvang Marx att avstå från den lärda banan. Vänsterhegelianernas åsikter utvecklades vid denna tid mycket snabbt i Tyskland. Ludwig Feuerbach började särskilt från år 1836 att kritisera teologin och vända sig till materialismen, som 1841 fullständigt behärskade hans tänkande (Kristendomens väsen); 1843 utkom hans Grundsatser för framtidens filosofi. »Man måste själv ha upplevt» dessa böckers »befriande verkan», skrev Engels senare om dessa Feuerbachs verk. »Alla» (dvs. vänsterhegelianerna, däribland Marx) »var vi med ens feuerbachianer.»4 Vid denna tid grundade radikala Rhenborgare, som hade beröringspunkter med vänsterhegelianerna, i Köln den oppositionella tidningen Rheinische Zeitung5 som började utkomma den 1 januari 1842. Marx och Bruno Bauer inbjöds att medverka som ledande medarbetare, och i oktober 1842 blev Marx chefredaktör och flyttade från Bonn över till Köln. Tidningens revolutionärt demokratiska riktning blev under Marx' ledning allt mera utpräglad, och regeringen underkastade den först en dubbel och tredubbel censur men beslöt sedan att alldeles förbjuda den fr. o. m. den 1 januari 1843. Marx såg sig vid denna tidpunkt tvungen att lämna redaktörsposten, men hans avgång räddade likväl inte tidningen och den nedlades i mars 1843. Bland Marx' mest betydande artiklar i Rheinische Zeitung framhåller Engels förutom de nedan angivna (se Litteraturförtecknings6) även artikeln om de vinodlande böndernas situation i Moseldalen.7 Det journalistiska arbetet hade visat Marx, att hans kunskaper om den politiska ekonomin var bristfälliga, och han började ivrigt studera detta ämne.

År 1843 gifte sig Marx i Kreuznach med sin barndomsvännina Jenny von Westphalen, som han var förlovad med redan som student. Hans hustru härstammade från en reaktionär preussisk adelsfamilj. Hennes äldre broder var preussisk inrikesminister under en av de reaktionäraste perioderna, 1850-1858. På hösten 1843 kom Marx till Paris för att utomlands utge en radikal tidskrift tillsammans med Arnold Ruge (1802-1880; vänsterhegelian, 1825-1830 i fängelse, efter år 1848 emigrant, efter 1866-1870 bismarckian). Av denna tidskrift, Deutsch-französische Jahrbiicher,8 utkom bara första häftet. Svårigheterna att sprida den illegalt i Tyskland och meningsskiljaktigheter med Ruge gjorde, att den måste nedläggas. I sina artiklar i denna tidskrift framstår Marx redan som revolutionär. Han proklamerar en »hänsynslös kritik mot allt bestående» och särskilt »vapnens kritik»9 och appellerar till massorna och till proletariatet.

I september 1844 anlände Friedrich Engels för några dagar till Paris och blev från denna tid Marx' närmaste vän. Tillsammans deltog de ytterst livligt i det sjudande livet bland de revolutionära grupperna i det dåtida Paris (särskilt betydelsefull var Proudhons lära,10 med vilken Marx definitivt gjorde upp räkningen i sin bok Filosofins elände år 1847). I hård kamp mot den småborgerliga socialismens olika läror utarbetade de teorin och taktiken för den revolutionära Proletära socialismen eller kommunismen (marxismen). (Se Marx' skrifter från denna tid, 1844-1848, i Litteraturförteckning) År 1845 blev Marx på den preussiska regeringens begäran utvisad från Paris som farlig revolutionär. Han flyttade till Bryssel. Våren 1847 anslöt sig Marx och Engels till det hemliga propagandasällskapet Kommunisternas förbund.11 De gjorde en framstående insats i förbundets andra kongress (London i november 1847) och författade på dess uppdrag det i februari 1848 publicerade berömda Kommunistiska partiets manifest. I detta verk framställs med genialisk klarhet och tydlighet den nya världsåskådningen: den konsekventa materialismen, som omfattar också det sociala livets område, dialektiken som den allsidigaste och djupaste läran om utvecklingen, teorin om klasskampen och om den världshistoriska revolutionära roll som tillkommer proletariatet, skaparen av det nya, kommunistiska samhället.

Efter februarirevolutionens utbrott 184812 blev Marx utvisad från Belgien. Han återvände till Paris och for efter marsrevolutionen13 till Tyskland, närmare bestämt till Köln. Där utkom från den 1 juni 1848 till den 19 maj 1849 Neue Rheinische Zeitung,14 vars huvudredaktör Marx var. Den nya teorin bekräftades på ett glänsande sätt genom revolutionshändelsernas förlopp 1848-1849, liksom den senare bekräftats genom alla proletära och demokratiska rörelser i världens alla länder. Den segrande kontrarevolutionen ställde först Marx inför rätta (han frikändes den 9 februari 1849) och utvisade honom sedan från Tyskland (den 16 maj 1849). Marx begav sig först till Paris, utvisades också därifrån efter demonstrationen den 13 juni 184915 och reste till London, där han uppehöll sig ända till sin död.

Emigrantlivets förhållanden var ytterst svåra, vilket synnerligen åskådligt framträder i brevväxlingen mellan Marx och Engels (utgiven 1913). Nöden höll rent av på att kväva Marx och hans familj. Utan ett ständigt och uppoffrande finansiellt understöd från Engels hade Marx inte varit i stånd att avsluta Kapitalet, han hade t. o. m. oundvikligen dukat under på grund av fattigdom. Dessutom tvingades Marx av den småborgerliga och överhuvudtaget icke-proletära -socialismens förhärskande läror och strömningar ständigt till en skoningslös kamp, och han var ibland tvungen att slå tillbaka de mest hätska och ursinniga personliga angrepp (Herr Vogt).16 Marx höll sig på avstånd från emigrantcirklarna och utarbetade i en rad historiska skrifter (se Litteraturförteckning) sin materialistiska teori och ägnade huvudsakligen sina krafter åt studiet av den politiska ekonomin. Marx revolutionerade denna vetenskap (se nedan Marx' lära) i sina verk Till kritiken av den politiska ekonomin (1859) och Kapitalet (b. I, 1867).

Den återupplivningsperiod som de demokratiska rörelserna upplevde i slutet av 50- och på 60-talet kallade ånyo Marx till praktisk verksamhet. År 1864 (den 28 september) grundades i London den berömda Första internationalen, Internationella arbetarassociationen. Marx var själen i denna organisation och författare till dess första upprop17 och en lång rad av resolutioner, uttalanden och manifest. Marx verkade för en sammanslutning av de olika ländernas arbetarrörelse, försökte leda in de skilda formerna för den icke-proletära, förmarxistiska socialismen (Mazzini, Proudhon, Bakunin, den engelska liberala tradeunionismen, det lassalleska högervinglandet i Tyskland osv.) på det gemensamma handlandets väg, bekämpade alla dessa sekters och skolors teorier och smidde på så sätt en enhetlig proletär kamptaktik för de olika ländernas arbetarklass. Efter Pariskommunens fall (1871) - Marx gav (i Pariskommunen) en djupgående, träffande och glänsande värdering av kommunen från en kämpes och revolutionärs stånd- punkt - och efter Internationalens sprängning genom bakunisterna,18 blev dennas existens i Europa omöjliggjord. Efter Internationalens kongress i Haag (1872) genomdrev Marx att dess generalråd flyttade till New York. Första internationalen hade spelat ut sin historiska roll och lämnade plats för en tid av ojämförligt större tillväxt av arbetarrörelsen i världens alla länder, nämligen en tid av dess tillväxt på bredden, av upprättande av socialistiska arbetarpartier med massanslutning i de enskilda nationella staterna.

Det ansträngande arbetet inom Internationalen och de ännu mera ansträngande teoretiska studierna undergrävde slutligen Marx' hälsa. Han fortsatte sin omarbetning av den politiska ekonomin och ämnade avsluta Kapitalet, i vilket syfte han samlade en mängd nytt material och studerade flera språk (t. ex. ryska), men sjukdomen hindrade honom att avsluta Kapitalet.

Den 2 december 1881 dog hans hustru, och den 14 mars 1883 insomnade Marx stilla i sin länstol. Vid sidan av sin hustru ligger han begraven på Highgates kyrkogård i London. Av Marx' barn dog några när familjen led nöd i London. Tre döttrar gifte sig med socialister i England och Frankrike: Eleanor Aveling, Laura Lafargue och Jenny Longuet. Den senares son är medlem av Parti socialiste Français.

 

MARX' LÄRA

Marxismen är systemet av Marx' åskådningar och lära. Marx vidareutvecklade och fulländade på ett genialt sätt de tre viktigaste idéströmningarna under 1800-talet i mänsklighetens tre mest utvecklade länder: den klassiska tyska filosofin, den klassiska engelska politiska ekonomin och den franska socialismen i förbindelse med de franska revolutionära lärorna överhuvudtaget. Den t. o. m. av Marx' motståndare erkända utomordentliga konsekvensen och helgjutenheten i hans åsikter, vilka i sin totalitet utgör den moderna materialismen och den moderna vetenskapliga socialismen som teori och program för arbetarrörelsen i världens alla civiliserade länder, föranleder oss att innan vi går över till en framställning av marxismens huvudinnehåll, nämligen Marx' ekonomiska lära, ge en kort sammanfattning av hans världsåskådning överhuvudtaget.

 

