UNGDOMSFÖRENINGARNAS UPPGIFTER

Tal på Rysslands kommunistiska ungdomsförbunds tredje allryska kongress den 2 oktober 1920

(Lenin möttes av en stormande ovation från k o n g r e s s e n.) Kamrater! Jag skulle i dag vilja tala litet om, vilka kommunistiska ungdomsförbundets viktigaste uppgifter är, och i samband därmed hur ungdomsorganisationerna i en socialistisk republik överhuvudtaget bör vara beskaffade.
Det är mycket så nödvändigare att dröja vid denna fråga som man i viss mening kan säga, att det just är ungdomen som står inför uppgiften att verkligen skapa det kommunistiska samhället. Ty det är klart att den generation av arbetande, som uppfostrats i det kapitalistiska samhället, i bästa fall kan lösa uppgiften att krossa grundvalarna för det gamla, kapitalistiska levnadssättet, som byggde på utsugningen. Denna generation kommer i bästa fall att kunna lösa uppgiften att skapa en sådan samhällsordning, som kan hjälpa proletariatet och de arbetande klasserna att behålla makten i sina händer och skapa en fast grundval, på vilken endast den generation kan bygga vidare, som rycker in i arbetet redan under nya betingelser, i en sådan situation, då det inte existerar något utsugningsförhållande mellan människorna.
Och när jag från denna ståndpunkt närmar mig frågan om ungdomens uppgifter, måste jag säga att dessa uppgifter för ungdomen i allmänhet och för de kommunistiska ungdomsföreningarna och andra dylika organisationer i synnerhet skulle kunna uttryckas i ett ord: att lära.
Det är klart, att detta endast är "ett ord". Det ger ännu inget svar på de viktigaste och väsentligaste frågorna: Vad skall man lära och hur skall man lära? Och hela saken består här i att samtidigt som det gamla, kapitalistiska samhället omgestaltas, kan de nya generationernas skolning, fostran och bildning - dessa nya generationer som skall skapa det kommunistiska samhället - inte följa de gamla linjerna. Ungdomens skolning, fostran och bildning måste baseras på det material, som det gamla samhället lämnat kvar åt oss. Vi kan bygga kommunismen endast med den summa av kunskaper, organisationer och institutioner, med det förråd av mänskliga krafter och medel, som det gamla samhället efterlämnat åt oss. Endast genom att grundligt omgestalta ungdomens skolning, organisering och fostran, kommer vi att kunna uppnå att den unga generationens ansträngningar resulterar i att det skapas ett samhälle, som inte liknar det gamla, dvs. ett kommunistiskt samhälle. Därför måste vi utförligt dröja vid frågan om vad vi måste lära ungdomen och hur den måste lära, om den verkligen vill göra rätt för namnet kommunistisk ungdom, samt hur man skall förbereda den, så att den kommer att bli i stånd att bygga färdigt och fullborda det, som vi påbörjat.
Jag måste säga, att det första och naturligaste svaret förefaller att vara, att ungdomsförbundet och hela ungdomen överhuvudtaget, som vill övergå till kommunismen, måste studera kommunismen.
Men detta svar - "att studera kommunismen", - är alltför allmänt. Vad behöver vi då för att tillägna oss kommunismen? Vad måste vi välja ut ur summan av allmänna kunskaper för att tillägna oss kunskap om kommunismen? Här hotas vi av en hel rad faror, som mycket ofta dyker upp så snart uppgiften att studera kommunismen ställes oriktigt eller om den uppfattas alltför ensidigt.
Det är naturligt att vid första ögonkastet den tanken uppstår, att detta att studera kommunismen betyder att tillägna sig den summa vetande, som framläggs i de kommunistiska läroböckerna, broschyrerna och arbetena. Men en sådan definition av studiet av kommunismen skulle vara alltför grov och otillräcklig. Om studiet av kommunismen endast skulle bestå i att tillägna sig det, som framlagts i de kommunistiska arbetena, böckerna och broschyrerna, då skulle vi alltför lätt kunna få kommunistiska bokstavsträlar eller skrävlare, och detta skulle mycket ofta medföra skada och nackdelar för oss, eftersom dessa personer, som studerat och lärt sig det som framlagts i de kommunistiska böckerna och broschyrerna, skulle vara ur stånd att sammanfatta allt detta vetande och inte skulle kunna handla så, som kommunismen verkligen kräver.
En av de värsta och största olyckor, som det gamla, kapitalistiska samhället efterlämnat åt oss, är den fullständiga klyftan mellan boken och det praktiska livet, ty vi hade böcker, där allt skildrades på det utomordentliga sätt, och dessa böcker bestod i de flesta fall av de mest avskyvärda hycklande lögner, som gav oss en falsk bild av det kapitalistiska samhället.
