Staten och revolutionen

Förord till första upplagan

1. Klassamhället och staten
1. Staten - en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet
2. Speciella förband av väpnade människor, fängelser o.s.v.
3. Staten - ett verktyg för exploateringen av den förtryckta klassen
4. Statens "bortdöende" och den våldsamma revolutionen
II. Erfarenheterna från åren 1848-1851
1. Revolutionens förstadium
2. Revolutionens resultat
3. Marx frågeställning år 1852
III. Erfarenheten av Pariskommunen år 1871. Marx analys
1. Vad låg heroismen i kommunardernas försök?
2. Varmed skall det sönderslagna statsmaskineriet ersättas?
3. Parlamentarismens avskaffande
4. Organiserandet av nationens enhet
5. Förintandet av parasitstaten
IV. Fortsättning. Engels kompletterande
1. "Bostadsfrågan"
2. Polemiken mot anarkisterna
3. Ett brev till Bebel
4. Kritiken av utkastet till Erfurtprogrammet
5. Förordet av år 1891 till Marx skrift "Inbördeskriget"
6. Engels om demokratins övervinnande
V. De ekonomiska grunderna för statens bortdöende
1. Marx frågeställning
2. Övergången från kapitalism till kommunism
3. Det kommunistiska samhällets första fas
4. Det kommunistiska samhällets högsta fas
VI. Hur opportunisterna har förflackat marxismen
1. Plechanovs polemik mot anarkisterna
2. Kautskys polemik mot opportunisterna
Noter

Förord till första upplagan

Frågan om staten är för närvarande av särskild vikt såväl i teoretiskt som i praktiskt-politiskt avseende. Det imperialistiska kriget har i hög grad påskyndat och dramatiserar monopoikapitalismens förvandling till statsmonopolistisk kapitalism. Allt vidunderligare blir det vidunderliga förtrycket av de arbetande massorna från statens sida, en stat som allt intimare sammansmälter med de allsmäktiga kapitalistförbunden.
Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas läge outhärdligt och ökar deras indignation. En internationell proletär revolution håller uppenbarligen på att växa fram och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk betydelse.
De under årtionden av relativt fredlig utveckling anhopade elementen av opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömning som är förhärskande inom de socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov, Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj samt i något beslöjad form hrr Tsereteli, Tjernov & Co i Ryssland, Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland, Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien, Hyndman och fabianerna i England o.s.v., o.s.v.)[1] en socialism i ord, en chauvinism i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna, lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins intressen, utan just till, den "egna" statens intressen. Ty flertalet s.k. stormakter har sedan länge exploaterat och förslavat en rad små och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för styckning och fördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande massornas frigörelse är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska fördomarna beträffande "staten".
Till en början skall vi granska Marx och Engels lära om staten och särskilt uppehålla oss vid de sidor därav som råkat i glömska eller utsatts för opportunistisk förvanskning. Därnäst skall vi särskilt syssla med huvudrepresentanten för dessa förvanskningar, Karl Kautsky[2], den mest kände ledaren för Andra internationalen (1889-1914) vilken under det nu pågående kriget gjort en så ömklig bankrutt. Till sist skall vi sammanfatta de viktigaste resultaten av erfarenheterna från de tyska revolutionerna 1905 och i synnerhet 1917. Denna senare närmar sig f.n. (början av augusti 1917) tydligen slutet av sin första utvecklingsperiod; men hela denna revolution kan överhuvud taget endast förstås som en länk i den kedja av socialistiska proletära revolutioner som framkallas av det imperialistiska kriget. Frågan om den proletära socialistiska revolutionens förhållande till staten får därmed inte endast en praktisk-politisk betydelse. Den får också en högst aktuell betydelse för uppgiften att upplysa massorna om vad de under den närmaste framtiden bör göra för att befria sig från kapitalets ok.
Augusti 1917
Författaren

1. Klassamhället och staten

1. Staten - en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet
Med Marx lära går det för närvarande som det under historiens gång ofta gått med läror av revolutionära tänkare och av ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Under sin livstid belönades de stora revolutionärerna av förtryckarklasserna med ständiga förföljelser. Deras lära möttes med den råaste illvilja, med det mest rasande hat och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till harmlösa ikoner, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ära för att "trösta" de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, alltmedan den revolutionära lärans innehåll kastreras, banaliseras och får sin revolutionära skärpa avtrubbad.
Det är en sådan "bearbetning" som bourgeoisin och arbetarrörelsens opportunister nu enat sig om. Man glömmer, åsidosätter eller förvränger lärans revolutionära sida, dess revolutionära väsen. Man skjuter i förgrunden och förhärligar det som är eller förefaller vara godtagbart för bourgeoisin. Alla socialchauvinister är numera - skämt åsido - "marxister"! Och allt oftare talar tyska borgerliga lärda, som ännu igår var specialister på marxismens utrotning, om den "tysknationelle" Marx vilken skulle ha fostrat dessa för rövarkriget så utomordentligt välorganiserade arbetarförbund!
I detta sakernas tillstånd, där förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framför allt i att återställa Marx verkliga lära om staten. Det blir då nödvändigt att anföra en hel rad långa citat ur Marx och Engels egna verk. Naturligtvis kommer de långa citaten att göra framställningen tungrodd och på intet sätt bidra till att göra den populär. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels verk som rör staten måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om helheten av åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling samt också för att den nu förhärskande "kautskyismens" förvrängning av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.
Låt oss börja med Friedrich Engels mest spridda verk, "Familjens, privategendomens och statens ursprung" av vilket sjätte upplagan utkom i Stuttgart redan 1894.
"Staten", säger Engels i en sammanfattning av sin historiska analys, är sålunda ingalunda en makt som påtvingats samhället utifrån. Lika litet är den "den sedliga idéns verklighet", "förnuftets bild och verklighet" såsom Hegel[3] påstår. Den är en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium; staten är ett erkännande av att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse till sig självt, splittrats i oförsonliga motsatsförhållanden som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta varandra och samhället i fruktlös kamp, blev det nödvändigt med en makt som skenbart står över samhället, en makt som kunde dämpa konflikten och hålla den inom "ordningens" gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten."
Här är marxismens grundidé beträffande statens historiska roll och betydelse uttryckt med full klarhet. Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.
Just på denna viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga marxismen och följer därvid två huvudlinjer.
Å ena sidan: borgerliga och i synnerhet småborgerliga ideologer som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna att staten finns endast där det finns klassmotsättningar och klasskamp "korrigerar" Marx på så sätt att staten framställes som ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken kunna uppkomma eller bestå om en försoning mellan klasserna vore möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna blir resultatet - under täta och välvilliga hänvisningar till Marx! att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en "ordning" som legaliserar och befäster detta förtryck och därmed dämpar sammanstötningen mellan klasserna. Enligt de småborgerliga politikerna består ordningen just i klassernas försoning, inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa sammanstötningen innebär att försona klasserna, inte i att beröva de förtryckta klasserna vissa stridsmedel eller stridsmetoder för att störta förtryckarna.
Ett exempel: under revolutionen 1917, då frågan om statens roll och betydelse reste sig i hela sin vidd och blev en fråga om praxis, nämligen en omedelbar aktion och därtill en aktion i massformat - då gled alla socialrevolutionärer[4] och mensjeviker[5] på en gång och restlöst ner i den småborgerliga teorin om klassernas "försoning" genom "staten". otaliga resolutioner och artiklar av dessa politiker är genomsyrade av denna småborgerliga och brackiga "försonings"-teori. Att staten är ett organ för en bestämd klass" herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de klaraste uttrycken för det faktum att våra socialrevolutionärer och mensjeviker inte alls är socialister - något som vi bolsjeviker alltid bevisat - utan småborgerliga demokrater med en kvasisocialistisk fraseologi.
Å andra sidan är Kautsky-anhängarnas förvrängning av marxismen långt mera raffinerad. "Teoretiskt" förnekas inte att staten är ett organ för klassvälde, ej heller att klassmotsättningarna är oförsonliga. Men vad man lämnar ur sikte eller fördunklar är detta: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, om den är en makt, som står över samhället och "mer och mer avlägsnar sig från det", så är det uppenbart att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan våldsam revolution, men också utan tillintetgörande av den statsapparat som den härskande klassen skapat och i vilken detta "avlägsnande" förkroppsligas. Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, som vi här nedan skall se, med största bestämdhet dragit på basis av en konkret historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har, som vi i fortsättningen utförligt skall påvisa, Kautsky... "glömt" och förvrängt.

2. Speciella förband av väpnade människor, fängelser o.s.v.
"I jämförelse med den gamla gentil- (släkt- eller klan-) organisationen", fortsätter Engels, "utmärker sig staten för det första därigenom att undersåtarna indelas territoriellt.
Oss förefaller denna uppdelning "naturlig" men den har kostat en lång kamp mot den gamla organisationen enligt klaner eller släkter.
"Det andra är inrättandet av en samhällelig makt som ej längre omedelbart sammanfaller med befolkningen såsom en ur sig själv organiserad väpnad styrka. Denna speciella samhällsmakt är nödvändig emedan en själv-verksam, beväpnad organisation av befolkningen är omöjlig efter uppsplittringen i klasser... Denna samhälleliga makt existerar i varje stat. Den består inte bara av beväpnade människor utan också av vissa väsentliga utbyggnader, fängelser och tvångsanstalter av olika slag om vilka "gentilsamhället" ingenting visste..."
Engels utvecklar begreppet om den "makt" som kallas stat, denna makt som utgått från samhället men ställer sig över detta och alltmer fjärmar sig från det Vari består nu framför allt denna makt? I speciella förband av beväpnade människor som till sitt förfogande har fängelser m.m.
Vi har tätt att tala om speciella förband, därför att den samhälleliga makt som kännetecknar varje stat inte "omedelbart sammanfaller med den beväpnade befolkningen, med dess själv-verksamma beväpnade organisation".
Liksom alla stora revolutionära tänkare söker Engels rikta de klassmedvetna arbetarnas uppmärksamhet just på det som förefaller den härskande småborgerligheten vara minst beaktansvärt, mest invant och helgat av inte bara solida utan, man kan säga, förstelnade fördomar. En stående armé och en polis är statsmaktens huvudvapen - men kan det väl vara annorlunda?
För det övervägande flertalet européer i slutet av 1800-talet, dessa som Engels vände sig till och som varken hade genomlevat eller på nära håll iakttagit en enda stor revolution, kan det inte vara annorlunda. För dem är det absolut obegripligt, vad "befolkningens själv-verksamma beväpnade organisation" är för något. Frågan varför det visat sig nödvändigt att ha speciella, över samhället stående förband av beväpnade människor (polis, stående armé som fjärmat sig från samhället är den västeuropeiske och ryske filistern benägen att besvara med några fraser lånade från Spencer eller Michajlovskij,[6] med hänvisning till att samhällslivet blivit mera invecklat, dess funktioner differentierats o.dyl.
En sådan hänvisning förefaller "vetenskaplig" och insöver på ett utmärkt sätt småborgaren genom att fördunkla det viktigaste och grundläggande: samhällets splittring i oförsonligt fientliga klasser.
Utan denna splittring skulle "befolkningens självverksamma beväpnade organisation" skilja sig från den primitiva organisationen hos en hjord apor som griper till träkäppar, hos urmänniskor eller i klansamhällen förenade människor genom sin komplicerade natur, sin höga teknik o.s.v. Den skulle dock vara möjlig.
Den är omöjlig därför att det civiliserade samhället är splittrat i fientliga och därtill oförsonligt fientliga klasser vilkas "själv-verksamma" beväpning skulle leda till väpnad kamp dem emellan. Uppstår en stat, så skapas en specialstyrka, speciella väpnade förband. Och varje revolution som krossar statsapparaten visar oss åskådligt hur den härskande klassen strävar att återupprätta de speciella väpnade förband som tjänar den, och hur den förtryckta klassen strävar att skapa en ny organisation av samma slag, i stånd att tjäna de exploaterade och inte exploatörerna.
I det anförda uttalandet ställer Engels teoretiskt samma fråga som varje stor revolution praktiskt, åskådligt och i massaktionens format ställer oss inför, nämligen frågan om det ömsesidiga förhållandet mellan de "speciella" väpnade förbanden och "befolkningens själv-verksamma beväpnade organisation". Vi skall senare se hur denna fråga konkret illustreras genom de europeiska och ryska revolutionernas erfarenheter.
Men låt oss återvända till Engels framställning.
Han påvisar att ibland, exempelvis här och där i Nordamerika, denna makt är svag (det rör sig om ett undantag i det kapitalistiska samhället och om de delar av Nordamerika där under den förimperialistiska perioden den frie kolonisten dominerade) men att den i allmänhet förstärkes: "Samhällsmakten förstärks i samma mån som klassmotsättningarna inom staten skärps och de till varandra gränsande staterna blir större och folkrikare. Man behöver endast betrakta vårt nutida Europa där klasskamp och erövringskonkurrens har skruvat upp samhällsmakten till en sådan höjd att den hotar uppsluka hela samhället och t.o.m. staten...
Detta är skrivet så tidigt som i början av 1890-talet Engels sista förord är daterat den 16 juni 1891. Då hade övergången till imperialism - i betydelsen trusternas totalherravälde, storbankernas allmakt, kolonialpolitik i större skala o.s.v. - nätt och jämnt börjat i Frankrike och var ännu svagare i Nordamerika och Tyskland. Sedan dess har "erövringskonkurrensen" tagit gigantiska steg framåt, så mycket mer som jordklotet i början av 1900-talets andra årtionde var definitivt uppdelat mellan dessa "konkurrerande erövrare" d.v.s. de rovlystna stormakterna. Rustningarna till lands och sjöss har sedan dess vuxit i otrolig grad. Rovkriget 1914-1917 mellan England och Tyskland om världsherraväldet och delningen av bytet har gjort att den rovlystna statsmaktens "uppslukande" av alla samhällskrafter har lett till en nästan fullständig katastrof.
Engels kunde redan år 1891 påvisa "erövringskonkurrensen" som ett av de viktigaste dragen i stormakternas utrikespolitik medan de socialchauvinistiska skurkarna under åren 1914-1917, just när denna mångdubbelt skärpta konkurrens framkallat det imperialistiska kriget, maskerar försvaret av "sin egen" bourgeoisis rovlystnad med fraser om "fosterlandsförsvar", "republikens och revolutionens försvar" och liknande!

3. Staten - ett verktyg för exploateringen av den förtryckta klassen
För underhållet av en speciell, över samhället stående samhällelig makt behövs skatter.
"Med samhällsmakten och skatteindrivningsrätten i sin hand", skriver Engels, "framstår statstjänstemännen som ett samhällsorgan över samhället. Den frivilliga aktning som gentilordningens organ åtnjöt är inte nog för dem, även om de skulle kunna vinna den... Man stiftat särlagar om ämbetsmännens helgd och oantastlighet. "Den simplaste polis" har mer "auktoritet" än klanens representanter, men t.o.m. chefen för krigsmakten i en civiliserad stat kunde avundas en klanhövding för den "frivilliga och obestridda aktning" han åtnjöt i samhället."
Här upptas frågan om ämbetsmännens privilegierade ställning såsom organ för statsmakten. Som det väsentligaste har angetts: vad är det som ställer dem över samhället? Vi skall se hur denna teoretiska fråga praktiskt löstes av Pariskommunen år 1871[7] och reaktionärt beslöjades av Kautsky år 1912.
"Då staten uppkommit ur behovet att tygla klassmotsättningarna men samtidigt uppstått mitt i konflikten mellan dessa klasser så är den i regel en den mäktigaste, ekonomiskt dominerande klassens stat. Genom denna stat blir denna klass också politiskt dominerande och får på så sätt nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta klassen..." Inte bara den antika och den feodala staten var organ för exploatering av slavar och livegna utan även "den moderna representativa staten är ett verktyg för kapitalets utsugning av lönearbetet. Undantagsvis förekommer emellertid perioder då de kämpande klasserna når en sådan jämbördighet i styrka att statsmakten såsom skenbar förmedlare får en viss självständighet i förhållande till de bägge klasserna..." Sådan var den absoluta monarkin under 1600- och 1700-talen, bonapartismen i Frankrike under första och andra kejsardömet och Bismarck i Tyskland.
Och sådan - kan vi tillägga från vår sida - är Kerenskijs[8] regering i det republikanska Ryssland sedan det börjat förfölja det revolutionära proletariatet i det ögonblick då sovjeterna, tack vare att de står under ledning av småborgerliga demokrater, redan är maktlösa medan bourgeoisin ännu inte är tillräckligt stark för att direkt upplösa sovjeterna.
I en demokratisk republik, fortsätter Engels, "utövar rikedomen sin makt indirekt men desto säkrare", nämligen för det första genom "direkt tjänstemannakorruption" (Amerika), för det andra genom en "allians mellan regering och börs" (Frankrike och Amerika).
F.n. har imperialismen och bankväldet i vilka som helst demokratiska republiker "utvecklat" båda dessa sätt att förfäkta och förverkliga rikedomens allmakt till en högt uppdriven konst. Om exempelvis herr Paltjinskij[9] redan under de första månaderna av den ryska demokratiska republikens existens - man kan säga under de "socialistiska" socialrevolutionärernas och mensjevikernas smekmånad med bourgeoisin i koalitionsregeringen - saboterade alla åtgärder med syfte att tygla kapitalisterna och deras härjningar, deras utplundring av statskassan genom krigsleveranserna, och om sedan den ur regeringen avgångne herr Paltjinskij (naturligtvis ersatt av en annan, precis likadan Paltjinskij) av kapitalisterna "belönats" i form av en liten post med en årslön av 120.000 rubel - vad betyder då detta? Direkt korruption eller indirekt? Regeringens förbund med syndikaten eller "endast" ett vänskapligt förhållande? Vilken roll spelar herrar av typen Tjernov och Tsereteli, Avksentiev och Skobelev?[10] Ar de "direkta" bundsförvanter till de miljonärer som bestjäl statskassan eller bara indirekta?
"Rikedomens" allmakt är säkrare i den demokratiska republiken därför att den inte är beroende av ett dåligt politiskt skal kring kapitalismen. Den demokratiska republiken är kapitalismens bästa möjliga politiska skal; och därför grundar kapitalet sedan det (genom herrar Paltjinskij, Tjernov, Tsereteli & Co) iklätt sig detta bästa möjliga skal, sin makt så starkt och säkert att inget skifte av vare sig personer, institutioner eller partier inom den borgerliga demokratiska republiken rubbat denna makt.
Det bör vidare konstateras att Engels med största bestämdhet kallar den allmänna rösträtten för bourgeoisins herravälde Den allmänna rösträtten, säger han - tydligen i ljuset av den tyska socialdemokratins långa erfarenhet - är "gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten."
Småborgerliga demokrater i stil med våra socialrevolutionärer och mensjeviker liksom deras köttsliga bröder, socialchauvinisterna och opportunisterna i Västeuropa, väntar nämligen "något mer" av den allmänna rösträtten. De hyser själva och inger folket den falska uppfattningen att den allmänna rösträtten "i den nuvarande staten" verkligen förmår ge uttryck för arbetarmajoritetens vilja och trygga realiserandet av denna vilja.
Vi kan här bara påpeka denna falska uppfattning och hänvisa till att Engels fullständigt klara, precisa och konkreta uttalande jämt och ständigt förvrängs i de "officiella" (d.v.s. opportunistiska) socialistpartiernas propaganda och agitation. Hur grundfalsk den av Engels förkastade uppfattningen är, skall vi närmare klargöra i fortsättningen om Marx och Engels åsikter rörande den "nuvarande" staten.
I sitt populäraste verk har Engels med följande ord sammanfattat sina åsikter: "Staten består alltså ej sedan evigt. Det har funnits samhällen som klarat sig utan den, som inte hade en aning om stat och statsmakt. På ett visst stadium av den ekonomiska utvecklingen - nödvändigt förbunden med samhällets splittring i klasser - blev staten till följd av denna splittring en nödvändighet. Vi närmar oss nu med raska steg ett utvecklingsstadium i produktionen då dessa klassers existens ej endast upphört att vara en nödvändighet utan blivit ett direkt hinder för produktionen. De kommer att försvinna lika oundvikligt som de en gång har uppstått. Med dem försvinner oundvikligen också staten. Samhället reorganiserar produktionen på grundval av fri och lika association mellan producenterna och placerar statsmaskineriet på vad som nu blir dess rätta plats: i fornminnesmuseet, vid sidan av spinnrocken och bronsyxan."
Det är inte ofta man påträffar detta citat i den nutida socialdemokratins propaganda- och agitationslitteratur. Men även om det någon gång förekommer så innebär det liksom en bugning inför en ikon, d.v.s. som officiellt uttryck för högaktning av Engels, utan varje försök att tänka sig in i vilken slagkraft hos revolutionen som förutsättes i och med detta "hela statsmaskineriets placering på "fornminnesmuseet".
Man kan mestadels inte ens skymta någon förståelse för vad Engels betecknar som statsmaskineri.

4. Statens "bortdöende" och den våldsamma revolutionen
Engels ord om statens "bortdöende" är så välbekanta, citeras så ofta och visar i så skarp dager den egentliga innebörden i den så vanligt förekommande förfalskningen av marxismen till opportunism att vi utförligt måste uppehålla oss vid dem. Låt oss anföra hela den utläggning varur de tagits:
"Proletariatet griper makten och förvandlar till en början produktionsmedlen till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt såsom proletariat, upphäver alla klasskillnader och klassmotsättningar och följaktligen även staten såsom stat. Det hittillsvarande samhället har rört sig i klassmotsättningar och har därför haft behov av en stat, d.v.s. av en organisation i den för tillfället utsugande klassens händer för att upprätthålla produktionens yttre betingelser, m.a.o. för att med våld hålla den utsugna klassen nere i de former för förtryck som det bestående produktionssättet föreskrev: slaveri, livegenskap eller legoarbete. Staten var hela samhällets representant, dess sammanfattning i en synlig korporation, men detta endast såtillvida som staten tillhörde den klass vilken i respektive epok ensam företrädde hela samhället: i forntiden de slavägande medborgarna, under medeltiden feodaladeln, i vår tid bourgeoisin. När staten nu sent omsider faktiskt blir representant för hela samhället så gör den sig själv överflödig. Så snart det inte längre finns någon samhällsklass att undertrycka, så snart den av klassherraväldet och den hittillsvarande produktionsanarkin framkallade kampen för tillvaron mellan enskilda och när därav uppstående konflikter och excesser upphört - ja, då finns det ingenting mer att undertrycka, något som kunde göra en särskild undertryckningsmakt, en stat, nödvändig. Den första handling med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället - besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är tillika dess sista självständiga handling som stat.
Ingripande av statsmakten i samhällsförhållandena blir överflödigt på det ena ömrådet efter det andra och avsomnar av sig självt. I stället för en regering över personer framträder nu en förvaltning av ting och en ledning av produktionsprocesser. Staten "avskaffas" icke - den dör bort. Mot denna bakgrund bör man bedöma frasen om "den fria folkstaten", en fras som tidvis haft ett agitatoriskt berättigande men som i sista hand ur vetenskaplig synpunkt är ohållbar. Mot denna bakgrund bör man likaledes värdera de s.k. anarkisternas krav på att staten skall avskaffas från idag till i morgon."
Utan risk att missta sig kan man säga att av denna Engels intressanta och djuptänkta utläggning har det enda man inom de socialistiska partierna verkligen tillägnat sig av socialistisk tanke blivit detta att staten enligt Marxdör bort" medan den enligt den anarkistiska läran "avskaffas". Att på detta sätt stympa marxismen innebär att reducera den till opportunism. Ty efter en dylik "tolkning" återstår bara en dunkel föreställning om en långsam, gradvis förändring, om frånvaro av språng och stormar, av revolution. Statens "bottdöende" i den gängse, s. a. s. massiva föreställningen innebär otvivelaktigt att revolutionen undanskyms, om ej rent av förnekas.
Emellertid är en dylik "tolkning" en ytterst grov, och endast för bourgeoisin fördelaktig, förvrängning av marxismen. Den grundar sig på att man glömt synnerligen viktiga omständigheter och överväganden som påvisats i Engels här citerade sammanfattning.
För det första: Redan i början säger Engels att proletariatet genom att gripa makten "upphäver staten såsom stat". Vad detta innebär, det är inte "comme il faut" att begrunda. Vanligen ignorerar man det helt eller anser det för något slags "svaghet för Hegel" hos Engels. I själva verket utgör dessa ord en kort sammanfattning av erfarenheterna från en av de största och mest dramatiska proletära revolutionerna, från Pariskommunen 1871, som vi utförligare skall beröra senare. I själva verket talar här Engels om den proletära revolutionens "upphävande" av bourgeoisins stat, medan orden om bortdöendet hänför sig till resterna av det proletära statsväsendet efter den socialistiska revolutionen. Enligt Engels dör inte den borgerliga staten "bort" utan "upphäves" av proletariatet i revolutionen. Vad som dör bort efter denna revolution, det är den proletära staten eller halvstaten.
För det andra: Staten är en "särskild undertryckningsmakt". Denna djuptänkta definition har Engels här formulerat med fullständig klarhet. Av den framgår att bourgeoisins - en handfull rikas - "särskilda undertryckningsmakt" gentemot proletariatet - miljontals arbetare - måste avlösas av proletariatets "särskilda undertryckningsmakt" gentemot bourgeoisin. Just häri består "upphävandet av staten såsom stat". Häri består just "handlingen" att i samhällets namn ta produktionsmedlen i besittning. Och det är alldeles självklart att en sådan avlösning av den ena (den borgerliga) "särskilda makten" genom den andra (den proletära) "särskilda makten" alls inte kan försiggå i form av ett "bortdöende".
För det tredje: Om "bortdöendet" och - än mer uttrycksfullt och målande - om "avsomnandet" talar Engels alldeles tydligt och bestämt då det gäller epoken efter statens besittningstagande av produktionsmedlen i hela samhällets namn", d.v.s. efter den socialistiska revolutionen. Vi vet alla att "statens" politiska form under denna tid är den mest fullkomliga demokrati. Men ingen enda av de opportunister som så skamlöst förvränger marxismen kan få in i sitt huvud att det här hos Engels följaktligen rör sig om demokratins "avsomnande" och "bortdöende". Detta förefaller vid första påsyn mycket egendomligt. Men "obegripligt" är det bara för den som inte gjort klart för sig att demokratin också är en stat och att följaktligen också demokratin försvinner när staten försvinner. Endast revolutionen kan "upphäva" den borgerliga staten. Staten överhuvud taget, d.v.s. den mest fullkomliga demokratin, kan endast "dö bort".
För det fjärde: När Engels uppställer sin berömda sats: "staten dör bort", så förklarar han genast och konkret att denna sats riktar sig både mot opportunisterna och mot anarkisterna. Härvid skjuter Engels i förgrunden den slutsats ur tesen om "statens bortdöende" som är riktad mot opportunisterna.
Man kan slå vad om att av 10.000 som läst eller hört talas om statens "bortdöende" så är det 9.990 som absolut inte vet eller minns att Engels riktade sina slutsatser av denna tes inte endast mot anarkisterna. Och av de återstående tio är det sannolikt nio som inte vet vad den "fria foikstaten" är för något och varför angreppet mot denna paroll innebär ett angrepp mot opportunisterna. Så skriver man historia! Så anpassas omärkligt den stora revolutionära läran till den härskande kälkborgerligheten. Slutsatsens udd mot anarkisterna har upprepats tusentals gånger, banaliserats och inpräntats i försimplad form tills den fått en fördoms hållfasthet. Men udden mot opportunisterna har man fuskat bort och "glömt"!
"Den fria folkstaten" var på 1870-talet de tyska socialdemokraternas programkrav och stående paroll Den är utan politiskt innehåll, är endast en kälkborgerligt svulstig omskrivning av begreppet demokrati i den mån man därmed anspelade på den demokratiska republiken var Engels beredd att "temporärt godkänna" denna paroll ur agitationssynpunkt. Men parollen var opportunistisk ty den innebar ej endast en skönmålning av den borgerliga demokratin utan även oförståelse för socialistisk kritik gentemot varje stat överhuvud taget. Vi är för den demokratiska republiken som den för proletariatet bästa statsformen under kapitalismen men vi har ej att glömma att löneslaveriet är folkets lott även i den mest demokratiska borgerliga republik. Vidare: varje stat är en "särskild undertryckningsmakt" riktad mot den undertryckta klassen. Därför är inges stat fri och ingen stat folklig. Marx och Engels klarlade detta mer än en gång för sina partikamrater under 1870-talet.
För det femte: I samma verk av Engels där, som alla minns, uttalandet om statens bortdöende står, finns även ett uttalande om den våldsamma revolutionens betydelse. Den historiska värdesättningen av dess roll övergår hos Engels till en verklig lovsång över den våldsamma revolutionen. Detta "är det ingen som kommer ihåg". Inom de nutida socialistiska partierna är det inte passande att tala om eller ens tänka på vad detta innebär. I den dagliga propagandan och agitationen bland massorna spelar denna tanke ingen som helst roll. Den är emellertid oupplösligt och till ett harmoniskt helt förbunden med statens "bortdöende". Så här säger Engels:
"Att våldet även spelar en annan roll" (än att vara ett ondskans redskap) "i historien, en revolutionär roll, att det enligt Marx fungerar som barnmorska åt varje gammalt samhälle som går havande med ett nytt, att det är ett verktyg varmed den samhälleliga utvecklingen tvingar sig fram och bryter sönder förstenade och utdöda politiska former - om allt detta finner man inte ett ord hos herr Dühring. Endast under suckar och stönanden medger han att våld möjligen kan bli nödvändigt för att störta den gamla utsugarhushållningen - tyvärr, väl att märka - ty varje användning av våld demoraliserar den som använder det. Och detta har man mage att säga trots det höga moraliska och kulturella uppsving som blivit följden av varje segerrik revolution! Och att säga detta i Tyskland där en våldsam sammanstötning som ju kan komma att påtvingas folket åtminstone skulle ha den förtjänsten att den utrotade den servilitet som från det trettioåriga krigets förnedring har trängt in i det nationella medvetandet. Och detta dunkla, flacka, kraftlösa prästtänkande vågar truga sig på det mest revolutionära parti som historien känner?"
Hur kan man i en lära förena denna lovsång över den våldsamma revolutionen som Engels från 1878 till sin död 1894 enträget framfört för de tyska socialdemokraterna med teorin om statens "bortdöende"?
Vanligen förenar man eklektiskt båda genom att idélöst eller sofistiskt (eller för att behaga de makthavande) på måfå lösrycka än den ena än den andra satsen, varvid i 99 fall av 100, om ej oftare, just "bortdöendet" skjuts i förgrunden. Dialektiken ersätts med eklekticism: det är det vanligaste i våra dagars officiella socialdemokratiska litteratur om marxismen. Ett sådant ersättande är naturligtvis ingen nyhet. Man kan iakttaga det t.o.m. i den klassiska grekiska filosofins historia. Då marxismen förfalskas till opportunism kan man lättast bedra massorna genom att förkläda eklekticismen till dialektik. Det ger en skenbar tillfredsställelse, tar liksom hänsyn till processens alla sidor, utvecklingens alla tendenser, alla motstridande inflytanden o.s.v. men ger i själva verket ingen som helst fullständig och revolutionär förståelse av samhällets utvecklingsprocess.
Vi har redan talat om och skall i fortsättningen meta utförligt påvisa att Marx och Engels lära om den våldsamma revolutionens oundviklighet gäller den borgerliga staten. Denna kan inte avlösas av den proletära staten (proletariatets diktatur) genom att "dö bort". Det kan den som regel endast genom en våldsam revolution. Den lovsång till revolutionen som Engels uppstämmer och som fullständigt överensstämmer med Marx mångfaldigt upprepade uttalanden - vi erinrar om slutet av "Filosofins elände" och Kommunistiska manifestet med dess stolta öppna förklaring om den våldsamma revolutionens oundviklighet; vi erinrar om kritiken av Gothaprogrammet[11] år 1875, nästan 30 år senare, där Marx hänsynslöst gisslar opportunismen i detta program - denna lovsång är alls inte något "svärmeri", inte en deklamation, inte ett polemiskt påfund. Nödvändigheten att systematiskt uppfostra massorna i en sådan, ja just en sådan syn på den våldsamma revolutionen ligger till grund för Marx och Engels hela lära. Nu förhärskande socialchauvinistiska och Kautsky-riktningars förräderi mot deras lära framträder särskilt tydligt däri att bådadera glömmer att bedriva en sådan propaganda, en sådan agitation.
Den borgerliga statens avlösning genom den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution. Den proletära statens upphävande, d.v.s. upphävandet av varje stat överhuvud taget, är omöjligt annat än genom "bortdöendet".
Detaljerat och konkret utvecklade Marx och Engels dessa åsikter då de studerade varje enskild revolutionär situation och analyserade erfarenheterna från varje revolution för sig. Till denna utan tvekan viktigaste del av deras lära skall vi nu övergå.