Den filosofiska materialismen

Från och med åren 1844-1845, då Marx' åsikter utformades, var han materialist, bl. a. anhängare av L. Feuerbach, vars svaga sidor Marx också i fortsättningen uteslutande ansåg ligga i bristande konsekvens och allsidighet hos hans materialism. Feuerbachs världshistoriska och »epokgörande» betydelse såg Marx just i den beslutsamma brytningen med Hegels idealism och i förkunnandet av materialismen, som »redan på 1700-talet, särskilt i Frankrike, var en kamp inte bara mot de bestående politiska institutionerna och samtidigt därmed mot religion och teologi, utan lika mycket ... mot all slags metafysik» (i betydelsen av »drucken spekulation» till skillnad från »nykter filosofi») (Den heliga familjen i Litterär kvarlåtenskap).19 »För Hegel», skrev Marx, »är tankeprocessen, vilken han rentav personifierar under namn av Iden, verklighetens demiurg» (skapare, upphovsman) ... »För mig är tvärtom det ideella ingenting annat än det materiella, omsatt och översatt i människans hjärna.»20 (Kapitalet, I, Efterskrift till andra upplagan) I full överensstämmelse med denna Marx' materialistiska filosofi och som förklaring till denna skrev F. Engels i Anti-During (se denna bok) - Marx hade tagit del av manuskriptet till detta verk - följande: »Världens enhet ligger inte i dess vara ... Världens verkliga enhet ligger i dess materialitet, och denna är inte bevisad ... utan förutsätter en lång och mödosam utveckling av filosofin och naturvetenskapen ... Rörelsen är materiens existensform. Aldrig någonsin har det funnits eller kan det finnas materia utan rörelse ... rörelse utan materia ...» Frågar man »... vad tänkande och medvetande är och varifrån de härstammar, så finner man, att de är produkter av den mänskliga hjärnan och att människan själv är en naturprodukt, som utvecklat sig i och tillsammans med sin omgivning. Det förstås då av sig självt, att produkterna av den mänskliga hjärnan, som ju i sista hand också är naturprodukter, inte, står i motsättning till utan svarar mot de övriga natursammanhangen.» »Hegel var idealist, dvs. i stället för att betrakta sina tankar som mer eller mindre abstrakta avbilder» (»Abbilder», ibland talar Engels om »avtryck») »av föremålen och processerna i den verkliga världen uppfattade han tvärtom föremålen och deras förändringar som avbilder av en på något sätt före den verkliga världen existerande ide.» 21 I sitt verk Ludwig Feuerbach, i vilket F. Engels framlägger sina och Marx' åsikter om Feuerbachs filosofi och vilket han lämnade till tryck först sedan han gått igenom det gamla manuskriptet av honom och Marx från åren 1844-1845 om Hegel, Feuerbach och den materialistiska historieuppfattningen, skriver Engels: »Den stora huvudfrågan för all filosofi, speciellt den nyare, är frågan om förhållandet mellan tänkande och vara ... anden och naturen ... Vilket är det primära, anden eller naturen? ... Allteftersom denna fråga besvarades, delade sig filosoferna i två stora läger. De som hävdade, att anden existerade före naturen och som således sist och slutligen förutsatte en världsskapelse av ett eller annat slag . . . , bildade idealismens läger. De andra, som betraktade naturen som det primära, tillhör materialismens olika skolor.» Varje annan användning av begreppen idealism och materialism (i filosofisk mening) leder endast till förvirring. Marx förkastade avgjort inte bara idealismen, som alltid på ett eller annat sätt är förbunden med religionen, utan även Humes och Kants särskilt i våra dagar utbredda åsikt, agnosticismen, kriticismen, positivismen22 i olika former. En sådan filosofi gällde för honom som en »reaktionär» eftergift åt idealismen och i bästa fall som »ett förläget sätt att i stillhet acceptera materialismen och förneka den inför hela världen» 23 Se i denna fråga, förutom de redan nämnda arbetena av Engels och Marx, den senares brev till Engels av den 12 december 1866. Marx anmärker där, att den bekanta naturforskaren T. Huxley uppträtt »mera materialistiskt» än vanligt och erkänt: »Så länge vi verkligen iakttager och tänker, kommer vi aldrig ut ur materialismen.» Samtidigt förebrår Marx honom för att ha öppnat ett »kryphål» åt agnosticismen och humeismen. Särskilt måste man framhäva Marx' uppfattning om förhållandet mellan frihet och nödvändighet: »Blind är nödvändigheten endast för så vitt den inte är insedd.» Frihet är insikt om nödvändigheten. (Engels i Anti-Diihring) Det betyder: erkännande av naturens objektiva lagbundenhet och nödvändighetens dialektiska förvandling till frihet (i likhet med förvandlingen av det omfattande men fattbara »tinget i sig» till ett »ting för oss» och »tingens väsen» till »företeelser»). Den största bristen hos »den gamla» materialismen, den feuerbachska (och så mycket mera den »vulgära», Biichners, Vogts och Moleschotts) inberäknad, ansåg Marx och Engels vara: (1) att denna materialism var »övervägande mekanisk» då den icke tog hänsyn till kemins och biologins senaste utveckling (i våra dagar borde man dessutom tillfoga: den elektriska teorin om materien); (2) att den gamla materialismen var ohistorisk, odialektisk (metafysisk i antidialektisk mening) och inte genomförde utvecklingsståndpunkten konsekvent och allsidigt; (3) att man uppfattade »människans väsen» abstrakt och inte som »totaliteten av de» (konkret-historiskt bestämda) »samhälleliga förhållandena» och därför endast »förklarade» världen, medan det gäller »att förändra» den, dvs. att man inte förstod »den revolutionära, praktiska verksamhetens» betydelse.

 

Dialektiken

Den hegelska dialektiken ansåg Marx och Engels vara den klassiska tyska filosofins största förvärv såsom den mest allsidiga, innehållsrika och djupgående utvecklingsläran. Varje annan formulering av principen om utvecklingen, evolutionen, betraktade de som ensidig, fattig på innehåll, ett vanställande och förvrängande av det verkliga utvecklingsförloppet (vilket ej sällan kännetecknas av språng, katastrofer och revolutioner) i naturen och samhället. »Mari och jag var väl ganska ensamma om ... att rädda över den medvetna dialektiken» (från att förstöras av idealismen, hegelianismen inbegripen) »till den materialistiska uppfattningen av naturen ... » »Naturen är det bästa beviset på dialektikens riktighet, och vi måste ge den moderna naturvetenskapen det erkännandet att den stött detta bevis med ett' ytterst rikhaltigt och för varje dag alltmer växande material» (skrivet före upptäckten av radium, elektroner, elementens förvandling osv.!). »Den har därmed ådagalagt att naturen i själva verket går dialektiskt och inte metafysiskt tillväga.»24

»Den stora grundtanken», skriver Engels, »att världen inte bör uppfattas som ett komplex av färdiga ting utan som ett komplex av processer, i vilket de skenbart oföränderliga tingen liksom också deras avbilder i vår tänkande hjärna, begreppen, befinner sig i oavbruten förändring, där det ena blir till och det andra går under ... - denna stora grundtanke har, i synnerhet efter Hegel, i så hög grad ingått i det allmänna medvetandet, att den i denna allmänna form nu knappast bestrides från något håll. Men det är en sak att erkänna den i ord och en annan sak att verkligen tillämpa den i varje enskilt fall och på varje givet forskningsområde.» »För denna» (dialektiska) »filosofi existerar ingenting slutgiltigt, absolut, heligt. Den påvisar alltings förgänglighet och det förgängliga i allt, och ingenting annat blir bestående för densamma än den oavbrutna processen av vardande och utslocknande, än den ändlösa rörelsen uppåt från det lägre till .det högre. Den utgör själv blott en återspegling av denna process i den mänskliga: hjärnan.» På så sätt är dialektiken enligt Marx »vetenskapen om de allmänna rörelselagarna för såväl yttervärlden som det mänskliga tänkandet».25

Denna revolutionära sida av Hegels filosofi övertogs och utvecklades vidare av Marx. Den dialektiska materialismen »har inte längre användning för någon över de övriga vetenskaperna stående filosofi». Vad som återstår av den tidigare filosofin är »läran om tänkandet och dess lagar - den formella logiken och dialektiken» 26 Men dialektiken, enligt Marx' såväl som enligt Hegels uppfattning, innesluter i sig vad man i dag kallar kunskapsteori, som på samma gång måste betrakta sitt ämne historiskt, i det den utforskar och sammanfattar kunskapens uppkomst och utveckling, övergången från icke-vetande till vetande.

I vår tid har iden om utvecklingen, evolutionen, nästan fullständigt ingått i det allmänna medvetandet, fast på andra vägar och inte genom Hegels filosofi. I den formulering som Marx och Engels, utgående från Hegel, gav denna ide är den emellertid betydligt allsidigare, betydligt innehållsrikare, än den gängse evolutionsidéen. En utveckling som så att säga återupprepar de redan genomgångna stadierna, men upprepar dem annorlunda, på ett högre plan (»negationens negation»), en utveckling som inte försiggår rätlinjigt utan så att säga i spiral; en språngliknande, katastrofartad, revolutionär utveckling; »avbrott i kontinuiteten»; kvantitetens övergång i kvalitet; inre utvecklingsimpulser som utlöses genom motsägelsen och sammanstötningen mellan olika krafter och tendenser, vilka verkar på en bestämd kropp antingen inom ramen för en viss företeelse eller inom ett bestämt samhälle; ömsesidig avhängighet och det intimaste oskiljbara. sammanhang mellan varje företeelses alla sidor (varvid historien bringar ständigt nya sidor i dagen), ett sammanhang som resulterar i rörelsens enhetliga och lagbundna världsprocess - det är några drag hos dialektiken som den utvecklingslära som är vida innehållsrikare (än den vanliga). (Jfr Marx' brev till Engels av den 8 januari 1868 med hånet över Steins »träaktiga trichotomier», som det vore absurt att förväxla med den materialistiska dialektiken.)

 

Den materialistiska historieuppfattningen

Insikten om den gamla materialismens inkonsekvens, ofullkomlighet och ensidighet förde Marx till övertygelsen om nödvändigheten »att bringa vetenskapen om samhället i överensstämmelse med den materialistiska grundvalen och rekonstruera den på denna grundval».27 Liksom materialismen i allmänhet härleder medvetandet från varat och inte omvänt, så krävde materialismen i sin tillämpning på mänsklighetens samhälleliga liv att det samhälleliga medvetandet härledes ur det samhälleliga varat. »Teknologin», säger Marx (Kapitalet, I), »avslöjar människans aktiva förhållande till naturen, hennes livs omedelbara produktionsprocess och därmed också hennes samhälleliga levnadsförhållanden och de ur dessa emanerande (entquellend) andliga föreställningarna.»28 En helgjuten formulering av materialismens grundsatser utsträckt till det mänskliga samhället och dess historia gav Marx i förordet till sin bok Till kritiken av den politiska ekonomin med följande ord:

»I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter.

Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena ... I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen.»29 (Jfr Marx' korta formulering i sitt brev till Engels av den 7 juli 1866: »Vår teori om att definiera arbetsorganisationen genom produktionsmedlen».)

Upptäckten av den materialistiska historieuppfattningen, eller rättare sagt materialismens konsekventa vidareutveckling och utsträckande till de samhälleliga företeelsernas område, avlägsnade de två största bristerna hos de tidigare historieteorierna. För det första behandlade dessa i bästa fall endast de ideella motiven för människornas historiska verksamhet, utan att undersöka vad som framkallat dessa motiv, utan att fatta den objektiva lagbundenheten i utvecklingen av samhällsförhållandenas system och utan att se dessa förhållandens ursprung i den materiella produktionens utvecklingsgrad. För det andra hade de tidigare teorierna lämnat åsido just folkmassornas handlande, medan den historiska materialismen för första gången möjliggjorde ett med vetenskaplig noggrannhet genomfört utforskande av massornas samhälleliga levnadsbetingelser och förändringarna i dessa betingelser. »Sociologin» och historieskrivningen före Marx hade i bästa fall levererat en anhopning av fragmentariskt samlade, obearbetade fakta och en skildring av enstaka sidor av den historiska processen. Marxismen visade vägen till ett allomfattande och allsidigt studium av de samhällsekonomiska formationernas uppkomst, utveckling och förfall, i det den undersökte totaliteten av alla motstridande tendenser och härledde dessa ur de olika samhällsklassernas exakt bestämbara levnads- och produktionsförhållanden, avlägsnade subjektivismen och godtyckligheten vid urvalet och förklaringen av de enskilda »förhärskande» idéerna samt blottade rötterna till alla idéer utan undantag och alla de olika tendenserna i de materiella produktivkrafternas tillstånd. Människorna skapar själva sin historia, men varigenom människornas och särskilt människomassornas motiv bestämmes, varigenom sammanstötningarna mellan de motstridande idéerna och strävandena förorsakas, vad totaliteten av alla dessa sammanstötningar hos massan av mänskliga samhällen utgör, hurudana det materiella livets objektiva produktionsbetingelser är vilka bildar basen för människornas hela historiska handlande, och hurudan utvecklingslagen för dessa betingelser är - på allt detta fäste Marx uppmärksamheten och visade vägen till ett vetenskapligt utforskande av historien som en enhetlig, i hela sin kolossala mångsidighet och motstridighet lagbunden process.