Att helt mekaniskt tillägna sig det, som i böckerna säges om kommunismen, skulle därför vara i högsta grad oriktigt. Våra tal och artiklar i dag är inte helt enkelt ett upprepande av det, som tidigare sagts om kommunismen, eftersom våra tal och artiklar är förbundna med ett dagligt och allsidigt arbete. Utan arbete, utan kamp är bokkunskaper om kommunismen, hämtade ur kommunistiska broschyrer och verk, absolut värdelösa, eftersom den gamla klyftan mellan teori och praktik därmed skulle bli kvar, denna gamla klyfta som var ett mycket avskyvärt drag hos det gamla borgerliga samhället.
Ännu farligare skulle det vara om vi började tillägna oss endast kommunistiska paroller. Om vi inte i tid skulle inse denna fara och inrikta hela vårt arbete på att undanröja den, så skulle den halva miljon eller den miljon ynglingar och flickor, som skulle kalla sig kommunister efter att ha studerat kommunismen på detta sätt, endast bringa kommunismens sak stor skada.
Inför oss reser sig här frågan: Hur skall vi kombinera allt detta för studiet av kommunismen? Vad måste vi överta från den gamla skolan, från den gamla vetenskapen? Den gamla skolan förklarade att den ville skapa en allsidigt bildad människa, att den undervisade i vetenskaperna i allmänhet. Vi vet att detta var alltigenom lögnaktigt, ty hela samhället grundade sig på och upprätthölls genom människornas uppdelning i klasser, i utsugare och förtryckta. Naturligtvis gav hela den gamla skolan, som var fullständigt genomsyrad av klassanda, kunskaper endast åt bourgeoisiens barn. Varje dess ord var anpassat till bourgeoisiens intressen. I dessa skolor fick den unga generationen av arbetare och bönder inte så mycket fostran som drill i samma bourgeoisies intresse. Fostran gick ut på att göra dem till lydiga tjänare åt bourgeoisin, vilka skulle kunna vara i stånd att ge den profit och samtidigt inte störa dess lugn och sysslolöshet. Därför avvisar vi den gamla skolan och ställer oss uppgiften att från den överta blott det vi behöver för att uppnå en verkligt kommunistisk bildning.
Här kommer jag till de förebråelser och de anklagelser mot den gamla skolan, som man ständigt får höra och som inte sällan leder till en fullständigt oriktig slutledning. Man säger att den gamla skolan var en lässkola, en drillskola, en pluggskola. Detta är sant, men man måste förstå att skilja det som var dåligt i den gamla skolan och det som var nyttigt för oss, man måste förstå att välja ut det som är nödvändigt för kommunismen.
Den gamla skolan var en pluggskola, den tvingade människorna att tillägna sig en mängd onödiga, överflödiga, döda kunskaper, som korkade till huvudet och förvandlade den unga generationen till schabloniserade genomsnittsbyråkrater. Men ni skulle göra ett mycket stort fel, om ni ville dra den slutsatsen, att man kan bli kommunist utan att ha tillägnat sig det som det mänskliga vetandet samlat. Det skulle vara felaktigt att tro, att det räcker med att tillägna sig de kommunistiska parollerna, den kommunistiska vetenskapens slutsatser, utan att ha tillägnat sig den summa av vetande, av vilket kommunismen själv är resultatet. Ett exempel på, hur kommunismen framgått ur summan av det mänskliga vetandet, är marxismen.
Ni har läst och hört talas om, hur den kommunistiska teorin, den kommunistiska vetenskapen, skapad huvudsakligen av Marx, hur denna marxismens lära upphört att vara ett verk av en enda, låt vara genial socialist under det nittonde århundradet, hur denna lära blivit en lära för miljoner och åter miljoner proletärer i hela världen, vilka använder denna lära i sin kamp mot kapitalismen. Och om ni ställer frågan om varför Marx' lära kunnat bemäktiga sig miljoner och åter miljoner inom den mest revolutionära klassen, så kan ni endast få ett svar: det har skett därför att Marx stödde sig på det fasta fundamentet av det mänskliga vetande, som vunnits under kapitalismen. Marx, som studerade det mänskliga samhällets utvecklingslagar, förstod att kapitalismens utveckling oundvikligen leder till kommunismen, och - framför allt - han bevisade detta endast på grundvalen av det mest noggranna, det mest detaljerade, det mest djupgående studium av detta kapitalistiska samhälle, med hjälp av ett fullständigt tillägnande av allt det, som den tidigare vetenskapen givit. Allt som det mänskliga samhället skapat bearbetade han kritiskt, han förbisåg inte en enda punkt. Allt som den mänskliga tanken skapat bearbetade han, underkastade det kritik, prövade det med arbetarrörelsen som probersten och drog de slutsatser, som människor, vilka begränsas av det borgerliga samhällets ram eller är bundna av borgerliga fördomar, inte kunde dra.