II. Erfarenheterna från åren 1848-1851

1. Revolutionens förstadium
Den mogna marxismens första verk, "Filosofins elände" och Kommunistiska manifestet, hänför sig just till tiden omedelbart före 1848 års revolution. Till följd av denna omständighet har vi här, jämsides med en framställning av marxismens allmänna grunder, i viss mån även en återspegling av den dåvarande konkreta revolutionära situationen. Därför är det kanske mera ändamålsenligt att undersöka vad författarna till dessa verk säger om staten omedelbart före deras slutsatser av erfarenheterna från åren 1848-1851.
"Den arbetande klassen" skriver Marx i Filosofins elände "kommer under utvecklingens gång att i det gamla borgerliga samhällets ställe sätta ett förbund som utesluter klasserna och motsättningen dem emellan, och det kommer ej längre att finnas någon egentlig politisk makt, därför att den politiska makten just är det officiella uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället."
Det är lärorikt att med denna allmänna framställning om statens försvinnande efter klassernas avskaffande jämföra framställningen några månader senare, nämligen i november 1847, i Kommunistiska manifestet: "När vi beskrev de meta allmänna faserna av proletariatets utveckling följde vi det mer eller mindre dolda inbördeskriget inom det bestående samhället ända fram till den punkt där det bryter ut i öppen revolution och proletariatet genom att med våld störta bourgeoisin grundar sitt herravälde" ... "Vi har ovan redan sett att första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, att erövra demokratin."
"Proletariatet kommer att begagna sitt politiska herravälde till att undan för undan fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsmedel i statens - d. v. s. det som härskande klass organiserade proletariatets - händer samt fortast möjligt öka produktionskrafterna.
Här ser vi formuleringen av en av marxismens märkligaste och viktigaste idéer beträffande staten, nämligen idén om "proletariatets diktatur" (såsom Marx och Engels började uttrycka sig efter Pariskommunen), och vidare en i högsta grad intressant definition av staten, även den tillhörande marxismens "glömda ord": "Staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet".
Denna definition av staten har aldrig någonsin blivit utredd i de officiella socialdemokratiernas dominerande propaganda och agitationsskrifter. Inte nog därmed. Den har blivit bortglömd just därför att den är absolut oförenlig med reformismen. Den är ett slag i ansiktet på de vanliga opportunistiska fördomarna och kälkborgerliga illusionerna om "demokratins fredliga utveckling".
Proletariatet behöver staten - detta upprepar alla opportunister, socialchauvinister och Kautsky-anhängare, samtidigt som de försäkrar att detta är Marx lära. Men de "glömmer" att tillägga, för det första att enligt Marx proletariatet endast behöver den bortdöende staten, d.v.s. en stat så uppbyggd att den omedelbart börjar dö bort och ej kan undgå att dö bort. Och för det andra behöver arbetarna "staten", "d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet".
Staten är en organiserad maktorganisation, en tvångsorganisation för undertryckande av en viss klass. Vilken klass behöver då proletariatet undertrycka? Naturligtvis endast den exploaterande klassen, d.v.s. bourgeoisin. Arbetarna behöver staten endast för att undertrycka exploatörernas motstånd. Och endast proletariatet kan leda detta undertryckande, genomföra det i praktiken, emedan proletariatet är den enda konsekvent revolutionära klassen, den enda klass som förmår ena alla arbetande och exploaterade i kampen mot bourgeoisin, för dess fullständiga störtande.
De exploaterande klasserna behöver det politiska herraväldet för att upprätthålla exploateringen, d.v.s. för att tillvarata de egoistiska intressena hos en försvinnande minoritet gentemot en överväldigande majoritet. De exploaterade klasserna behöver det politiska herraväldet för att fullständigt avskaffa varje exploatering, d.v.s. för att tillvarata den överväldigande folkmajoritetens intressen mot en försvinnande minoritet av nutida slavägare, d.v.s. godsägarna och kapitalisterna.
De småborgerliga demokraterna, dessa förmenta socialister, som ersatt klasskampen med fantiserande om klassernas försoning, föreställde sig även den socialistiska omgestaltningen på ett fantasifullt sätt, inte som ett störtande av den exploaterande klassens herravälde utan som en minoritetens fredliga underkastelse under en majoritet som blivit medveten om sina uppgifter. Denna småborgerliga utopi, som är oupplösligt förenad med erkännandet av en över klasserna stående stat, har i praktiken lett till förräderi mot de arbetande klassernas intressen såsom framgår av 1848 och 1871 års franska revolutioner liksom av erfarenheterna från det "socialistiska" deltagandet i borgerliga ministärer i England, Frankrike, Italien och andra länder i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
I hela sitt liv bekämpade Marx denna småborgerliga socialism, som nu pånyttföds i Ryssland i och med socialrevolutionärernas och mensjevikernas partier. Marx utvecklade konsekvent läran om klasskampen till att omfatta även läran om den politiska makten, om staten.
Bourgeoisins herravälde kan störtas endast av proletariatet, en specifik klass vars ekonomiska existensvillkor förbereder den för ett sådant störtande och ger den möjlighet och styrka att genomföra denna uppgift. I och med att bourgeoisin splittrar och upplöser bondeklassen och alla småborgerliga skikt, så sammansluter, förenar och organiserar den proletariatet. Endast proletariatet kan - på grund av sin ekonomiska roll i storproduktionen - bli ledare för alla arbetande och utsugna massor, som exploateras, förtrycks och undertrycks av bourgeoisin, ofta inte mindre utan värre än proletärerna, men inte är i stånd att föra en självständig kamp för sin befrielse.
Läran om klasskampen, som Marx tillämpade på frågan om staten och den socialistiska revolutionen, leder oundvikligt till ett erkännande av proletariatets politiska herravälde, dess diktatur, d.v.s. en makt som ej delas med någon och stödjer sig på massornas väpnade styrka. Störtandet av bourgeoisin kan förverkligas endast genom att proletariatet upphöjer sig till en härskande klass som kan undertrycka bourgeoisins oundvikliga, desperata motstånd och organisera alla de arbetande och exploaterade massorna för det nya ekonomiska systemet.
Proletariatet behöver statsmakten, en centraliserad maktorganisation, en tvångsorganisation, både för att undertrycka exploatörernas motstånd och för att leda befolkningens väldiga massa, bönderna, småborgarna och halvproletärerna, vid igångsättandet av den socialistiska hushållningen.
Genom att uppfostra arbetarnas parti fostrar marxismen proletariatets förtrupp som kan överta makten och leda hela folket till socialismen, inrikta och organisera det nya systemet, vara lärare och anförare för alla arbetande och exploaterade vid ordnandet av deras sociala liv utan och mot bourgeoisin. Den nu rådande opportunismen fostrar tvärtom de representanter för arbetarpartiets bättre betalda medlemmar som isolerar sig från massorna, "ordnar" det drägligt för sig under kapitalismen och för en grynvälling säljer sin förstfödslorätt, d.v.s. avstår från rollen att vara folkets revolutionära ledare mot bourgeoisin.
"Staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet" - denna Marx teori är oupplösligt förbunden med hela hans lära om proletariatets revolutionära roll i historien. Denna roll fullbordas i och med den proletära diktaturen, proletariatets politiska herravälde.
Men om proletariatet behöver staten som en särskild tvångsorganisation mot bourgeoisin, så framställer sig självmant frågan om det är möjligt att skapa en sådan organisation utan att först tillintetgöra, krossa det statsmaskineri som bourgeoisin skapat åt sig. Rakt in i denna fråga leder oss Kommunistiska manifestet och härom talar Marx när han sammanfattar erfarenheterna av revolutionen 1848-1851.

2. Revolutionens resultat
Beträffande den fråga som nu intresserar oss, frågan om staten, sammanfattar Marx resultaten av revolutionen 1848-1851 i följande uttalande ur "Louis Bonapartes 18:e Brumaire": "Men revolutionen är grundlig. Den är ännu på väg genom skärselden. Den gör sin sak metodiskt. Fram till den 2 december 1851" (dagen för Louis Bonapartes statskupp) "hade den genomfört den första hälften av sitt förarbete. Nu genomför den den andra. Den fullkomnade först den parlamentariska makten för att kunna störta den. Nu, då detta uppnåtts, fullkomnar den den verkställande makten, reducerar den till dess renaste uttryck, isolerar den, reser sig emot den som en enda anklagelse för att koncentrera alla sina krafter på att förinta den". (förf:s kurs.) Och när revolutionen utfört denna andra hälft av sitt förarbete, kommer Europa att springa upp från sin plats och jubla: Bra grävt, gamla mullvad!
Denna verkställande makt med dess oerhörda byråkratiska och militära organisation, med dess komplicerade och förkonstlade statsmaskineri, med denna tjänstemannahär på en halv miljon vid sidan av en armé på ytterligare en halv miljon - denna fruktansvärda parasitkropp som täcker den franska samhällskroppen liksom en hinna och stoppar till alla dess porer, uppkom under den absoluta monarkins tid, under detta feodalväldets förfall som den bidrog till att påskynda." Den första franska revolutionen utvecklade centraliseringen men samtidigt också regeringsmaktens omfång, attribut och hantlangare. Napoleon fulländade detta statsmaskineri!" Den legitima monarkin och julimonarkin "tillfogade intet annat nytt än en ytterligare arbetsfördelning".
"Den parlamentariska republiken slutligen såg sig i sin kamp mot revolutionen tvungen att med repressiva medel förstärka regeringsmaktens resurser och stärka centraliseringen. Alla omvälningar fullkomnade detta maskineri i stället för att krossa det" (förf:s kurs.). "De partier som omväxlande kämpade om makten betraktade erövrandet av denna väldiga statsbyggnad som sitt viktigaste krigsbyte."
I detta utmärkta uttalande tar marxismen ett väldigt steg framåt i jämförelse med Kommunistiska manifestet. Där ställdes frågan om staten ännu ytterst abstrakt, i de mest allmänna begrepp och ordalag. Här ställs frågan konkret och svaret formuleras utomordentligt exakt, bestämt och praktiskt påtagligt: alla föregående revolutioner har fullkomnat statsmaskineriet men det är nödvändigt att krossa, nedbryta det.
Denna slutsats är det viktigaste, det grundläggande i marxismens lära om staten. Och just detta grundläggande är det som inte endast glömts av de dominerande, officiella socialdemokratiska partierna utan direkt förvrängts - som vi strax skall se - av Andra internationalens främste teoretiker, K. Kautsky.
I Kommunistiska manifestet återfinns en historisk sammanfattning som får oss att i staten se ett organ för klassherraväldet, med den oundvikliga slutsatsen att proletariatet icke kan störta bourgeoisin med mindre det först erövrat den politiska makten, vunnit det politiska herraväldet, förvandlat staten till "det som härskande klass organiserade proletariatet"; vidare, att denna proletärstat omedelbart efter sin seger börjar dö bort eftersom i ett samhälle utan klassmotsättningar en stat är både onödig och omöjlig. Här ställs inte den frågan hur detta skifte från borgerlig till proletär stat kan ta sig ut i den historiska utvecklingens perspektiv.
Det är just denna fråga Marx ställer och löser år 1852. Trogen sin egen, den dialektiska materialismens filosofi tar Marx sin utgångspunkt i den historiska erfarenheten från åren 1848-1851. Marx lära är också här, som alltid, en av djup filosofisk världsåskådning och omfattande historiska kunskaper belyst sammanfattning av erfarenheter.
Frågan om staten ställs konkret: hur har den borgerliga staten, det för bourgeoisins herravälde nödvändiga statsmaskineriet, historiskt uppkommit? Vilka förändringar har det undergått, hur har det utvecklat sig under de borgerliga revolutionernas gång och inför de förtryckta klassernas självständiga aktioner? Vilka är proletariatets uppgifter i förhållande till detta statsmaskineri?
Den för det borgerliga samhället utmärkande, centraliserade statsmakten uppkom under absolutismens nedgångsperiod. Det är två institutioner som är särskilt karakteristiska för detta statsmaskineri: ämbetsmannakåren och den stående armén. Ofta talas det i Marx och Engels skrifter om hur dessa institutioner med tusentals trådar är förbundna just med bourgeoisin. Varje arbetare känner av egen erfarenhet till detta samband, åskådligt och påträngande. Arbetarklassen får på sin rygg erfara detta samband - det är därför den så lätt uppfattar och så grundligt tillägnar sig vetskapen om detta oundvikliga samband, en vetskap som de småborgerliga demokraterna antingen av okunnighet och lättsinne förnekar eller ännu lättsinnigare erkänner "i största allmänhet" och utan att dra de praktiska konsekvenserna.
Ämbetsmannakår och stående armé, det är "parasiten" på den borgerliga samhällskroppen, en parasit framkallad av de inre motsägelser som söndersliter detta samhälle, men just en parasit som "täpper till" alla livsporer. Den inom officiell socialdemokrati dominerande Kautsky-influerade opportunismen anser åsikten om staten som en parasitär organism för något som speciellt och uteslutande tillhör anarkismen. Naturligtvis är denna förvrängning av marxismen utomordentligt fördelaktig för de borgare som bragt en sådan oerhörd skam över socialismen att de rättfärdigat och skönmålat det imperialistiska kriget genom begreppet "fosterlandsförsvar - men likafullt är det en obestridlig förvrängning.
Genom alla borgerliga revolutioner - av vilka Europa sett en mångfald sedan feodalismens fall - går utvecklingen av denna ämbetsmanna- och militärapparat, fullkomnande och befästande den. Bland annat dras just småborgarna över på storbourgeoisins sida med hjälp av denna apparat som erbjuder de övre skikten bland bönder, småhantverkare, småhandlare o.a. jämförelsevis bekväma, lugna och ansedda ämbeten som ställer sina innehavare över folket. Betrakta t.ex. vad som försiggick i Ryssland under halvåret efter den 27 februari 1917: tjänstemannabefattningar som förr gått främst till folk från svarta hundradena[12], blev nu byte för kadeterna[13], mensjevikerna och socialrevolutionärerna. Man tänkte i verkligheten inte på några allvarliga reformer; dem ville man förhala "tills Konstituerande församlingen" inkallats - och detta inkallande ville man undan för undan uppskjuta till krigets slut! Men med fördelningen av bytet, med besättandet av minister-, statssekreterare-, generalguvernörsposter o.s.v. dröjde man inte, och för deras del väntade man inte på någon Konstituerande församling! Spelet kring olika kombinationer beträffande regeringens sammansättning var i själva verket endast ett uttryck för denna uppdelning av "bytet" som pågick i hela landet, på högre såväl som på lägre plan, i hela den centrala och lokala förvaltningen. Slutresultatet, det objektiva slutresultatet, av halvåret från den 27 februari till den 27 augusti 1917, står utom allt tvivel: reformerna har uppskjutits, ämbetsmannaposterna har fördelats och de vid fördelningen begångna "misstagen" har rättats genom vissa omfördelningar.
Men ju fler sådana "omfördelningar" som kommer till stånd mellan de olika borgerliga och småborgerliga partierna (kadeter, socialrevolutionärer och mensjeviker, om vi håller oss till det ryska exemplet) dess tydligare framstår det för de förtryckta klasserna med proletariatet i spetsen att de är oförsonliga fiender till hela det borgerliga samhället. Härav nödvändigheten för alla borgerliga partier - t.o.m. för de mest demokratiska och "revolutionärt demokratiska" bland dem - att öka repressalierna mot det revolutionära proletariatet och att befästa förtryckarapparaten, d.v.s. just samma statsmaskineri. Ett sådant händelseförlopp tvingar revolutionen att "koncentrera alla sina krafter på att förinta" statsmakten, tvingar den att se sin uppgift inte i statsmaskineriets förbättrande, utan i dess nedbrytande och tillintetgörande.
Det var inte logiska resonemang utan den faktiska händelseutvecklingen, den levande erfarenheten av åren 1848-1851, som ledde till att problemet ställdes på detta sätt. Hur strängt Marx håller sig till den historiska erfarenhetens fasta grundval framgår därav att han 1852 ännu inte konkret tar upp frågan, varmed detta statsmaskineri, som måste förintas, skall ersättas. Erfarenheten hade då ännu inte lämnat material till ett svar på den frågan. Det var först senare, år 1871, som den av historien sattes på dagordningen. År 1852 kunde man med den naturhistoriska iakttagelsens precision endast konstatera att den proletära revolutionen hade kommit fram till uppgiften att "koncentrera alla sina krafter på
att förinta" statsmakten, att "krossa" statsmaskineriet.
Här kan frågan uppstå om det är riktigt att generalisera Marx erfarenheter, iakttagelser och slutsatser samt att tillämpa dem på ett vidare fält än Frankrikes historia under åren 1848-1851. För att utreda den frågan vill vi först påminna om en anmärkning av Engels och därefter övergå till fakta.
"Frankrike", skrev Engels i förordet till tredje upplagan av 18:e Brumaire, "är det land där mer än annorstädes de historiska klasstriderna för varje gång genomkämpats ända fram till ett avgörande, där alltså också de växlande politiska formerna inom vilka de rör sig och i vilka deras resultat sammanfattas fått de skarpaste konturerna. Frankrike, under medeltiden feodalismens centrum, sedan renässansen den enhetliga ståndsmonarkiens mönsterland, krossade i den stora revolutionen feodalismen och grundade bourgeoisins rena herravälde i en form så klassiskt klar som i inget annat europeiskt land. Och även det uppåtsträvande proletariatets kamp mot den härskande bourgeoisin framträder här i en för andra länder obekant form."
Den sista anmärkningen har föråldrats så till vida att från år 1871 ett avbrott inträtt i det franska proletariatets revolutionära kamp. Detta avbrott, hur långvarigt det än må bli, upphäver dock ingalunda möjligheten att Frankrike i den kommande proletära revolutionen kommer att visa sig vara det klassiska landet för klasskampens genomförande till ett avgörande slut.
Men låt oss kasta en allmän blick på de utvecklade ländernas historia vid tiden kring senaste sekelskiftet. Vi skall då se att samma process försiggått långsammare, i mera växlande former, på en mycket bredare arena: å ena sidan utformades "den parlamentariska makten" såväl i republiker (Frankrike, Amerika, Schweiz) som i monarkier (England, i viss mån Tyskland, Italien, de skandinaviska länderna o.s.v.) - å andra sidan kämpade de borgerliga och småborgerliga partierna om makten, varvid de uppdelade och omfördelade "bytet" av ämbetsmannaposter utan att rubba det borgerliga systemets grundvalar - och slutligen fullkomnades och befästes "den verkställande makten", dess ämbetsmanna- och militärapparat.
Det är otvivelaktigt att detta är gemensamma drag i den senaste utvecklingen av de kapitalistiska staterna i allmänhet. Under åren 1848-1851 uppvisade Frankrike snabbt, skarpt och koncentrerat samma utvecklingsprocess som karakteriserar hela den kapitalistiska världen.
Särskilt uppvisar dock imperialismen - bankkapitalets, de gigantiska kapitalistiska "monopolens epok, då monopolkapitalismen växer ut till statsmonopolistisk kapitalism - en extraordinär förstärkning av statsmaskineriet, en oerhörd tillväxt av dess ämbetsmanna- och militärapparat i samband med ökade repressalier mot proletariatet både i monarkierna och i de friaste bland republikerna.
Världshistorien leder nu - givetvis i en ojämförligt mycket större skala än år 1852 - till en "koncentration" av den proletära revolutionens "alla krafter" inriktad på statsmaskineriets "krossande".
Vad proletariatet skall ersätta detta maskineri med - till den frågan har Pariskommunen givit ett högst lärorikt material.

3. Marx frågeställning år 1852
År 1907 publicerade Mehring i tidskriften "Neue Zeit" utdrag av ett brev från Marx till Weydemeyer, daterat den 5 mars 1852. Där ingår bl.a. följande märkliga uttalande:
"Vad mig beträffar, så tillkommer icke mig förtjänsten att ha upptäckt klassernas förekomst i det moderna samhället eller deras kamp sinsemellan. Borgerliga historieskrivare har långt före mig framställt den historiska utvecklingen av denna klassernas kamp, och de borgerliga ekonomerna har klargjort klassernas ekonomiska anatomi. Vad jag uträttat som är nytt bestod i att bevisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda, historiska utvecklingsfaser av produktionen, 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, och 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle...
I dessa ord har Marx lyckats att med slående pregnans visa för det första den fundamentala skillnaden mellan hans lära och vad bourgeoisins ledande och djupaste tänkare lätt och för det andra det väsentliga i hans lära om staten.
Det viktigaste i Marx lära är klasskampen så brukar man mycket ofta säga och skriva. Men det är inte riktigt. Och ur denna oriktighet framgår ofta en opportunistisk förvanskning av marxismen, en förfalskning i syfte att göra den godtagbar för bourgeoisin. Ty läran om klasskampen är inte ett verk av Marx utan av bourgeoisin före Marx och den är i stort sett godtagbar för bourgeoisin. Den som erkänner endast klasskampen är ännu ingen marxist. Det kan visas att han ännu inte trätt ut ur det borgerliga tänkesättets och den borgerliga politikens ram. Att inskränka marxismen till en lära om klasskampen innebär att stympa marxismen, att förvanska den och reducera den till något som är godtagbart för bourgeoisin. Marxist är endast den som utsträcker erkännandet av klasskampen till erkännandet av proletariatets diktatur. Häri ligger den djupaste skillnaden mellan marxisten och små- (och även stor-) borgaren. Med denna prövosten bör man kontrollera om man verkligen förstår och erkänner marxismen. Och det är ej ägnat att förvåna att, när Europas historia praktiskt ställde arbetarklassen inför denna fråga, inte bara alla opportunister och reformister utan också alla Kautsky-anhängare (personer vacklande mellan reformism och marxism) visade sig vara förakliga filistrar och småborgerliga demokrater som förnekade proletariatets diktatur. Kautskys broschyr "Proletariatets diktatur", utkommen i augusti 1918, d. v. s. långt senare än första upplagan av denna bok, är ett mönster av kälkborgerlig förvrängning av marxismen, ett gement förnekande av den i handling jämsides med ett skenheligt erkännande av den i ord.
Den nuvarande opportunismen med f.d. marxisten Kautsky som huvudrepresentant faller helt under Marx nyss anförda karakteristik av den borgerliga inställningen, ty denna opportunism inskränker området för erkännandet av klasskampen till de borgerliga förhållandena. (Men inom detta område, inom dess gränser, vägrar inte en enda bildad liberal att "principiellt" erkänna klasskampen!) Opportunismen utsträcker inte erkännandet av klasskampen till just det allra viktigaste, till övergångsperioden från kapitalism till kommunism, till perioden för bourgeoisins störtande och dess fullständiga förintelse. I själva verket är detta oundvikligen en period av oerhört förbittrad klasskamp i en aldrig skådad, akut form. Följaktligen måste också staten under denna period på ett nytt sätt vara demokratisk (för proletärerna och över huvud taget de obesuttna) och på ett nytt sätt diktatorisk (mot bourgeoisin).
Vidare. Endast den har tillägnat sig det väsentliga i Marx lära om staten som förstått att en klass" diktatur är nödvändig inte bara för varje klassamhälle överhuvud, inte bara för proletariatet som störtar bourgeoisin utan också för hela den historiska period som skiljer kapitalismen från det "klasslösa samhället", från kommunismen. De borgerliga statsformerna är utomordentligt mångfaldiga men ett väsentligt drag har de gemensamt: de är alla på ett eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen en bourgeoisins diktatur. Övergången från kapitalism till kommunism kan självfallet ej undgå att förete en oerhörd rikedom och mångfald av politiska former, men det väsentliga i dem alla kommer oundvikligen att vara detsamma: proletariatets diktatur.