 

Klasskampen

Att i ett givet samhälle den ena medlemmens strävanden går tvärtemot de andras, att det samhälleliga livet är fullt av motsägelser, att historien visar oss en kamp mellan folk och samhällen såväl som en kamp inom dem och dessutom en växling av revolutions- och reaktionsperioder, av krig och fred, av stagnation och snabbt framåtskridande eller förfall - det är allmänt bekanta fakta. Marxismen har gett den ledtråd som i denna skenbara labyrint och detta kaos gör det möjligt att upptäcka en lagbundenhet. Denna ledtråd är teorin om klasskampen. Endast genom att undersöka summan av strävanden hos alla medlemmar i ett bestämt samhälle eller en grupp av samhällen kan man vetenskapligt fastställa resultaten av dessa strävanden. Och ursprunget till de motstridiga strävandena är skillnaden i läge och levnadsbetingelser hos de klasser som varje samhälle består av. »Historien om alla hittillsvarande samhällen», säger Marx i Kommunistiska manifestet (med undantag för ursamhället, tillade senare Engels), »är historien om klasskamp. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång ... Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe. Vår epok, bourgeoisiens epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisie och proletariat.» Sedan den stora franska revolutionen har Europas historia med särskild åskådlighet i flera länder blottat denna händelsernas verkliga bakgrund, klasskampen. Och redan under restaurationen30 i Frankrike framträdde en rad historiker (Thierry, Guizot, Mignet, Thiers) som vid bedömandet av händelserna inte kunde annat än erkänna klassernas kamp som nyckeln till förståelsen av hela den franska historien. Och den senaste epoken, epoken för bourgeoisiens fullständiga seger, parlamentariska institutioner, den breda (om inte allmänna) rösträtten, den billiga, till massorna trängande dagspressen osv., epoken av mäktiga, alltjämt växande arbetarförbund och företagarföreningar osv. - har ännu tydligare (om också ibland i en mycket ensidig, »fredlig», »konstitutionell» form) visat klasskampen som händelsernas drivfjäder. Följande ställe ur Kommunistiska manifestet av Marx skall visa oss, vilka krav på en objektiv analys av alla klassers ställning i det nutida samhället i förbindelse med en analys av utvecklingsförhållandena för varje klass som Marx ställde på samhällsvetenskapen: »Av de klasser, som i våra dagar står gentemot bourgeoisin, är blott proletariatet en verkligt revolutionär klass. Alla de andra klasserna förfaller och går under med storindustrin, proletariatet åter är dennas egen produkt. Medelstånden, den lilla fabrikanten, den lilla köpmannen, hantverkaren, bonden, alla bekämpar bourgeoisin för att skydda sin existens som medelstånd mot undergång. De är alltså icke revolutionära utan konservativa. Än mer, de är reaktionära, ty de söker vrida historiens hjul tillbaka. Om de är revolutionära, så är de det med hänsyn till sin förestående övergång till proletariatet, så försvarar de icke sina nuvarande utan sina framtida intressen, så lämnar de sin egen ståndpunkt för att ställa sig på proletariatets.» I en rad historiska verk (se Litteraturförteckning) har Marx gett glänsande och djupgående exempel på materialistisk historieskrivning, på analys av varje enskild klass' läge och ibland olika gruppers och skikts läge inom klassen. Han påvisade tydligt, hur och varför »all klasskamp är politisk kamp» 31 Det av oss anförda utdraget illustrerar vilket komplicerat nät av samhälleliga förhållanden och övergångsstadier från en klass till en annan, från det förgångna till det framtida, som Marx analyserar för att fastställa totalresultaten av hela den historiska utvecklingen.

Sin djupaste, mest omfattande och mest detaljerade bekräftelse och tillämpning får Marx' teori i hans ekonomiska lära.

 

MARX' EKONOMISKA LÄRA

»Det yttersta syftet med detta verk», säger Marx i förordet till Kapitalet, »är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag»,32 dvs. det kapitalistiska, borgerliga samhällets. Utforskandet av produktionsförhållandena i ett givet, historiskt bestämt samhälle i deras uppkomst, utveckling och förfall - det är innehållet i Marx' ekonomiska lära. I det kapitalistiska samhället råder produktion av varor, och Marx' analys börjar därför med analys av varan.

 

Värdet

En vara är för det första ett ting, som tillfredsställer något mänskligt behov. För det andra är den ett ting, som kan bytas ut mot ett annat. Ett tings nyttighet ger det ett bruksvärde. Bytesvärdet (eller helt enkelt värdet) är framför allt ett förhållande: den proportion enligt vilken ett bestämt antal bruksvärden av ett slag byts ut mot ett bestämt antal bruksvärden av ett annat slag. Den dagliga erfarenheten visar oss, att vid miljoner och miljarder sådana utbyten alla möjliga, de mest olika och med varandra ojämförbara bruksvärden oavbrutet likställs med varandra. Vad är nu det gemensamma i dessa olika ting, vilka ständigt likställs med varandra i ett bestämt system av samhälleliga förhållanden? Det gemensamma dem emellan är, att de är arbetsprodukter. Då människorna utbyter sina produkter, jämställer de de mest olika arbetsarter. Varuproduktionen är ett system av samhälleliga förhållanden, då de enskilda producenterna tillverkar olikartade produkter (samhällelig arbetsdelning) och alla dessa produkter vid utbytet likställs med varandra. Det gemensamma som finns i alla varor är alltså inte en bestämd produktionsgrens konkreta arbete, inte ett bestämt slag av arbete, utan abstrakt mänskligt arbete, mänskligt arbete i allmänhet. Ett givet samhälles samlade arbetskraft, företrädd i summan av alla varornas värde, är en och samma mänskliga arbetskraft: miljarder bytesakter bevisar detta. Följaktligen representerar också varje enskild vara endast en viss del av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Värdets storlek bestäms genom den samhälleligt nödvändiga arbetsmängden eller den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för tillverkningen av en bestämd vara, ett bestämt bruksvärde. »Då de» (människorna) »byter sina olikartade produkter och likställer dem som värden, jämställer de också sina olikartade arbeten som mänskligt arbete. De vet inte om det, men de gör det.»33 Värdet är ett förhållande mellan två personer, som en gammal ekonom uttryckte sig; han skulle bara ha tillagt: ett förhållande som döljs under ett sakligt hölje. Endast med utgångspunkt från systemet av de samhälleliga produktionsförhållandena hos en bestämd historisk samhällsformation, och därtill förhållanden som yttrar sig i en massartad, miljarder gånger upprepad bytesföreteelse, kan man förstå vad värdet är. »Som värden är alla varor endast bestämda mått på kristalliserad arbetstid.»34 Efter en ingående analys av dubbelkaraktären hos det i varan förkroppsligade arbetet övergår Marx till analys av värdeformerna och pengarna. Den huvuduppgift, som Marx här ställer sig, är att undersöka hur värdets penningform uppstått och utbytets historiska utvecklingsprocess, från enskilda, tillfälliga byten (»enkel, enskild eller tillfällig värdeform»: en bestämd mängd av en vara byts mot en bestämd mängd av en annan vara) till den allmänna värdeformen, då en rad olika varor utbyts mot en och samma bestämda vara, och till värdets penningform, då guldet uppträder som denna bestämda vara, som den allmänna ekvivalenten. Såsom den högsta produkten av utbytets och varuproduktionens utveckling utsuddar och beslöjar pengarna det privata arbetets samhälleliga karaktär, den samhälleliga förbindelsen mellan de enskilda producenterna, vilka förenas genom marknaden. Marx underkastar pengarnas olika funktioner en utomordentligt ingående analys, varvid det också här (som överhuvudtaget i de första kapitlen i Kapitalet) är särskilt viktigt att fastställa, att framställningens abstrakta och ibland skenbart rent deduktiva form i verkligheten återger ett enormt faktamaterial rörande utbytets och varuproduktionens utvecklingshistoria. »... pengarna ... förutsätter ... en viss utveckling av varubytet. De speciella penningfunktionerna: den rena varuekvivalenten, cirkulations- eller betalningsmedlet, världspengar och pengar lagrade som skatter, alla tyder, allt efter den ena eller den andra funktionens omfång och relativa övervikt, på högst olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen.» (Kapitalet, 1)35

 

Mervärdet

När varuproduktionen nått ett bestämt utvecklingsstadium blir pengarna kapital. Varucirkulationens formel var V (vara) - P (pengar) - V (vara), dvs. försäljning av en vara för att köpa en annan. Kapitalets allmänna formel är däremot P - V - P, dvs. köp för att sälja (med profit). Denna tillväxt av det ursprungliga värdet hos de pengar, som satts i omlopp, kallar Marx mervärde. Denna pengarnas »tillväxt» i det kapitalistiska omloppet är ett allbekant faktum. Just denna »tillväxt» förvandlar pengarna till kapital som ett särskilt, historiskt bestämt, samhälleligt produktionsförhållande. Mervärdet kan inte uppstå ur varucirkulationen, ty denna känner bara till utbyte av ekvivalenter; det kan inte heller uppstå genom ett pristillägg, ty köparnas och säljarnas ömsesidiga förluster och vinster skulle jämna ut varandra men det är just fråga om en samhällelig mass- och genomsnittsföreteelse och inte någon individuell företeelse. För att erhålla mervärde måste penningägaren på marknaden upptäcka »en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde»36 - en vara, vars förbrukningsprocess samtidigt är en värdeskapande process. Och det finns en sådan vara. Det är människans arbetskraft. Dess förbrukning är arbete och arbete skapar värde. Penningägaren köper arbetskraften till dess värde, vilket liksom varje annan varas värde bestäms genom den samhälleligt nödvändiga arbetstid som behövs för dess framställning (dvs. värdet av underhållet av arbetaren och hans familj). Sedan penningägaren köpt arbetskraften, har han rätt att förbruka den, dvs. att tvinga den att arbeta en hel dag, t. ex. 12 timmar. Emellertid producerar arbetaren under loppet av 6 timmar (den »nödvändiga» arbetstiden) den produkt, varigenom hans levnadskostnader bestrids, och under de följande 6 timmarna (»mer»-arbetstiden) producerar han en av kapitalisten inte betald »mer»-produkt, eller mervärdet. Således måste man från produktionsprocessens ståndpunkt särskilja kapitalets två delar: det konstanta kapitalet, som ges ut för produktionsmedlen (maskiner, arbetsverktyg, råmaterial osv.) och vars värde (på en gång eller delvis) oförändrat överförs till den färdiga produkten, och det variabla kapitalet, som förbrukas på arbetskraften. Detta kapitals värde förblir inte oförändrat, utan växer under arbetsprocessen, i det att det skapar mervärde. För att uttrycka graden av arbetskraftens exploatering genom kapitalet bör man därför inte jämföra mervärdet med hela kapitalet utan endast med det variabla kapitalet. Mervärdekvoten, som Marx kallar detta förhållande, blir alltså i vårt exempel 6/6, dvs. 100%.