Det måste vi ha i minnet, då vi exempelvis talar om den proletära kulturen.ls3 Utan klar insikt om att man kan skapa en proletär kultur endast genom att noggrant känna till den kultur, som skapats genom mänsklighetens hela utveckling, endast genom att bearbeta densamma - utan denna insikt kan vi inte lösa denna uppgift. Den proletära kulturen faller inte färdig ned från himlen, den är ingen uppfinning av personer, som kallar sig specialister på den proletära kulturen. Allt detta är nonsens. Den proletära kulturen måste vara den lagbundna utvecklingen av den summa av vetande, som mänskligheten utarbetat under det kapitalistiska samhällets, godsägarsamhällets, tjänstemannasamhällets ok. Alla dessa vägar och stigar har lett, leder och fortsätter att leda till den proletära kulturen på samma sätt som den av Marx omarbetade politiska ekonomin visat oss, varthän det mänskliga samhället måste komma, visat oss övergången till klasskampen, till den proletära revolutionens början.
När vi inte sällan såväl bland representanter för ungdomen som bland en del förfäktare av den nya bildningen hör angrepp mot den gamla skolan, att den gamla skolan var en pluggskola, så säger vi dem att vi måste ta det som var bra i den gamla skolan. Vi bör inte ta från den gamla skolan detta, att den unga människans minne belastades med ett övermått av kunskaper, som till nio tiondelar var onyttiga och till en tiondel förvrängda, men det betyder inte att vi kan nöja oss med de kommunistiska slutsatserna och endast lära oss kommunistiska paroller utantill. Därmed kommer man inte att skapa någon kommunism. Kommunist kan man endast bli om man berikar sitt minne med kunskap om alla de rikedomar som mänskligheten skapat.
Vi behöver inget pluggande, men vi behöver utveckla och fullända minnet hos varje studerande genom kännedomen om grundläggande fakta, ty kommunismen kommer att förvandlas till en tom fras, förvandlas till en ren skylt och kommunisten kommer helt enkelt att bli en vanlig skrävelmakare, om han inte i sitt medvetande bearbetar alla de förvärvade kunskaperna. Ni bör inte bara tillägna er dem, utan tillägna er dem kritiskt, så att ni inte belastar hjärnan med onödigt bråte utan berikar ert vetande med alla de fakta, utan vilka man inte kan vara en modernt bildad människa. Om en kommunist skulle komma på den iden att på grundvalen av de färdiga resultat han övertagit brösta sig med kommunismen utan att bedriva ett högst allvarligt, svårt och omfattande arbete, utan att analysera de fakta, till vilka han måste förhålla sig kritiskt - så skulle det vara en mycket bedrövlig kommunist. En sådan ytlighet skulle vara avgjort fördärvlig. Om jag vet, att jag vet litet, så kommer jag att sträva efter att veta mera, men om någon person säger att han är kommunist och att han inte behöver några solida kunskaper, så kommer det aldrig att bli någon kommunist av honom.
Den gamla skolan utbildade lakejer, nödvändiga för kapitalisterna; den gamla skolan gjorde vetenskapsmännen till människor, som måste skriva och tala så, som det passade kapitalisterna. Detta innebär att vi måste avskaffa denna skola. Men om vi måste avskaffa den, om vi måste riva ner den, innebär då det, att vi inte bör från den ta allt det som mänskligheten samlat av sådant som människorna behöver? Betyder då det att vi inte bör förstå att skilja mellan det som var nödvändigt för kapitalismen och det som är nödvändigt för kommunismen?
I stället för den gamla drillen, som tillämpades i det borgerliga samhället mot majoritetens vilja, sätter vi den medvetna disciplinen hos arbetarna och bönderna, vilka med hatet mot det gamla samhället förenar beslutsamhet, förmåga och beredskap att ena och organisera krafterna för denna kamp, för att av de splittrade, uppdelade, över hela det väldiga landets yta spridda miljonernas och hundratals miljonernas vilja skapa en enad vilja, ty utan denna enade vilja kommer vi oundvikligen att bli slagna. Utan denna sammansvetsning, utan denna arbetarnas och böndernas medvetna disciplin är vår sak hopplös. Utan detta kommer vi inte att kunna besegra hela världens kapitalister och godsägare. Vi kommer inte ens att skapa ett fundament, för att nu inte tala om att på detta fundament bygga upp det nya, kommunistiska samhället. Även om vi avvisar den gamla skolan, om vi hyser ett fullständigt berättigat och nödvändigt hat till denna gamla skola och uppskattar beredskapen att riva ner den gamla skolan, måste vi förstå att vi måste ersätta det gamla studerandet, det gamla pluggandet, den gamla drillen med förmågan att tillägna oss hela summan av de mänskliga kunskaperna och tillägna oss detta så, att kommunismen inte blir något som ni lärt er utantill utan något som ni själva tänkt igenom, att den blir den oundvikliga slutsatsen från den moderna bildningens ståndpunkt.
Det är så vi måste ställa huvuduppgifterna, då vi talar om uppgiften att tillägna sig kommunismen.