III. Erfarenheten av Pariskommunen år 1871. Marx analys

1. Vad låg heroismen i kommunardernas försök?
Det är känt att Marx några månader före Kommunen, på hösten 1870, varnade parisarbetarna genom att påvisa att ett försök att störta regeringen skulle vara en desperat dumhet. Men när man i mars 1871 påtvingade arbetarna den avgörande striden och de antog den, när alltså upproret blev ett faktum, så hälsade Marx med största hänförelse den proletära revolutionen, oaktat de dåliga förebuden. Marx envisades inte att pedantiskt fördöma den "olägliga" rörelsen såsom fallet var med Plechanov, den sorgligt ryktbare ryske avfällingen från marxismen, då denne i november 1905 med sina artiklar sporrade arbetarna och bönderna till kamp men efter december 1905 i stil med liberalerna ropade: "Man borde inte ha gripit till vapen".
Men Marx inte endast hänfördes av de, som han uttrycker sig, "himlastormande" kommunardernas heroism. I den revolutionära massrörelsen såg han - trots att den inte nådde sitt mål - ett historiskt försök av enorm betydelse, ett visst framsteg för den proletära världsrevolutionen, ett praktiskt steg av större vikt än hundratals program och utläggningar. Att analysera denna erfarenhet, att därur hämta taktiska lärdomar och att på basis därav ompröva sin teori - det var den uppgift som Marx uppställde för sig.
Den enda rättelse som Marx fann det nödvändigt att företa i Kommunistiska manifestet gjorde han på grundval av pariskommunardernas revolutionära erfarenhet.
Det sista förordet till en ny tysk utgåva av Kommunistiska manifestet som undertecknats av både Karl Marx och Friedrich Engels är daterat den 24 juni 1872. Däri säger författarna att Kommunistiska manifestets program "idag är delvis föråldrat". "Särskilt har Kommunen bevisat", fortsätter de, "att "arbetarklassen icke helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta i gång det för sina egna syften"
De citerade orden inom detta citat har författarna hämtat ur Marx verk "Inbördeskriget i Frankrike".
Marx och Engels ansåg sålunda att en av de viktigaste lärdomarna av Pariskommunen hade en så utomordentlig betydelse art de införde den som en väsentlig rättelse i Kommunistiska manifestet.
Det är ytterst karakteristiskt att just denna väsentliga rättelse förvrängts av opportunisterna. Dess innehåll är säkerligen också okänt för nio tiondelar, om ej för nittionio hundradelar, av Kommunistiska manifestets läsare. Detta skall vi senare utförligt avhandla i ett kapitel speciellt ägnat åt förvrängningarna. För tillfället må det vara nog att anmärka att den gängse vulgära "uppfattningen" av Marx nyss anförda berömda uttalande består däri att Marx här skulle ha betonat idén om den långsamma utvecklingen i motsats till erövringen av makten o.s.v.
I själva verket förhåller det sig alldeles tvärtom. Marx tanke är att arbetarklassen bör krossa, nedbryta "det färdiga statsmaskineriet" och inte inskränka sig till att helt enkelt ta det i besittning.
Den 12 april 1871, d.v.s. just under Kommunens tid, skrev Marx till Kugelmann: "Om du ser efter i sista kapitlet av min 18:e Brumaire, så skall du finna att jag som den franska revolutionens nästa försök anger att ej som hittills skett överflytta det byråkratiskt-militära maskineriet från ena handen till den andra, utan att krossa (kurs. av Marx; i originalet står zerbrechen) det, och detta är förutsättningen för varje verklig folkrevolution på kontinenten. Detta försök har också våra hjältemodiga partikamrater i Paris gjort."
Orden "krossa det byråkratiskt-militära statsmaskineriet" innehåller kort uttryckt marxismens viktigaste lärdom om proletariatets uppgifter i revolutionen beträffande staten. Och just denna lärdom har inte bara fallständigt bortglömts utan direkt förvrängts av den förhärskande kautskyanska "tolkningen" av marxismen!
Vad beträffar Marx hänvisning till i8:e Brumaire har vi ovan redan fullständigt citerat ifrågavarande ställe.
Det är av intresse att särskilt framhäva två ställen i Marx här återgivna uttalanden. För det första inskränker han sin slutsats till kontinenten. Detta var förklarligt 1871, då England ännu var mönstret för ett rent kapitalistiskt land men utan militarism och i betydande grad utan byråkrati. Därför gjorde Marx ett undantag för England, där på den tiden en revolution, och t.o.m. en folkrevolution, tycktes möjlig - och verkligen var det - utan betingelsen att först nedbryta "det färdiga statsmaskineriet".
Nu, år 1917, i det första stora imperialistiska krigets epok, bortfaller detta Marx förbehåll. Både England och Amerika, dessa de största och sista representanterna för anglosaxisk "frihet" i betydelsen av frånvaro av militarism och byråkrati, har helt och hållet glidit ned i det smutsiga blodiga allmäneuropeiska träsket av byråkratiskt-militära institutioner som underordnar sig allt och förtrycker allt. Både i England och Amerika utgör nu nedbrytandet, krossandet av det "färdiga statsmaskineriet" - som i dessa länder under åren 1914-1917 utvecklats till "europeisk", allmänimperialistisk fulländning - "förutsättningen för varje verklig folkrevolution".
För det andra bör man särskilt uppmärksamma Marx utomordentligt djuptänkta anmärkning att nedbrytandet av det byråkratiskt-militära statsmaskineriet är "förutsättningen för varje loik-revolution". I Marx mun låter ordet "folk"-revolution egendomligt och de ryska Plechanov-anhängarna och mensjevikerna - dessa Struves efterföljare som vill gälla för marxister - skulle kanske vilja förklara Marx uttryck som en "lapsus". De har ersatt marxismen med en så ömklig liberal vrångbild att för dem endast antitesen mellan borgerlig och proletär revolution och ingenting annat existerar. Och även denna antites uppfattar de på ett non-plus-ultra sterilt sätt.
Om man exempelvis tar 1900-talets revolutioner så måste man självfallet beteckna både den portugisiska och den turkiska revolutionen som borgerliga. Men ingendera är en "folk"-revolution. Ty i ingetdera fallet uppträder folkets massa, dess övervägande flertal, märkbart aktivt, självständigt och med egna ekonomiska och politiska krav. Däremot var den ryska borgerliga revolutionen 1905-1907 - ehuru den ej hade så "lysande" framgångar som den portugisiska och turkiska revolutionen tidvis haft - utan tvivel en "verklig folkrevolution". Ty folkets massa, dess flertal, de "lägsta" samhällsskikten reste sig självständigt och satte sin prägel på hela revolutionens gång genom sina krav, genom sina försök att bygga upp ett nytt samhälle på det gamlas ruiner.
I intet land på Europas kontinent utgjorde proletariatet folkmajoriteten. En "folk"-revolution som verkligen kunde svepa folkmajoriteten med sig måste nödvändigt omfatta såväl proletariatet som bönderna. Båda klasserna tillsammans var det som då utgjorde "folket". Båda är förenade därigenom att de båda förtrycks, pressas och exploateras av det "byråkratiskt-militära statsmaskineriet". Att slå sönder detta maskineri, att krossa det - det är "folkets", majoritetens, arbetarnas och bondeflertalets, verkliga intresse. Det är förutsättningen för ett fritt förbund mellan de fattiga bönderna och proletärerna; och utan ett sådant förbund blir demokratin icke varaktig och den socialistiska omgestaltningen omöjlig.
Det var som bekant till ett sådant förbund som Paris-kommunen sökte bana sig väg utan att dock nå målet på grund av en rad yttre och inre orsaker.
När Marx talade om en "verklig folkrevolution" tog han således - utan att på något sätt glömma småborgarnas säregenheter (som han ofta och utförligt brukade tala om) - den strängaste hänsyn till klassernas faktiska inbördes förhållande inom flertalet europeiska kontinentalstater 1871. Men å andra sidan konstaterade han att både arbetarnas och böndernas intressen krävde statsmaskineriets "sönderslående", att detta förenade dem och ställde dem inför den gemensamma uppgiften att avlägsna "parasiten" och ersätta den med något nytt.
Men med vad?

2. Varmed skall det sönderslagna statsmaskineriet ersättas?
På denna fråga gav Marx år 1847 i Kommunistiska manifestet ett svar som var helt abstrakt och snarare angav uppgifterna än sättet att lösa dem. Det skulle ersättas med "det såsom härskande klass organiserade proletariatet", med "erövringen av demokratin" - så löd Kommunistiska manifestets svar. Utan att hänge sig åt utopier väntade Marx av massrörelsens erfarenheter svaret på frågan vilka konkreta former denna proletariatets organisation skulle anta, på vilket sätt denna organisation skulle förena sig med den mest fullständiga och konsekventa "erövring av demokratin".
Kommunens erfarenhet, hur ringa den än var, underkastas av Marx en omsorgsfull analys i "Inbördeskriget i Frankrike". Låt oss anföra de viktigaste avsnitten ur detta verk: Under 1800-talet utvecklades den från medeltiden härstammande "centraliserade statsmakten med dess allestädes närvarande organ - stående armé, polis, byråkrati, prästerskap och domarkår". I och med att klassantagonismen mellan kapital och arbete utvecklades "erhöll statsmakten allt mer karaktären av en samhällelig makt för undertryckande av arbetarna, en maskin för klassherravälde. Efter varje revolution som innebär ett framsteg för klasskampen framträder statsmaktens rent förtryckande karaktär allt klarare." Statsmakten blir efter 1848-49 års revolution ett "kapitalets nationella vapen i kriget mot arbetet". Andra kejsardömet befäster detta.
"Den diametrala motsatsen mot kejsardömet var Kommunen." "Kommunen var en viss bestämd form" för "en republik som ej endast skulle undanröja den monarkiska formen för klassherraväldet utan själva klassherraväldet".
Vari bestod då denna "bestämda" form för den proletära, socialistiska republiken? Hurudan var den stat, som den började skapa?
"Kommunens första dekret gällde avskaffandet av den stående hären och dess ersättande med det beväpnade folket."
Detta krav står nu i alla partiprogram som vill kalla sig socialistiska. Men vad dessa program är värda framgår bäst av våra socialrevolutionärers och mensjevikers uppträdande: just efter revolutionen den 27 februari avstod de i verkligheten från att genomföra detta krav!
"Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde när som helst avsättas. Deras flertal bestod givetvis av arbetare eller erkända representanter för arbetarklassen."
"Polisen som dittills varit den statliga regeringens verktyg berövades genast alla politiska funktioner och förvandlades till ett Kommunens organ som när som helst kunde ersättas... Likaså ämbetsmännen inom alla andra förvaltningsgrenar... Alltifrån Kommunens medlemmar, uppifrån och ner, måste all offentlig tjänst utföras för arbetarlön. De höga statsdignitärernas privilegier och representationsbidrag försvann med dignitärerna själva... Sedan väl den stående hären och polisen, dessa verktyg för den gamla regeringens materiella makt, hade avskaffats, tog Kommunen genast itu med att bryta det andliga förtryckets verktyg, prästernas makt... Domstolarnas ämbetsmän förlorade sitt skenbara oberoende... De skulle i fortsättningen väljas, vara ansvariga och kunna avsättas."
Det kunde sålunda tyckas att Kommunen endast" ersatte det sönderslagna statsmaskineriet med en mera fullständig demokrati: den stående armén avskaffades, alla ämbetsmän skulle undantagslöst väljas och kunna avsättas. Men i själva verket innebär detta "endast" ett gigantiskt utbyte av ett slags institutioner mot institutioner av principiellt annat slag. Här observerar man just ett av de fall då "kvantiteten övergår till kvalitet": demokratin, genomförd så fullständigt och konsekvent som det överhuvud taget är tänkbart, förvandlas från borgerlig till proletär demokrati, från stat (= en speciell makt för undertryckandet av en bestämd klass) till något som ej längre är i egentlig mening stat.
Att kuva bourgeoisin och dess motstånd är alltjämt nödvändigt. För Kommunen var detta särskilt nödvändigt, och en av orsakerna till dess nederlag ligger däri att den ej gjorde detta tillräckligt beslutsamt. Men här utgörs det förtryckande organet av folkets majoritet, inte av dess minoritet såsom alltid varit fallet under slaveriet, under livegenskapen och under löneslaveriet. Och när folkets majoritet själv undertrycker sina förtryckare, så behövs inte längre någon "speciell undertryckningsmakt. I denna mening börjar staten att dö bort. I stället för den privilegierade minoritetens speciella institutioner (det priviligierade ämhetsmannaståndet, den stående arméns ledning) kan majoriteten själv omedelbart utöva dessa funktioner och ju mer själva utövandet av statsmaktens funktioner blir en hela folkets angelägenhet dess mindre blir behovet av denna makt.
Särskilt värd att notera är en åtgärd av Kommunen som Marx framhållit: slopandet av representationsmedel och andra pekuniära privilegier för ämbetsmännen och reduktion av alla statstjänstemannalöner till "arbetarlönens" nivå. Just här framträder tydligast omslaget - från borgerlig till proletär demokrati, från förtryckardemokrati till de förtryckta klassernas demokrati, från staten såsom en "särskild makt" för undertryckande av en bestämd klass till förtryckarnas undertryckande genom folkmajoritetens, arbetarnas och böndernas, gemensamma makt. Och just på denna punkt den åskådligaste och, beträffande frågan om staten, den kanske viktigaste punkten - har Marx lärdomar blivit som allra grundligast bortglömda! I de populära kommentarerna - och deras antal är legio - säges intet därom. Det är "mest passande" att tiga därmed, liksom man förtiger en "naivitet" som överlevt sig själv, ungefär som de kristna, när deras religion blivit statsreligion, "glömde" urkristendomens "barnsligheter" och dess demokratiskt-revolutionära anda.
Sänkningen av de högre statstjänstemännens löner förefaller "helt enkelt" vara ett krav av en naiv, primitiv demokratism. En av den nyare opportunismens grundläggare, f.d. socialdemokraten E. Bernstein[14], brukade öva sig med att upprepa de banala borgerliga kvickhetema om den "primitiva" demokratismen. Likt alla opportunister, inklusive våra samtida Kautsky-anhängare, var han alldeles ur stånd att fatta detta: för det första, att övergången från kapitalism till socialism är omöjlig utan en viss återgång till den "primitiva" demokratismen (ty hur skulle man annars kunna övergå till ett folkmajoritetens, ja, hela folkets utövande av statsfunktionerna?), och för det andra, att "den primitiva demokratismen" på kapitalismens och den kapitalistiska kulturens grundval inte är detsamma som den primitiva demokratismen under urtiden eller den förkapitalistiska tiden. Den kapitalistiska kulturen har skapat storproduktion, fabriker, järnvägar, post, telefon o. s. v. Och på denna grundval har de flesta av den gamla "statsmaktens" funktioner så förenklats och kan reduceras till så ytterst enkla operationer - registrering, bokföring och kontroll - att de samtliga lätt kan utövas av alla skriv- och läskunniga personer, att dessa funktioner lätt kan utföras för en vanlig "arbetarlön" och att man kan (och måste) beröva dessa funktioner varje anstrykning av privilegium eller "överhet".
Att alla ämbetsmän utan undantag skall väljas och kan avsättas när som helst, att deras löner skall minskas till vanliga "arbetarlöner" - dessa enkla och "självklara" demokratiska åtgärder förenar fullständigt arbetarnas och bondemajoritetens intressen och tjänar samtidigt som en bro över från kapitalismen till socialismen. Dessa åtgärder gäller den statliga, rent politiska omdaningen av samhället men får naturligtvis sin egentliga mening och betydelse först i samband med genomförandet eller förberedandet av "expropriatörernas expropriation", d.v.s. då den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen övergår till samhällelig äganderätt.
"Kommunen", skrev Marx, "gjorde alla borgerliga revolutioners slagord - billig regering - till verklighet genom att stryka de båda största utgiftsposterna, armén och byråkratin".
Av bönderna, liksom av småbourgeoisins övriga skikt, är det bara ett försvinnande fåtal som "når upphöjelse", "blir något" i borgerlig mening, d. v. s. förvandlas antingen till välbärgat folk, till borgare, eller till ämbetsmän i tryggad och privilegierad ställning. Den överväldigande majoriteten av bönderna i varje kapitalistiskt land där det över huvud taget finns bönder - och det är flertalet - förtrycks av regeringen och önskar ivrigt dess störtande, önskar en "billig" regering. Förverkliga denna önskan kan endast proletariatet. Och då så sker tar det samtidigt ett steg i riktning mot statens socialistiska omdaning.

3. Parlamentarismens avskaffande
"Kommunen", skrev Marx, "skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, på samma gång verkställande och lagstiftande."
I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet skulle företräda och förtrampa (ver- und zertreten) folket, så skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar vilken som helst annan arbetsgivare till att för sitt företag välja ut arbetare, inspektörer och bokhållare."
Denna utmärkta kritik av parlamentarismen, framförd 1871, tillhör numera också den - tack vare socialchauvinisternas och opportunisternas herravälde - marxismens "glömda ord". Ministrar och yrkesparlamentariker, proletariatets förrädare och våra dagars "praktiska" socialister har helt överlämnat kritiken av parlamentarismen åt anarkisterna och av detta underliga förnuftsskäl förklarat all kritik av parlamentarismen för "anarkism"! Det är inte alls underligt att proletariatet i de parlamentariska "föregångs"-länderna i vämjelse vid anblicken av figurer sådana som Scheidemann, David, Legien, Sembat, Renaudel, Henderson, Vandervelde, Stauning[15], Branting och deras gelikar allt oftare skänkt sina sympatier åt anarkosyndikalismen, trots att denna var opportunismens köttsliga broder.
Men för Marx var den revolutionära dialektiken aldrig denna tomma modefras, detta pling-plang, som Plechanov, Kautsky o.a. gjort den till. Marx förstod att hänsynslöst bryta med anarkismen på grund av dess oförmåga att utnyttja ens den borgerliga parlamentarismens "fähus", särskilt då det var uppenbart att ingen revolutionär situation förelåg. Men samtidigt förstod han också att ge en verkligt revolutionär, proletär kritik av parlamentarismen.
Att en gång under loppet av några år bestämma vilken av den härskande klassens medlemmar som i parlamentet skall förtrycka och förtrampa folket - det är den borgerliga parlamentarismens verkliga kärna ej endast i parlamentariskt-konstitutionella monarkier utan även i de mest demokratiska av republiker.
Men kommer man nu till frågan om staten och betraktar parlamentarismen i dess egenskap av statsinstitution såsom en av proletariatets uppgifter på detta område - vad finns det då för utväg ur parlamentarismen? Hur kan man väl undvara den?
Åter och åter måste man konstatera att de lärdomar som Marx vunnit ur sitt studium av Kommunen har blivit till den grad bortglömda att en våra dagars "socialdemokrat" (läs: våra dagars förrädare av socialismen) är direkt oförmögen att fatta någon annan kritik av parlamentarismen än den anarkistiska eller den reaktionära.
Utvägen ur parlamentarismen består naturligtvis inte att avskaffa de representativa institutionerna och valprincipen utan i att förvandla de representativa institutionerna från pratkvarnar till "arbetande" institutioner. "Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, på samma gång verkställande och lagstiftande."
"Inte en parlamentarisk utan en arbetande korporation" - det är ett slag mitt i ansiktet på moderna parlamentariker och socialdemokratins parlamentariska "knähundar". Tag en titt på något parlamentariskt land vilket som helst, från Amerika till Schweiz, från Frankrike till England, Norge o.s.v.: det verkliga "statliga" arbetet försiggår bakom kulisserna och utförs av departement, kanslier och staber. I parlamenten bara pratar man i det enda syftet att slå blå dunster i ögonen på "det enkla folket". Detta är till den grad sant att t.o.m. den ryska republiken, en borgerligt-demokratisk republik, företer dessa parlamentarismens synder redan innan den ens hunnit skapa ett verkligt parlament. Sådana den ruttna kälkborgerlighetens hjältar som herrar Skobelev, Tjernov och Avksentiev har lyckats söla ned även sovjeterna till den uslaste borgerliga parlamentarism genom att förvandla dem till tomma pratkvarnar. I sovjeterna lurar herrar "socialistiska" ministrar godtrogna bönder med frasmakeri och resolutioner. I regeringen dansar man en permanent kadrilj, först för att i tur och ordning ge så många socialrevolutionärer och mensjeviker som möjligt plats vid "köttgrytan" med inbringande och hedrande poster, sedan för att "fängsla" folkets "uppmärksamhet". Men det är i kanslierna, i staberna man "arbetar" med det "statliga" arbetet!
"Delo Naroda", det "socialrevolutionära" regeringspartiets organ, erkände nyligen i en ledare - med den oförlikneliga öppenhjärtigheten hos folk ur de "bästa kretsarna" där "alla" sysslar med politisk prostitution - att t.o.m. i de ministerier som tillhör "socialisterna" (förlåt uttrycket!) hela den byråkratiska apparaten egentligen är och förblir den gamla, fungerar som förut och fullständigt "fritt" saboterar alla revolutionära initiativ! Men även om inte detta erkännande förelåge, bevisar inte själva historien om socialrevolutionärernas och mensjevikernas deltagande i regeringen detsamma? Karakteristiskt är härvidlag endast att herrar redaktörer i "Delo Naroda" till den grad förlorat skamkänslan att de inte generar sig för att offentligt och utan att rodna berättar - som om det gällt en bagatell - att allt är som förr i "deras" ministerier! Den revolutionärt-demokratiska frasen för att lura bondjannar, den byråkratiska kanslislentrianen för att "blidka" kapitalisterna - där har ni kärnan i den "hederliga" koalitionen.
Borgarsamhällets fala och ruttna parlamentarism ersätts i Kommunen med institutioner i vilka tanke- och diskussionsfriheten inte urartar till bedrägeri, ty parlamentarikerna måste själva arbeta, själva stifta lagar, själva kontrollera de praktiska följderna och själva direkt ansvara inför sina väljare. De representativa institutionerna står kvar, men parlamentarismen såsom särskilt system, såsom en uppdelning av lagstiftande och verkställande verksamhet - den finns inte här. Utan representativa institutioner kan vi inte föreställa oss demokratin, men utan parlamentarism kan och måste vi det, för så vitt vår kritik av borgarsamhället inte skall förbli tomma ord, för så vitt vår strävan att störta borgarnas herravälde är allvarligt menad och inte en "valfras" för att infånga arbetarröster såsom hos mensjevikerna och socialrevolutionärerna, hos herrar av typen Scheidemann och Legien, Sembat och Vandervelde.
Det är synnerligen lärorikt att Marx, när han talar om funktionerna hos de ämbetsmän som Kommunen såväl som demokratin behöver, som jämförelser tar tjänstemännen hos "varje annan arbetsgivare", d.v.s. ett vanligt kapitalistiskt företag med "arbetare, inspektörer och bokhållare".
Hos Marx finns inte minsta spår av utopism i den meningen att han skulle uppfinna eller fantisera ihop ett "nytt" samhälle. Nej, han studerar hur det nya samhället "föds ur" det gamla som en naturhistorisk process. Han tar den proletära massrörelsens faktiska erfarenhet och söker ur denna dra ut de praktiska lärdomarna. Han "lär" av Kommunen, liksom alla de stora revolutionärerna icke försmått att lära sig av erfarenheterna från den förtryckta klassens stora rörelser, och detta utan att någonsin förfalla till ett pedantiskt moraliserande gentemot dem (som Plechanov i sitt yttrande: "man borde inte ha gripit till vapen" eller Tsereteli: "en klass måste känna sin begränsning").
Det kan inte bli tal om ämbetsmannaväldets avskaffande genast, överallt och fullständigt. Det är en utopi. Men att genast krossa den gamla ämbetsmannaapparaten och genast börja bygga en ny som gör det möjligt att efter hand omintetgöra allt ämbetsmannavälde, det är inte en utopi; det är Kommunens erfarenhet, det är det revolutionära proletariatets direkta omedelbara uppgift.
Kapitalismen förenklar den "statliga" förvaltningens funktioner, gör det möjligt att avlägsna "överheter" och reducera det hela till ett organiserande av proletärerna (såsom härskande klass) vilken i hela samhällets namn anställer "arbetare, inspektörer och bokhållare".
Vi är inte utopister. Vi "drömmer" inte om att man genast skulle kunna undvara varje slags styrelse, varje form av underordnande. Dessa anarkistiska drömmar, baserade på oförståelse för den proletära diktaturens uppgifter, tjänar i själva verket endast till att uppskjuta den socialistiska revolutionen till dess människorna förändrats. Nej, vi vill ha en socialistisk revolution med människor som de nu levande, vilka inte kan reda sig utan ett över- och underordnande, utan kontroll, "inspektörer och bokhållare".
Men man måste underordna sig alla exploaterades och arbetandes avantgarde - proletariatet. Statsämbetsmännens specifika "överhet" kan och måste genast, från i dag till i morgon börja ersättas med "inspektörernas och bokhållarnas" enkla funktioner vilka redan nu fullt ut kan fyllas av nutidens vanliga stadsbor och mycket väl kan utföras för en "arbetarlön".
Vi arbetare skall själva organisera storproduktionen på basis av vad kapitalismen redan skapat. Vi stöder oss härvid på vår arbetserfarenhet och skapar med stöd av de beväpnade arbetarnas statsmakt en sträng, järnhård disciplin; vi reducerar statstjänstemännen till enbart verkställare av våra uppdrag, till ansvariga, avsättliga, blygsamt avlönade "inspektörer och bokhållare" (jämte, naturligtvis, tekniker av alla slag, arter och grader). Se där - vår proletära uppgift. Därmed kan och måste vi börja vid genomförandet av den proletära revolutionen. En sådan på storproduktionen baserad början leder av sig själv till att alla former av ämbetsmannavälde så småningom "dör bort", att det sa småningom skapas en sådan ordning en ordning utan citationstecken, en ordning olik löneslaveriet - där de alltmer förenklade inspektions- och bokhållerifunktionerna utförs av alla i tur och ordning för att sedan bli en vana och slutligen upphöra att vara ett speciellt folkskikts speciella funktioner.
En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som mönstret för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. Posten är f. n. en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de "enkla" arbetarna, som dignar under arbetet och svälter, står här en och samma borgerliga demokrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är här redan färdig. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de beväpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri - och framför oss står en från "parasiten" befriad, tekniskt väl utvecklad mekanism vilken de enade arbetarna själva mycket väl kan satta igång genom att anställa tekniker, inspektörer och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom över huvud taget alla "stats"-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk uppgift som genast kan genomföras beträffande alla truster, en åtgärd som befriar arbetarna från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter som Kommunen förskaffat sig.
Hela folkhushållet organiserat som postverket så att tekniker, inspektörer och bokhållare, ja alla befattningshavare får löner som inte överstiger "arbetarlönen", allt under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll - det är detta som är vårt närmaste mål. Det är en stat av detta slag, på denna ekonomiska basis, som vi måste ha. Det är detta som blir resultatet av parlamentarismens förintande under samtidigt bevarande av de representativa institutionerna. Det är härigenom som de arbetande klasserna kan slippa ifrån att få dessa institutioner prostituerade av bourgeoisin.