Den historiska förutsättningen för kapitalets uppkomst är för det första ackumulering av en viss penningsumma i enskilda personers ägo vid en jämförelsevis hög utveckling av varuproduktionen överhuvudtaget och för det andra förefintlighet av en i dubbel mening »fri» arbetare, fri från varje inskränkning eller begränsning vid arbetskraftens försäljning samt fri från jord och produktionsmedel överhuvudtaget, dvs. en egendomslös arbetare, en »proletär», som endast kan existera genom försäljningen av sin arbetskraft.

En ökning av mervärdet är i huvudsak möjlig genom två metoder: genom förlängning av arbetsdagen (»absolut mervärde») och genom förkortning av den nödvändiga arbetsdagen (»relativt mervärde»). Vid en analys av den första metoden skisserar Marx den storartade bilden av arbetarklassens kamp för kortare arbetsdag och statsmaktens ingripande för att förlänga arbetsdagen  (1300-1600-talen) och för att förkorta den (1800-talets fabrikslagstiftning). Sedan Kapitalet utkom har arbetarrörelsens historia i världens alla civiliserade länder lämnat tusen sinom tusen nya fakta som illustrerar denna bild.

Vid en analys av produktionen av det relativa mervärdet undersöker Marx de tre viktigaste historiska stadierna i arbetsproduktivitetens höjning under kapitalismen: 1) enkel kooperation; 2) arbetsdelning och manufaktur; 3) maskiner och storindustri. Hur pass djupgående Marx här blottat de grundläggande, typiska kännetecknen för kapitalismens utveckling framgår bl. a. av att undersökningen av den ryska s. k. hemslöjdsindustrin ger ett synnerligen rikt material för belysning av de båda första av de tre nämnda stadierna. Och den maskinella storindustrins revolutionerande verkan, vilken Marx skildrade år 1867, har under det halvsekel som förflutit sedan dess framträtt i en hel rad »nya» länder (Ryssland, Japan m. fl.).

Vidare. I högsta grad viktig och ny är Marx' analys av kapitalets ackumulation, dvs. förvandlingen av en del av mervärdet till kapital och dess användande för nyproduktion och inte för kapitalistens personliga behov eller nycker. Marx påvisade felet hos hela den föregående klassiska politiska ekonomin (från och med Adam Smith), vilken antog att allt det mervärde som förvandlas till kapital blir variabelt kapital. I verkligheten sönderfaller det emellertid i produktionsmedel jämte variabelt kapital. Kolossal betydelse i kapitalismens utveckling och vid dess förvandling till socialism hat det faktum, att det konstanta kapitalets andel (av kapitalets hela summa) växer snabbare än det variabla kapitalets.

Kapitalets ackumulation, som påskyndar arbetarnas utträngande genom maskinen och samlar rikedom på den ena polen och fattigdom på den andra, skapar också en s. k. »industriell reservarmé», ett »relativt överskott» av arbetare eller en »kapitalistisk överbefolkning», som antar synnerligen olikartade former och möjliggör för kapitalet att ytterst snabbt utvidga produktionen. Denna möjlighet i förbindelse med krediter och kapitalackumulationen i produktionsmedel ger bl. a. nyckeln till förståelsen av överproduktionskriserna, vilka utbröt periodiskt i de kapitalistiska länderna först i genomsnitt vart tionde år och sedan med långvarigare och mindre bestämda mellantider. Från kapitalackumulationen på kapitalismens grundval måste man skilja den s. k. ursprungliga ackumulationen: arbetarens skiljande från produktionsmedlen med våld, böndernas bortdrivande från deras jord, rovet av byalagsjorden, systemen av kolonier, statsskulder, skyddstullar osv. Den »ursprungliga ackumulationen» skapar vid den ena polen den »fria» proletären, vid den andra penningägaren, kapitalisten. »Den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens» karakteriserar Marx med följande berömda ord: »Expropriationen av de omedelbara producenterna genomfördes med skoningslös vandalism och hade till drivkraft de infamaste, smutsigaste och tarvligaste bevekelsegrunder. Den privata äganderätten, som vilar på eget, personligt arbete» (av bonden och hantverkaren) »och så att säga sammanknyter arbetaren med hans arbetsbetingelser, uttränges av den kapitalistiska äganderätten, som beror på exploatering av främmande, men formellt fri arbetskraft ... Men vad som nu skall exproprieras, är inte den självständige arbetaren utan den kapitalist som exploaterar arbetarna. Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens inre lagar, genom kapitalets centralisation. Varje segrande kapitalist slår ihjäl flera andra. Hand i hand med denna centralisation av kapitalet, eller de många kapitalisternas expropriation genom de få, utvecklas arbetsprocessens samarbetsform i ständigt växande skala. Vetenskapen får en mer och mer omfattande teknisk användning, jorden utnyttjas bättre och mera planmässigt, arbetsmedlen utformas för kollektiv användning, produktionsmedlen utnyttjas mera intensivt genom användning av nya metoder i en sammansatt arbetsprocess, olika folkslag kommer i ständigt intimare kontakter med varandra på världsmarknaden, och hela det kapitalistiska systemet internationaliseras i allt högre grad. Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som har möjlighet att monopolisera och tillägna sig alla fördelarna av denna samhälleliga utveckling, ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.» (Kapitalet, b. I)37 I högsta grad viktig och ny är vidare den analys av det samhälleliga totalkapitalets reproduktion som Marx gjort i band II av Kapitalet. Också här undersöker Marx inte en individuell utan en massföreteelse, inte en bråkdel av samhällets ekonomi utan hela denna ekonomi i dess helhet. Marx korrigerar klassikernas ovan påpekade fel, delar hela den samhälleliga produktionen i två stora avdelningar - I) produktion av produktionsmedel och II) produktion av konsumtionsmedel - samt undersöker ingående med hjälp av sifferexempel cirkulationen av hela det samhälleliga kapitalet tillsammantaget, såväl vid reproduktion i tidigare omfång som vid ackumulation. I band III av Kapitalet löses frågan om hur en genomsnittlig profitkvot uppkommer på grundval av värdelagen. Det är ett stort framsteg för den ekonomiska vetenskapen att Marx vid sin analys utgår från ekonomiska massföreteelser, från den samhälleliga ekonomin i dess helhet och inte från enskilda fall eller från konkurrensens yttre företeelser, till vilka den vulgära politiska ekonomin eller den moderna »gränsnytteteorin»38 ofta inskränker sig. Först analyserar Marx mervärdets uppkomst och sedan övergår han till dess uppdelning i profit, kapitalränta och jordränta. Profiten är mervärdets förhållande till hela det i företaget investerade kapitalet. Kapital med »hög organisk sammansättning» (dvs. med det konstanta kapitalets övervikt över det variabla i en omfattning, som överskrider det samhälleliga genomsnittet) ger en profitkvot, som är lägre än genomsnittet. Kapital med »låg organisk sammansättning» ger däremot högre profitkvot än genomsnittet. Kapitalkonkurrensen och kapitalets fria övergång från en produktionsgren till en annan utjämnar i båda fallen profitkvoten till genomsnittsnivån. Summan av alla varors värde i ett givet samhälle sammanfaller med summan av varornas pris, men i de enskilda företagen och i de enskilda produktionsgrenarna säljs varorna under konkurrensens inflytande inte till sitt värde utan till produktionskriserna, vilka är lika med det förbrukade kapitalet plus genomsnittsprofiten.

Det allbekanta och obestridliga faktum, att priserna avviker från värdena och att profiten utjämnas, förklaras sålunda tillfullo av Marx på värdelagens grundval, ty summan av alla varors värden sammanfaller med summan av priserna. Men reduceringen av (det samhälleliga) värdet till (de individuella) priserna är ingen enkel och omedelbar, utan en mycket komplicerad procedur: i ett samhälle av splittrade varuproducenter, vilka endast genom marknaden är förbundna med varandra, kan lagbundenheten helt naturligt inte komma till uttryck på annat sätt än som genomsnittlig, samhällelig och massartad lagbundenhet, varvid de individuella avvikelserna åt det ena eller det andra hållet ömsesidigt upphäver varandra.