För att klargöra detta för er och samtidigt komma till frågan om hur man bör lära, skall jag ta ett praktiskt exempel. Ni vet alla att vi nu omedelbart efter de militära uppgifterna, efter uppgifterna att försvara republiken, står inför en ekonomisk uppgift. Vi vet att man inte kan bygga upp det kommunistiska samhället, om man inte pånyttföder industrin och lantbruket, varvid det är nödvändigt att inte pånyttföda dem på det gamla sättet. Det måste ske på en modern grundval, som lagts i enlighet med vetenskapens senaste vinningar. Ni vet att denna grundval är elektriciteten, att först då hela landet, då alla grenar av industrin och lantbruket elektrifierats, först då ni löst denna uppgift, kan ni för er själva bygga upp det kommunistiska samhälle, som den gamla generationen inte kommer att kunna bygga. Ni står inför uppgiften att ekonomiskt pånyttföda hela landet, att reorganisera och återupprätta såväl lantbruket som industrin på den moderna teknikens grundval, vilken vilar på modern vetenskap och teknik, på elektricitet. Ni förstår utmärkt väl att analfabeter inte duger något till, när det gäller elektrifieringen, att inte ens en vanlig skolbildning förslår. Här räcker det inte med att förstå vad elektricitet är för något: man måste veta, hur man skall tekniskt använda den i industrin, i lantbruket och i enskilda branscher i industrin och lantbruket. Man måste själv lära sig detta och man måste lära hela den uppväxande arbetande generationen detta. Det är den uppgift, som står inför varje medveten kommunist, varje ung människa, vilken betraktar sig som kommunist och är på det klara med att han genom sitt inträde i kommunistiska ungdomsförbundet åtagit sig uppgiften att hjälpa partiet att bygga kommunismen, att hjälpa hela den unga generationen att upprätta det kommunistiska samhället. Han måste förstå att han endast på den moderna bildningens grundval kan upprätta detta samhälle, och att om han inte förfogar över denna bildning, så kommer kommunismen endast att förbli en from önskan.
För den föregående generationen begränsade sig uppgiften till att störta bourgeoisin. På den tiden var huvuduppgiften att kritisera bourgeoisin, att utveckla massornas hat mot den, att utveckla klassmedvetandet, att förstå att sammansvetsa sina krafter. Den nya generationen står inför en mera komplicerad uppgift. Det är inte nog med att ni måste förena alla era krafter för att understödja arbetar- och bondemakten mot kapitalisternas angrepp. Det måste ni göra. Det har ni utmärkt väl förstått, det är varje kommunist fullt på det klara med. Men det är inte tillräckligt. Ni måste bygga upp det kommunistiska samhället. Första hälften av arbetet har i många avseenden gjorts. Det gamla har som sig bör rivits ner, det har som sig bör förvandlats till en hög ruiner. Marken har röjts fri, och på denna mark måste den unga kommunistiska generationen bygga upp det kommunistiska samhället. Ni står inför uppgiften att bygga upp, och ni kan lösa den endast om ni behärskar hela det moderna vetandet, förstår att förvandla kommunismen från färdiga, inlärda formler, råd, recept, föreskrifter och program till något levande, som sammanfattar ert omedelbara arbete, att förvandla kommunismen till en ledning för ert praktiska arbete.
Det är er uppgift, som ni måste rätta er efter då det gäller att bilda, fostra och utveckla hela den unga generationen. Bland de miljoner, som bygger det kommunistiska samhället, och vilka varje
ung man och varje ung kvinna måste tillhöra, måste ni vara de främsta. Utan att hela massan av arbetar- och bondeungdomen dras in i detta arbete på att bygga upp kommunismen kommer ni inte att kunna bygga det kommunistiska samhället.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på frågan, hur vi måste undervisa i kommunismen, och vari det egenartade i våra metoder måste bestå.
Jag skall här framför allt dröja vid frågan om den kommunistiska moralen.
Ni måste fostra er till kommunister. Ungdomsförbundets uppgift är att inrätta sin praktiska verksamhet så att när denna ungdom studerar, organiserar sig, sammansvetsar sig och kämpar, den uppfostrar sig själv och alla dem, som i den ser sin ledare, så att den fostrar kommunister. Hela den moderna ungdomens fostran, bildning och studier måste vara inriktade på att i den inympa kommunistisk moral.
Men existerar det en kommunistisk moral? Existerar det en kommunistisk etik? Ja, naturligtvis. Ofta framställer man saken så, att vi inte har någon egen moral, och mycket ofta beskyller bourgeoisin oss för att vi kommunister förnekar varje moral. Det är en metod att förväxla begreppen, att slå blå dunster i ögonen på arbetarna och bönderna.
I vilken mening förnekar vi moralen, förnekar vi etiken?
I den mening, som den propagerats av bourgeoisin, vilken härlett denna moral ur guds bud. Härvidlag säger vi naturligtvis att vi inte tror på gud, och vi vet mycket väl att det var prästerskapet, godsägarna och bourgeoisin som talade i guds namn för att genomdriva sina utsugarintressen. Eller också gjorde de så att i stället för att härleda denna moral ur etikens bud, ur guds bud, härledde de den ur idealistiska eller halvidealistiska fraser, vilka alltid gick ut på något, som var snarlikt guds bud.
Vi förnekar varje sådan moral, som hämtats ur ett begrepp utanför människorna, utanför klasserna. Vi säger att detta är bedrägeri, att detta är svindel och fördumning av arbetarna och bönderna i godsägarnas och kapitalisternas intresse.