4. Organiserandet av nationens enhet
"I det korta utkast till nationell organisation som Kommunen inte fick tid att närmare utarbeta heter det uttryckligen att Kommunen... skulle vara den politiska formen även för den minsta by." Kommunerna skulle också välja ombud till "nationaldelegationen" i Paris.
"De få men viktiga funktioner som sedan återstod för en centralregering skulle inte - som man i medvetet bedrägeri påstått - avskaffas utan skulle anförtros åt kommunala, d.v.s. strängt ansvariga ämbetsmän."
"Nationens enhet skulle inte upplösas utan tvärtom organiseras med hjälp av kommunalförfattningen. Den skulle förverkligas genom förintandet av den statsmakt som utgav sig för att förkroppsliga denna enhet men ville vara oberoende av och överordnad den nation på vars kropp den ändå blott var en parasitär utväxt... Uppgiften var att skära bort de enbart förtryckande organen från den gamla regeringsmakten, att från den makt som gjorde anspråk på att stå över samhället taga dess rättmätiga funktioner och överlämna dessa till samhällets ansvariga tjänare."
I vilken grad den nutida socialdemokratins opportunister ej förstått - kanske rättare, ej velat förstå - dessa uttalanden av Marx framgår bäst av renegaten Bernsteins herostratiskt ryktbara bok "Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter". Just i anslutning till de anförda orden av Marx skrev Bernstein att detta program "till sitt politiska innehåll i alla väsentliga drag röjer den största likhet med Proudhons federalism... Trots alla skiljaktigheter i övrigt mellan Marx och "småborgaren" Proudhon" - Bernstein sätter "småborgare" inom citationstecken som enligt honom skall vara ironiska - "är deras tankegång på dessa punkter så besläktade som möjligt". Naturligtvis, fortsätter Bernstein, växer kommunernas betydelse men "det förefaller mig tvivelaktigt att demokratins första uppgift skulle vara en sådan upplösning (Auflösung) av det moderna statsväsendet och den fullständiga omvandling (Umwandlung) av dess organisation som Marx och Proudhon skildrar - bildandet av en nationalförsamling av ombud från provins- eller distriktsmöten och dessa i sin tur av ombud från kommunerna - så att alltså den tidigare formen för nationalrepresentationer försvunne" (Bernstein, "Socialismens förutsättningar etc.", tyska uppl. 1899 sid. 134, 136).
Detta är rent vidunderligt - att sammanblanda Marx åsikter om "avskaffandet av statsmakten, parasiten" med Proudhons federalism! Men det är ingen tillfällighet, ty en opportunist kan inte få in i sitt huvud att Marx här alls inte talar om federalism i motsats till centralism utan om krossandet av det gamla borgerliga statsmaskineri som existerar i alla borgerliga länder.
Opportunisten kan få i sitt huvud endast det som han ser runt omkring sig bland kälkborgerlig brackighet och "reformistisk" stagnation; han ser bara "municipaliteterna"! Proletariatets revolution - den har opportunisten slutat att ens tänka på.
Det är löjligt. Men märkvärdigt nog har man på denna punkt ej bestritt Bernsteins uppfattning. Bernstein har blivit vederlagd av många - i den ryska litteraturen särskilt av Plechanov, i den europeiska av Kautsky. Men varken den förre eller den senare har nämnt ett ord om denna Bernsteins förvrängning av Marx.
Opportunisten har till den grad vant sig av med att tänka revolutionärt och reflektera över revolutionen att han tillskriver Marxfederalism" och blandar ihop honom med anarkismens grundläggare, Proudhon. Och detta förtigs av Kautsky och Plechanov som vill vara rättrogna marxister och försvara den revolutionära marxismens lära! Häri ligger en av rötterna till den ytterst banala uppfattningen om skillnaden mellan marxism och anarkism som är utmärkande för både Kautsky-anhängare och opportunister och till vilken vi senare skall återkomma.
Det finns inte ett spår av federalism i Marx här anförda uttalanden om Kommunens erfarenhet. Marx är ense med Proudhon just i det som opportunisten Bernstein inte märker. Marx skiljer sig från Proudhon just i det vari Bernstein ser deras likhet.
Marx är ense med Proudhon om att det nutida statsmaskineriet skall "krossas". Denna likhet med anarkismen (med Proudhon såväl som med Bakunin[16]) vill varken opportunister eller Kautsky-anhängare se. De har ju på denna punkt övergett marxismen.
Marx skiljer sig från både Proudhon och Bakunin just ifråga om federalismen (för att inte tala om proletariatets diktatur). Ur anarkismens småborgerliga åskådningar följer konsekvent federalismen. Marx är centralist. Och i hans ovan anförda resonemang föreligger ingen som helst avvikelse från centralismen. Endast de som är uppfyllda av kälkborgarens "vidskepliga tro" på staten kan uppfatta förintandet av det borgerliga statsmaskineriet som ett förintande av centralismen!
Men om nu proletariatet och de fattigaste bönderna tar hand om statsmakten, fullständigt fritt organiserar sig i kommuner och förenar alla kommuners verksamhet till ett angrepp mot kapitalet för att krossa kapitalisternas motstånd och överlämna privatägda järnvägar, fabriker, jord o.s.v. till hela nationen - hela samhället - blir inte detta centralism? Blir det inte en den mest konsekventa, demokratiska centralism, och därtill en proletär centralism?
Bernstein kan helt enkelt inte få i sitt huvud att det vore möjligt att uppnå en frivillig centralism, en kommunernas frivilliga förening till nation, en de proletära kommunernas frivilliga sammanslutning i syfte att krossa det borgerliga herraväldet och det borgerliga statsmaskineriet. Bernstein, liksom alla småborgare kan endast föreställa sig centralism såsom något ovanifrån kommande vilket kan påtvingas och bevaras endast med hjälp av en ämbetsmannakår och en militärkast.
Marx understryker med avsikt - som om han förutsett möjligheten att hans åsikter skulle bli förvrängda - att beskyllningarna mot Kommunen för att ha velat tillintetgöra nationens enhet och avskaffa den centrala makten är en medveten förfalskning. Marx använder avsiktligt uttrycket "organisera nationens enhet" för att sätta den medvetna, demokratiska, proletära centralismen i motsats till den borgerliga, militära, byråkratiska.
Men ingen är så döv som den som inte vill höra. Och den nutida socialdemokratins opportunister vill framför allt inte höra talas om att förinta statsmakten, att operera bort parasiten.

5. Förintandet av parasitstaten
Vi har redan anfört Marx hithörande uttalanden och har nu att komplettera dessa.
"Det är den historiska nyskapelsens vanliga öde", skrev Marx, "att med orätt bli betraktade som sidostycken till äldre samhällsformer, vilka överlevt sig själva och vilka de i någon mån liknar. Sålunda har den nya Kommun som bryter sönder den moderna statsmakten ansetts som ett återupplivande av de medeltida kommunerna... som ett förbund av småstater, sådant som Montesquieu och girondisterna drömde om... som en överdriven form av den gamla kampen mot ytterliggående centralisering."
"Kommunförfattningen skulle tvärtom ha återskänkt samhällskroppen de krafter som hittills förtärts av den parasitära utväxten "staten" - vilken lever på samhället och hämmar dess rörelsefrihet. Enbart genom denna handling skulle den ha främjat Frankrikes pånyttfödelse.
"Men i verkligheten skulle kommunförfattningen ha ställt landsbygdens producenter under distriktshuvudstädernas andliga ledning. Därmed skulle de tillförsäkrats representanter för sina intressen bland städernas arbetare. Kommunens blotta existens medförde det lokala självstyret såsom något självklart, ej längre som motvikt till den statsmakt som nu gjorts överflödig."
"Förintandet av den statsmakt" som var en "parasitär utväxt", dess "bortopererande", dess "krossande", "den statsmakt som nu gjorts överflödig" - se där vilka uttryck Marx använde om staten då han värderade och analyserade Kommunens erfarenheter.
Allt detta skrevs för nära ett halvsekel sedan och nu måste man liksom företa utgrävningar för att kunna göra massorna medvetna om den oförfalskade marxismen. Slutsatserna av de iakttagelser som gjorts under den sista stora revolution som Marx upplevde hade man glömt bort när tiden var inne för proletariatets nästa stora revolution.
"Den mångfald av tolkningar som Kommunen blivit föremål för och den mångfald av intressen som funnit sitt uttryck i den bevisat att den var en i högsta grad tänjbar politisk form, medan däremot alla föregående styrelseformer väsentligen varit av undertryckande natur. Dess verkliga hemlighet var denna: den var väsentligen en arbetarklassens regering, resultatet av den producerande klassens kamp mot den exproprierande klassen, den äntligen upptäckta politiska formen i vilken arbetets ekonomiska befrielse kunde fullbordas".
"Utan denna sista betingelse hade kommunförfattningen varit en omöjlighet och ett bedrägeri."
Utopisterna sysslade med att "upptäcka" politiska former under vilka samhällets socialistiska omdaning skulle försiggå. Anarkisterna ville över huvud taget inte befatta sig med frågan om de politiska formerna. Den nutida socialdemokratins opportunister har betraktat den parlamentariska statens borgerliga, politiska former som den gräns vilken inte finge överskridas. De har sargat sina pannor i tillbedjan av detta "mönster" och förklarat varje strävan att krossa dessa former för anarkism.
Marx drog av socialismens och hela den politiska kampens historia den slutsatsen att staten måste försvinna och att övergångsformen (från stat till icke-stat) skulle bli det "som härskande klass organiserade proletariatet". Men att upptäcka de politiska formerna för denna framtid det var något som Marx inte ville åta sig. Han inskränkte sig till att iaktta den franska historien, att analysera den och dra den slutsats som året 1851 lett till: att man står inför ett nedbrytande av det borgerliga statsmaskineriet.
Och när proletariatets revolutionära massrörelse utbröt började Marx - oaktat rörelsens misslyckande, kortvarighet och iögonfallande svaghet - att studera vilka former den upptäckt.
Kommunen är den av den proletära revolutionen "äntligen upptäckta" form under vilken arbetets ekonomiska befrielse kan försiggå.
Kommunen är den proletära revolutionens första försök att krossa det borgerliga statsmaskineriet och den "äntligen upptäckta" politiska form med vilken man kan och måste ersätta det krossade.
Vi skall i fortsättningen se att de ryska revolutionerna 1905 och 1917 i ett annat läge och under andra förhållanden fortsätter Kommunens verk och bekräftar Marx geniala historiska analys.

IV. Fortsättning. Engels kompletterande
Marx har gett oss det väsentliga i frågan om betydelsen av Kommunens erfarenheter. Engels återkom flera gånger till samma ämne då han förklarade Marx analyser och slutsatser. Ibland belyste han med sådan styrka och skärpa andra sidor av frågan att det blir nödvändigt att särskilt uppehålla sig vid dessa förklaringar.

1. "Bostadsfrågan"
Redan i sitt verk om bostadsfrågan (1872) tar Engels hänsyn till Kommunens erfarenheter och uppehåller sig flera gånger vid revolutionens uppgifter beträffande staten. Det är intressant att se hur i en konkret fråga åskådligt klarlägges å ena sidan de drag av likhet som föreligger mellan den proletära och den nuvarande staten - drag som i bägge fallen berättigar att tala om en stat - och å andra sidan dragen av olikhet dem emellan eller övergången till statens avskaffande.
"Hur skall nu bostadsfrågan lösas? I det nuvarande samhället löses den precis som alla andra sociala frågor: genom den så småningom skeende ekonomiska utjämningen mellan efterfrågan och utbud, en lösning som ständigt på nytt framskapar samma fråga och följaktligen inte ar någon lösning. Hur en social revolution skall lösa denna fråga, det beror ej endast av rums- och tidsförhållandena utan också av mera vittgående frågor bland vilka upphävandet av motsatsförhållandet mellan stad och land är en av de väsentligaste. Eftersom det inte är vår uppgift att uppställa något utopiskt system för framtidssamhällets konstruktion så skulle det vara mer än gagnlöst att gå in på detta. Så mycket är emellertid säkert, att det redan nu finns tillräckligt med bostadshus i storstäderna för att all verklig bostads-nöd omedelbart skulle kunna avhjälpas genom ett rationellt utnyttjande. Detta kan naturligtvis endast ske genom att de nuvarande husägarna exproprieras och hemlösa eller alltför trångbodda arbetare inkvarteras i deras hus. Så snart proletariatet erövrat den politiska makten blir en sådan för den allmänna välfärden nödvändig åtgärd lika lätt att genomföra som andra expropriationer och inkvarteringar för den nuvarande staten."
Här behandlas inte förändringen av statsmaktens form, endast innehållet i dess verksamhet. Bostadsexpropriationer och inkvarteringar äger rum även på föranstaltande av den nuvarande staten. Den proletära staten kommer formellt på samma sätt att "föranstalta" inkvarteringar och expropriering av hus. Men det är klart att den gamla verkställande apparaten, byråkratin, helt enkelt vore oduglig att genomföra den proletära statens föreskrifter.
"För övrigt måste det fastslås att det arbetande folkets faktiska besittningstagande av samtliga produktionsmedel, av hela industrin, är raka motsatsen till Proudhons "inlösen". I detta senare fall blir den enskilde arbetaren ägare till produktionsmedlet, bostaden eller bondgården. I det förra fallet blir det "arbetande folket" den kollektive ägaren till produktionsmedlen, husen eller fabrikerna. Nyttjanderätten till dessa torde knappast - åtminstone inte under en övergångstid - komma att utan gottgörelse överlåtas på individer eller korporationer. På samma sätt förutsätter avskaffandet av äganderätten till jord inte ett avskaffande av jordräntan utan dess överförande till samhället, låt vara i modifierad form. Det arbetande folkets faktiska besittningstagande utesluter alltså ingalunda bibehållandet av hyresformen."
Den här berörda frågan - om de ekonomiska grundvalarna för statens bortdöende skall vi behandla i följande kapitel. Engels uttrycker sig ytterst försiktigt när han säger att staten "knappast" utan gottgörelse kommer att upplåta bostäder "åtminstone inte under en övergångstid". Upplåtandet av bostäder som tillhör hela folket, åt enskilda familjer och för betalning, det förutsätter också att denna avgift uppbäres, förutsätter en viss kontroll och en eller annan normering vid bostadsfördelningen. Allt detta kräver en viss statsform. Men det kräver absolut inte någon speciell militär eller byråkratisk apparat med speciellt privilegierad ställning för ämbetsmännen. Men övergången till sådana förhållanden då det blir möjligt att utan ersättning upplåta bostäder, är i sin tur förknippad med statens fullständiga "bortdöende".
På tal om blanquisternas[17] övergång till marxismens principiella position - efter Kommunen och under intrycket av dess erfarenheter - formulerar Engels i förbigående denna position på följande sätt: "Nödvändigheten av proletariatets politiska aktion och proletariatets diktatur som en övergång till avskaffandet av klasserna och därmed också av staten..."
Älskare av bokstavskritik och borgerliga "utrotare av marxismen" kommer kanske att se en motsägelse mellan detta erkännande av "statens avskaffande" och förkastandet av denna formel såsom anarkistisk i det citerade stället ur Anti-Dühring. Det skulle inte vara underligt om opportunisterna räknade även Engels till "anarkisterna" - nu för tiden blir det ju allt vanligare att socialchauvinisterna beskyller internationalisterna för anarkism.
Att samtidigt med klasserna även staten kommer att avskaffas, det har marxismen alltid lärt. Det allbekanta stället i Anti-Dühring om "statens bortdöende" anklagar anarkisterna inte därför att de är anhängare av statens avskaffande utan därför att de predikar att det vore möjligt att avskaffa staten "från idag till imorgon".
Eftersom den nu rådande "socialdemokratiska" doktrinen fullständigt vanställer marxismens förhållande till anarkismen i frågan om statens avskaffande är det särskilt viktigt att erinra om en viss polemik av Marx och Engels mot anarkisterna.

2. Polemiken mot anarkisterna
Denna polemik hänför sig till året 1873. Marx och Engels skrev då några artiklar mot proudhonister, "autonomister" eller "antiauktoritära", i en italiensk socialistisk publikation; dessa återgavs i tysk översättning i "Neue Zeit" först år 1913. Marx talar där ironiskt om anarkiskistern och deras förnekande av politiken:
"Om arbetarklassens politiska kamp antar revolutionär form, om arbetarna i stället för bourgeoisins diktatur sätter sin revolutionära diktatur, så begår de ett fruktansvärt principbrott, ty för att tillfredsställa sina ömkliga och primitiva vardagliga behov och för att bryrta bourgeoisins motstånd ger de staten en revolutionär och övergående form i stället för att nedlägga vapnen och avskaffa staten."
Det var uteslutande mot ett dylikt "avskaffande" av staten som Marx vände sig i sin vederläggning av anarkisterna! Alls inte emot att staten kommer att försvinna med klassernas försvinnande eller avskaffas i och med deras avskaffande utan emot detta att arbetarna skulle avstå från vapnens bruk, från organiserat våld, d.v.s. från staten som måste tjäna syftet att "bryta bourgeoisins motstånd".
Marx understryker avsiktligt för att man inte skulle förvränga den verkliga innebörden av hans kamp mot anarkismen - den för proletariatet nödvändiga statens "revolutionära och övergående form". Proletariatet behöver staten endast för någon tid. Vi skiljer oss alls inte från anarkisterna i fråga om statens avskaffande som mål. Vi påstår att man för att uppnå detta mål under en viss tid måste utnyttja statsmaktens verktyg, medel och metoder mot exploatörerna liksom den undertryckta klassens diktatur under en viss tid är nödvändig för klassernas avskaffande. Marx väljer den skarpaste och tydligaste frågeställningen mot anarkisterna: Bör arbetarna, när de kastar av sig kapitalisternas ok, "nedlägga vapnen" eller utnyttja dem mot kapitalisterna för att krossa deras motstånd? Och vad är väl den ena klassens systematiska användande av vapnen mot den andra klassens annat än statens "övergångsform".
Må varje socialdemokrat fråga sig: har han ställt frågan om staten så i sin polemik mot anarkisterna? Har det stora flertalet officiella socialistiska partier inom Andra internationalen ställt frågan så?
Engels framlägger samma tankar populärt och ännu mer detaljerat. Framför allt hånar han förvirringen hos proudhonisterna. De kallade sig "antiauktoritära", d.v.s. de förnekade varje auktoritet, varje underordnande och varje makt. Tag en fabrik, en järnväg, ett fartyg på öppna havet - säger Engels - är det inte klart att varenda en av dessa tekniskt komplicerade inrättningar, baserade på maskiner och planmässigt samarbete av en mängd personer, är ur stånd att fungera utan ett visst underordnande, alltså utan en viss auktoritet eller makt?
"Om jag anför dessa argument", skriver Engels, "mot de mest rabiata av de antiauktoritära, så kan de endast ge mig följande svar: "Ja, det är sant. Men här är det inte fråga om någon auktoritet som vi ger delegaterna, utan om ett uppdrag." Dessa personer tror att de kan förändra saken genom att ge den ett annat namn..."
Engels uppvisar sålunda att auktoritet och autonomi är relativa begrepp, att deras tillämpningsområde växlar under samhällsutvecklingens olika faser, att det är dumt att vilja absolutifiera dem. Han tillägger att området för användning av maskiner och storproduktion alltmer utvidgar sig. Därefter övergår han från de allmänna betraktelserna om auktoriteten till frågan om staten.
"Om autonomisterna hade nöjt sig med att säga att framtidens sociala organisation kommer att medge auktoritet endast inom de gränser som oundvikligen uppdras av produktionsförhållandena, så kunde man ha kommit till ett samförstånd med dem. Men de är blinda för alla fakta som gör auktoriteten nödvändig och kämpar lidelsefullt mot detta ord.
Varför inskränker sig inte de antianktoritära till att skrika mot den politiska auktoriteten, mot staten? Alla socialister är ense om att staten och med den även den politiska auktoriteten kommer att försvinna som en följd av den kommande sociala revolutionen, d.v.s. att de offentliga funktionerna kommer att förlora sin politiska karaktär och förvandlas till enkla förvaltningsfunktioner, som vakar över de sociala intressena. Men de antiauktoritära kräver att den politiska staten skall avskaffas på en gång innan de sociala förhållanden som frambragt den ännu avskaffats. De kräver att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande.
Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finns, en handling varmed en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti som segrat måste hävda sia makt med hjälp av den skräck som dess vapen inger hos de reaktionära. Om inte Paris-kommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför litet gjorde bruk av denna auktoritet? Alltså, antingen - eller: antingen vet de antiauktoritära inte själva vad de säger, och i så fall åstadkommer de bara förvirring, eller också vet de det, och i så fall förråder de proletariatets sak. I båda fallen tjänar de endast reaktionen."
Här berörs frågor som måste betraktas i samband med problemet om förhållandet mellan politik och ekonomi vid statens bortdöende (däråt ägnas följande kapitel). Till dem hör frågan om samhällsfunktionernas förvandling från politiska till enkla förvaltningsfunktioner och frågan om "den politiska staten". Det senare uttrycket, som lätt kan missförstås, syftar på själva dödsprocessen: den bortdöende staten kan i ett visst stadium av sitt bort-döende kallas en opolitisk stat.
Märkligast i denna Engels framställning är återigen frågeställningen mot anarkisterna. De socialdemokrater som vill gälla för lärjungar till Engels har efter 1873 miljoner gånger polemiserat mot anarkisterna, men inte på det sätt som marxister kan och bör göra. Den anarkistiska föreställningen om statens avskaffande är virrig och orevolutionär - så ställde Engels frågan. Anarkisterna ville nämligen inte se revolutionen i dess uppkomst och utveckling, i dess specifika uppgifter beträffande våldet, auktoriteten, makten och staten.
De nutida socialdemokraternas vanliga kritik av anarkismen har reducerats till en rent kälkborgerlig banalitet: "Vi erkänner staten, men det gör inte anarkisterna"! Det är klart att en sådan banalitet inte kan annat än verka frånstötande på alla i någon mån tänkande, revolutionära arbetare. Engels säger något helt annat: han understryker att alla socialister erkänner statens försvinnande som en följd av den socialistiska revolutionen. Han ställer sedan konkret frågan om revolutionen, just den fråga som socialdemokraterna av opportunism vanligen kringgår, lämnande åt anarkisterna så att säga ensamrätten att "utveckla" den. Och när Engels ställer denna fråga griper han tjuren vid hornen: Borde inte Kommunen mera ha begagnat sig av statens - d.v.s. det beväpnade och som härskande klass organiserade proletariatets - revolutionära makt?
Den härskande officiella socialdemokratin har vanligen slingrat sig undan frågan om proletariatets konkreta uppgifter i revolutionen antingen helt enkelt med ett kälkborgerligt gyckel eller, i bästa fall, med det undvikande, sofistiska svaret: "Man får se". Och mot en sådan socialdemokrati fick anarkisterna rätt att säga att den sviker sin uppgift att fostra arbetarna i en revolutionär anda. Engels begagnar den senaste proletära revolutionens erfarenheter just till att så konkret som möjligt undersöka vad proletariatet bör göra beträffande såväl bankerna som staten samt hur detta bör göras.

3. Ett brev till Bebel
[18] Ett av de märkligaste, om ej rent av det märkligaste uttalandet om staten i Marx och Engels skrifter är följande ställe i ett brev från Engels till Bebel av den 18-28 mars 1875. Detta brev publicerades, inom parentes sagt, veterligen för första gången av Bebel i andra bandet av hans memoarer ("Ur min levnad") utkommet 1911 d.v.s. 36 år efter brevets avfattande.
Engels kritiserade i sitt brev till Bebel samma utkast till Gothaprogrammet som också Marx kritiserat i sitt berömda brev till Bracke. Beträffande speciellt frågan om staten säger där Engels: "Den fria folkstaten har förvandlats till den fria staten. Grammatikaliskt fattat är en fri stat en stat som är fri i förhållande till sina medborgare, d.v.s. en stat med despotisk regering. Man borde upphöra med allt detta prat om staten, i synnerhet efter Kommunen som inte längre var någon stat i egentlig mening. Anarkisterna har till leda bombarderat oss med "folkstaten" ehuru redan Marx skrift mot Proudhon och därefter Kommunistiska manifestet direkt säger att med den socialistiska samhällsordningens införande staten av sig själv upplöses (sich auflöst) och försvinner. Men då nu staten endast är en tillfällig inrättning som man använder sig av under kampen, under revolutionen, för att med våld kuva sina motståndare, så är det rena vansinnet att tala om den fria folkstaten; så länge proletariatet ännu behöver staten så behöver det staten inte i frihetens intresse utan för att kuva sina motståndare, och så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till. Vi skulle därför vilja föreslå att man överallt i stället för stat satte "samfund" (Gemeinwesen), ett gammalt gott tyskt ord som mycket väl kan ersätta det franska "commune"."
Man bör hålla i minnet att detta brev syftar på det partiprogram som Marx kritiserade i ett brev, daterat endast några veckor senare än Engels (den 5 maj 1875) och att vid denna tid både Marx och Engels bodde i London. När därför Engels i sista meningen säger "vi" så är det utan tvivel å sina egna och Marx vägnar som Engels föreslår det tyska arbetarpartiets ledare att ur partiprogrammet stryka ordet "stat" och ersätta det med ordet "samfund".
Vilket anskri om "anarkism" skulle inte cheferna för den moderna, för opportunisternas behov tillrättalagda "marxismen" ha höjt om man föreslagit dem en sådan rättelse av programmet?
Låt dem skria. Det får de bourgeoisins beröm för.
Men vi skall sköta vår sak. Vid revideringen av vårt partiprogram måste man ovillkorligen beakta Engels och Marx råd för att komma sanningen närmare, för att återupprätta marxismen genom att rensa den från förvrängningar och för att på ett riktigare sätt leda arbetarklassens kamp för sin befrielse. Bland bolsjevikerna kommer det säkerligen inte att finnas några motståndare till Engels och Marx råd. Svårigheten torde väl endast vara att välja en lämplig term. På tyska finns det två ord, "Gemeinde" och "Gemeinwesen" av vilka Engels valde det som inte betyder ett enskilt samfund, utan alla samfund tillsammans, hela systemet av samfund. Ett dylikt ord finns inte på ryska utan man kanske får bestämma sig för det från franskan härrörande "kommun" (kommuna) ehuru också detta har sina olägenheter.
"Kommunen var inte längre någon stat i egentlig mening" - detta är i teoretiskt avseende Engels viktigaste påstående. Och det är fullt förståeligt. Kommunen höll på att upphöra att vara en stat såtillvida som den inte hade att undertrycka befolkningens majoritet, endast en minoritet (exploatörerna). Den slog sönder det borgerliga statsmaskineriet; i stället för en speciell undertryckningsmakt framträdde befolkningen själv på scenen. Allt detta är avvikelser från staten i egentlig mening. Och om Kommunen hade bestått så skulle statens kvarlevor inom den ha "dött bort" av sig själva. Den hade inte behövt "avskaffa" dess institutioner: de skulle ha upphört att fungera i samma mån de upphörde att ha några uppgifter.
"Anarkisterna har till leda bombarderat oss med "folkstaten"." När Engels säger detta syftar han främst på Bakunin[19] och dennes angrepp mot de tyska socialdemokraterna. Engels erkänner det berättigade i dessa angrepp för så vitt som "folkstaten" är en lika stor meningslöshet och en lika stor avvikelse från socialismen som "den fria folkstaten". Engels söker rätta till de tyska socialdemokraternas kamp mot anarkisterna, göra denna kamp principiellt riktig och rensa den från opportunistiska fördomar om "staten". Ack! Engels brev kom att ligga under skäppan i 36 år. Vi skall senare se att Kautsky även efter ett offentliggörande av detta brev envist uprepar i grund och botten samma misstag som Engels varnade för.
Bebel svarade Engels i ett brev den 21 september 1875 där han bl.a. skrev att han är "fullständigt ense med Engels i dennes omdöme om programutkastet och att han förebrått Liebknecht[20] för dennes eftergivenhet (Bebel, Aus meinem Leben, bd 2, sid. 334). Men tar vi Bebels broschyr "Våra mål" så möter vi där totalt oriktiga uttalanden om staten:
"Staten skall förvandlas från en på klassvälde vilande stat till en folkstat."
Så står det i 9:e (nionde!) upplagan av Bebels broschyr! Inte underligt, att den tyska socialdemokratin insöp dessa ihärdigt upprepade, opportunistiska uttalanden om staten, särskilt som Engels revolutionära förklaringar hölls under skäppan, allt medan själva livsmiljön verkade som en "avvänjning" från revolutionen.