Högre arbetsproduktivitet betyder snabbare tillväxt av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla. Och eftersom mervärdet är en funktion bara av det variabla kapitalet, så är det klart, att profitkvoten (mervärdets relation till hela kapitalet och inte endast till dess variabla del) har en tendens att sjunka. Marx analyserar ingående denna tendens och en rad omständigheter som döljer eller motverkar den. Utan att uppehålla oss vid de utomordentligt intressanta avsnitt i band III som handlar om ockrar-, handels- och penningkapitalet, övergår vi till det viktigaste teorin om jordräntan. Jordbruksprodukternas produktionspris bestäms - till följd av den begränsade jordarealen som i de kapitalistiska länderna helt befinner sig i händerna på enskilda ägare - inte av produktionskostnaderna på den genomsnittliga, utan på den sämsta jorden, inte under de genomsnittliga, utan under de sämsta betingelserna för produktens leverans till marknaden. Skillnaden mellan detta pris och produktionspriset på den bättre jorden (eller under bättre betingelser) utgör differentialräntan (skillnadsräntan). Marx analyserade ingående differentialräntan och påvisade, att den uppstår genom skillnaden i fruktbarhet mellan de olika jordstyckena och genom skillnaden i storlek av det i jorden investerade kapitalet. Därmed avslöjade han fullständigt (se även Theorien fiber den Mehrwert, där kritiken mot Rodbertus förtjänar särskild uppmärksamhet) Ricardos misstag, enligt vilken differentialräntan skulle uppstå endast vid en successiv övergång från bättre jord till sämre. Det förekommer tvärtom också motsatta övergångar, förvandling av en jordkategori till en annan (till följd av jordbruksteknikens framsteg, städernas tillväxt osv.), och den beryktade »lagen om jordens avtagande bördighet» visar sig vara ett djupt misstag, ett försök att vältra kapitalismens brister, begränsningar och motsättningar över på naturen. Vidare: profitens likhet inom alla industri- och folkshushållningsgrenar förutsätter överhuvudtaget en fullkomligt fri konkurrens, frihet för kapitalets överförande från en gren till en annan. Privatäganderätten till jorden skapar emellertid ett monopol, ett hinder för denna fria övergång. Till följd av detta monopol ingår inte produkterna från lantbruket, vilket kännetecknas av lägre kapitalsammansättning och följaktligen en högre individuell profitkvot, i profitkvotens fullt fria utjämningsprocess; jordägaren får som monopolist möjlighet att hålla priset över genomsnittsnivån, och detta monopolpris alstrar absolut jordränta. Differentialräntan kan inte upphävas, så länge kapitalismen finns till. Det kan däremot den absoluta jordräntan, t. ex. vid jordens nationalisering, vid dess övergång i statens ägo. En sådan övergång skulle betyda ett undergrävande av privatägarnas monopol samt en konsekventare och fullständigare konkurrensfrihet inom jordbruket. Och därför har de radikala borgarna, anmärker Marx, i historien upprepade gånger framfört detta progressiva borgerliga krav på jordens nationalisering, vilket emellertid avskräcker bourgeoisiens flertal, eftersom det alltför nära »berör» också ett annat i våra dagar särskilt viktigt och »känsligt» monopol: monopolet på produktionsmedlen överhuvudtaget. (Marx har själv utmärkt populärt, kortfattat och klart utlagt sin teori om kapitalets genomsnittsprofit och den absoluta jordräntan i ett brev till Engels av den 2 augusti 1862. Se Brevväxling, Bd. III, sid. 77-81; jfr också brevet av den 9 augusti 1862, samma band, sid. 86f.) I samband med jordräntans historia är det också viktigt att hänvisa till Marx' analys, som visar arbetsräntans (då bonden frambringar merprodukten genom sitt arbete på godsägarens jord) förvandling till produkt- eller naturalränta (bonden producerar merprodukten på sin egen jord och avlämnar den till godsägaren i kraft av »utomekonomiskt tvång») och sedan till penningränta (samma naturalränta, endast förvandlad till pengar, »obrok» i det gamla Ryssland, till följd av varuproduktionens utveckling) samt slutligen till kapitalistisk jordränta, då lantbruksföretagaren, som brukar jorden med hjälp av lönarbete, träder i bondens ställe. I samband med denna analys av den »kapitalistiska jordräntans genesis» bör man lägga märke till en rad mycket skarpsinniga (och särskilt viktiga för efterblivna länder som Ryssland) tankar av Marx om kapitalismens utveckling inom jordbruket. »Förvandlingen av naturalränta i penningränta beledsagas vidare icke blott nödvändigt utan t. o. m. anticiperat genom bildningen av en klass egendomslösa daglönare som lejer bort sig för pengar. Under dess uppkomstperiod, då denna nya klass ännu blott uppträder sporadiskt, har därför hos de bättre ställda räntepliktiga bönderna den vanan med nödvändighet utvecklat sig att för egen räkning exploatera lantliga lönarbetare, alldeles som redan under feodaltiden de mera förmögna höriga bönderna själva i sin tur höll höriga. Så utvecklar sig undan för undan möjligheten att samla en viss förmögenhet och förvandla sig själv till framtida kapitalist. Bland de gamla åt sig själv arbetande besittarna av själva marken uppstår sålunda en plantskola för kapitalistiska förpaktare, vilkas utveckling är betingad genom den allmänna utvecklingen av den kapitalistiska produktionen utanför landsbygden.» (Kapitalet, III, 2, 332)39 »Exproprieringen och fördrivandet av en del av landsbygdsbefolkningen inte bara frigör arbetare och deras livsmedel och arbetsmedel för industrikapitalet, utan skapar också en hemmamarknad.» (Kapitalet, I, 2, 778)40 Lantbefolkningens utarmning och ruinering framkallar i sin tur en reservarmé av arbetare för kapitalet. En del av lantbefolkningen i varje kapitalistiskt land »är därför alltid beredd att övergå till stads- eller manufakturproletariatet ... (Med manufaktur menas här alla näringar utom jordbruket.) Denna källa till relativ överbefolkning flyter oavbrutet ... Lantarbetarens lön pressas därvid ned till ett minimum, och han står ständigt med ena foten i fattighuset.» (Kapitalet, 1, 2, 668)41 Bondens privatäganderätt till den jord han brukar är småproduktionens grundval och förutsättningen för dess blomstring och för dess utveckling till klassisk form. Men denna småproduktion är endast förenlig med trånga, primitiva gränser för produktionen och samhället. Under kapitalismen »skiljer sig böndernas exploatering från industriproletariatets endast till formen. Exploatören är densamma: kapitalet. De enskilda kapitalisterna exploaterar de enskilda bönderna genom hypoteken och ockrarna. Kapitalistklassen exploaterar bondeklassen genom statsskatten.» (Klasstriderna i Frankrike)42 »Bondens parcell är endast den förevändning som möjliggör för kapitalisten att pressa ut profit, räntor och jordränta av jordbruket och att låta det bli jordbrukarens sak att se till hur han skall kunna få ihop sin lön för arbetet.» (Louis Bonapartes 18 brumaire)43 Vanligen avlämnar bonden t. o. m. till det kapitalistiska samhället, dvs. kapitalistklassen, en del av arbetslönen och sjunker ned »till den irländske arrendatorns nivå - allt under förevändningen att vara privatägare». (Klasstriderna i Frankrike)44 Vari består nu »en av orsakerna, varför spannmålspriset i länder med förhärskande parcellegendom står lägre än i länder med kapitalistiskt produktionssätt?» (Kapitalet, 111, 2, 340) Den består i att bonden ger samhället (dvs. kapitalistklassen) en del av merprodukten till skänks. »Detta lägre pris» (på spannmål och andra lantbruksprodukter) »är alltså ett resultat av producenternas armod och ingalunda av deras arbetes produktivitet.» (Kapitalet, 111, 2, 340) Den mindre jordegendomen, småproduktionens normala form, degraderas under kapitalismen, förintas och går under. »Parcellegendomen utesluter enligt sin natur: utveckling av arbetets samhälleliga produktivkrafter, arbetets samhälleliga former, kapitalets samhälleliga koncentration, boskapsskötsel i stor måttstock, progressiv användning av vetenskapen. Ocker och skattesystem måste överallt undergräva densamma. Kapitalutlägget i markens pris undandrar kulturen detta kapital. Oändlig söndersplittring av produktionsmedlen och uppsplittring av producenterna själva.» (Kooperationen, dvs. andelslag av småbönder, som spelar en utomordentligt stor borgerligt progressiv roll, kan bara försvaga denna tendens utan att dock upphäva den. Man får heller inte glömma, att de kooperativa föreningarna är mycket fördelaktigare för de förmögnare bönderna men betydligt mindre, nästan inte alls fördelaktiga för massan av fattiga, och att de kooperativa föreningarna sedan själva börjar exploatera lönarbete.) »Oerhört slöseri med människokraft. Progressiv försämring av produktionsbetingelserna och fördyring av produktionsmedlen är en nödvändig lag för parcellegendomen.»45 Såväl inom jordbruket som inom industrin fullbordar kapitalismen produktionsprocessens omdaning endast till priset av »producentens martyrium». »Lantarbetarnas utspridning över större områden försvagar deras motståndskraft, medan koncentrationen stärker stadsarbetarnas. Liksom i stadsindustrin utvinner man i det moderna jordbruket en större rörlighet och stegrad produktivkraft i arbetet genom att själva arbetskraften ödelägges och avtynar. Och varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden ... Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.» (Kapitalet, I, slutet av kapitel 13)46

 

SOCIALISMEN

Av det föregående framgår, att Marx helt och uteslutande härleder oundvikligheten av det kapitalistiska samhällets omdaning till ett socialistiskt ur det moderna samhällets ekonomiska rörelselag. Arbetets församhälleligande, som i tusentals former och allt hastigare skrider framåt och som under halvseklet sedan Marx' död särskilt tydligt kommer till synes i storindustrins, de kapitalistiska kartellernas, syndikatens och trusternas tillväxt liksom i finanskapitalets gigantiska ökning i omfång och makt - det är den viktigaste materiella grundvalen för att socialismen med nödvändighet kommer att inträda. Den intellektuella och moraliska drivkraften för och den fysiska verkställaren av denna omdaning är det av kapitalismen själv skolade proletariatet. Dess kamp mot bourgeoisin, som antar skiftande och allt innehållsrikare former, blir med nödvändighet en politisk kamp som siktar på proletariatets erövring av den politiska makten (»proletariatets diktatur»). Församhälleligandet av produktionen kan inte annat än leda till produktionsmedlens övergång i samhällets ägo, till »expropriation av expropriatörerna». En enormt stegrad arbetsproduktivitet, kortare arbetsdag, ersättande av det primitiva, splittrade småproduktionens kvarlevor och spillror med effektivare kollektivt arbete - det är de direkta följderna av denna övergång. Kapitalismen bryter slutgiltigt sammanhanget mellan industri och jordbruk, men förbereder samtidigt genom sin högsta utveckling nya element för detta sammanhang, för industrins förening med jordbruket genom en medveten tillämpning av vetenskapen och av det kollektiva arbetets kombinering och för ett nytt slags bosättning för mänskligheten (med avskaffande av den lantliga avskildheten, världsfrånvändheten och förvildningen, liksom också av den onaturliga sammangyttringen av gigantiska massor i storstäder). En ny familjeform, nya förhållanden i kvinnans ställning och i den uppväxande generationens fostran förbereds genom den moderna kapitalismens högsta former: kvinno- och barnarbetet, upplösningen av den patriarkaliska familjen genom kapitalismen antar i det nutida samhället oundvikligen de mest fruktansvärda, katastrofala och motbjudande former. Inte desto mindre ». .. skapar ... storindustrin den nya ekonomiska grundvalen för en högre form av familjeliv och för ett bättre förhållande mellan könen, genom att den tilldelar kvinnor, barn och ungdomar avgörande roller i den samhälleliga produktionsprocessen utanför hemmet. Det är naturligtvis lika enfaldigt att tro, att familjens kristligt-germanska form är evig och oföränderlig, som att anse att den gammalromerska eller den gammalgrekiska eller den orientaliska var det. Alla dessa former är för övrigt led i en sammanhängande historisk utveckling. Det är också uppenbart, att samarbete mellan människor av bägge könen och ur olika åldersstadier i samma produktionsprocess under lämpliga samhällsförhållanden bör kunna bilda grundvalen för en human utveckling. Under de brutala kapitalistiska formerna är detta samarbete i stället en källa till fördärv och slaveri, emedan arbetaren är till för produktionsprocessen, inte omvänt produktionsprocessen för arbetaren.» (Kapitalet, b. I, slutet av 13:e kapitlet) Fabrikssystemet visar oss »grunden till framtidens barnuppfostran genom att för alla barn över en viss ålder kombinera produktivt arbete med undervisning och gymnastik, inte bara som en metod att stegra den samhälleliga produktionen utan även som den enda metoden att producera allsidigt utvecklade människor.» (Ibid.)47 På samma historiska grundval, inte bara när det gäller att förklara det förgångna, utan också när det gäller att oförskräckt emotse framtiden och bedriva en djärv praktisk verksamhet som är inriktad på dess förverkligande, ställer den marxska socialismen också frågorna om nationaliteten och om staten. Nationerna är en nödvändig produkt och en nödvändig form för den samhälleliga utvecklingens borgerliga epok. Inte heller arbetarklassen kunde växa sig stark, träda in i sin mannaålder och formeras, utan att »konstituera sig själv som nation» och utan att vara »nationell» (»om också ej i samma mening som bourgeoisin»). Men kapitalismens utveckling bryter allt mer ned de nationella skrankorna, förintar den nationella isoleringen och sätter klassmotsättningarna i den nationella antagonismens ställe. I de utvecklade kapitalistiska länderna är det därför fullkomligt sant, att »arbetarna har intet fädernesland», och att »samfälld aktion» av åtminstone de civiliserade ländernas arbetare är »en av de första betingelserna för proletariatets befrielse» (Kommunistiska manifestet).48 Staten, detta organiserade våld, uppstod med nödvändighet på en bestämd utvecklingsnivå hos samhället, nämligen när detta splittrades i oförsonliga klasser, när det inte längre kunde existera utan en »makt», som skenbart står över samhället och till en viss grad avskilt sig från detta. I det staten uppstår ur klassmotsättningarna blir den »den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat, vilken klass genom denna stat också blir politiskt härskande klass och sålunda finner nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta klassen. Sålunda var den antika staten framför allt slavägarnas stat för att hålla nere slavarna, liksom feodalstaten var adelns organ för att hålla nere de livegna- och dagsverksskyldiga bönderna och den moderna representativstaten ett verktyg för kapitalets utsugande av lönearbetet.» (Engels i Familjens, privategendomens och statens ursprung, där han framlägger sina och Marx' åsikter.)49 Inte ens den borgerliga statens friaste och progressivaste form, den demokratiska republiken, upphäver i någon mån detta faktum, utan förändrar bara dess form (regeringens band med börsen, korruption - direkt och indirekt - av tjänstemännen, pressen osv.). Socialismen, som leder till klassernas upphävande, leder därmed också till statens upphävande. »Den första handling», skriver Engels i Anti-During, »med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället - besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är tillika dess sista självständiga handling som stat. En statsmakt som ingriper i samhällets förhållanden blir överflödig på det ena området efter det andra och staten avsomnar av sig själv. I stället för en regering över personer får vi en förvaltning av tingen och en ledning av produktionsprocessen. Staten 'avskaffas' inte, den dör bort.»50 »Samhället, som nyorganiserar produktionen på grundval av fri och lika association mellan producenterna, placerar hela statsmaskineriet på den plats, där det då kommer att höra hemma i fornminnesmuseet, vid sidan av spinnrocken och bronsyxan.» (Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung)51