Vi säger att vår moral är helt underordnad den proletära klasskampens intressen. Vår moral härledes ur den proletära klasskampens intressen.
Det gamla samhället var baserat på godsägarnas och kapitalisternas förtryckande av alla arbetare och bönder. Det var nödvändigt för oss att förstöra detta samhälle och störta förtryckarna, men härtill behövdes det sammanslutning. Gud fader kommer inte att skapa denna sammanslutning.
En sådan sammanslutning kunde skapas endast av fabrikerna och verken, endast av proletariatet, som skolats och väckts ur sin sekellånga sömn. Först då denna klass uppkom, började den massrörelse, som ledde till det som vi nu ser, nämligen den proletära revolutionens seger i ett av de svagaste länderna, vilket i tre år försvarat sig mot angreppet från hela världens bourgeoisie. Och vi ser, hur den proletära revolutionen växer i hela världen. Vi säger nu på erfarenhetens grundval, att blott proletariatet kunde skapa en sådan sammansluten kraft, som de splittrade, söndrade bönderna följer och som hållit stånd mot alla utsugarnas attacker. Endast denna klass kan hjälpa de arbetande massorna att förena sig, att sammansvetsa sig och slutgiltigt försvara, slutgiltigt befästa det kommunistiska samhället, slutgiltigt bygga upp det.
Det är därför vi säger: för oss existerar ingen moral, som hämtats utanför det mänskliga samhället, en sådan är bedrägeri. För oss är moralen underordnad den proletära klasskampens intressen.
Men vari består denna klasskamp? Det är att störta tsaren, att störta kapitalisterna, att göra slut på kapitalistklassen.
Och vad är då klasser överhuvudtaget? Det är det som tillåter en del av samhället att tillägna sig den andra delens arbete. Om en del av samhället tillägnar sig all jord, så har vi godsägarnas klass och böndernas klass. Om en del av samhället förfogar över fabrikerna och verken, över aktierna och kapitalet, medan en annan del arbetar på dessa fabriker, så har vi kapitalisternas klass och proletärernas klass.
Att fördriva tsaren var inte svårt, för detta krävdes endast några dagar. Att fördriva godsägarna var inte synnerligen svårt. det kunde man göra på några månader, och inte heller är det så svårt att fördriva kapitalisterna. Men att göra slut på klasserna är ojämförligt mycket svårare; indelningen i arbetare och bönder existerar fortfarande. Om en bonde innehar ett enskilt jordstycke och tillägnar sig överskottsspannmål, dvs. spannmål som varken han själv eller hans boskap behöver, under det att alla andra blir utan spannmål, så har bonden redan förvandlats till en utsugare. ju mer spannmål han behåller för sig, desto fördelaktigare för honom, och de andra får svälta: "Ju mer de svälter, desto högre pris kan jag få för denna spannmål." Alla måste arbeta enligt en gemensam plan, på gemensam jord, på gemensamma fabriker och verkstäder samt enligt en gemensam ordning. Är detta lätt att åstadkomma? Ni ser att det här inte är så lätt att nå en lösning, som då det gäller att fördriva tsaren, godsägarna och kapitalisterna. Här krävs det att proletariatet fostrar om och på nytt lär en del av bönderna, drar över på sin sida dem, som är arbetande bönder, för att krossa motståndet från de bönder, som är rika och berikar sig på de övrigas nöd. Det innebär att proletariatets kampuppgift ännu inte är slut därmed att vi störtat tsaren samt fördrivit godsägarna och kapitalisterna. Men att fullborda denna kampuppgift är just vad som tillkommer det system, som vi kallar proletariatets diktatur.
Klasskampen fortsätter; den har bara ändrat form. Detta är proletariatets klasskamp för att de gamla utsugarna inte skall återvända, för att den splittrade, efterblivna bondemassan skall förena sig i ett förbund. Klasskampen fortsätter, och det är vår uppgift att underordna alla intressen under denna kamp. Också vår kommunistiska moral underordnar vi under denna uppgift. Vi säger: moral är det, som tjänar uppgiften att riva ner det gamla utsugarsamhället och samla alla arbetande människor kring proletariatet, vilket skapar ett nytt, kommunistiskt samhälle.
Kommunistisk moral är den moral, som tjänar denna kamp, som förenar de arbetande mot all utsugning, mot all småegendom, ty småegendomen lämnar det, som skapats genom hela samhällets arbete, i en persons händer. Hos oss räknas jorden som gemensam egendom.
Nå, men om jag av denna gemensamma egendom tar ett visst stycke och på detsamma odlar dubbelt så mycket spannmål som jag själv behöver samt spekulerar med överskottet? Om jag resonerar som så, att ju mer svältande det finns, desto mer kommer jag att få för min spannmål? Handlar jag då som en kommunist? Nej, som en utsugare, som en privatägare. Mot detta måste man kämpa. Om vi låter det gå så, kommer det hela att glida tillbaka, till kapitalisternas makt, till bourgeoisiens makt, såsom mer än en gång varit fallet under tidigare revolutioner. Och för att inte kapitalisternas och bourgeoisiens makt skall återupprättas, krävs det att man inte tillåter något månglande, inte tillåter att enskilda personer berikar sig på de övrigas bekostnad, det krävs att alla arbetande människor sluter upp kring proletariatet och upprättar det kommunistiska samhället. Här har vi just det mest utmärkande för det som är huvuduppgiften för kommunistiska ungdomsförbundet och dess organisationsarbete.