4. Kritiken av utkastet till Erfurtprogrammet
[21] Vid en analys av marxismens lära om staten kan man inte förbigå den kritik av utkastet till Erfurtprogrammet som Engels sände till Kautsky den 29 juni 1891 och som först tio år senare publicerades i "Neue Zeit". Denna kritik riktar sig nämligen mot socialdemokratins opportunistiska åsikter rörande statens struktur.
Låt oss i förbigående påpeka att Engels på tal om ekonomin också kommer med ett mycket värdefullt påpekande som visar hur vaket och djuptänkt han iakttog just förändringarna inom den nyaste kapitalismen och hur han därför i viss mån kunde föregripa de uppgifter som tillhör vår epok, den imperialistiska epoken. Det är detta påpekande: beträffande ordet "planlöshet" som i programutkastet används för att karakterisera kapitalismen skriver Engels:
"Om vi från aktiebolagen övergår till trusterna vilka behärskar och monopoliserar hela industrigrenar, så upphör här inte bara privatproduktionen utan också planlösheten."
Här har man fått ett grepp om det viktigaste i den teoretiska värdesättningen av den nyaste kapitalismen (d.v.s. imperialismen), nämligen att kapitalismen förvandlas till monopolistisk kapitalism. Det sista måste understrykas, ty det mest utbredda misstaget är det borgerligt-reformistiska påståendet att den monopolistiska eller statsmonopolistiska kapitalismen inte längre är kapitalism utan redan kan kallas "statssocialism" eller något liknande. Fullständig planmässighet har trusterna naturligtvis inte åstadkommit, åstadkommer de ännu inte och kan de heller aldrig åstadkomma. Men i den mån de uppvisar planmässighet, i den mån kapitalmagnaterna på förhand beräknar produktionens omfång i nationell, eller t.o.m. internationell skala, i den mån de planmässigt reglerar den, kvarstår vi likväl inom kapitalismen, visserligen i ett nytt stadium av den, men otvivelaktigt inom densamma. Att en sådan kapitalism "står nära" socialismen måste för proletariatets verkliga representanter utgöra ett bevis för den socialistiska revolutionens närhet, för lättheten och aktualiteten i dess genomförande. Men den utgör alls inte - såsom för reformistema - något motiv för en tolerant inställning till förnekandet av denna revolution och till en skönmålning av kapitalismen.
Men låt oss återvända till frågan om staten. Engels ger här tre särskilt värdefulla anvisningar: 1) om republiken, 2) om den nationella frågans samband med statens struktur och 3) om den lokala självstyrelsen.
Vad republiken beträffar, så gjorde Engels denna fråga till det centrala i sin kritik av utkastet till Erfurtprogrammet. Om vi betänker vilken betydelse detta program fått inom hela den internationella socialdemokratin, hur det blivit ett mönster för hela Andra internationalen, så kan man utan överdrift säga att Engels här kritiserat opportunismen inom hela Andra internationalen.
"Utkastets politiska krav", skrivet Engels, "lider av ett stort fel. Det som egentligen skulle ha sagts saknas där" (Engels kurs.).
Och vidare förklaras att den tyska författningen egentligen är en kopia av den ärkereaktionära författningen av år 1850, att riksdagen blott är, som Wilhelm Liebknecht uttryckte det, "absolutismens fikonlöv" samt att det var en "uppenbar meningslöshet" att på grundval av en författning, som legaliserade småstaterna och ett förbund av dessa, vilja genomföra att "alla produktionsmedel" gjordes till gemensam egendom.
"Det är dock farligt att vidröra detta ämne", tillägger Engels som alltför väl vet att det i Tyskland var omöjligt att i programmet legalt uppta kravet på republik. Men Engels slår sig nu inte bara till ro med detta påtagliga skäl, som "alla" nöjer sig med. Han fortsätter: "Och ändå måste man på det ena eller andra sättet ta itu med saken. Hur nödvändigt detta är bevisas just nu av den opportunism som nu utbreder sig i en stor del av den socialdemokratiska pressen. Av fruktan för att socialistlagen[22] kunde förnyas och med tanke på allehanda förhastade uttalanden som gjordes medan denna lag gällde skall nu plötsligt det lagliga tillståndet i Tyskland vara tillräckligt för att partiet skulle kunna genomföra alla sina krav på fredlig väg."
Att de tyska socialdemokraterna handlat sa av fruktan för att undantagslagen kunde förnyas, detta grundläggande faktum ställer Engels i förgrunden och kallar det utan omsvep för opportunism. Han förklarar drömmarna om den "fredliga" vägen vara fullständigt meningslösa just på grund av att i Tyskland ingen republik och ingen frihet existerade. Engels är tillräckligt försiktig för att inte låta sig bindas. Han erkänner att man i länder med republik eller mycket stor frihet "kan tänka sig" (endast "tänka sig"!) en fredlig utveckling till socialismen, men, upprepar han,
"... i Tyskland där regeringen är nästan allsmäktig, där riksdagen och alla övriga representativa organ saknar verklig makt, att i Tyskland proklamera något sådant - och därtill utan nödtvång - det innebär att ta fikonlövet från absolutismen och själv skyla dess nakenhet."
Det överväldigande flertalet av de officiella ledarna för det tyska socialdemokratiska partiet som lagt Engels här nämnda anvisningar "till handlingarna utan åtgärd" har i själva verket visat sig vara absolutismens beskyddare.
"En sådan politik kan i längden endast vilseleda det egna partiet. Man skjuter allmänna, abstrakta politiska frågor i förgrunden och överskyler därigenom de närmaste konkreta frågor som själva ställer sig på dagordningen vid första större händelse, vid första politiska kris. Vad annat kan i så fall bli följden än att partiet i det avgörande ögonblicket plötsligt står rådlöst, att oklarhet och oenighet råder om de avgörande punkterna därför att dessa punkter aldrig diskuterats..."
Detta att glömma bort de stora grundläggande tankarna för de omedelbara dagsintressenas skull, att sträva och trakta efter tillfälliga framgångar utan hänsyn till de framtida följderna, att prisge rörelsens framtid för dess nutid - detta är kanske "ärligt" menat, men det är och förblir opportunism; och den "ärliga" opportunis men är kanske farligare än alla andra...
Om något står höjt över varje tvivel så är det att vårt parti och arbetarklassen kan komma till makten endast under den demokratiska republikens form. Denna är rent av den specifika formen för proletariatets diktatur, vilket redan den stora franska revolutionen har visat."
Engels upprepar här med särskild skärpa den grundidé som likt en röd tråd går igenom alla Marx verk, nämligen att den demokratiska republiken är den genaste tillfartsvägen till proletariatets diktatur. En sådan republik leder nämligen - utan att på minsta sätt upphäva kapitalets välde och följaktligen ej heller förtrycket av massorna och klasskampen - oundvikligen till en sådan utvidgning, utveckling, exponering och skärpning av denna kamp att, så snart möjligheten att tillfredsställa de förtryckta massornas viktigaste intressen uppstår, denna möjlighet uteslutande förverkligas i proletariatets diktatur, i proletariatets ledning av dessa massor. För hela Andra internationalen är också detta ett av marxismens "glömda ord", och denna glömska framträdde ovanligt klart i mensjevikernas historia under första halvåret av den ryska revolutionen 1917.
Ifråga om den federativa republiken i samband med befolkningens nationella sammansättning skrev Engels:
"Vad bör träda i stället för det nuvarande Tyskland?" (med dess reaktionära monarkistiska författning och dess lika reaktionära uppdelning i småstater, en uppdelning som förevigar det specifika "preusseriet" i stället för att låta dem uppgå i Tyskland som helhet). "Enligt min mening kan proletariatet endast ha bruk för den enhetliga och odelbara republikens form. Den federativa republiken är ännu idag i det stora hela en nödvändighet inom Förenta staternas jätteområde, ehuru den redan börjar bli ett hinder i dess östra del. Den skulle utgöra ett framsteg i England där fyra nationer bor på de två öarna och där - trots ett parlament - tre olika lagsystem existerar vid sidan av varandra. Den har för länge sedan blivit ett hinder i det lilla Schweiz och uthärdas där endast därför att Schweiz nöjer sig med rollen som en rent passiv medlem i det europeiska statssystemet. För Tyskland skulle ett federalistiskt förschweizande betyda ett enormt steg bakåt. Två ting skiljer förbundsstaten från enhetsstaten: att varje enskild stat inom förbundet, varje kanton har sin egen civil- och kriminallagstiftning och sitt eget rättegångsväsen samt vidare att bredvid folkrepresentationen existerar en delstaternas representation vari varje kanton röstar såsom sådan, oavsett om den är stor eller liten." I Tyskland bildar förbundsstaten övergången till en enhetlig stat och "revolutionen uppifrån" av åren 1866 och 1870 bör man ej vrida tillbaka utan komplettera den med en "rörelse nerifrån".
Engels ådagalägger allt annat än likgiltighet för statsformerna. Han försöker tvärtom med ytterlig noggrannhet analysera just övergångsformerna för att allt efter de konkreta historiska säregenheterna i varje speciellt fall fastställa Från vad och till vad den förhandenvarande formen utgör en övergång.
Från proletariatets och den proletära revolutionens ståndpunkt hävdar Engels liksom Marx den demokratiska centralismen, den enhetliga och odelbara republiken. Den federativa republiken betraktar han antingen som ett undantag och ett hinder för utvecklingen eller som en övergång från monarkin till den centralistiska republiken, som ett "steg framåt" under vissa speciella förhållanden. Bland dessa senare framhäves nu den nationella frågan.
Hos Engels liksom hos Marx finner vi, trots deras skoningslösa kritik av småstatsväsendets reaktionära karaktär och dess överskylande av denna karaktär med den nationella frågan, ingenstädes den ringaste tendens att kringgå den nationella frågan, en tendens som de holländska och polska marxisterna mycket ofta låter komma sig till last då de utgår från den fullständigt berättigade kampen mot den småborgerligt trånga nationalismen i "sina egna" små stater.
Till och med i England där både geografiska förhållanden, språkgemenskap och många århundradens historia borde ha "avklarat" den nationella frågan inom landets mindre delområden, t.o.m. här tar Engels hänsyn till det påtagliga faktum att den nationella frågan ännu inte är utagerad. Han erkänner därför den federativa republiken som ett "steg framåt". Detta innebär naturligtvis inte att man på något sätt avstår från att kritisera den federativa republikens brister och från en ytterst energisk propaganda och kamp för den enhetliga, centralistiskt-demokratiska republiken.
Men Engels uppfattar alls inte den demokratiska centralismen på det byråkratiska sätt som de småborgerliga ideologerna, däribland anarkisterna. Centralismen utesluter för Engels ingalunda en sådan vidsträckt lokal självstyrelse som vid ett frivilligt hävdande av statens enhet från "kommunernas" och distriktens sida avlägsnar all byråkratism och allt "kommenderande" uppifrån. "Således en enhetlig republik", skriver Engels då han utvecklar marxismens programmatiska åsikter om staten, men inte i samma mening som den nuvarande franska republiken som ingenting annat är än det 1798 grundade kejsardömet utan kejsare. Från 1792 till 1798 åtniöt varje franskt departement, varje kommun (Gemeinde) fullständig självsryrelse efter amerikanskt mönster, och det måste vi också ha. Hur självstyrelsen bör inrättas och hur man klarar sig utan byråkrati, det har Amerika och den första franska republiken visat oss; och det visar oss än i dag Kanada, Australien och de andra engelska kolonierna. En sådan provinsiell och lokal självstyrelse är vida friare än exempelvis den schweiziska federalismen där visserligen kantonen är synnerligen självständig i förhållande till förbundet" (d.v.s. till den federativa staten som helhet) "men även oavhängig i förhållande till distrikt (Bezirk) och kommun. Kantonernas regeringar utnämner distriktsståthållare och prefekter, något som är okänt i de engelskspråkiga länderna och som vi i framtiden på det hövligaste vill undanbe oss, liksom vi undanber oss preussiska lantråd och regeringsråd" (kommissarier, länsmän, guvernörer och över huvud taget alla uppifrån utnämnda ämbetsmän). I enlighet härmed föreslår Engels att programpunkten om självstyrelsen skall formuleras på följande sätt: "Fullständig självstyrelse i provins, krets och kommun genom ämbetsmän valda på grundval av allmän rösträtt. Avskaffande av alla av staten utnämnda lokala och provinsiella myndigheter."
I den av Kerenskijs och de övriga "socialistiska" ministrarnas regering förbjudna Pravda (nr 68 för den 28 maj 1917) har jag redan haft tillfälle att påvisa hur på denna punkt - och naturligtvis långt ifrån endast på denna punkt - våra s.k. socialistiska representanter för en s.k. revolutionär s.k. demokrati gjort himmelsskriande avvikelser från demokratismen. Det är förståeligt att personer som bundit sig genom en "koalition" med den imperialistiska bourgeoisin, förblivit döva för dessa anvisningar.
Det är ytterst viktigt att notera att Engels - i besittning av fakta och stödd på det klaraste exempel - vederlägger den, särskilt inom den småborgerliga demokratin, starkt utbredda fördomen att den federativa republiken ovillkorligen innebure mera frihet än den centralistiska. Det förhåller sig inte så. De fakta Engels anför om den centralistiska franska republiken under åren 1792-1798 och om den schweiziska federativa republiken vederlägger detta. Den verkligt demokratiska centralistiska republiken skänkte mer frihet än den federativa. Eller med andra ord: den största frihet för kommuner, distrikt o.s.v. som historien känner skänktes av en centralistisk, ej av en federativ republik.
Man har i vår partipropaganda och agitation fäst, och fäster fortfarande, för litet uppmärksamhet vid detta faktum, liksom överhuvud taget vid hela frågan om den federativa och den centralistiska republiken samt den lokala självstyrelsen.

5. Förordet av år 1891 till Marx skrift "Inbördeskriget"
I förordet till tredje upplagan av "Inbördeskriget i Frankrike" - detta förord, först tryckt i "Neue Zeit" är daterat den 18 mars 1891 - ger Engels, jämte en del intressanta randanmärkningar rörande förhållandet till staten, en utomordentligt klar sammanfattning av Kommunens lärdomar. Fördjupad av erfarenheten från den tjugoårsperiod som skilde författaren från Kommunen och med spetsen särskilt riktad mot den i Tyskland utbredda "vidskepliga tron på staten", kan denna sammanfattning med rätta kallas marxismens sista ord i denna fråga.
I Frankrike, anmärker Engels, var arbetarna efter varje revolution beväpnade. "För borgarna som stod vid statsrodret var avväpningen av arbetarna därför den främsta bjudande plikten. Därför upptar de efter varje av arbetarna vunnen revolution en ny strid som slutar med arbetarnas nederlag..."
Denna sammanfattning av erfarenheterna från de borgerliga revolutionerna är lika kort som uttrycksfull. Sakens kärna - bl.a. även i frågan om staten (har den förtryckta klassen vapen?) har här framhävts på ett utmärkt sätt. Professorer som står under den borgerliga demokratins inflytande samt de småborgerliga demokraterna kringgår mestadels denna. viktiga kärna. Under den ryska revolutionen 1917 utmärkte sig "mensjeviken", "också-marxisten" Tsereteli (en utmärkelse à la Cavaignac) med att skvallra ur skolan om denna de borgerliga revolutionernas hemlighet. I sitt "historiska" tal den 11 juni råkade Tsereteli försäga sig om bourgoisins beslutsamhet att avväpna Petrograds arbetare, varvid han naturligtvis utgav detta beslut som sitt eget och överhuvud taget som en "statsnödvändighet"!
Tseretelis historiska tal den It juni kommer naturligtvis för varje historieskrivare som behandlar 1917 års revolution att utgöra en av de mest åskådliga illustrationerna till hur det av hr Tsereteli ledda blocket av socialrevolutionärer och mensjeviker övergick på bourgeoisins sida mot det revolutionära proletariatet.
En annan randanmärkning av Engels, också den i samband med frågan om staten, gäller religionen. Det är känt att den tyska socialdemokratin i den mån den försumpades och blev mer opportunistisk, allt oftare nedsjönk till en filiströs vantolkning av den berömda formeln: "förklara religionen för en privatangelägenhet". Denna formel utlades nämligen så som om religionsfrågan vore en privatsak även för det revolutionära proletariatets parti! Just mot detta totala förräderi mot proletariatets revolutionära program var det som Engels opponerade sig. Han iakttog år 1891 endast ytterst svaga tecken till opportunism inom sitt parti och uttalade sig därför synnerligen försiktigt:
"Liksom det i Kommunen satt nästan bara arbetare eller erkända arbetarrepresentanter så bar också dess beslut en avgjort proletär karaktär. Antingen dekreterade den sådana reformer som den republikanska bourgeoisin av ren feghet underlåtit att befatta sig med men som bildade en nödvändig grundval för arbetarklassens handlingsfrihet, såsom t.ex. genomförandet av principen att religionen är en ren privatsak i förhållande" till staten. Eller också fattade den beslut direkt i arbetarklassens intresse och delvis djupt ingripande i den gamla samhällsordningen."
Engels underströk med avsikt orden "i förhållande till staten" för att träffa den ömma punkten hos den tyska opportunismen som förklarat religionen för privatsak i förhållande till partiet och därmed förnedrat det revolutionära proletariatets parti till det banalaste "fritänkar"-filisteri. Man är beredd att gå med på ett konfessionslöst tillstånd men frånsäger sig uppgiften att som parti bekämpa det religiösa opium som fördummar folken.
Den tyska socialdemokratins framtida historiker som vill komma åt rötterna till det skymfliga sammanbrottet 1914 kommer att finna rätt mycket av intresse i denna fråga börjande med Kautskys, partiets ideologiske ledares, undvikande artikel-uttalanden som öppnar dörren på vid gavel för opportunismen och slutande med partiets inställning till "bort-från-kyrkan-rörelsen" av år 1913.
Men låt oss nu se hur Engels tjugo år efter Kommunen sammanfattat dess lärdomar för det kämpande proletariatet. Det är följande lärdomar som Engels ställde i förgrunden:
"Just den hittillsvarande centraliserade regeringens undertryckande maktorgan, armé, politisk polis och byråkrati som Napoleon skapat 1798 och varje regering sedan övertagit och utnyttjat som ett välkommet redskap mot sina motståndare - just denna makt skulle falla överallt såsom den redan hade fallit i Paris.
Kommunen måste redan från första början erkänna att sedan väl arbetarklassen kommit till makten så kunde den inte i fortsättningen regera med hjälp av det gamla statsmaskineriet utan måste för att inte förlora den nyvunna maktställningen å ena sidan undanröja hela det gamla, mot den själv utnyttjade förtryckarmaskineriet men å andra sidan också säkerställa sig mot sina egna deputerade och ämbetsmän och förklara dessa såsom utan undantag och när som helst avsättliga."
Engels understryker gång på gång att ej endast i monarkin utan också i den demokratiska republiken staten är och förblir stat, d.v.s. bevarar sitt väsentliga utmärkande drag: att förvandla ämbetsmännen, "samhällets tjänare", dess organ, till samhällets herrar.
"Emot denna i alla hittillsvarande stater oundgängliga förvandling av staten och statsorganen från samhällets tjänare till dess herrar använde Kommunen två ofelbara medel. För det första besatte den alla poster inom administration, domstolsväsen och undervisning genom val med allmän rösträtt för alla därav berörda och med möjlighet för samma väljare att när som helst återkalla de valda. Och för det andra betalade den för alla befattningar, höga som låga, endast den lön som andra arbetare erhöll. Den högsta lön som överhuvud betalades var 6.000 francs. Därmed hade man satt ett säkert lås för karriärism och lycksökeri, detta även oavsett de bundna mandat som delegaterna i representant-församlingarna dessutom erhöll på köpet."
Engels närmar sig här den intressanta gräns där den konsekventa demokratin å ena sidan förvandlas till socialism och å andra sidan kräver socialism. Ty för statens avskaffande är det nödvändigt att förvandla statstjänstens funktioner till sådana enkla kontroll- och registreringsoperationer som är tillgängliga för och kan handhas av befolkningens stora flertal och senare av befolkningen i dess helhet. Det fullständiga avlägsnandet av karriärismen kräver åter att en "hederspost" i statlig tjänst, även om den ej är inbringande, dock ej får tjäna som språngbräde till lukrativa poster i banker och aktiebolag, såsom ständigt är fallet i alla, även de friaste kapitalistiska länderna.
Men Engels begår inte det fel som vissa marxister begår i fråga om nationernas självbestämmanderätt, när de säger att den under kapitalismen är omöjlig och under socialismen överflödig. Detta påstående som man tror vara kvickt medan det i själva verket är felaktigt skulle man kunna upprepa beträffande vilken som helst demokratisk institution, bl.a. ifråga om ämbetsmännens blygsamma löner, ty en fullständigt konsekvent demokratism är under kapitalismen omöjlig och under socialismen kommer varje demokrati att dö bort.
Detta är en sofism i stil med det gamla skämtet: börjar en människa bli skallig om antalet av hennes hårstrån minskas med ett?
Utvecklingen till en definitiv demokrati, sökandet efter formerna för en sådan utveckling, dessas prövning i praktiken o.s.v., allt detta tillhör uppgifterna i kampen för den sociala revolutionen. Tagen för sig ger ingen demokratism socialism, men i det verkliga livet blir demokratismen aldrig "tagen för sig" utan "sammantages" med och inverkar på ekonomin, främjar dess omdaning och i sin tur underkastas den den ekonomiska utvecklingen o.s.v. Sådan är den levande historiens dialektik.
Engels fortsätter:
"Denna sprängning av den rådande statsmakten och dess ersättande med en ny, sant demokratisk sådan är utförligt. skildrade i tredje avsnittet av Inbördeskriget. Men det var nödvändigt att än en gång i korthet beröra några sidor av detta ersättande, emedan den vidskepliga tron på staten just i Tyskland har fortplantat sig från filosofien till det allmänna medvetandet hos bourgeoisin och även trängt in bland arbetare. Enligt den filosofiska föreställningen är staten "idéns förverkligande" eller, översatt till filosofspråket, gudsriket på. jorden, det område inom vilket den eviga sanningen och rättvisan förverkligas eller skall förverkligas. Därur härrör en vidskeplig vördnad för staten och allt som sammanhänger med den. Denna vördnad inställer sig så mycket lättare som man från barnsben har vant sig vid inbillningen att de samhälleliga affärerna och intressena inte kunde skötas på annat sätt än de hittills skötts, nämligen genom staten och dess med lukrativa poster belönade ämbetsman. Och man tror sig ha tagit ett ovanligt djärvt steg när man frigjort sig från tron på den ärftliga monarkin och i stället blir anhängare av den demokratiska republiken. Men i verkligheten är staten endast en maskin varmed den ena klassen förtrycker den andra, och detta i monarkin inte mindre än i republiken. Även i bästa fall är den ett ont som det i kampen om klassherraväldet segrande proletariatet får i arv och vars sämsta sidor proletariatet, lika litet som Kommunen, kan underlåta att beskära så snart som möjligt, till dess ett under nya, fria samhällsförhållanden uppväxt släkte blir istånd att kasta av sig hela den statliga bråten."
Engels varnade tyskarna för att i händelse monarkin ersattes med republik därvid glömma bort socialismens grundläggande principer rörande staten överhuvud taget. Hans varningar låter nu som en direkt läxa åt herrar Tsereteli och Tjernov som i sin "koalitions"-praxis ådagalagt vidskeplig tro på staten och vidskeplig vördnad för den.
Ytterligare två anmärkningar: 1) Om Engels säger att staten i en demokratisk republik "inte mindre" än i en monarki förblir en "maskin varmed den ena klassen förtrycker den andra", så innebär detta alls inte att förtryckets form vore likgiltig för proletariatet såsom vissa anarkister "lär". En vidare, friare, mera öppen form för klasskampen och klassförtrycket bereder proletariatet en jättelik lättnad i kampen för avskaffandet av klasserna överhuvud taget. 2) Varför endast ett nytt släkte blir istånd att fullständigt kasta bort hela denna statliga bråte - denna fråga står i samband med frågan om demokratins övervinnande till vilken vi nu övergår.

6. Engels om demokratins övervinnande
Engels fick anledning att uttala sig härom i samband med frågan om den vetenskapliga oriktigheten i benämningen "socialdemokrat".
I förordet till en samling artiklar från 1870-talet över olika ämnen av övervägande "internationellt" innehåll (Internationales aus dem Volksstaat) - förordet är daterat den 3 januari 1894, alltså ett och ett halvt år före Engels död - skrev han att han i alla artiklar använde ordet "kommunist" och inte "socialdemokrat" därför att det på den tiden var proudhonisterna i Frankrike och Lassale-anhängarna i Tyskland som kallade sig socialdemokrater.
"För Marx och mig", fortsätter Engels, "var det därför absolut omöjligt att välja ett så tänjbart uttryck för att beteckna vår speciella ståndpunkt. Nu är förhållandet annorlunda, och detta ord ("socialdemokrat") må passera, så opassande det än förblir för ett parti vars ekonomiska program inte bara är allmänt socialistiskt utan direkt kommunistiskt och vars yttersta politiska slutmål är att övervinna hela staten, följaktligen också demokratin. Namnen på de verkliga (Engels kurs.) politiska partierna motsvarar dem emellertid aldrig fullständigt; partiet utvecklar sig, namnet kvarstår."
Dialektikern Engels förblir dialektiken trogen till sina dagars slut. Marx och jag, säger han, hade ett utmärkt, vetenskapligt exakt namn för partiet, men vi hade intet verkligt, d.v.s. proletärt massparti. Nu (i slutet på 1800-talet) finns det ett verkligt parti, men dess namn är vetenskapligt oriktigt. Det gör ingenting, "det må passera", bara partiet utvecklas, bara man inte döljer namnets vetenskapliga inexakthet och inte hindrar partiet att utvecklas i rätt riktning.
Nu kanske någon gycklare skulle vilja trösta oss bolsjeviker liksom Engels gjorde: vi har ett verkligt parti, det utvecklar sig förträffligt; må då även ett så meningslöst, oformligt ord som "bolsjevik" passera[23], ett uttryck endast för den rent tillfälliga omständigheten att vi hade majoritet på kongressen i Bryssel och London år 1903... Nu när republikanernas och den "revolutionära" filisterdemokratins förföljelser mot vårt parti i juli och augusti gjort namnet "bolsjevik" så aktat bland hela folket, när dessa förföljelser dessutom inneburit ett så väldigt historiskt steg framåt för vårt parti i dess verkliga utveckling, råkar kanske även jag i tveksamhet om mitt aprilförslag om ändring av vårt partis namn. Kanske skulle jag ha föreslagit mina kamrater en "kompromiss": att kalla oss kommunistiska partiet men inom parentes tillfoga ordet bolsjevikerna...
Men frågan om partinamnet är ojämförligt mindre viktig än frågan om det revolutionära proletariatets ställning till staten.
I gängse uttalanden om staten begås ständigt ett fel mot vilket Engels här varnar och som vi tidigare har berört i förbigående. Man glömmer nämligen ständigt att statens avskaffande även innebär ett avskaffande av demokratin, att statens bortdöende är demokratins bortdöende.
Vid första påseende verkat ett sådant påstående ytterst egendomligt och obegripligt. Hos en och annan uppstår kanske rent av en farhåga att vi förväntar oss ett sådant samhällsskick där principen att minoriteten skall underordna sig majoriteten inte komme att iakttas, eftersom demokratin just är erkännandet av denna princip!
Nej. Demokratin är inte liktydig med att minoriteten skall underordna sig majoriteten. Demokratin är en stat som erkänner minoritetens underordnande under majoriteten, d.v.s. en organisation varmed den ena klassen systematiskt utövar våld mot den andra, varmed en del av befolkningen utövar våld mot den andra.
Vi uppställer som vårt slutmål avskaffandet av staten, d.v.s. avskaffandet av varje organiserat och systematiskt våld, varje användning av våld mot människor överhuvudtaget. Vi väntar inte tillkomsten av en sådan samhällsordning där man inte iakttar principen att minoriteten skall underordna sig majoriteten. Men i vår strävan till socialismen är vi övertygade om att den kommer att växa ut till kommunism. I samband därmed kommer varje nödvändighet att utöva våld mot människor överhuvud taget, varje nödvändighet att underordna en människa under en annan, en del av befolkningen under en annan del att försvinna. Ty människorna kommer att vänja sig att utan våld och utan underordnande iaktta de elementära villkoren för en samhällsgemenskap.
Just för att understryka detta vaneelement talar Engels om ett nytt släkte "som vuxit upp under nya, fria samhällsförhållanden" och som skall "bli istånd att kasta av sig hela den statliga bråten" - allt statsväsen, däribland också det demokratiskt-republikanska.
För att klargöra detta krävs en undersökning rörande de ekonomiska grunderna för statens bortdöende.
V. De ekonomiska grunderna för statens bortdöende
Den grundligaste utredningen av denna fråga har gjorts av Marx i "Kritiken av Gothaprogrammet (i brev till Bracke den 5 maj 1875, publicerat först 1891 i "Neue Zeit"). Det polemiska avsnittet av detta utmärkta verk, kritiken av Lassalle-riktningen, har s.a.s. ställt dess positiva avsnitt i skuggan, nämligen analysen av sammanhanget mellan kommunismens utveckling och statens bortdöende.