Slutligen måste man, ifråga om den marxska socialismens ställning till småbönderna som också kommer att bli kvar under den epok när expropriatörerna exproprieras, hänvisa till en förklaring av Engels som ger uttryck åt Marx' tankar: »När vi är i besittning av statsmakten, kommer vi inte att kunna tänka på att med våld expropriera småbönderna (sak samma om det skulle ske med eller utan gottgörelse), såsom vi är tvungna att göra med storgodsägarna. Vår uppgift gentemot småbonden består närmast i att leda över hans privatdrift och privategendom till kooperativ sådan, inte med våld utan genom exempel och erbjudande av samhällelig hjälp för detta ändamål. Och då har vi förvisso tillräckligt med medel för att för småbonden ställa i utsikt fördelar, vilka redan nu måste vara klara för honom.» (Engels, Die Bauernfrage in Frankreich and Deutschland,52 utg. av Aleksejeva, sid. 17, den ry. övers. har fel, originaltexten i Neue Zeit 53)

 

PROLETARIATETS KLASSKAMPSTAKTIK

Sedan Marx redan 1844-1845 hade klarlagt en av huvudbristerna hos den gamla materialismen, nämligen att den inte var i stånd att förstå betingelserna för den revolutionära praktiska verksamheten och uppskatta dess betydelse, ägnade han under hela sitt liv jämsides med sina teoretiska arbeten en outtröttlig uppmärksamhet åt de taktiska frågorna i proletariatets klasskamp. Marx' samtliga verk, och särskilt hans år 1913 utgivna brevväxling med Engels i fyra band, lämnar i detta avseende ett kolossalt material. Detta material är ännu inte på långt när fullständigt samlat, sammanfattat, studerat och genomarbetat. Därför måste vi här inskränka oss till helt allmänna och korta anmärkningar, varvid vi betonar, att utan denna sida höll Marx med rätta materialismen för halv, ensidig och död. Huvuduppgiften för proletariatets taktik fastställde Marx i sträng överensstämmelse med alla premisser i sin materialistiskt dialektiska världsåskådning. Endast ett objektivt hänsynstagande till summan av växelförhållandena mellan alla klasser utan undantag i ett givet samhälle och följaktligen också hänsynstagande till detta samhälles objektiva utvecklingsstadium och till växelförhållandena mellan detta och andra samhällen kan tjäna som grundval för en riktig taktik för den framstegsvänliga klassen. Härvid betraktas alla klasser och länder inte statiskt utan dynamiskt, dvs. inte i orörligt tillstånd utan i rörelse (vars lagar framgår ur varje klass' ekonomiska existensbetingelser). Rörelsen betraktas i sin tur inte bara från det förgångnas utan också från framtidens synpunkt, inte enligt »evolutionisternas» flacka uppfattning, som endast ser långsamma förändringar, utan dialektiskt: » I de stora historiska utvecklingarna är 20 år inte mer än en dag», skrev Marx till Engels, »ehuru det sedan återigen kan komma dagar, som i sig sammanfattar 20 år.» (Brevväxling, b. III, sid. 127)54 På varje utvecklingsstadium, i varje ögonblick måste proletariatets taktik ta hänsyn till denna den mänskliga historiens objektivt oundvikliga dialektik. Å ena sidan bör epoker av politisk stagnation eller i snigeltempo gående s. k. »fredlig» utveckling utnyttjas för att utveckla den progressiva klassens medvetande, kraft och kampduglighet, medan å andra sidan hela detta utnyttjandearbete bör föras i riktning till ifrågavarande klass' »slutmål» och för att göra denna klass i stånd att praktiskt lösa de stora uppgifterna under de stora dagar »som i sig sammanfattar 20 år». I denna fråga är två yttranden av Marx särskilt viktiga, det ena ur Filosofins elände om proletariatets ekonomiska kamp och dess ekonomiska organisationer och det andra ur Kommunistiska manifestet om dess politiska uppgifter. Det första lyder: »Storindustrin sammanför en mängd med varandra obekanta människor på en plats. Konkurrensen splittrar dem i deras intressen. Men upprätthållandet av lönen, detta gemensamma intresse gentemot mästaren, förenar dem i en gemensam motståndstanke - koalitionen ... De till en början isolerade koalitionerna» utbildar sig »till grupper, och gentemot det alltid förenade kapitalet blir associationernas upprätthållande för dem nödvändigare än lönernas ... I denna kamp - ett sannskyldigt inbördeskrig - förenar och utvecklar sig alla element för en kommande drabbning. En gång bragt till denna punkt antar koalitionen politisk karaktär.»55 Här har vi programmet och taktiken för den ekonomiska kampen och fackföreningsrörelsen för årtionden framåt, under hela den långa period då proletariatets krafter förbereds »för en kommande drabbning». Till detta måste man lägga Marx' och Engels' talrika hänvisningar med den engelska arbetarrörelsen som exempel, hur den industriella »blomstringen» framkallar försök att »köpa proletariatet» (Brevväxling, I, 136)56 och avleda det från kampen; hur denna blomstring överhuvudtaget »demoraliserar arbetarna» (11, 218); hur det engelska proletariatet »förborgerligas, så att denna den mest borgerliga av alla nationer» (den engelska) »slutligen synes vilja bringa det därhän, att den jämte bourgeoisin får en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat» (II, 290),57 hur den »revolutionära energin» förflyktigas hos detta proletariat (III, 124); hur man måste vänta en längre eller kortare tid tills de »engelska arbetarna befriat sig från sin skenbara bourgeoisiinfektion» (III, 127); hur den engelska arbetarrörelsen saknar »de gamla chartisternas58 eldiga anda» (1886, III, 305),59 hur de engelska arbetarledarna blir ett slags mellanting »mellan den radikala borgaren och arbetaren» (om Holyoake, IV, 209); hur den brittiska arbetaren på grund av Englands monopolställning och så länge denna monopolställning inte brutit samman »inte vill röra sig ur fläcken» (IV, 433),60 Den ekonomiska kampens taktik i samband med arbetarrörelsens allmänna gång (och utgång) betraktas här från en beundransvärt omfattande, allsidig, dialektisk och sant revolutionär ståndpunkt.