Det gamla samhället var baserat på denna princip: plundra eller bli själv plundrad, arbeta för andra eller låt andra arbeta för dig, var slavägare eller slav. Och det är förklarligt, att de människor, som uppfostrats i detta samhälle, så att säga med modersmjölken insuper den mentaliteten, den vanan, den uppfattningen att man skall vara antingen en slavägare eller en slav, eller en småägare, en liten tjänsteman, en liten ämbetsman, en intellektuell - kort sagt en människa som endast tänker på att hon har vad hon själv behöver, utan att bekymra sig om andra.
Om jag hushållar på detta jordstycke, så bekymrar jag mig inte om andra. Om andra svälter - så mycket bättre, då får jag sälja min spannmål dyrare. Om jag har plats som läkare, ingenjör, lärare eller tjänsteman, så bekymrar jag mig inte om någon annan. Kanhända kan jag behålla min plats, om jag underkastar mig dem som har makten och försöker att vara dem till lags, kanhända kan jag till och med komma mig upp och bli borgare. En sådan mentalitet och en sådan inställning kan inte en kommunist ha. Då arbetarna och bönderna bevisade att vi med egen kraft kan försvara oss och skapa ett nytt samhälle, så började just därmed den nya, kommunistiska fostran, en fostran i kamp mot utsugarna, en fostran i förbund med proletariatet mot egoisterna och småägarna, mot den mentalitet och de vanor, som säger: jag söker min egen vinning, det övriga intresserar mig inte.
Det är svaret på frågan, hur den unga, uppväxande generationen måste lära sig kommunismen.
Den kan lära sig kommunismen endast om den förknippar varje steg av sina studier, sin fostran och utbildning med proletärernas och de arbetande massornas oavbrutna kamp mot det gamla utsugarsamhället. Då man talar till oss om moral, säger vi: för en kommunist består hela moralen i denna fasta, solidariska disciplin och i denna medvetna masskamp mot utsugarna. Vi tror inte på någon evig moral och avslöjar det bedrägliga i alla sagor om moralen. Moralens uppgift är att hjälpa det mänskliga samhället att nå en högre nivå, att befria arbetet från utsugning.
För att förverkliga detta krävs den generation av ungdom, som har börjat förvandlas till medvetna människor i en situation av disciplinerad, förbittrad kamp mot bourgeoisin. I denna kamp kommer den unga generationen att fostra verkliga kommunister, varje steg i sina studier, sin bildning och uppfostran måste den underordna denna kamp och förbinda med densamma. Den kommunistiska ungdomens fostran får inte bestå i att man serverar den alla slags uppbyggliga tal och moraliska regler. Det är inte detta, som fostran består i. Då människor sett, hur deras fäder och mödrar levde under godsägarnas och kapitalisternas ok, då de själva fått känna på de kval, som de vilka tog upp kampen mot utsugarna fått uthärda, då de sett vilka offer det kostat att fortsätta denna kamp för att försvara det som erövrats och vilka rasande fiender godsägarna och kapitalisterna är - under dessa förhållanden fostras dessa människor till kommunister. Grundvalen för den kommunistiska moralen är kampen för att befästa och fullända kommunismen. Detta är också grundvalen för den kommunistiska fostran, bildningen och undervisningen. Detta är svaret på frågan hur man måste lära sig kommunismen.
Vi skulle inte lita på studier, på fostran och bildning, om de endast begränsade sig till skolan och var isolerade från livets stormar. Så länge arbetarna och bönderna förblir undertryckta av godsägarna och kapitalisterna, så länge skolorna befinner sig i godsägarnas och kapitalisternas händer, förblir den unga generationen blind och okunnig. Men vår skola måste ge ungdomarna vetandets grunder, måste ge dem förmågan att själv utforma kommunistiska åsikter, göra dem till bildade människor. Under den tid då människorna undervisas i skolan, måste denna göra dem till deltagare i kampen för befrielse från utsugarna. Kommunistiska ungdomsförbundet kommer att göra rätt för sitt namn - den unga kommunistiska generationens förbund - först om den förknippar varje steg av sina studier, sin fostran och bildning med deltagande i alla arbetande människors gemensamma kamp mot utsugarna. Ty ni vet utmärkt väl, att så länge Ryssland förblir den enda arbetarrepubliken och det gamla, borgerliga systemet existerar i hela den övriga världen är vi svagare än utsugarna, ni vet att vi ständigt hotas av nya angrepp, att vi kommer att segra i den fortsatta kampen, kommer att bli starkare och verkligt oövervinnliga, endast om vi lär oss att vara ett sammansvetsat och enhetligt helt. Att vara kommunist betyder alltså att organisera och förena hela den uppväxande generationen, att ge ett exempel på fostran och disciplin i denna kamp. Då kommer ni att kunna påbörja och slutföra uppgiften att bygga det kommunistiska samhället.