V. De ekonomiska grunderna för statens bortdöende

1. Marx frågeställning
Vid en ytlig jämförelse mellan Marx brev till Bracke den 5 maj 1875 och det ovan behandlade brevet av Engels till Bebel den 28 mars 1875 kunde det synas som om Marx i vida högre grad än Engels vore "statsanhängare", som om skillnaden mellan de båda författarnas åsikter om staten vore mycket betydande.
Engels föreslår Bebel att överhuvud taget upphöra med pratet om staten, att fullständigt avlägsna ordet "stat" ur programmet och ersätta det med ordet "kommun". Engels förklarar rent av att Kommunen ej längre var en stat i egentlig mening. Marx åter talar t.o.m. om "det kommunistiska samhällets blivande statsväsen", d.v.s. erkänner skenbart nödvändigheten av en stat t.o.m. under kommunismen.
En sådan uppfattning vore dock i grunden felaktig. En närmare granskning visar att Marx och Engels åsikter om staten och dess bortdöende fullständigt sammanfaller och att Marx här anförda yttrande avser just detta bortdöende statsväsen.
Det är klart att det inte kan vara tal om att fixera tidpunkten för detta framtida "bortdöende" allrahelst som det är självklart att det här är fråga om en långvarig process. Den skenbara olikheten mellan Marx och Engels förklaras av de olika ämnen som de upptagit till behandling, de skilda uppgifter de ställde för sig. Engels hade tagit till uppgift att åskådligt, skarpt och i grova drag visa Bebel hela meningslösheten i de gängse fördomarna om staten (vilka i icke ringa grad delades av Lassalle). Marx berör endast i förbigående denna fråga medan han intresserar sig för ett annat tema: det kommunistiska samhällets utveckling.
Hela Marx teori är en tillämpning på modern kapitalism av utvecklingsläran i dess mest konsekventa, fullständiga och genomtänkta form. Det är naturligt att Marx ställdes inför frågan om tillämpningen av denna lära även på kapitalismens förestående sammanbrott och på den framtida kommunismens framtida utveckling.
På grundval av vilka fakta kan man då ställa frågan om den framtida kommunismens framtida utveckling?
På grundval av det faktum att den blivande kommunismen framgår ur kapitalismen, historiskt utvecklar sig ur kapitalismen, utgör resultatet av en samhällskraft som alstras av kapitalismen. Marx försöker inte ett ögonblick att konstruera utopier, att hänge sig åt tomma gissningar över ting som ingen kan veta. Marx ställer frågan om kommunismen liksom en naturforskare skulle ställa frågan om utvecklingen av låt oss säga en biologisk att om vilken man vet att den uppkommit på ett bestämt sätt och förändras i en bestämd riktning.
Marx sopar framför allt bort den virrighet som Gotha-programmet åstadkommit beträffande förhållandet mellan staten och samhället.
"Det nuvarande samhället", skriver han, "är. det kapitalistiska samhälle som existerat i alla kulturländer, mer eller mindre fritt från medeltida beståndsdelar, mer eller mindre modifierat genom varje lands speciella historiska utveckling, mer eller mindre utvecklat "Den nuvarande staten" däremot växlar med gränserna. Den är en annan i det preussiskt-tyska riket än i Schweiz, en annan i England än i Förenta staterna. "Den nuvarande staten" är alltså en fiktion.
De olika kulturländernas olika stater har dock alla trots sin brokiga formrikedom det gemensamt, att de står på det moderna borgerliga samhällets grund, låt vara att detta samhälle är mer eller mindre utvecklat. De har också därför vissa väsentliga karaktärsdrag gemensamt. I denna mening kan man tala om "det nutida statsväsendet" till skillnad från framtidens, då dess nuvarande rot, det borgerliga samhället, dött bort.
Man frågar sig då: vilken omvandling kommer statsväsendet att undergå i ett kommunistiskt samhälle? M.a.o., vilka samhälleliga funktioner, motsvarande de nuvarande statsfunktionerna kommer att finnas kvar där? Denna fråga kan blott besvaras vetenskapligt och man kommer inte problemet ett tuppfjät närmare om man så på tusen sätt kombinerar ordet "folk" med ordet stat.
Sedan Marx på detta sätt förhånat allt prat om "folkstaten" formulerar han problemet och varnar i förbigående för att söka ett vetenskapligt svar på frågan utan att operera med vetenskapligt fastställda data.
Vad utvecklingsläran - och vetenskapen överhuvud taget - fullkomligt säkert fastslagit - och vad som blivit bortglömt av utopisterna liksom av opportunisterna i deras fruktan för den socialistiska revolutionen - det är det förhållandet att historiskt ett speciellt övergångsstadium eller en speciell övergångsetapp måste ligga emellan kapitalismen och kommunismen.
2. Övergången från kapitalism till kommunism
"Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället", fortsätter Marx, "ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra Denna period motsvaras också av en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara något annat än proletariatets revolutionära diktatur."
Denna slutsats vilar hos Marx på analysen av den roll som proletariatet spelar i det nuvarande kapitalistiska samhället, på fakta om detta samhälles utveckling och om oförsonligheten av proletariatets och bourgeoisins motstridiga intressen.
Förut ställdes frågan så: proletariatet måste för att nå sin frigörelse störta bourgeoisin, erövra den politiska makten och upprätta sin revolutionära diktatur.
Nu ställes frågan något annorlunda: övergången från det kapitalistiska samhället i dess utveckling fram mot kommunismen till det kommunistiska samhället är omöjlig. utan en politisk övergångsperiod" och under denna period kan staten endast vara proletariatets revolutionära diktatur.
Hur förhåller sig denna diktatur till demokratin?
Vi har sett att Kommunistiska manifestet utan vidare ställer två begrepp jämsides: "proletariatets organiserande till härskande klass" och "erövringen av demokratin". På grundval av allt som ovan sagts är det nu möjligt att noggrannare fastställa hur demokratin förändras under övergången från kapitalism till kommunism.
Inom det kapitalistiska samhället finner vi, om utvecklingen där varit den gynnsammast möjliga, en mer eller mindre fullständig demokratism i den demokratiska republiken. Men denna demokratism är alltid inpressad i den kapitalistiska exploateringens trånga ram och förblir därför i själva verket alltid en demokratism för minoriteten, en demokratism endast för de besuttna klasserna, endast för de rika. Det kapitalistiska samhällets frihet förblir alltid ungefär densamma som friheten i de forngrekiska republikerna: en frihet för slavägarna. De nutida löneslavarna förblir i kraft av den kapitalistiska exploateringens villkor till den grad nedtryckta av nöd och elände att "de har annat att tänka på än demokrati och politik", att befolkningsmajoriteten under händelsernas vanliga, fredliga förlopp är utesluten från deltagande i det offentliga och politiska livet.
Riktigheten av detta påstående bekräftas kanske påtagligast i Tyskland just därför att den konstitutionella legaliteten i denna stat hållit sig kvar förvånansvärt länge, i nästan ett halvsekel (1871-1914), och socialdemokratin förstått att under denna tid göra långt mer än i andra länder för att "utnyttja legaliteten" och organisera en så stor del av arbetarna i ett politiskt parti som ingenstädes i världen för övrigt.
Hur stor är nu denna del av politiskt medvetna och aktiva löneslavar, den största som kunnat iakttas i det kapitalistiska samhället? En miljon medlemmar av socialdemokratiska partiet - bland 15 miljoner lönearbetare! Tre miljoner fackligt organiserade - bland 15 miljoner!
Demokratin för en obetydlig minoritet, demokrati för de rika - sådan är demokratismen i det kapitalistiska samhället. Om man närmare betraktar den kapitalistiska demokratins mekanism så kan man överallt, såväl i rösträttens "små" - föregivet små - detaljer (bofasthetscensus, kvinnornas uteslutning etc.) som i de representativa institutionernas teknik, i de faktiska hindren för mötesfriheten (de offentliga byggnaderna är inte till för "tiggare"!), i dagspressens rent kapitalistiska organisation etc., etc., spåra inskränkning efter inskränkning av demokratismen. Dessa inskränkningar, undantagsstadganden, uteslutanden och hinder för de fattiga förefaller små, i synnerhet för den som aldrig själv känt någon nöd, som ej kommit i beröring med tillvaron för de förtryckta klasserna i deras massa (och det är fallet med nio tiondelar, om ej med nittionio hundradelar av alla borgerliga publicister och politiker) - men alla dessa inskränkningar tillsammans utesluter och utstöter de fattiga från politiken och från aktivt deltagande i demokratin.
Marx har utomordentligt väl fattat detta den kapitalistiska demokratins väsen när han i sin analys av Kommunens erfarenheter sade: man tillåter de förtryckta att för en tid av några år avgöra vilken av den härskande klassens representanter som i parlamentet skall företräda och förtrycka dem!
Men från denna kapitalistiska demokrati - oundvikligen trång och i förtäckt form bortstötande de fattiga och därför alltigenom hycklande och lögnaktig - går utvecklingen framåt, inte enkelt, rakt fram och friktionsfritt "till allt större demokrati" som liberala professorer och småborgerliga opportunister framställer saken. Nej. Utvecklingen framåt, d.v.s. till kommunismen, går genom proletariatets diktatur och kan inte gå någon annan väg. Ty ingen annan än proletariatet kan och intet annat sätt finns för att krossa de kapitalistiska exploatörernas motstånd.
Men proletariatets diktatur, d.v.s. organiserandet av de förtrycktas avantgarde till härskande klass med uppgift att kuva förtryckarna kan inte på ett enkelt sätt bara leda till en utvidgning av demokratin. Jämsides med en mäktig utvidgning av demokratismen som nu för första gången blir en demokratism för de fattiga, för folket och inte för de rika, medför proletariatets diktatur en rad frihetsinskränkningar för förtryckarna, exploatörerna, kapitalisterna. Dem måste vi undertrycka för att befria mänskligheten från löneslaveriet, deras motstånd måste brytas med våld - det är klart att där det finns förtryck och våld där råder inte frihet eller demokrati.
Engels har på ett utomordentligt sätt framställt detta i sitt brev till Bebel där han, som läsaren erinrar sig, förklarade att "så länge proletariatet ännu behöver staten så gör den det inte i frihetens intresse utan för att kuva sina motståndare, och så snart det kan bli tal om frihet så upphör staten som sådan att finnas till".
Demokrati för folkets överväldigande majoritet och undertryckande av folkets exploatörer och förtryckare med våld, d.v.s. deras uteslutande ur demokratin - det är på så sätt demokratin förändras under övergången från kapitalism till kommunism.
Först i det kommunistiska samhället, då kapitalisternas motstånd definitivt har brutits, då de försvunnit, när det inte längre finns några klasser (d. v. s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen) - först då "upphör staten att finnas till och kan det bli tal om frihet". Först då blir en verkligt fullständig demokrati utan några som helst undantag möjlig och förverkligad. Och först då börjar demokratin att dö på grund av det enkla förhållandet att människorna, befriade från den kapitalistiska träldomen, exploateringens oräkneliga fasor, brutaliteter, orimligheter och vidrigheter, så småningom kommer att vänja sig att iaktta de elementära, under århundraden kända, årtusenden igenom i alla föreskrifter upprepade reglerna för samliv, att iaktta dem utan våld, utan underkastelse, utan den speciella tvångsapparat som kallas stat.
Uttrycket "staten dör bort" är mycket lyckligt valt, ty det anger både att processen försiggår gradvis och att den är spontan. Endast vanan kan och kommer utan tvivel att åstadkomma en sådan verkan, ty runt omkring oss finner vi miljontals gånger bestyrkt hur lätt människor vänjer sig att iaktta de för dem nödvändiga reglerna för samliv, om ingen exploatering förekommer, om det inte finns något som framkallar harm, protest eller revolt och som gör det nödvändigt att kuva någon.
Alltså: inom kapitalismen äger vi en beskuren, förkrympt och falsk demokrati, en demokrati endast för de rika, för en minoritet. Proletariatets diktatur, övergångsperioden till kommunismen, kommer att för första gången medföra en demokrati för folket, för majoriteten, medan det samtidigt blir nödvändigt att undertrycka minoriteten, exploatörerna. Endast kommunismen är istånd att ge en verkligt fullständig demokrati, och ju fullständigare den blir, dess snarare kommer den att bli överflödig och att dö bort av sig själv.
Med andra ord: under kapitalismen har vi en stat i ordets egentliga mening, ett speciellt maskineri för den ena klassens förtryckande av den andra och till på köpet av minoritetens förtryckande av majoriteten. Det är klart att förtrycket måste vara ytterligt hårt och grymt för att ha framgång i ett sådant fall då den exploaterande minoriteten systematiskt förtrycker den exploaterade majoriteten, att det måste flyta strömmar av blod genom vilka mänskligheten vandrar sin väg under slaveri, livegenskap och löneslaveri.
Vidare. Vid övergången från kapitalism till kommunism är förtrycket ännu nödvändigt men nu så att den exploaterade. majoriteten förtrycker den exploaterande minoriteten. En speciell apparat, ett särskilt maskineri för förtrycket, "staten", behövs ännu, men den är nu en övergångsstat, ej längre en stat i ordets egentliga mening. Ty när den exploaterande minoriteten undertrycks av majoriteten, av gårdagens löneslavar, så är detta en jämförelsevis enkel, lätt och naturlig sak som kommer att kosta långt mindre blod än kuvandet av slavarnas, de livegnas och lönarbetarnas uppror och ställa sig betydligt billigare för mänskligheten. Och den är förenlig med demokratins utsträckande till en så överväldigande majoritet av befolkningen att behovet av ett speciellt maskineri för förtrycket börjar försvinna. Exploatörerna är naturligtvis inte istånd att undertrycka folket utan ett ytterst komplicerat, enkom härför skapat maskineri. Men folket kan undertrycka exploatörerna med ett ytterst enkelt "maskineri", så gott som utan "maskineri", utan speciell apparat, endast genom att organisera de beväpnade massorna (i stil med arbetare- och soldatdeputeradenas sovjeter - om vi får föregripa händelseutvecklingen).
Slutligen: endast kommunismen gör staten fullständigt obehövlig, ty det återstår ingen att förtrycka - ordet "ingen" tagen i betydelsen av klass, i betydelsen av systematisk kamp mot en viss del av befolkningen. Vi är inte utopister och förnekar inte alls möjligheten och oundvikligheten av excesser från enskilda personers sida lika litet som nödvändigheten att undertrycka sådana excesser. Men för det första behövs inte härför ett speciellt maskineri, en speciell undertryckningsapparat; detta kommer art skötas av själva det beväpnade folket lika enkelt och lätt som en skara civiliserade människor redan inom det nuvarande samhället skiljer två slagskämpar åt eller förhindrar övervåld mot en kvinna. Och för det andra vet vi att den sociala grundorsaken till excesser, till brott mot reglerna för samlivet, är massornas exploatering, deras nöd och elände. I och med att denna grundorsak avlägsnas, börjar excesserna oundvikligen "dö bort". Vi vet inte hur hastigt eller i vilken ordning, men vi vet att de kommer att dö bort. I och med deras bortdöende kommer även staten att dö bort.
Utan att ge sig in på utopier fastställde Marx mera detaljerat vad som är möjligt att nu fastställa rörande denna framtid, nämligen skillnaden mellan det kommunistiska samhällets lägre och högre fas (stadium, etapp).

3. Det kommunistiska samhällets första fas
I Kritiken av Gothaprogrammet vederlägger Marx i detalj Lassalles idé att arbetaren under socialismen komme att erhålla den "obeskurna" eller "fullständiga arbetsavkastningen". Marx påvisar att man från samhällets totala samhälleliga arbetsprodukt måste avdra såväl en reservfond som en fond för produktionsutvidgning samt för ersättning av "slitna" maskiner o.s.v. och dessutom från konsumtionsvarorna en fond för förvaltningskostnader, skolor, sjukhus, ålderdomshem o.s.v.
I stället för Lassalles dimmiga, oklara och allmänna fras ("den fullständiga arbetsavkastningen åt arbetaren") ger Marx en nykter beräkning av hur det socialistiska samhället blir tvunget att hushålla. Marx gör en konkret analys av livsvillkoren för ett sådant samhälle, där kapitalismen ej längre existerar, och förklarar:
"Det som vi här har att göra med" (vid undersökningen av arbetarpartiets program) "är inte ett kommunistiskt samhälle som utvecklats på sin egen grundval utan tvärtom ett sådant som uppstår just ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt och andligt, ännu bär spår av det gamla samhälle ur vars sköte det framfödes."
Just detta kommunistiska samhälle som ur kapitalismens innandöme nyss trätt fram i dagsljuset och i alla avseenden är märkt av det gamla samhället kallar Marx för det kommunistiska samhällets "första" eller lägsta fas.
Produktionsmedlen har nu upphört att vara enskilda personers privategendom. De tillhör hela samhället. Varje samhällsmedlem utför en viss del av det samhälleligt nödvändiga arbetet och får ert intyg från samhället på att han utfört en så och så stor mängd arbete. På grund av detta intyg får han en motsvarande mängd produkter ur de samhälleliga konsumtionsvarulagren. Med frånräknande av den arbetsmängd som går till den samhälleliga fonden får varje arbetare följaktligen av samhället lika mycket som han givit det.
Det råder, kunde man tycka, "jämlikhet".
Men då Lassalle med tanke på en dylik samhällsordning (som vanligen kallas socialism och av Marx kallas kommunismens första fas) säger att detta är en "rättvis fördelning", en "lika rätt till lika arbetsavkastning" så tar Lassalle fel, och Marx klarlägger detta hans fel.
"Lika rätt" - säger Marx - föreligger verkligen här, men detta är ännu "borgerlig rätt" vilken, liksom varje rätt, förutsätter frånvaro av jämlikhet. Varje rätt innebär tillämpning av enahanda måttstock på olika människor. Dessa är i verkligheten inte ensartade, inte jämlika; där-för är "den lika rätten" en kränkning av jämlikheten och en orättvisa. Var och en som fullgjort samma mängd samhälleligt arbete som en annan får verkligen (med nämnda avdrag) en lika stor andel av den samhälleliga produktionen.
Emellertid är nu de enskilda människorna inte lika: den ene är starkare, den andre svagare, den ene är gift, den andre inte, den ene har fler, den andre färre barn o.s.v. Marx drar slutsatsen: "Vid lika arbetsprestation och därmed lika andel i den samhälleliga konsumtionsfonden får sålunda den ene faktiskt mer än den andre, den ene blir rikare än den andre o.s.v. För att undgå allt detta måste rätten, i stället för att vara lika, vara olika."
Rättvisa och jämlikhet kan således kommunismens första fas inte medföra. Olikheter ifråga om rikedom och orättvisa skillnader kommer att kvarstå. Men den ena människans exploatering av den andra blir ty det blir omöjligt att som privategendom roffa åt sig produktionsmedel, fabriker, maskiner, jord o.s.v. Genom att plocka sönder Lassalles småborgerligt oklara fras om "jämlikhet" och "rättvisa" i största allmänhet påvisar han utvecklingsgången i det kommunistiska samhället. Detta tvingas till att först avskaffa endast den "orättvisan" att enskilda personer roffat åt sig produktionsmedlen. Däremot är det inte i stånd att genast avskaffa även den ytterligare orättvisan som består i att konsumtionsvarorna fördelas "efter arbete" (och inte efter behov).
Vulgärekonomerna, däribland de borgerliga professorerna och bland dessa "vår egen" Tugan[24] förebrår ständigt socialisterna att de skulle bortse från människornas olikhet och "drömma" om att upphäva denna olikhet. Denna förebråelse visar, som vi ser, endast den utomordentliga okunnigheten hos hrr borgerliga ideologer.
Marx tar inte bara på noggrannaste sätt hänsyn till människors oundvikliga olikhet. Han räknar också med att produktionsmedlens övertagande i hela samhällets gemensamma ägo ("socialism" i vanligt språkbruk) inte upphäver fördelningsbristerna och bristen på jämlikhet inom den "borgerliga rätten" som fortsätter att härska eftersom produkterna delas "efter arbete".
"Men dessa missförhållanden", fortsätter Marx, "är oundvikliga under det kommunistiska samhällets första fas, sådant nu detta samhälle efter långa födslovåndor framgår ur det kapitalistiska samhället. Rätten kan aldrig stå högre än samhällets ekonomiska skick och därav betingade kulturutveckling.
Under det kommunistiska samhällets första fas upphävs sålunda "den borgerliga rätten" inte fullständigt, endast delvis, endast i mån av den redan uppnådda ekonomiska omvälvningen, d.v.s. endast ifråga om produktionsmedlen. "Den borgerliga rätten" erkänner dem som enskilda personers privategendom. Socialismen gör dem till gemensam egendom. Så till vida - och endast så till vida - bortfaller "den borgerliga rätten".
Men den kvarstår alltjämt till sin andra del i egenskap av regulator av (bestämmande faktor för) produkternas och arbetets fördelning bland samhällsmedlemmarna. "Den som inte arbetat skall heller inte äta", denna socialistiska princip är redan förverkligad. "Samma mängd produkter för samma mängd arbete" - även denna socialistiska princip är redan förverkligad. Men detta är ännu ingen kommunism och upphäver ännu inte den "borgerliga rätt" som ger icke jämlika personer samma mängd produkter för olika (faktiskt olika) mängder arbete.
Detta är en "brist", säger Marx, men den är oundviklig under kommunismens första fas. Ty utan att förfalla till utopism kan man inte tänka sig att människorna så snart de störtat kapitalismen omedelbart utan några rättsnormer lär sig arbeta för samhället; ja, kapitalismens upphävande ger inte heller genast de ekonomiska förutsättningarna för en sådan förändring.
Men några andra normer än den "borgerliga rätten" finns inte. Och så till vida kvarstår alltjämt nödvändigheten av en stat för att jämte tryggandet av den samhälleliga äganderätten till produktionsmedlen även trygga arbetets och produktfördelningens jämlikhet.
Staten dör bort eftersom det inte längre finns kapitalister, inte längre finns klasser och man därför inte längre kan undertrycka någon klass.
Men staten har ännu inte helt dött bott, ty det återstår att skydda den "borgerliga rätt som sanktionerar faktisk brist på jämlikhet. För statens fullständiga bortdöende krävs fullständig kommunism.