Kommunistiska manifestet uppställde följande marxistiska grundsats om den politiska kampens taktik: »De» (kommunisterna) »kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart näraliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid.»61 I överensstämmelse med detta understödde Marx år 1848 i Polen agrarrevolutionens parti, »samma parti, som framkallade Krakau-upproret 1846».62 I Tyskland understödde Marx 1848-1849 den extremt revolutionära demokratin, och han tog i fortsättningen aldrig tillbaka vad han då sagt om taktiken. Den tyska bourgeoisin betraktade han som ett element, som »redan på förhand» var »böjt att förråda folket» (endast ett förbund med bönderna hade kunnat ge bourgeoisin möjlighet att fullständigt förverkliga dess uppgifter) »och att kompromissa med det gamla samhällets krönta representant». Här Marx' sammanfattande analys av den tyska bourgeoisiens klassläge i den borgerligt demokratiska revolutionens epok - för övrigt ett mönsterexempel på materialismen, som betraktar samhället i rörelse och därvid inte endast den sida av rörelsen som är riktad bakåt: »... utan tro på sig själv, utan tro på folket, knorrande mot överskikten, skälvande för underskikten . uppskrämd av världsstormen; ingenstädes energi, överallt plagiat ... utan initiativ ... en eländig gubbe, dömd att leda ett robust folks första ungdomsströmmar utifrån sina egna ålderdomssvaga intressen.» (Neue Rheinische Zeitung, 1848: Litterär kvarlåtenskap, b. III, sid. 213)63 Som orsak till revolutionens misslyckande 1848 betecknade Marx ungefär 20 år senare i ett brev till Engels (III, 224) det förhållandet, att bourgeoisin föredragit fred med slaveriet inför Blotta utsikten till kamp för friheten. Då revolutionsepoken 1848-1849 var slut, gick Marx emot varje revolutionslek (Schapper och Willich och kampen mot dem) och krävde, att man skulle förstå att arbeta under den nya epoken, som föregivet »fredligt» förbereder nya revolutioner. I vilken anda Marx krävde att detta arbete skulle ledas framgår av hans värdering av läget i Tyskland under den mörkaste reaktionstiden 1856: »The whole thing in Germany» (hela saken i Tyskland) »kommer att bero på möjligheten to back the Profetarian revolution by some second edition of the Peasant's war» (att stödja den proletära revolutionen genom något slags andra upplaga av bondekriget). (Brevväxling, 11, 108)64 Så länge den demokratiska (borgerliga) revolutionen i Tyskland inte var avslutad, riktade Marx ifråga om det socialistiska proletariatets taktik hela uppmärksamheten på utvecklandet av böndernas demokratiska energi. Han ansåg, att Lassalles hållning »objektivt ... är förräderi mot hela arbetarrörelsen till förmån för preussarna» (Brevväxling, III, 210) bl. a. just på grund av hans efterlåtenhet gentemot godsägarna och den preussiska nationalismen. »1 ett övervägande jordbruksland ... », skrev Engels år 1865 i ett tankeutbyte med Marx med anledning av en planerad gemensam förklaring i pressen, »är det en gemenhet ... att i industriproletariatets namn uteslutande överfalla bourgeoisin och därvid inte ägna ett ord åt den feodala högadelns patriarkaliska 'prygelexploatering' av lantproletariatet.» (III, 217)65 Under perioden 1864-1870, då epoken av den borgerligt demokratiska revolutionens fullbordande i Tyskland, epoken av utsugarklassernas kamp i Preussen och Österrike för det ena eller andra sättet att fullborda denna revolution uppifrån närmade sig sitt slut, fördömde Marx inte bara Lassalle, som sökte vinna Bismarcks gunst, utan tillrättavisade också Liebknecht, som hänfallit till »austrofili» och försvarade partikularismen. Marx krävde en revolutionär taktik, som lika skoningslöst kämpade mot Bismarck som mot anhängarna av »austrofili», en taktik som inte anpassade sig till »segraren», den preussiska junkern, utan omedelbart på nytt tog upp den revolutionära kampen mot honom och just på den grund som lagts av preussarnas militära segrar (Brevväxling, 111, 134, 136, 147, 179, 204, 210, 215, 418, 437, 440-441).66 I Internationalens berömda upprop av den 9 september 1870 varnade Marx det franska proletariatet för ett för tidigt uppror. Men när upproret likväl bröt ut (1871), hälsade Marx med hänförelse massornas »himlastormande» revolutionära initiativ (Marx' brev till Kugelmann) 67 Den revolutionära aktionens nederlag i denna situation, liksom i många andra, var utifrån ståndpunkten av Marx' dialektiska materialism ett mindre ont för den proletära kampens allmänna förlopp och utgång än uppgivandet av en intagen position, en kapitulation utan kamp: en sådan kapitulation skulle ha demoraliserat proletariatet och undergrävt dess kampduglighet. Marx, som helt och fullt förstod att uppskatta utnyttjandet av de legala kampmedlen under tider av politisk stagnation och förhärskande borgerlig legalitet, fördömde 1877-1878, efter utfärdandet av undantagslagen mot socialisterna,68 ytterst skarpt Mosts »revolutionära fras». Men lika skarpt om inte skarpare angrep han opportunismen, som då för en tid bemäktigat sig det officiella socialdemokratiska partiet, vilket inte genast gav prov på fasthet, ståndaktighet, revolutionär hållning och beredvillighet att övergå till illegal kamp som svar på socialistlagen (Brevväxling, IV, 397, 404, 418, 422, 424,69 jfr också breven till Sorge).

 

Skrivet i juli - november 1914.               V. I. Lenin, Samlade

Publicerat med förkortningar 1915        verk, 5:e ry. uppl.,

i Bröderna Granats encyklopedi,           b. 26, sid. 43-93 sjunde uppl., b. 28

Signatur: V. I 1 j i n

 

Förordet tryckt i broschyren: N. Lenin, Karl Marx, Priboj, Moskva 1918

 

NOTER

1

Artikeln Karl Marx (En kort biografi med presentation av marxismen)

skrev Lenin för bröderna Granats uppslagsverk, som var den mest populära encyklopedin i Ryssland på den tiden. I förordet till särtrycket 1918 påminner sig Lenin att han skrev artikeln 1913. I själva verket började han arbeta på artikeln i Poronin, Galizien, våren 1914 men måste avbryta arbetet på grund av att han hade så mycket att göra i samband med ledningen av partiet och tidningen Pravda. Först i september, i Bern, Schweiz, kunde Lenin åter ta itu med artikeln som han avslutade under första hälften av november.

Artikeln publicerades i ofullständigt skick 1915 i uppslagsverkets 28:e band (7:e upplagan) med underskriften V. Iljin. Med hänsyn till censuren hade redaktionen utelämnat två avsnitt - Socialismen och Proletariatets klasskampstaktik och gjort en rad ändringar i texten. Efter artikeln följde en marxistisk litteraturförteckning.

Ar 1918 utgavs artikeln av förlaget Priboj som enskilt häfte enligt texten i uppslagsverket men utan  litteraturförteckningen. I oförkortat skick publicerades artikeln ffg. i samlingsbandet V. I. Lenin, Marx, Engels, marxismen, som utgavs av Lenininstitutet vid SUKP:s CK 1925.

I föreliggande upplaga publiceras artikeln utan litteraturförteckning.

 

2

Mensjevikerna var en opportunistisk riktning i den ryska socialdemokratin. På RSDAP:s andra kongress 1903 fick de revolutionära socialdemokra­terna med Lenin i spetsen majoriteten i de ledande partiinstanserna medan opportunisterna stannade i minoritet. Sedan dess kallades Lenins anhäng­are bolsjeviker (av ry. bolsjinstvo=majoritet) och opportunisterna

 mensjeviker (av ry. mensjinstvo = minoritet). Under revolution 1905 - 1907 motsatte sig mensjevikerna arbetarklas­sens hegemoni i revolutionen och arbetarnas förbund med bönderna. De gick in för en överenskommelse med den liberala bourgeoisin som enligt dem borde få leda revolutionen. Under den reaktionstid som följde efter revolutionens nederlag blev de flesta mensjeviker s. k. likvidatorer, dvs. krävde att arbetarklassens revolutionära illegala parti skulle avskaffas

»likvideras»). Efter den borgerligt demokratiska revolutionens seger i februari 1917 deltog mensjevikerna i den borgerliga provisoriska regering­ en, vars imperialistiska politik de stödde, och kämpade mot den framväxande socialistiska revolutionen.

Efter den socialistiska Oktoberrevolutionen 1917 blev mensjevikerna ett öppet kontrarevolutionärt parti, som organiserade och deltog i kupper och uppror mot sovjetmakten.

 

3

Vänsterhegelianerna el. unghegelianerna, en idealistisk strömning i den tyska filosofin på 1830-1840-talen. Den försökte dra radikala slutsatser ur den hegelska filosofin och motivera en borgerlig omdaningsnödvändighet i Tyskland. Unghegelianismen var representerad av David Friedrich Strauss, Edgar och Bruno Bauer, Max Stirner m. fl. Till anhängarna hörde också en tid Ludwig Feuerbach och de unga Marx och Engels, vilka senare bröt med unghegelianismen, vars idealistiska och småborgerliga kärna de kritise­rade i Die heilige Familie (1844) och Die deutsche Ideologie (1845-1816).

 

4

F. Engels, Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, Ar­betarkultur, Sthlm 1946, sid. 21.

 

5

Rheinische Zeitung fur Politik, Handel and Gewerbe, en dagstidning som kom ut i Köln från den 1 januari 1842 till den 31 mars 1843. Tidningen hade grundats av företrädare för den mot den preussiska absolutismen op. positionella Rhenbourgeoisin. Bland medarbetarna återfanns några unghe­gelianer. K. Marx började medarbeta i tidningen i april 1842, och i oktober samma år blev han chefredaktör. Under hans ledning fick tidningen en re­volutionärt demokratisk prägel. Den preussiska regeringen beslöt i januari 1843 att förbjuda Rheinische Zeitung fr. o. m. den 1 april 1843 och till dess instifta en mycket sträng censur för den. Eftersom aktieägarna ville att tidningen skulle följa en moderatare linje utträdde Marx ur redaktionen den 17 mars 1843.

 

6 Den litteraturförteckning som Lenin sammanställde till artikeln har ute­lämnats.

 

7 K. Marx, Rechtfertigung des Korrespondenten von der Mosel. (Se K. Marx, F. Engels, Werke, Bd. 1, Dietz Verlag, Berlin 1970, sid. 172-199)

 

8Deutsch-Französische Jahrbucher utgavs i Paris på tyska med K. Marx och Arnold Ruge som redaktörer. Bara ett dubbelnummer utkom, i februari 1844, med bl. a. artiklar av K. Marx och F. Engels som markerade deras definitiva övergång till materialismen och kommunismen. Huvudorsaken till att tidskriften lades ned var principiella meningsskiljaktigheter mellan Marx och den borgerlige radikalen Ruge.

 

9

K. Marx, Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. (Se K. Marx, F. Engels, Werke, Bd. 1, Berlin 1958, sid. 385)             

 

10

Proudhonismen, en antivetenskaplig och mot marxismen fientlig strömning inom den småborgerliga socialismen, uppkallad efter dess ideolog, den franske anarkisten Pierre Joseph Proudhon. Han kritiserade den kapita­listiska storegendomen från en småborgerlig ståndpunkt och ville föreviga den privata småegendomen. Genom s. k. folk- och bytesbanker skulle arbe­tarna kunna skaffa sig egna produktionsmedel, bli hantverkare och trygga en »rättvis» avsättning av sina produkter. Proudhon föstod inte proletariatets historiska roll, hade en negativ inställning till klasskampen, den proletära revolutionen och proletariatets diktatur och förnekade staten från anarkis­tisk ståndpunkt. Proudhonismen utsattes för en förintande kritik av Marx i Filosofins elände.     

 

11

Kommunisternas förbund var proletariatets första internationella kommu­nistiska organisation. Det bildades under ledning av Marx och Engels i London i början av juni 1847 och dess program- och organisationsprinciper utarbetades med direkt deltagande av Marx och Engels, vilka också skrev programdokumentet Det kommunistiska partiets manifest som publicerades i februari 1848. Förbundet, som upphörde att existera i november 1852, var en föregångare till Internationella arbetarassociationen (Första internationalen). Framstående medlemmar av Kommunisternas förbund spelade 'senare en ledande roll i Första internationalen.

 

12

Den borgerliga revolutionen i Frankrike i februari 1848.

 

13

Den borgerliga revolution som utbröt i Tyskland och Österrike i mars 1848.

 

14

Neue Rheinische Zeitung utkom i Köln från den 1 juni 1848 till den 19 maj 1849. Chefredaktör var K. Marx men i ledningen av tidningen deltog också F. Engels. Tidningen betecknades av Lenin som »det revolutionära proleta­riatets bästa, oöverträffade pressorgan» (V. I. Lenin, Samlade verk, 5:e Ty. uppl., b. 26, sid. 83).

Trots repressalier och polistrakasserier försvarade Neue Rheinische Zeitung oförskräckt den revolutionära demokratins och proletariatets intres­sen. Utvisningen av Marx från Preussen i maj 1849 och repressalierna mot andra redaktörer på tidningen medförde dess nedläggning.

 

15

En folkdemonstration i Paris som hade organiserats av småbourgeoisins parti (»Berget») som protest mot att presidenten och majoriteten i lagstif­tande församlingen kränkt de konstitutionella förhållanden som upprättades

genom revolutionen 1848. Demonstrationen skingrades av regeringen.