För att göra detta klarare för er, skall jag anföra ett exempel. Vi kallar oss kommunister. Vad betyder kommunist? Kommunist är ett latinskt ord. Communis betyder gemensam. Det kommunistiska samhället betyder att allting är gemensamt: jorden, fabrikerna, det gemensamma arbetet - det är kommunism.
Kan arbetet vara gemensamt, om var och en bedriver sitt jordbruk på en enskild jordlott? Gemensamt arbete kan man inte skapa på en gång. Det är omöjligt. Det faller inte ner från himlen. Det måste man arbeta sig till, lida sig till, skapa. Det skapas under kampens gång. Det är ingen bokvisdom - en bok skulle ingen tro på. Här fordras det egen livserfarenhet. Då Koltjak och Denikin marscherade från Sibirien och från söder, stod bönderna på deras sida. Bolsjevismen tyckte de inte om, därför att bolsjevikerna tog spannmål mot fasta priser. Men då bönderna i Sibirien och Ukraina prövat på Koltjaks och Denikins välde, så insåg de att bonden hade bara ett val: antingen gå till kapitalisten som kommer att utlämna honom till slaveri åt godsägaren, eller följa arbetaren, vilken visserligen inte lovar ett land, som flyter av mjölk och honung, vilken kräver av honom en järnhård disciplin och fasthet i den hårda kampen, men som får ut honom ur slaveriet hos kapitalisterna och godsägarna. Då till och med de okunniga bönderna på grund av egen erfarenhet förstod och insåg detta, så blev de medvetna anhängare av kommunismen med en hård skola bakom sig. Just denna erfarenhet måste kommunistiska ungdomsförbundet lägga till grund för hela sin verksamhet.
Jag har besvarat frågorna, vad vi måste lära oss och vad vi måste överta från den gamla skolan och den gamla vetenskapen. Jag skall också försöka besvara frågan, hur vi bör lära oss detta: endast genom att oupplösligt förknippa varje steg av verksamheten i skolan, varje steg då det gäller fostran, bildning, studier, med alla arbetandes kamp mot utsugarna.
Jag skall med några exempel, hämtade från de erfarenheter, som den ena eller andra ungdomsorganisationen gjort i arbetet, åskådligt visa er, hur denna fostran till kommunism måste försiggå. Alla talar om analfabetismens avskaffande. Ni vet att man inte kan bygga upp det kommunistiska samhället i ett analfabetiskt land. Det räcker inte med att sovjetmakten utfärdar en förordning eller att partiet ger ut en bestämd paroll eller att en viss del av de bästa funktionärerna avdelas för detta ändamål. Den unga generationen måste själv gripa sig an med denna uppgift. Kommunismen består i att den ungdom, de ynglingar och flickor, som är medlemmar av ungdomsförbundet, säger: detta är vår sak, vi skall sluta oss samman och bege oss ut på landsbygden för att avskaffa analfabetismen, för att det inte skall finnas några analfabeter bland den uppväxande generationen. Vi strävar efter att den uppväxande generationens självverksamhet skall ägnas denna uppgift. Ni vet att man inte snabbt kan förvandla Ryssland från ett efterblivet, analfabetiskt land till ett land med allmän läs- och skrivkunnighet. Men om ungdomsförbundet griper sig an denna uppgift, om hela denna ungdom arbetar till det allmännas bästa, då kommer detta förbund, som räknar 400 000 unga män och kvinnor, att med rätta kunna kalla sig kommunistiska ungdomsförbundet. Förbundets uppgift består vidare i att, samtidigt som det tillägnar sig olika slag av vetande, hjälpa den ungdom, som själv inte kan befria sig ur analfabetismens mörker. Att vara medlem av ungdomsförbundet betyder att ägna hela sitt arbete, alla sina krafter åt det allmänna. Däri består den kommunistiska fostran. Endast i ett sådant arbete förvandlas den unge mannen eller unga kvinnan till en verklig kommunist. Endast om de förstår att i detta arbete uppnå praktiska framgångar blir de kommunister.
Ta som exempel arbetet i grönsaksträdgårdarna i förorterna. Är detta inget arbetsområde? Detta är en av kommunistiska ungdomsförbundets uppgifter. Folket svälter, på fabrikerna och i verkstäderna svälter man. För att rädda sig undan svälten måste man utveckla grönsaksträdgårdarna, men jordbruket bedrivs på det gamla sättet. Därför måste de mera medvetna elementen gripa sig an med denna sak, och då skall ni få se, att antalet grönsaksträdgårdar kommer att växa, att deras areal utvidgas, att resultaten av arbetet kommer att förbättras. Kommunistiska ungdomsförbundet måste ta aktiv del i detta. Varje förening eller varje cell inom förbundet måste betrakta denna sak som sin egen.