4. Det kommunistiska samhällets högsta fas
Marx fortsätter:
"I en högre fas av det kommunistiska samhället - när människans förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed även motsatsförhållandet mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit ej enbart ett medel för livsuppehället utan i sig själv utgör det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktionskrafterna vuxit och alla den gemensamma rikedomens källor börjar flöda för fullt - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont, och samhället kan skriva på sin fana: Av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov.
Först nu kan vi helt uppskatta det berättigade i Engels anmärkningar där han skoningslöst förlöjligade den orimliga sammankopplingen av orden "frihet" och "stat". Så länge staten finns, finns ingen frihet. När friheten kommer, skall det inte längre finnas någon stat.
Den ekonomiska grundvalen för statens fullständiga bortdöende är en så långt driven utveckling av kommunismen att motsatsförhållandet mellan andligt och kroppsligt arbete - således en av de viktigaste källorna till den rådande samhälleliga bristen på jämlikhet - försvinner; detta motsatsförhållande kan ju absolut inte avskaffas enbart genom produktionsmedlens överförande till samhällelig egendom utan endast genom kapitalisternas expropriering.
Denna senare kommer att bereda möjlighet för en enorm utveckling av produktionskrafterna. Och när vi ser hur kapitalismen redan nu i otrolig grad hämmar denna utveckling, hur mycket som skulle kunna vidareutvecklas redan på basis av nuvarande teknik, så har vi rätt att med fullaste övertygelse säga att kapitalisternas expropriering med nödvändighet kommer att medföra en enorm utveckling av samhällets produktionskrafter. Men hur hastigt denna utveckling kommer att fortskrida, hur snart den kommer att leda till arbetsfördelningens upphävande, till avskaffande av motsatsförhållandet mellan andligt och kroppsligt arbete och till att arbetet förvandlas till "det främsta livsbehovet" - det vet vi inte och kan vi inte veta.
Därför har vi rätt endast att tala om statens oundvikliga bortdöende i det vi understryker långvarigheten av denna process och dess beroende av utvecklingstempot för kommunismens högre fas. Däremot lämnar vi frågan om tidpunkten eller de konkreta formerna för bortdöendet fullständigt öppen. Ty material för att avgöra sådana frågor föreligger inte.
Staten kan fullständigt dö bort, när samhället förverkligat regeln "av envar efter hans förmåga - åt envar efter hans behov" d. v. s. när människorna till den grad vant sig vid att iaktta de elementära reglerna för samlivet och deras arbete blivit så produktivt att de frivilligt arbetar efter förmåga. "Den borgerliga rättens trånga horisont" som får folk att med en Shylocks hårdhet räkna ut så att man ej arbetar en halv timme längre än en annan, att man inte får en mindre lön än en annan - denna trånga horisont kommer då att vara överskriden. Produktfördelningen kommer då inte längre att kräva normering från samhällets sida av den envar tillkommande produktmängden; envar kommer att fritt ta för sig "efter behov".
Från borgerlig synpunkt är det lätt att förklara en sådan samhällsordning för "ren utopi" och håna socialisterna för att de lovar envar rätten att utan kontroll av presterat arbete erhålla en godtycklig mängd tryffel, bilar, pianon o.s.v. av samhället. Med detta billiga hån gör sig än i dag flertalet borgerliga "lärda" kvitt denna fråga och blottar därmed både sin okunnighet och sitt egennyttiga försvar av kapitalismen.
Okunnighet, ty" "lova" att den högsta fasen av kommunismens utveckling skall inträda, har aldrig fallit en enda socialist in. Däremot förutsätter de stora socialisternas förutseende att den skall inträda, att man varken har nuvarande låga arbetsproduktivitet eller den nuvarande kälkborgaren som är i stånd att - likt seminaristerna i Pomjalovskijs roman[25] - "för skoj skull" förstöra förråden av samhällelig egendom och kräva det omöjliga.
Till dess den "högre" fasen av kommunism inträtt kräver socialisterna den strängaste kontroll från samhällets och från statens sida över arbets- och konsumtionsnormerna. Men denna kontroll måste inledas med kapitalisternas expropriering, med arbetarnas kontroll över kapitalisterna; och den kan inte genomföras av byråkratistaten utan endast av de beväpnade arbetarnas stat.
De borgerliga ideologernas (jämte eftersägares i stil med hrr Tsereteli, Tjernov & Co) egennyttiga försvar av kapitalismen består just däri att de med sitt bråk och prat om en avlägsen framtid smusslar undan den viktiga och aktuella frågan för politiken av i dag: att kapitalisterna exproprieras, att alla medborgare förvandlas till arbetare och tjänstemän i ett stort "syndikat" - nämligen hela staten - samt att allt arbete i detta syndikat fullständigt underordnas en verkligt demokratisk stat, en stat av arbetar- och soldatdeputerades sovjeter.
När en lärd professor, sedan en kälkborgare och sedan herrar av typen Tsereteli och Tjernov talar om de förnuftsvidriga utopierna, om bolsjevikernas demagogiska löften, om det omöjliga i att "införa" socialismen så syftar de just på kommunismens högre stadium eller högre fas, som ingen någonsin lovat "införa", eller ens tänkt lova "införas", ty den kan överhuvud taget inte "införas". Och här har vi nått fram till frågan om den vetenskapliga skillnaden mellan socialism och kommunism, som Engels berört i det ovan citerade uttalandet om det oriktiga i benämningen "socialdemokrater". Politiskt sett kommer skillnaden mellan kommunismens lägre och dess högre fas med tiden troligen att bli mycket stor. Det skulle dock vara löjligt att nu under kapitalismen framhäva denna skillnad. Att skjuta den i förgrunden skulle väl endast enstaka anarkister kunna finna på (om det bland dem ännu finns folk som inte lärt efter den "plechanovska"[26] förvandlingen av Kropotkin, Grave, Cornelissen och anarkismens övriga "ljus" till socialchauvinister eller skyttegravsanarkister som de kallats av Gé, en av de få anarkister som, alltjämt har heder och samvete i behåll).
Den vetenskapliga skillnaden mellan socialism och kommunism är dock tydlig. Det man vanligen kallar socialism kallades av Marx det kommunistiska samhällets "första" eller lägre fas. For sa vitt produktionsmedlen blir gemensam kan man även härför använda ordet "kommunism". Man får dock komma ihåg att detta inte är den fullständiga kommunismen. Den stora betydelsen av Marx utredning ligger däri att han även här konsekvent tillämpar den materialistiska dialektiken, utvecklingsläran, och betraktar kommunismen såsom något som utvecklas ur kapitalismen. I stället för skolastiskt spetsfundiga, "konstgjorda" definitioner och ofruktbara ordstrider (om vad som är socialism och vad kommunism) ger Marx en analys av vad man skulle kunna kalla kommunismens ekonomiska mogenhetsstadier.
I sin första fas kan kommunismen ännu inte vara fullständigt mogen i ekonomiskt hänseende, inte fullständigt fri från kapitalismens traditioner eller spåren av den. Därav härrör en så intressant företeelse som att "den borgerliga rättens trånga horisont" bibehålles inom kommunismen under dess första fas. Den borgerliga rätten ifråga om konsumtionsvarornas fördelning förutsätter naturligtvis med nödvändighet en borgerlig stat, ty rätten är ingenting utan en apparat som är i stånd att tvinga till iakttagande av rättsnormerna.
Därav följer att inte endast den borgerliga rätten kvarstår en viss tid under kommunismen utan t.o.m. den borgerliga staten - utan bourgeoisi! Detta kan se ut som en paradox eller helt enkelt en dialektisk lek med ord som marxismen ofta beskylls för av folk som inte gjort sig den ringaste möda att studera dess utomordentligt djupa innehåll.
I själva verket visar oss livet vid varje steg testerna av det gamla i det nya, och det i samhället såväl som i naturen. Och Marx har inte godtyckligt inflikar ett stycke "borgerlig" rätt i kommunismen, utan har tagit fasta på det som är ekonomiskt och politiskt oundvikligt i ett samhälle som uppstår ur kapitalismens sköte.
Demokratin har en mycket stor betydelse i arbetarnas kamp mot kapitalisterna, för sin befrielse. Men demokratin är alls ingen gräns som ej må överskridas. Den är bara en av etapperna på vägen från kapitalismen till kommunismen.
Demokrati innebär jämlikhet. Man förstår vilken kolossal betydelse proletariatets kamp för och parollen om jämlikhet har om man rätt uppfattar den i betydelsen av klassernas avskaffande. Demokratin innebär dock endast en formell jämlikhet. Så snart alla samhällsmedlemmars jämlikhet i förhållande till besittningen av produktionsmedlen, d.v.s. jämlikhet beträffande arbete och arbetslön förverkligats, så ställs mänskligheten ovillkorligen inför frågan art gå vidare från den formella jämlikheten till den faktiska, d.v.s. att förverkliga regeln: "av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov". Genom vilka etapper och genom vilka praktiska åtgärder mänskligheten skall nå detta högre mål, det vet vi inte och kan vi inte veta. Men det är viktigt att klargöra för sig hur oändligt falsk den vanliga borgerliga föreställningen är att socialismen är något dött, stelnat, en gång för alla givet. Det är ju i själva verket först i och med socialismen som en snabb, faktisk, verkligt massomfattande rörelse framåt på alla samhälls- och privatlivets områden tar sin början under medverkan av befolkningsflertalet och längre fram av hela befolkningen.
Demokratin är en statsform, en av statens olika arter. Den innebär följaktligen, liksom varje stat, en organiserad, systematisk användning av våld mot människor. Detta å ena sidan. Å andra sidan innebär den ett formellt erkännande av medborgarnas jämlikhet och allas lika rätt att bestämma statsskicket och deltaga i statens styrelse. Och detta står i sin tur i samband med att demokratin i ett visst stadium av sin utveckling för det första sammansvetsar den mot kapitalismen revolutionära klassen, proletariatet, och bereder det möjlighet att krossa, slå i spillror och utplåna från jorden det borgerliga - låt vara borgerligt-republikanska - statsmaskineriet, den stående armén, polisen och byråkratin, samt ersätta det med ett mera demokratiskt statsmaskineri, men dock ett statsmaskineri, i gestalt av de beväpnade arbetarmassorna och så småningom övergående till folkets allmänna deltagande i milisen.
Här "övergår kvantiteten till kvalitet": en sådan grad av demokratism medför ett överskridande av ramarna för det borgerliga samhället och inledningen till dess socialistiska omgestaltning. Om verkligen alla deltar i statsförvaltningen, så kan kapitalismen inte längre hålla sig kvar. Kapitalismens utveckling skapar å sin sida förutsättningarna för att verkligen alla skall kunna deltaga i statens styrelse. Till dessa förutsättningar hör den allmänna läs- och skrivkunnigheten, redan genomförd i de mera framskridna kapitalistiska länderna, vidare "utbildning och disciplinering" av miljontals arbetare genom den väldiga, komplicerade, socialiserade apparaten för post, järnvägar, jättefabriker, storhandel, bankväsende o.s.v.
Under dessa ekonomiska förutsättningar är det fullkomligt möjligt att ersätta kapitalisterna och ämbetsmännen med beväpnade arbetare, med det allmänt beväpnade folket, åtminstone som en övergång ifråga om kontroll över produktion och fördelning och därmed sammanhängande registrering. (Man får inte sammanblanda frågan om kontroll och registrering med frågan om den vetenskapligt bildade personalen, ingenjörer, agronomer o.s.v. Dessa herrar arbetar idag såsom underställda kapitalisterna och kommer i morgon att arbeta ännu bättre såsom underställda de beväpnade arbetarna.)
Registrering och kontroll - det är vad som i första hand krävs för att få den första fasen av det kommunistiska samhället "på rätt köl" och få den att fungera riktigt. Alla medborgare förvandlas här till löneanställda hos staten, som utgörs av de beväpnade arbetarna. Alla medborgare blir tjänstemän och arbetare hos ett enda, hela folket omfattande stats-"syndikat". Det gäller rätt samordning, riktig arbetsmetod, och lika lön. Registreringen och kontrollen härav har kapitalismen förenklat till enkla observations- och anteckningsoperationer som varje skriv- och läskunnig person kan utföra; det är tillräckligt att kunna de fyra enkla räknesätten och att kunna skriva ut erforderliga kvitton.
När folkets majoritet självständigt och överallt börjar genomföra en dylik registrering och kontroll över kapitalisterna (som nu förvandlats till tjänstemän) och över de herrar intellektuella som bevarat kapitalistiska ovanor - då blir denna kontroll verkligt universell, omfattande hela folket; då blir det omöjligt att undandra sig den, att "slingra sig undan".
Hela samhället blir ett enda kontor, en enda fabrik med jämlikhet i arbete och jämlikhet i lön.
Men denna. "fabriksmässiga" disciplin, som proletariatet efter segern över kapitalisterna och störtande av exploatörerna kommer att utsträcka till hela samhället, är ingalunda vart" ideal eller slutmål Den är endast ett trappsteg som är nödvändigt för samhällets radikala rensning från den kapitalistiska exploateringens vidrighet och ohygglighet; och det är nödvändigt för fortsatt framåtskridande.
Från det ögonblick när alla samhällsmedlemmar eller åtminstone det övervägande flertalet själva lärt sig regera, själva tagit hand om statsstyret, "ordnat" kontrollen över den försvinnande minoriteten av kapitalister, över det herrskap som vill bibehålla de kapitalistiska ovanorna, över de arbetare som blivit allvarligt demoraliserade av kapitalismen - från det ögonblicket börjar nödvändigheten av varje slag av regerande överhuvud att försvinna. Ju fullständigare demokratin är, dess närmare är det ögonblick då den blir överflödig. Ju mer demokratisk den "stat" är som består av de beväpnade arbetarna - och "inte längre är någon stat i ordets egentliga mening" - dess snarare börjar varje stat att dö bort. Ty när alla lärt sig leda och i själva verket självständigt leder den samhälleliga produktionen, självständigt genomför registreringen och kontrollen över parasiterna, herrskapssönerna, skojarna och andra "bevarare av de kapitalistiska traditionerna", då kommer det nödvändigtvis att bli ytterst svårt att undandra sig den av hela folket genomförda registreringen och kontrollen; det kommer att utgöra ett så ytterst sällsynt undantag och kommer troligen att bli bestraffat så snabbt och så hårt (ty de beväpnade arbetarna är det praktiska livets män, inte sentimentala kammarstudenter, och tål inte skämt), att nödvändigheten att följa de föga invecklade grundreglerna för mänskligt samliv mycket snart blir en vana.
Och då kommer dörren att stå vidöppen för övergången från det kommunistiska samhällets första fas till dess högre fas och samtidigt även till statens fullständiga bortdöende.

VI. Hur opportunisterna har förflackat marxismen
Frågan om statens förhållande till den sociala revolutionen och vice versa har, liksom frågan om revolutionen i allmänhet, sysselsatt Andra internationalens (1884-1914) främsta teoretiker och publicister i mycket ringa grad. Det mest karakteristiska i den utveckling under opportunismens successiva tillväxt som ledde till Andra internationalens sammanbrott 1914 är detta, att man sökte kringgå denna fråga eller blunda för den t.o.m. när man kom den in på livet.
På det hela taget kan man säga att undvikandet av frågan om den proletära revolutionens förhållande till staten - ett undvikande som gagnat och gett näring åt opportunismen - har lett till att marxismen blivit förvanskad och förflackad.
För att åtminstone i korthet beskriva denna bedrövliga process måste vi syssla med två av marxismens mest bemärkta teoretiker, Plechanov och Kautsky.

1. Plechanovs polemik mot anarkisterna
Plechanov har ägnat frågan om förhållandet mellan anarkism och socialism en särskild broschyr "Anarkismen och socialismen", utkommen på tyska år 1894.
Han har där lyckats behandla detta ämne utan att ens beröra det mest aktuella, det mest brännande och politiskt viktigaste i kampen mot anarkismen, nämligen revolutionens förhållande till staten och frågan om staten överhuvudtaget! I hans broschyr kan urskiljas två delar: den ena litteraturhistorisk, med värdefullt material belysande Stirners, Proudhons och andras idéer, den andra kälkborgerlig med plumpa uttalanden om att man inte kan skilja en anarkist från en bandit.
Denna sammankoppling är mycket komisk och ytterst karakteristisk för Plechanovs hela verksamhet strax före och under revolutionsperioden i Ryssland. Just så uppträdde Plechanov under åren 1905-1917 - till hälften doktrinär, till hälften kälkborgare, politiskt seglande i bourgeoisins kölvatten.
Vi har sett hur Marx och Engels i sin polemik mot anarkisterna ytterst noggrant klarlade sina åsikter om revolutionens förhållande till staten. När Engels år 1891 utgav Marx Kritik av Gothaprogrammet skrev han: "... "vi" (d.v.s. Engels och Marx) "låg vid den tidpunkten, knappt två år efter (Första) internationalens kongress i Haag, i den häftigaste kamp mot Bakunin och hans anarkister".
Anarkisterna försökte förklara just Pariskommunen vara s.a.s. "deras" sak, en bekräftelse på deras lära. De hade härvid inte alls fattat Kommunens lärdomar och Marx analys av dessa. Anarkismen gav inte något ens tillnärmelsevis riktigt svar på de konkreta politiska frågorna huruvida man måste slå sönder det gamla statsmaskineriet och varmed detta skulle ersättas.
Men att tala om "anarkismen och socialismen" och förbigå hela frågan om staten, utan att lägga märke till marxismens hela utveckling före och efter Kommunen, det innebar att oundvikligen glida ner i opportunism. Ty för opportunismen är det framför allt nödvändigt att de två nämnda frågorna inte alls framställs. Redan detta är en seger för opportunismen.
2. Kautskys polemik mot opportunisterna
Av Kautskys skrifter finns utan tvivel ett ojämförligt större antal översättningar till tyskan än till något annat språk. Inte utan skäl säger en del tyska socialdemokrater skämtsamt att Kautsky läses mer i Ryssland än i Tyskland. (Inom parentes sagt ligger det en mycket djupare innebörd i detta skämt än dess upphovsmän förmodar, nämligen att de ryska arbetarna - bland vilka det år 1905 rådde en enastående efterfrågan på den socialdemokratiska världslitteraturens bästa verk och vilka därför erhöll ett i jämförelse med andra länder oerhört stort antal översättningar och utgåvor av dessa verk - därigenom s.a.s. i hastigare takt överförde det mera framskridna grannlandets väldiga erfarenhet på vår proletära rörelses unga mark.)
Utom för sin populära framställning om marxismen är Kautsky hos oss särskilt bekant även genom sin polemik mot opportunisterna med Bernstein i spetsen. Nästan okänt är dock ett faktum som ej får förbises om man tar till uppgift att undersöka hur Kautsky kunnat sjunka ner i en så otroligt skamlig förvirring att han försvarat socialchauvinismen under den oerhörda krisen 1914-1915. Det gäller det faktum att Kautsky innan han uppträdde mot de främsta representanterna för opportunismen i Frankrike (Millerand och Jaurés) och i Tyskland (Bernstein) vacklade i hög grad. Den marxistiska tidskriften Zarja, som utkom i Stuttgart 1901-1902 och försvarade revolutionärt proletära åsikter, blev tvungen att polemisera mot Kautsky och kalla hans haltande, undvikande och gentemot opportunisterna försonliga resolution på internationella socialistiska kongressen i Paris 1900 för "kautschukartad". I den tyska litteraturen har publicerats brev som visat att han inte vacklade mindre innan han inledde kampanjen mot Bernstein.
Ojämförligt mycket större betydelse har emellertid den omständigheten att vi nu, när vi granskar historien om Kautskys senaste förräderi mot marxismen, i själva hans polemik mot opportunisterna, i hans sätt att ställa och behandla frågan, finner en systematisk avvikelse i opportunistisk riktning just i frågan om staten.
Låt oss ta Kautskys första större verk mot opportunismen, "Bernstein och det socialdemokratiska programmet". Kautsky bemöter Bernstein utförligt. Men nu kommer det karakteristiska.
I sin herostratiskt ryktbara bok "Socialismens förutsättningar" beskyller Bernstein marxismen för "blanquism" (en beskyllning som sedan upprepats tusentals gånger av opportunisterna och de liberala borgarna i Ryssland mot representanterna för den revolutionära marxismen, bolsjevikerna). Bernstein uppehåller sig härvid speciellt vid Marx Inbördeskriget i Frankrike och försöker - alldeles utan framgång, som vi sett - att identifiera Marx uppfattning om Kommunens lärdomar med Proudhons uppfattning. Särskilt uppmärksammar Bernstein den slutsats som Marx framhävt i förordet av år 1872 till Kommunistiska manifestet och som lyder: "Arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta igång det för sina egna syften." Detta uttalande föll Bernstein till den grad i smaken att han upprepar det inte mindre än tre gånger i sin bok samtidigt med att han vantolkar det i opportunistisk anda.
Marx menar som vi sett att arbetarklassen måste slå sönder, krossa, spränga ("Sprengung" var det uttryck Engels använde) hela statsmaskineriet. Men Bernstein framställer saken så som om Marx med dessa ord hade varnat arbetarklassen för att vara alltför revolutionär vid erövringen av makten.
Man kan inte föreställa sig en grövre och mera vanställande förvrängning av Marx tanke.
Hur gick nu mera i detalj Kautsky tillväga i sitt bemötande av Bernsteiniaden?
Han undvek att gå till botten ifråga om opportunismens förvrängning av marxismen på denna punkt. Han anförde det ovan citerade stycket ur Engels förord till Marx "Inbördeskriget" och förklarade att enligt Marx arbetarklassen inte helt enkelt kan sätta sig i besittning av det färdiga statsmaskineriet, men att den i allmänhet kan sätta sig i besittning av det och ingenting vidare. Att Bernstein tillskrev Marx raka motsatsen till Marx verkliga tanke, att Marx från år 1852 angav som den proletära revolutionens uppgift att "slå sönder" statsmaskineriet - därom nämnde Kautsky inte ett ord.
Så kom det sig att den allra väsentligaste skillnaden mellan marxism och opportunism beträffande den proletära revolutionens uppgifter hos Kautsky suddades ut!
"Avgörandet av den proletära diktaturens problem", skrev Kautsky "mot" Bernstein, "kan vi väl helt lugnt överlämna åt framtiden" (tyska uppl., sid. 172).
Detta är ingen polemik mot Bernstein utan i själva verket en eftergift för honom, ett uppgivande av positionerna åt opportunismen. Ty opportunisterna begär ju tills vidare ingenting mer än att man "helt lugnt överlämnar åt framtiden" alla grundläggande frågor om den proletära revolutionens uppgifter.
Under fyrtio års tid, åren 1852-1891 lärde Marx och Engels proletariatet att det måste krossa statsmaskineriet. Men inför opportunisternas fullständiga förräderi mot marxismen på denna punkt utbyter Kautsky år 1889 frågan om nödvändigheten art krossa detta maskineri mot frågan om de konkreta formerna för detta krossande och räddar sig undan i skyddet av den "obestridliga" (och ofruktbara) kälkborgerliga sanningen art vi inte på förhand kan veta något om dessa konkreta former!
Det ligger en avgrund mellan Marx och Kautsky i deras hållning beträffande partiets uppgift att förbereda arbetarklassen för revolutionen.
Låt oss ta Kautskys nästa, mognare arbete som också övervägande sysslar med att bemöta opportunismens misstag. Jag syftar på hans broschyr "Den sociala revolutionen". Författaren har här som huvudtema upptagit frågan om "den proletära revolutionen" och "den proletära regimen". Han har här gett mycket som är värdefullt, men just frågan om staten har han förbigått. Det talas överallt om erövringen av statsmakten rätt och slätt, d.v.s. en formulering har valts som utgör en eftergift åt opportunisterna eftersom den medger en erövring av makten utan ett krossande av statsmaskineriet. Just det som Marx 1872 förklarade vara "föråldrat" i Kommunistiska manifestet, det återupplivas av Kautsky år 1902.
Broschyren innehåller ett avsnitt om "Den sociala revolutionens former och vapen". Här talas såväl om den politiska masstrejken som om inbördeskriget och om "sådana den moderna statens maktmedel som dess byråkrati och armé" men inte ett ord om vad Kommunen redan lärt arbetarna. Tydligen var det inte utan skäl som Engels varnade särskilt de tyska socialisterna för "vidskeplig vördnad" för staten.
Kautsky framställer saken så: det segerrika proletariatet kommer att "förverkliga det demokratiska programmet och utlägger så paragraferna däri. Inte ett ord om det nya som året 1871 gett ifråga om den borgerliga demokratins ersättande med den proletära demokratin. Kautsky söker komma ifrån saken med banaliteter av "solid" klang:
"Och dock är det självklart att vi inte kommer att nå makten under nuvarande förhållanden. Revolutionen själv förutsätter långvariga och djupgående strider vilka redan hinner ändra vår nuvarande politiska och sociala struktur."
Utan tvivel är detta "självklart", liksom sanningen att hästar äter havre och att Volga rinner ut i Kaspiska havet. Det är bara synd att man med den tomma och svulstiga frasen om de "djupgående" striderna kringgår den för det revolutionära proletariatet brännande frågan om vari "djupet" i dess revolution tar sig uttryck i förhållande till staten, i förhållande till demokratin jämfört med föregående, icke-proletära revolutioner.
Genom att förbigå denna fråga gör Kautsky i verkligheten en eftergift åt opportunismen på denna ytterst väsentliga punkt, ehuru han i ord förklarar krig mot denna opportunism och betonar betydelsen av "revolutionens idé" (är denna "idé" mycket värd om man är rädd för att bland arbetarna driva propaganda för revolutionens konkreta lärdomar?) eller säger: "revolutionär idealism framför allt", eller förklarar att de engelska arbetarna f. n. "knappast är annat än småborgare".
"De mest olikartade driftsformer, byråkratiska (??), fackliga, kooperativa, privata företag", skriver Kautsky, "kan existera sida vid sida... i ett socialistiskt samhälle". Det finns exempelvis företag som inte kan komma tillrätta utan en byråkratisk (??) organisation; sådana är järnvägarna. Den demokratiska organisationen kan där gestalta sig så att arbetarna väljer representanter vilka bildar ett slags parlament som fastställer arbetsordningen och övervakar den byråkratiska apparatens förvaltning. Andra företag kan man överlämna åt fackföreningarna att förvalta, andra åter kan drivas kooperativt" (rysk övers. av Genève-uppl., sid. 148 o.115).
Detta resonemang är felaktigt och innebär ett steg tillbaka i jämförelse med det som Marx och Engels klargjort på 1870-talet med exempel från Kommunens lärdomar.
Ifråga om den föregivna nödvändigheten av "byråkratisk" organisation skiljer sig järnvägarna inte alls från andra maskinella storindustriföretag, från vilken som helst fabrik, ett stort varuhus eller ett stort kapitalistiskt lantbruksföretag. Inom alla sådana företag dikterar tekniken ovillkorligen den strängaste disciplin, den största noggrannhet i respektive arbetsmoment och hotar i motsatt fall med hela företagets avstannande eller mekanismens och produktens förstöring. Inom alla sådana företag kommer arbetarna naturligtvis att "välja representanter vilka bildar ett slags parlament".
Men knuten ligger inte helt och hållet däri att detta "slags parlament" inte kommer att vara ett parlament i samma mening som de borgerligt-parlamentariska institutionerna. Knuten ligger helt och hållet däri att detta "slags parlament" inte endast kommer att "fastställa arbetsordningen och övervaka den byråkratiska apparatens förvaltning", såsom Kautsky inbillar sig; hans tanke går inte utöver den borgerliga parlamentarismens ram. I det socialistiska samhället kommer ett "slags parlament" av arbetarrepresentanter naturligtvis att "fastställa arbetsordningen" och övervaka "apparatens förvaltning", men denna apparat kommer inte att vara "byråkratisk". När arbetarna erövrat den politiska makten kommer de att krossa den gamla byråkratiska apparaten, att förstöra den till grunden och inte lämna sten på sten kvar av den. De kommer att ersätta den med en ny apparat bestående av samma arbetare och tjänstemän mot vilkas förvandling till byråkrater det genast kommer att vidtagas åtgärder liknande de av Marx och Engels utförligt behandlade: 1) att de inte bara väljes, utan också när som helst kan avsättas, 2) att deras lön ej överskrider en arbetarlön och 3) att man omedelbart övergår till att alla utövar kontroll- och uppsiktsfunktioner att alla till en tid blir "byråkrater" och just tack vare detta ingen kan bli "byråkrat".
Kautsky har inte alls tänkt igenom Marx ord: "Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, på samma gång verkställande och lagstiftande."
Kautsky har absolut inte förstått skillnaden mellan den borgerliga parlamentarismen, som förenar demokratin (inte för folket) med byråkratismen (mot folket), och den proletära demokratismen, som genast kommer att vidtaga åtgärder för att avhugga byråkratismen vid rötterna och blir i stånd att slutföra dessa åtgärder ända tills byråkratismen fullständigt tillintetgjorts och fullständig demokrati för folket införts.
Kautsky har här visat samma "vidskepliga vördnad" för staten, samma "vidskepliga tro" på byråkratismen.
Låt oss övergå till Kautskys sista och bästa arbete mot opportunisterna, hans broschyr "Vägen till makten" (som inte tycks ha utgivits på ryska; den utkom 1909 då reaktionen hos oss stod på höjdpunkten). Den är ett stort steg framåt ty nu talas inte om ett revolutionärt program i allmänhet, såsom i den mot Bernstein riktade broschyren av år 1899, inte om den sociala revolutionens uppgifter oavsett tidpunkten för dess utbrott, såsom "Den sociala revolutionen" av år 1902, utan om de konkreta förhållanden som tvingar oss att erkänna att "revolutionernas skede" bryter in.
Författaren påvisar med bestämdhet hur klassmotsättningarna överhuvudtaget skärps och hur imperialismen spelar en särskilt stor roll i detta avseende. Efter "den revolutionära perioden 1789-1871" i Västeuropa börjar från och med år 1905 en analog period för Östern. Världskriget nalkas med hotfull hastighet. "Proletariatet kan inte längre tala om en förtidig revolution." "Vi har inträtt i en revolutionär period." "Det revolutionära skedet börjar."
Dessa uttalanden är absolut klara. De bör tjäna som måttstock vid jämförelsen mellan vad den tyska socialdemokratin före det imperialistiska kriget lovade vara och hur djupt den (inbegripet Kautsky själv) föll vid krigets utbrott. "Den nuvarande situationen", skrev Kautsky i den föregående broschyren, "medför dock den faran att det är lätt att ta oss (d.v.s. den tyska socialdemokratin) för moderatare än vi i själva verket är". Det visade sig att det tyska socialdemokratiska partiet i själva verket var ojämförligt mera moderat och mera opportunistiskt än det föreföll att vara!
Mot bakgrunden av hans bestämda uttalanden att revolutionernas skede redan börjat är det desto mera karakteristiskt att han även i denna skrift, som enligt hans egna ord är ägnad åt analysen av just frågan om den "politiska revolutionen", återigen fullständigt förbigått frågan om staten.
Resultatet av alla dessa försök att kringgå, förtiga och undvika frågan blev oundvikligen den fullständiga övergång till opportunismen som vi nu måste behandla.
Den tyska socialdemokratin i Kautskys person liksom förklarade: Jag förblir mina revolutionära åsikter trogen (1899). Jag erkänner särskilt nödvändigheten av proletariatets sociala revolution (1902). Jag erkänner inbrytandet av ett nytt skede av revolutioner (1909). Men jag retirerar i alla fall från Marx uttalanden år 1852 så snart det blir tal om den proletära revolutionens uppgift beträffande staten (1912).
Just så ställdes saken på sin plats i Kautskys polemik mot Pannekoek.