 

16

K. Marx' pamflett Herr Vogt var ett svar på en förljugen broschyr av den bonapartistiske agenten K. Vogt med titeln Mein Prozess gegen die Allge­meine Zeitung.        

 

17

Internationella arbetarassociationens inauguraladress.       

 

18

Bakunism, en riktning uppkallad efter Michail Bakunin, anarkismens teore­tiker och fiende till marxismen och den vetenskapliga socialismen. Bakunis­terna kämpade hårdnackat mot arbetarrörelsens marxistiska teori och taktik.

Bakunismens huvudtes är förnekande av varje slags stat, även proletariatets diktatur; den kännetecknas framförallt av oförmåga att förstå proletariatets världshistoriska roll. Enligt bakunismen skulle folkliga resningar ledas av ett hemligt revolutionärt sällskap av »framstående» personer. Dess äventyrliga komplott- och terrortaktik stred mot den marxistiska läran om upproret.

 

19

F. Engels, K. Marx, Die heilige Familie oder Kritik der kritischen Kritik. ,Legen Bruno Bauer and Konsorten. (Se K. Marx, F. Engels, Werke, Bd. 2, Dietz Verlag, Berlin 1970, sid. 132)

 

20

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 13.

 

21

F. Engels, Anti-Duhring, Arbetarkultur, Sthlm 1955, sid. 62, 83f., 51, 35.

 

22

Agnosticism (av grek. nekande a och gudsis, kunskap), en idealistisk lära som hävdar världens ofattbarhet och det mänskliga förnuftets begränsning, att det ingenting kan veta utanför förnimmelserna. En del agnostiker erkänner den materiella världens objektiva existens men förnekar möjligheten att lära känna den. Andra förnekar den materiella världens existens eftersom människan enligt dem inte kan veta om det finns någonting utanför hennes förnimmelser.

Kriticism kallade Kant sin idealistiska filosofi, vars huvudmål han ansåg vara kritik av människans kunskapsförmåga. Genom denna »kritik» kom Kant till ett förnekande av det mänskliga förnuftets förmåga att lära känna tingens väsen.

Positivism, en vitt spridd riktning i den borgerliga filosofin och sociolo­gin. Dess grundare var den franske filosofen och sociologen Auguste Comte (1798-1857). Positivisterna förnekar möjligheten att lära känna förbindel­sernas och relationernas inre lagbundenheter. De förnekar filosofin som me­tod för kunskap och omdaning av den objektiva världen och begränsar den till summering av data erhållna i skilda vetenskaper, till yttre beskrivning av den direkta observationens resultat (»positiva» fakta). Positivismen anser sig stå »över» materialismen och idealismen men är i själva verket en avart av den subjektiva idealismen.

 

23

F. Engels, Ludwig Feuerbach, Arbetarkultur, Sthlm 1946, sid. 27.

 

24

F. Engels, Anti-Duhring, Arbetarkultur, Sthlm 1955, sid. 33.

 

25

F. Engels, Ludwig Feuerbach, Arbetarkultur, Sthlm 1946, sid. 54f., 13, 53.

 

26

F. Engels, Anti-Duhring, Arbetarkultur, Sthlm 1955, sid. 37.

 

27

F. Engels, Ludwig Feuerbach, Arbetarkultur, Sthlm 1946, sid. 34f.

 

28

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 323.

 

29

K. Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkultur, Sthlm 1955, sid. 10.

 

30

Restaurationen benämns i den franska historien perioden 1814-1830, då bourbonerna som störtats genom den borgerliga revolutionen 1792 åter hade uppsatts på tronen.

 

31

K. Marx och F. Engels, Det kommunistiska partiets manifest, Arbetarkultur, Sthlm 1945, sid.

 

32

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 5.

 

33

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 64.

 

34

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 35.

 

35

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 146f.

 

36

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 144.

 

37

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 670f.

 

38

Gränsnytteteorin, en vulgär borgerligt apologetisk ekonomisk teori som upp­stod på 1870-talet som motvikt mot den marxska arbetsvärdeteorin. Enligt gränsnytteteorin bestäms varornas värde genom deras nytta för människorna och inte genom den mängd samhälleligt arbete som använts till deras pro­duktion.

 

39

K. Marx, Kapitalet, Tidens förlag, Sthlm 1932, b. III, d. II, sid. 753.

 

40

K. Marx, Das Kapital, Bd. I, Dietz Verlag, Berlin 1966, sid. 775. Detta avsnitt har bortfallit i de svenska översättningarna.

 

41

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 567f.

 

42

K. Marx, Die Klassenkämpfe in Frankreich 1848 bis 1850. (Se K. Marx, F. Engels, Werke, Bd. 7, Dietz Verlag, Berlin 1969, sid. 84)

 

43

K. Marx, Louis Bonapartes 18 brumaire, Arbetarkultur, Sthlm 1946, sid. 146.

 

44

K. Marx, Die Klassenkämpfe in Frankreich 1848 bis 1850. (Se K. Marx, F. Engels, Werke, Bd. 7, Dietz Verlag, Berlin 1969, sid. 84)

 

45

K. Marx, Kapitalet, Tidens förlag, Sthlm 1930, b. III, sid. 761f.

 

46

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla  1969, sid. 441f 

 

47

K. Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors bokförlag/Clarte, Uddevalla 1969, sid. 427f. o. 422.

 

48

K. Marx och F. Engels, Det kommunistiska partiets manifest, Arbetarkultur, Sthlm 1945, sid. 43.

 

49

F. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, Arbetarkul­tur, Sthlm 1945, sid. 219.                  

 

50

F. Engels, Anti-Duhring, Arbetarkultur, Sthlm 1955, sid. 387.

 

51

F. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, Arbetarkul­tur, Sthlm 1945, sid 222.

 

52

F. Engels, Die Bauernfrage in Frankreich and Deutschland. (Se K. Marx, F. Engels, Werke, Bd. 22, Dietz Verlag, Berlin 1963, sid. 199)

 

53

Die Neue Zeit, teoretisk tidskrift för Tysklands socialdemokratiska parti; utgavs i Stuttgart 1883-1923. 1 tidskriften publicerades ffg. flera verk av K. Marx och F. Engels. Den senare var alltid redo att bidra med råd till redaktionen, som han ofta kritiserade för avsteg från marxismen. Efter F. Engels' död började tidskriften i mitten av 1890-talet att regelbundet trycka artiklar av revisionister. Under första världskriget intog tidskriften en centristisk ståndpunkt men stödde i praktiken socialchauvinisterna.

 

54

K. Marx till F. Engels den 9 april 1868. (Se K. Marx, F. Engels, Ausgewählte Briefe, Berlin 1953, sid. 170)         

 

55

K. Marx, Filosofins elände, Arbetarkultur, Sthlm 1949, sid. 185L

 

56

K. Marx till F. Engels den 5 februari 1851. (Se K. Marx, F. Engels, Brief­wechsel, 1. Bd., Berlin 1949, sid. 173)                     

 

57

F. Engels till K. Marx den 17 december 1857 och den 7 oktober 1858. (Se K. Marx, F. Engels, Briefwechsel, II. Bd., Berlin 1949, sid. 319 o. 421)

 

58

Chartism, en rörelse inom den engelska arbetarklassen på 1830-1840-talet, världens första massrevolutionära arbetarrörelse. Chartisterna offentliggjorde The Peoples Charter (därav namnet) med krav på allmän rösträtt, avskaf­fande av jordcensur för inval i parlamentet m. m. Möten och demonstra­tioner, i vilka miljoner arbetare och hantverkare deltog, hölls över hela landet under flera år. The Peoples Charter och alla andra chartistpetitioner tillbakavisades emellertid av parlamentet. Regeringen utsatte Chartisterna för skoningslösa förföljelser och arresterade deras ledare. Rörelsen slogs ned, men chartismen hade ett mycket stort inflytande på den internationella ar­betarrörelsens utveckling därefter.

 

59

F. Engels till K. Marx den 8 april och K. Marx till F. Engels den 9 april 1863; K. Marx till F. Engels den 2 april 1866. (Se K. Marx, F. Engels, Briefwechsel, III. Bd., Berlin 1950, sid. 161f., 165, 421)

 

60

F. Engels till K. Marx den 19 november 1869 och den 11 augusti 1881. (Se K. Marx, F. Engels, Briefwechsel, IV. Bd., Berlin 1950, sid. 291, 609

 

61

K. Marx och F. Engels, Det kommunistiska partiets manifest, Arbetarkultur, Sthlm 1945, sid. 59.             

 

62

Krakau-upproret var ett nationellt och demokratiskt uppror i Krakow­republiken, som sedan 1815 stod under Österrikes, Preussens och Rysslands kontroll. Under upproret bildades en nationell regering som i ett manifest avskaffade de feodala pålagorna och lovade att bönderna skulle få överta jorden utan ersättning. I andra upprop tillkännagav den bildandet av na­tionella verkstäder, lönehöjningar i dem och proklamerade medborgerlig jämlikhet. Upproret nedslogs emellertid inom kort.

 

63

Se Karl Marx and Friedrich Engels, Ausgewählte Schriften in zwei Bänden. Bd. 1, Berlin 1959, sid. 58.

 

64

K. Marx till F. Engels den 16 april 1856. (Se K. Marx, F. Engels, Briefwechsel, ii. Bd., Berlin 1949, sid. 166)  

 

65

F. Engels till K. Marx den 27 januari och den 5 februari 1865. (Se K. Marx, F. Engels, Briefwechsel, 111. Bd., Berlin 1950, sid. 261, 269)

 

66

F. Engels till K. Marx den 11 juni och den 24 november 1863, den 4 sep­tember 1864, den 27 januari 1965, den 22 oktober och den 6 december 1867; K. Marx till F. Engels den 12 juni 1863, den 10 december 1864, den 3 februari 1865 och den 17 december 1867. (Se K. Marx, F. Engels, Briefwechsel, 111. Bd., Berlin 1950, sid. 172L, 175, 188, 225L, 255, 261, 267-269, 512, 545, 552)

 

67

K. Marx, K. Marx an Ludwig Kugelmann, 12. April 1871. (Se K. Marx, F. Engels, Werke, Bd. 33, Dietz Verlag, Berlin 1966, sid. 206)

 

68

Undantagslagen mot socialisterna tillämpades i Tyskland åren 1878-1890. Den förbjöd alla det socialdemokratiska partiets organisationer, arbetar­organisationerna och arbetarpressen; den socialistiska litteraturen konfis­kerades, socialdemokrater förföljdes och förvisades. Partiet förmådde emellertid organisera ett illegalt arbete, samtidigt som det i stor omfatt. ning använde de förefintliga legala möjligheterna för att befästa kon­takterna med befolkningen. Lagen upphävdes 1890 under trycket från den växande massarbetarrörelsen.

 

69

K. Marx till F. Engels den 23 juli och den 1 augusti 1877 och den 10 sep­tember 1879; F. Engels till K. Marx den 20 augusti och den 9 september 1879. (Se K. Marx, F. Engels, Brielwechsel, IV. Bd., Berlin 1950, sid. 552f., 560f., 581, 590f., 592f.)