Kommunistiska ungdomsförbundet måste vara en slagbrigad, som i varje arbete hjälper till, tar initiativ och ger impulser. Förbundet måste vara sådant, att varje arbetare ser att det består av människor, vilkas lära möjligen är honom oförståelig, på vilkas lära han måhända inte genast tror, men vilkas praktiska arbete, vilkas verksamhet bevisar att detta verkligen är de människor, som visar honom den riktiga vägen.
Om kommunistiska ungdomsförbundet inte kommer att förstå att på alla områden bygga upp sitt arbete på detta sätt, så betyder det att förbundet förirrar sig in på den gamla, borgerliga vägen. Vi måste förena vårt fostringsarbete med de arbetande massornas kamp mot utsugarna för att hjälpa de förstnämnda att lösa de uppgifter, som följer av kommunismens lära.
Förbundsmedlemmarna måste använda varje ledig stund till att förbättra grönsaksträdgårdarna eller till att vid någon fabrik eller verkstad organisera ungdomens studier osv. Vi vill förvandla Ryssland från ett utarmat och fattigt land till ett rikt. Kommunistiska ungdomsförbundet måste förena sin bildning, sina studier och sin fostran med arbetarnas och böndernas arbete, så att förbundet inte isolerar sig i sina skolor och inte bara inskränker sig till att läsa kommunistiska böcker och broschyrer. Endast genom att arbeta sida vid sida med arbetarna och bönderna kan man bli en verklig kommunist. Det är nödvändigt att alla ser att var och en som är medlem i ungdomsförbundet har skolbildning och dessutom också förstår att arbeta. Då alla ser, hur vi drivit ut drillen från den gamla skolan och ersatt den med medveten disciplin, hur alla ungdomar deltar i de kommunistiska subbotnikerna, hur de unga utnyttjar varje grönsaksträdgård i förorterna till att hjälpa befolkningen - så kommer folket att betrakta arbetet med andra ögon, än det hittills gjort.
Kommunistiska ungdomsförbundets uppgift består i att i den by eller i det kvarter där medlemmarna bor - jag tar ett exempel i smått - hjälpa till att främja renligheten eller hjälpa till vid livsmedelsfördelningen. Hur utfördes detta i det kapitalistiska, gamla samhället? Var och en arbetade blott för sig själv och ingen såg efter om där fanns gamla eller sjuka eller om alla hushållsbekymmer föll på kvinnan, vilken därför var undertryckt och förslavad. Vem måste bekämpa detta? Ungdomsorganisationerna, vilka måste säga: vi kommer att ändra på detta, vi skall organisera ungdomsavdelningar, vilka kommer att hjälpa till att främja renligheten eller till att fördela livsmedlen genom att systematiskt gå från hus till hus, verka organiserat till förmån för hela samhället, på rätt sätt fördela krafterna och visa att arbetet måste vara organiserat.
Den generation, som nu är omkring 50 år, kan inte räkna med att få se det kommunistiska samhället. Innan dess kommer denna generation att ha dött ut. Men den generation, som nu är 15 år, kommer att få se det kommunistiska samhället och kommer själv att bygga upp detta samhälle. Och den måste veta att hela dess livsuppgift består i att bygga upp detta samhälle. I det gamla samhället arbetade varje familj för sig, och ingen förenade detta arbete utom godsägarna och kapitalisterna, som förtryckte folkmassorna. Vi måste organisera allt arbete, hur smutsigt och tungt det än må vara, så att varje arbetare och bonde kommer att betrakta sig själv på detta sätt: jag är en del av det fria arbetets väldiga arme och jag kommer att vara i stånd att själv bygga upp mitt liv utan godsägare och kapitalister, kommer att kunna bygga upp den kommunistiska ordningen. Kommunistiska ungdomsförbundet måste uppfostra alla från unga år i medvetet och disciplinerat arbete. På så sätt kan vi räkna med att de uppgifter, som nu ställts, kommer att lösas. Vi måste räkna med att det krävs minst tio år för att elektrifiera landet, på det att teknikens sista vinningar må kunna ställas till vårt utarmade lands förfogande. Och därför måste den generation, som nu är 15 år och som inom 10-20 år kommer att leva i det kommunistiska samhället, ställa alla uppgifter i sina studier så, att ungdomen varje dag, i varje by och i varje stad praktiskt löser den ena eller andra uppgiften i det allmänna arbetet, denna uppgift må vara aldrig så liten, aldrig så enkel.. I den mån som detta kommer att ske i varje by, i den mån som den kommunistiska tävlan kommer att utvecklas, i den mån som ungdomen kommer att bevisa att den förstår att förena sitt arbete - i samma mån kommer framgången för det kommunistiska uppbygget att garanteras. Endast om kommunistiska ungdomsförbundet betraktar varje steg det tar ur synpunkten av detta uppbygges framgång, endast om det frågar sig om vi gjort allt för att vara sammanslutna, medvetna arbetande människor, kommer det att förena sin halva miljon medlemmar till en enda arbetets arme och vinna allmän aktning. (Stormande applåder)

Pravda nr 221, 222 och 223,
den 3, 6 och 7 oktober 1920
V. I. Lenin, Samlade verk,