3. Kautskys polemik mot Pannekoek[27]
Pannekoek uppträdde mot Kautsky såsom företrädare för den "vänsterradikala" riktning som i sina led räknade bl.a. Rosa Luxemburg och Karl Radek. Dessa hävdade en revolutionär taktik och var alla övertygade om att Kautsky var på väg att inta samma hållning som "centern", alltså ett principlöst vacklande mellan marxism och opportunism. Riktigheten av denna åsikt blev klart bevisad under kriget när "centrum"-riktningen (med orätt kallad marxistisk) eller "kautskyismen" framträdde i hela sin frånstötande ynkedom.
I en artikel, "Massaktionerna och revolutionen" (Neue Zeit, 1912, bd 30:2) som berör frågan om staten karakteriserade Pannekoek Kautskys hållning som "passiv radikalism", "det aktionslösa avvaktandets teori". "Kautsky vill inte se revolutionsprocessen." Genom att ställa frågan på så sätt kom Pannekoek in på det ämne som intresserar oss, nämligen frågan om den proletära revolutionens uppgifter med avseende på staten.
"Proletariatets kamp är inte helt enkelt en kamp mot bourgeoisin om statsmakten såsom objekt utan en kamp mot statsmakten... Den proletära revolutionens innebörd är att statens maktmedel tillintetgörs och upplöses genom proletariatets maktmedel... Kampen upphör först då statsorganisationens fullständiga förintelse inträtt som slutresultat. Majoritetens organisation hat då visat sin överlägsenhet därigenom att den tillintetgjort den härskande minoritetens organisation" (sid. 548).
Pannekoeks formulering lider av mycket stora brister. Men tanken är i alla fall tydlig, och det är intressant att se hur Kautsky bemötte den.
"Hittills", skriver han, "har motsatsen mellan socialdemokrater och anarkister bestått däri att de förra ville erövra statsmakten, de senare förstöra den. Pannekoek vill både det ena och det andra" (sid. 724).
Om Pannekoeks framställning lider av oklarhet och bristande konkretion (för att inte tala om andra, för vårt ämne ovidkommande brister i hans artikel), så tog Kautsky upp just den av Pannekoek antydda principiella kärnan i saken, och i denna grundläggande principiella fråga frångick Kautsky fullständigt marxismens position och övergick helt till opportunismen. Skillnaden mellan socialdemokrater och anarkister definierar han alldeles felaktigt, och marxismen är hos honom förvanskad och definitivt banaliserad.
Skillnaden mellan marxister och anarkister består i att 1) de förra som sitt mål uppsätter statens fullständiga avskaffande men anser detta mål genomförbart först efter klassernas avskaffande genom den socialistiska revolutionen, socialismens upprättande, vilket ledet till statens bortdöende, medan de senare vill statens fullständiga avskaffande från idag till imorgon utan att förstå betingelserna för detta avskaffande; 2) de förra anser det nödvändigt att proletariatet efter erövringen av den politiska makten i grunden förstör det gamla statsmaskineriet och ersätter det med ett nytt, bestående av de beväpnade arbetarnas organisation av Kommunens typ, medan de senare visserligen kräver statsmaskineriets förstörande men har en ytterst oklar föreställning om varmed proletariatet skall ersätta det och hur det kommer att begagna sig av den revolutionära makten; ja, anarkisterna förnekar rent av att det revolutionära proletariatet bör begagna sig av statsmakten, förnekar proletariatets revolutionära diktatur; 3) de förra kräver proletariatets förberedelse för revolutionen genom att utnyttja den nutida staten, medan anarkisterna tar avstånd därifrån.
I denna debatt är det Pannekoek som gentemot Kautsky företräder marxismen. Ty Marx lärde att proletariatet inte helt enkelt kan erövra statsmakten genom att den gamla statsapparaten övergår i nya händer. Det måste först krossa och nedbryta denna apparat samt ersätta den med en ny.
Kautsky övergår från marxismen till opportunisterna, ty hos honom försvinner helt och hållet just detta förstörande av statsmaskineriet som är absolut oantagligt för opportunisterna. Ett kryphål återstår för dem därigenom att det blir möjligt att tolka "erövringen" som helt enkelt ett uppnående av majoritet.
För att kamuflera sin vanställning av marxismen gör sig Kautsky till bokstavsträl: han anför ett "citat" av själve Marx. År 1850 skrev Marx om nödvändigheten av "den mest energiska maktcentralisation i statsmaktens händer". Och Kautsky frågar triumferande: Vill icke Pannekoek förstöra "centralismen"?
Detta är nu bara ett trick liknande Bernsteins identifiering av marxismens och proudhonismens åsikter om federation contra centralism.
Kautskys "citat" är här alls inte på sin plats. Centralism är möjlig både med det gamla och det nya statsmaskineriet. Om arbetarna frivilligt förenar sina väpnade krafter så blir resultatet centralism, men nu baserad på "det fullständiga tillintetgörandet" av den centralistiska statsapparaten, den stående armén, polisen och byråkratin. Kautsky uppträder som en skojare när han förbigår Marx och Engels välbekanta uttalanden om Kommunen och kommer dragande med ett citat som ej har med saken att göra.
"Vill han" (Pannekoek) "kanske upphäva ämbetsmännens statliga funktioner?" fortsätter Kautsky. "Men vi kan inte undvara tjänstemännen vare sig i parti eller fackförening, för att inte tala om statsförvaltningen. Vårt program kräver inte heller att de statliga tjänstemännen skall avskaffas utan vi kräver val av myndigheter genom folket... Vår nuvarande diskussion rör sig inte om hur "framtidsstatens" förvaltningsapparat kommer att gestalta sig utan om huruvida vår politiska kamp upplöser statsmakten innan vi ännu erövrat den" (Kautskys kurs.). "Vilket departement kunde tillika med sina tjänstemän upplösas?" Så uppräknas undervisnings-, justitie-, finans- och krigsdepartementen. "Nej, intet av de nuvarande departementen kommer att avlägsnas genom vår politiska kamp mot regeringarna... Jag upprepar för att undgå missförstånd: här rör det sig inte om "framtidsstatens" gestaltning genom den segrande socialdemokratin, utan om den nuvarande statens gestaltning genom vår opposition" (sid. 725).
Detta är en uppenbar förvrängning. Pannekoek ställde just frågan om revolutionen. Detta säges tydligt ifrån både i rubriken till hans artikel och i de anförda citaten. När Kautsky hoppar över till frågan om "oppositionen" så byter han just ut den revolutionära synpunkten mot den opportunistiska. Hos honom blir resultatet detta: opposition nu; efter erövringen av makten skall vi tala om det övriga. Revolutionen försvinner. Just det som opportunisten behöver.
Här gäller frågan inte opposition och politisk kamp i allmänhet utan just revolutionen. Revolutionen består i att proletariatet krossar "förvaltningsapparaten" och hela statsapparaten samt ersätter den med en ny bestående av beväpnade arbetare. Kautsky ådagalägger "vidskeplig vördnad" för "departementen", men varför kan de inte ersättas med, låt oss säga, fackmannakommissioner vid arbetar- och soldatdeputerades sovjeter som helt och fullt har makten i sina händer?
Det väsentliga är inte alls om "departementen" blir kvar eller om det kommer att bli "fackmannakommissioner" eller andra institutioner. Detta är absolut utan betydelse. Det väsentliga är om det gamla statsmaskineriet (som genom tusen trådar hänger samman med bourgeoisin och är genompyrt av rutin och stagnation) skall bibehållas eller förstöras och ersättas med något nytt. Revolutionen får inte bestå i att den nya klassen kommenderar och förvaltar medelst det gamla statsmaskineriet utan däri att denna klass krossar detta maskineri, däri att den kommenderar och förvaltar medelst ett nytt maskineri - denna marxismens grundläggande tanke suddar Kautsky ut eller har inte förstått.
Hans fråga rörande ämbetsmännen visar åskådligt att han inte förstått Kommunens lärdomar och Marx lära. "Vi kan inte undvara tjänstemän i parti och fackföreningar ..."
Vi kan inte undvara ämbetsmän under kapitalismen, under bourgeoisins herravälde. Proletariatet är förtryckt, de arbetande massorna är förslavade genom kapitalismen. Under kapitalismen är demokratismen inskränkt, förkrympt, beskuren och vanställd genom hela den rådande miljön av löneslaveri, nöd och elände för massorna. Därför och endast därför demoraliseras funktionärerna i våra politiska och fackliga organisationer (eller, mera exakt, har de en benägenhet att demoraliseras) av den kapitalistiska miljön och visar en tendens att förvandlas till byråkrater, d.v.s. till priviligierade personer, isolerade från och stående över massorna.
Detta är byråkratismens väsen och innan kapitalisterna exproprierats, innan bourgeoisin störtats, är en viss "byråkratisering" till och med av proletära funktionärer oundviklig.
Hos Kautsky ser det ut på detta sätt: då valda funktionärer fortfarande kommer att finnas under socialismen, så kommer således även ämbetsmän, även byråkrati att fortbestå under socialismen. Men det är just detta som är oriktigt. Just på grund av Kommunens exempel visade Marx att funktionärerna under socialismen upphör att vara "byråkrater", att vara "ämbetsmän". De upphör att vara det i den mån man inför regeln att de inte bara skall väljas utan även kan avsättas när som helst; härtill kommer att lönerna reduceras till arbetarnas genomsnittslön och även att de parlamentariska institutionerna ersätts med "arbetande korporationer som samtidigt är verkställande och lagstiftande".
I grund och botten innebär Kautskys hela argumentation mot Pannekoek och särskilt hans dråpliga argument att vi inte ens i fackförenings- och partiorganisationerna kan undvara tjänstemän att Kautsky upprepar Bernsteins gamla "argument" mot marxismen i dess helhet. I sin renegatbok "Socialismens förutsättningar" drar Bernstein i härnad mot den "primitiva" demokratins idéer, mot vad han kallar "doktrinär demokratism": bundna mandat, oavlönade funktionärer, en maktlös centralrepresentation o.s.v. Som bevis för dess ohållbarhet åberopar Bernstein erfarenheterna från Englands trade-unions såsom de uttolkats av makarna Webb. Under sin sjuttioåriga utveckling, menar han, har trade-unions vilka skulle ha utvecklats "i fullständig frihet" (tyska uppl. sid. 137), övertygat sig just om den primitiva demokratismens oduglighet och ersatt den med den vanliga: parlemantarism förenad med byråkratism.
I själva verket har trade-unions inte utvecklat sig "i fullständig frihet" utan under fullständigt kapitalistiskt slaveri varunder man självfallet "inte kan komma ifrån" en rad eftergifter åt det härskande onda, åt våldet, osanningen och de fattigas uteslutande från de "högre" förvaltningsfunktionerna. Under socialismen kommer mycket av den "primitiva" demokratin att leva upp, ty för första gången i de civiliserade samhällenas historia höjer sig befolkningens massa till självständigt deltagande inte bara i omröstningar och val utan också i den dagliga förvaltningen. Under socialismen skall alla förvalta i tur och ordning och kommer snart att vänja sig vid att ingen förvaltar.
Marx såg med sin geniala, kritiskt-analytiska blick i Kommunens praktiska åtgärder den brytningspunkt, som opportunismen fruktar och vägrar erkänna av feghet och ovilja att oåterkalleligen bryta med bourgeoisin, och som anarkisterna inte vill se antingen därför att de har för bråttom eller av bristande förståelse för de sociala massomvälvningarnas betingelser överhuvudtaget. "Man bör inte ens tänka på att förstöra det gamla statsmaskineriet - hur skulle vi kunna undvara departement och ämbetsmän?" - så resonerar den äkta kälkborgerliga opportunisten som i själva verket inte bara tvivlar på revolutionen, på revolutionens skapande kraft, utan är dödligt rädd för den (lika rädd som våra mensjeviker och socialrevolutionärer).
"Det gäller endast att förstöra det gamla statsmaskineriet, man behöver inte tränga in i de föregående proletära revolutionernas konkreta lärdomar och analysera varmed och hur det förstörda skall ersättas" - så resonerar anarkisten (naturligtvis den bäste bland anarkister, inte sådana som med hrr Kropotkin & Co som seglar i bourgeoisins kölvatten). Anarkisten sluter sig så till en desperationens taktik, inte till ett hänsynslöst djärvt revolutionärt arbete inriktat på konkreta uppgifter under samtidigt hänsynstagande till massrörelsens praktiska betingelser.
Marx lär oss att undvika båda felen. Han lär oss gränslös djärvhet i nedbrytandet av hela det gamla statsmaskineriet och lär oss samtidigt att ställa frågan konkret: Kommunen kunde under några veckor börja bygga upp ett nytt, proletärt statsmaskineri på det och det sättet och genomförde de och de åtgärderna för större demokratism och för byråkratismens utrotande. Vi skall av kommunarderna lära oss revolutionär djärvhet. Vi skall i deras praktiska åtgärder se utstakandet av de praktiskt aktuella och omedelbart möjliga åtgärderna. Så uppnår vi, på denna väg, byråkratismens fullständiga nedbrytande.
Möjligheten därtill är tryggad därigenom att socialismen kommer att förkorta arbetsdagen, att höja massorna till nytt liv, att ge befolkningens majoritet sådana förhållanden som tillåter alla utan undantag att utföra "statsfunktioner". Och detta leder till att varje stat överhuvud taget fullständigt dör bort.
"Dess" (masstrejkens) "uppgift", fortsätter Kautsky, "kan inte vara att förstöra statsmakten, utan endast att driva en regering till eftergift i en bestämd fråga, eller ersätta en mot proletariatet fientlig regering med en som är tillmötesgående... Men aldrig och under inga omständigheter kan detta" (d.v.s. proletariatets seger över den fientliga regeringen) "leda till en förstörelse av statsmakten, utan alltid blott till en förskjutning av styrkeförhållandena inom statsmakten... Och målet för vår politiska kamp förblir därvid liksom hittills statsmaktens erövring genom att vinna majoriteten i parlamentet och upphöja parlamentet till regeringens herre" (sid. 726-27, 732).
Detta är ju den renaste och banalaste opportunism; det innebär att man avsvärjer sig revolutionen i handling fast man samtidigt erkänner den i ord. Kautskys tanke når inte längre än till "en regering som är tillmötesgående mot proletariatet" - ett steg tillbaka till kälkborgerligheten i jämförelse med år 1847 då Kommunistiska manifestet proklamerade "proletariatets organisering som härskande klass".
Kautsky må förverkliga den för honom så kära "enheten" med herrar av typen Scheidemann, Plechanov och Vandervelde, vilka alla är beredda att kämpa för en regering "som är tillmötesgående mot proletariatet".
Men vi skall bryta med dessa socialismens förrädare och kämpa för att bryta ned hela det gamla statsmaskineriet så att det beväpnade proletariatet självt blir regering. Detta är "två helt olika saker".
Kautsky må stanna i det trevliga sällskapet med hrr Legien, David, Plechanov, Potresov, Tsereteli, Tjernov o.d., alla fullt ense om att kämpa för "en förskjutning av styrkeförhållandena inom statsmakten" för att "vinna majoriteten i parlamentet och upphöja parlamentet till regeringens herre" - detta utomordentligt ädla mål som opportunisterna helt kan godkänna och som helt förblir inom ramen för den borgerliga parlamentariska republiken.
Men vi skall bryta med opportunisterna. Och hela det klassmedvetna proletariatet kommer att följa oss i kampen inre för en "förskjutning av styrkeförhållandena" utan för att störta bourgeoisin och bryta ned den borgerliga parlamentarismen, för den demokratiska republiken av Kommunens typ eller för en republik med sovjeter av arbetar- och soldardeputerade, för proletariatets revolutionära diktatur.
Till höger om Kautsky inom den internationella socialismen står sådana riktningar som "Sozialistische Monatshefte" i Tyskland (Legien, David, KoIb och många andra, bland dem skandinaverna Stauning och Branting), jauresisterna och Vandervelde i Frankrike och Belgien, Turati, Treves och andra på högerflygeln av det italienska partiet, fabianerna och "de oavhängiga" i England ("Oavhängiga arbetarpartiet" som i själva verket alltid varit avhängigt av liberalerna) m.fl. Alla dessa herrar som spelar en väldig, mycket ofta bestämmande roll i partiets parlamentariska arbete och i partilitteraturen förkastar öppet proletariatets diktatur och företräder den ohöljda opportunismen. För dessa herrar "strider" proletariatets "diktatur" mot demokratin!! De skiljer sig i själva verket inte på något avgörande sätt från småborgerliga demokrater.
Beaktar vi denna omständighet så har vi rätt att dra den slutsatsen att Andra internationalen, företrädd av den övervägande majoriteten av sina officiella representanter, överlag nedsjunkit i opportunism. Kommunens erfarenhet har inte bara bortglömts utan förvrängts. Man inte bara underlät att inpränta i arbetarmassorna att den tid nalkas då de bör träda fram och krossa det gamla statsmaskineriet samt ersätta det med ett nytt för att på så sätt förvandla sitt politiska herravälde till en grundval för samhällets socialistiska omgestaltning; tvärtom inpräntade man hos massorna motsatsen: erövringen av makten" framställdes så att man lämnade tusentals kryphål för opportunismen.
Förvrängningen och förtigandet av frågan om den proletära revolutionens förhållande till staten har inte kunnat undgå att spela en oerhörd roll under den tid då staterna genom sin krigsapparat, förstärkt genom den imperialistiska konkurrensen, förvandlats till krigsvidunder som förintar miljontals människor för att avgöra tvisten om England eller Tyskland, om det ena eller det andra finanskapitalet skall härska över världen.

Noter
[1]G. V. Plechánov (d. 1918), "den ryska marxismens fader", Lenins farligaste "ideologiska" konkurrent; länge vacklande mellan mensievism och bolsievism [jf anm 5] försvarde P. under 1. vk tsarregeringens krigspolitiska målsättning. P. yrkade på socialism genom legala metoder och var starkt kritisk mot bolsjevikkuppen 1917 ("oktoberrevolutionen"). - A. N. Pótesov, en Plechánov närstående mensjevik; bekämpade alla illegala revolutionära partier, däribland bolsjevikerna. - Je. K. (Bresikó-) Bresikévskaja, känd kvinnlig ledarfigur inom de "socialistiska revolutionärernas parti (SR), stödde Provisoriska regeringens försök att med hjälp av Kornilov [jfr anm 30] militärt förinta "Arbetare- och soldatdeputeradenas sovjeter". - I. G. Tseretéli socialdemokratisk ledare, rysk representant i Andra internationalens exekutivkommitté, post- och telegrafminister i Provisoriska regeringen (första koalitionen); efter 1917 ledare för de georgiska socialdemokraterna tills han 1921 tvangs att emigrera. - V. M. Tjernóv (d. 1952), en av ledarna inom socialrevolutionära partiet (SR), jordbruksminister i Provisoriska regeringen, emigrerade 1920. - Philipp Scheidemann (d. 1939) blev 1912 den förste socialdemokratiske vicepresidenten i tyska riksdagen; 8. stödde under 1. vk regeringens politik, utropade 1918 den tyska republiken i vars första regering han ingick, en kort tid som dess chef. - K. R. Legien (d. 1920), tysk socialdemokrat, tyska fackföreningsrörelsens ledare. - E. David, tysk-judisk socialdemokrat, tidigt ansluten till den bernsteinska riktningen, inrikesminister 1919. - P. Renaudel (d. 1935), fransk socialist, utgav 1914-19 L"Humanité, tillhörde högerflygeln och sökte samarbete med borgerliga liberaler. - J. Guesde [uttalas gäd] (d. 1922) grundade 1882 Franska arbetarpartiet; fick som ortodox marxist så småningom träda tillbaka för den moderate Jaurès; G. var under 1. vk en tid minister utan portfölj i regeringarna Viviani och Briand. - E. Vandervelde (d. 1938) var de belgiska socialdemokraternas ledare sedan 1894, åren 1900-1920 ordförande i Andra internationalen och sedermera i Socialistiska arbetarinternationalen; han ingick under 1. vk i den belgiska koalitionsregeringen. - H. M. Hyndman [uttalas hajndman] grundade 1881 Social Democratic Federation, senare British Socialist Party; som revolutionär aristokrat stod H. utanför såväl Labour som Independent Labour Party. - "fabianerna" d.v.s. Fabian Society, brittiskt socialistsamfund verksamt sedan 1883, sökte som motståndare till den revolutionära marxismen anknytning till engelska traditioner. Namnet anspelar på den romerske härföraren Fabius Cunctators fördröjande taktik; i den brokiga skaran av medlemmar märkas bl.a. G. B. Shaw, Annie Besant och G. D. H. Cole.

[2] Karl Kautsky (d. 1938), tysk-böhmisk socialist, marxistisk stjärnteoretiker, utgav 1883-1917 tidskriften Die neue Zeit; där publicerades bl.a. Bernsteins kritiska revision av och K:s energiska försvar för den ortodoxa marxismen; K. har utarbetat 1891 års partiprogram, det s.k. Erfurtprogrammet [jfr anm 11]

[3] G. W. F. Hegel (d. 1831). Från H., 1800-talets störste system-filosof säger sig Marx och Engels ha "övertagit" vad de kallar den dialektiska metoden; staten som "den sedliga idéns verklighet" har en bestämd plats i H:s system; lösryckt ur detta får uttrycket givetvis en (här avsedd) löjeväckande klang.

[4] "socialrevolutionärer" - så förkortas här och i forts. "de socialistiska revolutionärernas parti"; anhängarna kallades i Ryssland "eséry" efter initialerna SR; SR var länge övervägande ett bondeparti som sökte tillfredsställa böndernas jordhunger; med tillväxande stöd i städerna blev SR Rysslands största parti med ungefär hälften av de vid valet till konstituerande församlingen (nov. 1917) avgivna 41,5 milj. rösterna mot mindre än 10 milj. för bolsjevikerna; splittring mellan olika fraktioner blev partiets undergång och gav bolsjevikerna andrum efter maktövertagandet

[5] mensjeviker och bolsjeviker. Vid en kongress i Bryssel och London 1903 splittrades det ryska socialdemokratiska partiet i en vänsterflygel under Lenin och en högerflygel under Martov, Plechanov och Akselrod; de förra fick en knapp majoritet, blev "flertalsmän" - bolsjeviker, de senare "mindretalsmän" - mensjeviker; splittringen ledde till bolsjevikernas utbrytning 1912.

[6] N. K. Michajlóvskij (d. 1904), rysk sociolog, publicist och litterär kritiker; radikal liberal, stod M. nära "narodniki" (folkpartiet) och bekämpade den ortodoxa marxismen.

[7] Pariskommunen, den av revolutionära arbetare organiserade kommunstyrelsen i Paris våren 1871; efter två månaders verksamhet nedslogs den av MacMahoons trupper under den "blodiga veckan" 21-28 maj så.

[8] A. F. Kérenskij tillhörde trudovik-(arbetar-)gruppen och var en av de drivande krafterna bakom februarirevolutionen; i provisoriska regeringen (första koalitionen) var K. krigsminister, i den andra koalitionen (juli s.å.) fram till bolsjevikrevolutionen ministerpresident.

[9] P. I. Páltjinskij chef för den provisoriska regeringens från tsarregeringen övertagna s.k. försvarskommissionen.

[10] N. D. Avkséntiev (d. 1943), en av socialrevolutionärernas ledare, från juli 1917 inrikesminister under Kérenskij; A. ledde 1918 det antibolsjevikiska Ufa-direktoriet ("allryska provisoriska regeringen") och samarbetade i denna egenskap med Koltjak. - M. I. Skóbelev, mensjevik, arbetsminister i provisoriska regeringen.

[11] Gotha- och Erfurt-programmen, det förra den tyska arbetarrörelsens program åren 1875-1891, en kompromiss mellan socialdemokratiska (Eisenach-riktningen) och Lasalles (Alltyska arbetarförbundet) politiska krav; det senare, dess ersättare 1891, mer marxistiskt influerat med krav på kapitalismens ersättande med en socialism vunnen genom partiets politiska och fackliga kamp; dock inget tal om "proletariatets diktatur" ej heller något krav på republik.

[12] "Svarta hundradena" (tjernosótentsy) beväpnade band organiserade av de antirevolutionära partierna 1905-7 med uppgift att nedslå revolterande politiska riktningar, sorgligt ryktbara för sin medverkan i judepogromerna; i utvidgad bemärkelse senare även beteckning för politiska partier och individer som ansetts stå bakom dessa band.

[13] Kadeterna, ordleksförkortning för "Konstitutionella Demokraterna" (KD, på ryska ka-dé), det största borgerliga partiet i Ryssland, lett av Pavel Miljukóv som under några månader var provisoriska regeringens utrikesminister.

[14] E. Bernstein (d. 1932), tysk socialdemokratisk teoretiker, intog en kritisk hållning till de renläriga marxisterna, särskilt Kautsky och Bebel, och angrep Marx teori om mervärdet och katastrofteorin.

[15] A. H. Henderson tillhörde Labour Party"s högerflygel och var partiordförande åren 1908-10 och 1914-17. - Th. Stauning (d. 1942) dansk socialdemokratisk ledare och (1924) den förste socialdemokratiske statsministern i Danmark; betr. övriga här nämnda jf anm 1.

[16] P. J. Proudhon (d. 1865), fransk politisk tänkare, revolutionär med en del liberala tendenser, populärt känd som upphovsman till satsen "egendom är stöld", P. föreställde sig liksom Marx att staten skulle försvinna tillsammans med de sociala olikheterna; dessa senare skulle försvinna genom en rad bank- och kreditreformer. - M. A. Bakunin (d. 1876), rysk anarkist, mestadels verksam i Västeuropa i kontakt och konflikt med alla dåtida revolutionära rörelser; han deltog i grundandet av Första internationalen men opponerade mot Marx och Engels och blev efter kort tid utesluten.

[17] Blanquisterna, anhängare till L. Blanqui (d. 1881), fransk revolutionär socialist som predikade proletariatets maktövertagande genom en kupp; anhängarna påverkades sedermera i marxistisk riktning och uppgick 1901 i Franska socialistpartiet.

[18] August Bebel (d. 1913), tysk socialdemokrat, tillsammans med W. Liebknecht [jf anm 19] grundare av Tyska arbetarpartiet konkurrens med men sedan 1871 samarbetande med Lassalles Arbetarförbund; B. har haft mer betydelse som partiordförande än som teoretiker.

[19] Se anm 16

[20] W. Liebknecht (d. 1900), en av grundarna av tyska socialdemokratiska arbetarpartiet, den främsta drivkraften bakom Gothaprogrammet och alliansen med Lassalles anhängare, angreps därför av Marx och Engels för bristande radikalism; ehuru han i utformningen av Erfurtprogrammet och avvisandet av Bernstein intog en mer rättroget marxistisk hållning var han i grunden en övertygad vän av socialism genom reformer.

[21] Se anm 11

[22] Socialistlagen - den lag med vilken Bismarck 1878 sökte hindra eller försvåra det tyska socialdemokratiska partiets verksamhet; ursprungligen ett provisorium förlängdes lagen ända fram till 1890 då partiet gick ur valen som Tysklands starkaste parti; kejsar Wilhelm II ville upphäva lagen; oenigheten med rikskanslern i denna fråga blev en av anledningarna till dennes avgång 1890.

[23] ordet "bolsjevik" - dess "oformlighet" torde här syfta på dess tomhet som beteckning för ett politiskt parti.

[24] Tugan - M. I. Tugan-Baranóvskij (d. 1919), rysk ekonom, till en början företrädande den s.k. "legala marxismen", tog sedermera intryck av den s.k. österrikiska skolan och slutade som skarp kritiker av Marx i arbetet "Marxismens teoretiska grundvalar" (1905); Lenin har i en rad artiklar sökt bemöta T:s kritik.

[25] N. G. Pomjalóvskijs (d. 1863) här åsyftade verk föreligger i svensk översättning (1955) med titeln "Prästseminariet"

[26] "den plechanovska förvandlingen av Kropotkin". - Furst P. A. Kropótkin (d. 1921), framstående geograf, sedermera samhällskritiker och under inflytande av Bakunin anarkist; K. vistades sedan 1876 i Västeuropa och återvände först 1917 till Ryssland; som politiker och agitator stod K. i förbindelse med de flesta samtida revolutionära riktningarna och var av naturliga skäl "internationalist"; under intycket av 1. vk kom K. liksom marxisten Plechanov att inta en alltmer antitysk och därmed rysk-patriotisk hållning varigenom de båda, enligt Lenin, "svikit det internationella proletariatet".

[27] A. Pannekoek (d. 1943), holländsk vänstetsocialist, professor i astronomi; utesluten ur det socialdemokratiska partiet grundade P. och likasinnade 1910 ett radikalt socialistparti; han deltog 1918 organiserandet av det holländska kommunistpartiet.